Etikettarkiv: Hans Himmelheber

John Swedenmark om kongolesisk konst

kongo_cover-191022-RZ.indd

Congo as Fiction – Art worlds between past and present
Red. Nanina Guyer & Michaela Oberhofer
Museum Rietberg Zürich/Scheidegger & Spiess

Nyhetsnotiserna om återlämning av konstföremål, rituella föremål och till och med kroppsliga kvarlevor till respektive länder har ett självklart svar, men frågan är samtidigt komplex. Begravningsceremonierna är jämförelsevis lätta att ordna; men de platser där ett föremål stod är numera borta, och de praktiker som de ingick i har till stor del upphört på grund av samhällsomvandlingen.

På många sätt har föremålen det trots allt bättre i sin nya exil: bevarade från yttre angrepp, katalogiserade och omgivna av kunskap. Men de har det inte kul! Och det är inte heller säkert att ett nutida museum i dessa bistra nedskärningstider alls kan bistå med den kunskap som behövs, annat än i samband med sponsrade specialutställningar.

Det handlar om att ge föremålen en inramning som får dem att leva upp igen, i de samlingar där de hamnat, eller ifall de får komma ”hem”. Och dessutom: var hör arkiven hemma, berättelserna kring anskaffandet/plundringen? Har de blivit en del av föremålet? Frågorna har inga absoluta svar; de besvaras i praktisk handling: i utställningar och kataloger.

Ett utmärkt exempel är den utställning i Zürich som utgick från samlaren Hans Himmelheber, som var verksam, för att inte säga idog, under första hälften av 1900-talet. Han åkte runt i det som då var Kongo, antecknade, dokumenterade – och köpte, med ett sällsynt vaket samlaröga, de allra mest intressanta föremålen, samtidigt som han tog massor av svartvita fotografier. Utställningen, vars katalog är på engelska, heter Congo as FictionKongo som fiktion – med undertiteln Art worlds between past and present: Konstvärldar mellan förr och nu.

thumbnail_Fiktion-Kongo_219_Nkisi-numerique_2017

Hilaire Balu Kuyangiko, Nkisi numérique, Congo, 2017. © Rainer Wolfsberger, Museum
Rietberg

Redaktörer för boken är Nanina Guyer och Michaela Oberhofer. Och katalogen lever sannerligen upp till vad den lovar: ett möte mellan det förflutna och samtiden. Himmelhebers resor och möten presenteras utförligt, och hans fotografier granskas genom en postkolonial lupp, så att de blir till historiska vittnesbörd och inte bara arkivdokument. De föremål han tog med sig till Europa får en kunglig presentation, med utsökta färgbilder och diskussioner om vilken funktion de fyllde i sin ursprungstillvaro. Men i synnerhet bygger utställningskatalogen på ett brett iscensatt möte mellan föremålen och nutida afrikansk konst, filosofi och litteratur – och på en samtida, mer bredsynt konstteori.

Det hör ju till saken att den afrikanska konsten – som alltså inte var ”konst” utan hade djuprotade funktioner i samhällslivet – blev en av modernismens främsta inspirationskällor … modernismen, vars allvarslek med verkligheten i sin tur är utgångspunkten för mycket av den konst som skapas idag, också i Afrika. Rättare sagt i den kosmopolitiska konstvärld där Afrika idag spelar en viktig roll, just tack vare den pågående uppgörelsen med historien. Som angår alla!

Det handlar om att återskapa en afrikansk tradition, ett arv, ur vad som slagits sönder och splittrats under kolonialismen. Därmed handlar det också om en uppgörelse med kolonialismen och med vad som gick överstyr i många av de befriade staterna. Men det handlar också om att beakta att den afrikanska kulturen numera är internationell lika mycket som inhemsk, tack vare att utbildning och karriär framför allt är möjligt i de rika länderna. Det här är tankar som filosofen Achille Mbembe har lagt fram i ett flertal verk, och som även ligger till grund för de svarta kulturernas museum, ”Musée des civilisations noires”, i Dakar i Senegal. Deras fråga är den smått paradoxala: ”Hur kan vi skapa ett arv?”

Alltid handlar det inte i första hand om grejerna, utan om ramen. Och jag tycker att den här boken är föredömlig, både för sin lärdom och för kurerandet – urvalet av konstnärer och författare som är med på tåget och som vill att förhållandet till traditionen inte ska vara nostalgiskt … utan att verken ska vara nånting som verkar idag, ett nu som inbegriper både de gamla samhällena, plundringen, korruptionen, diasporan och kanske också en möjlig panafrikansk framtid – med ett tidsdjup som hisnar kalejdoskopiskt.

Om jag får välja ett exempel – och det är svårt – så blir det en bild utan kommentar. En rituell dansmask som har en kubistisk cyklist på huvudet, och som Himmelheber anförskaffade omkring 1936. Nu återges den i fantastiskt fint porträtt, med en lakonisk påminnelse om att humorn i maskerna inte bör underskattas.

John Swedenmark

John är skriftställare och översättare

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Konstbok: ”African Masters. Art from Ivory Coast”

 

African Masters. Art from Ivory Coast
Eberhard Fischer
Lorenz Homberger
Scheidegger & Spiess

Masker och sniderier från Afrika har haft mycket högt anseende, åtminstone sedan kubismens genomslag, med konstnärer som Picasso och Braque, och även namn som  Derain, Matisse och Vlamnick. Men namnen på de afrikanska snidare som inspirerade de europeiska modernisterna, de är betydligt mindre kända eller helt okända. En stor utställning i Zürich på Museum Rietberg har haft ambitionen att ändra på det.

African Masters. Art from Ivory Coast är utgiven i samband med utställningen i Zürich, men katalogen är något utöver det vanliga. Den bygger vidare på det arbete som påbörjades av etnologen Hans Himmelheber (1908-2003). På sin första expedition till centrala Elfenbenskusten 1934 studerade han träsnidarnas liv och arbete. Han intervjuade dem som gjorde sniderier, masker och vardagsföremål. Han intervjuade dem om deras estetik och dokumenterade den konstnärliga vokabulären, olika tekniker och deras status inom den större gemenskapen. Han ville veta vad konstföremålen hade för funktion och vilken frihet snidarna hade att gå utanför ramarna. För att gör en lång historia kort: Hans Himmelheber betraktade träsnidarna som konstnärer och det de tillverkade som konst.

Sedan 70-talets mitt har Museum Rietberg, och dåtidens chef, Eberhard Fischer, och Afrika-curatorn Lorentz Homberger, försökt motverka att fler betydande afrikanska konstnärer förblir anonyma. När jag läser de olika katalogtexterna i den vackra boken återkommer man gång efter annan till detta ämne, hur viktigt det är att knyta afrikanska konstnärers namn till deras konstverk. En hel del anonyma afrikanska konstverk sipprar in på på antikvitetsmarknaden, där det inte är så noga med vem som gjort objektet, när det är gjort eller var det kommer ifrån. Det är inte Fischers och Hombergers syn på hur det bör vara.

 

Skriver Eberhard Fischer: ”This is not a catatalog accompanying a display of African artworks, as a collection of items from specific collections, but a bold undertaking. With carvings from European, American, and African museums, as well as private collections, Lorentz Holberger and I are trying to reveal the creators behind the African carvings, artists who are mostly still unknown, in order to provide the basis for this new perspective of Africa art.”

Mindre högtidligt berättar Silvie Memel Kassi, chef för Musée des Civilisations de Côte d’Ivorie om olika typer av masker. Trots mångfalden av former, kan man identifiera tre huvudtyper av masker: mänskliga masker, djurmasker och masker som blandar mänskliga och djurlika former. Två stilistiska inriktningar dominerar. Den kubistiska stilen med sina geometriska former är typisk för We-masken, medan den naturlistiska stilen är typisk för Guro- och Baule-masker. Självklart finns det blandstilar och helt andra stilar, det är variationsrikedomen, inte antalet etablerade stilar, som är mest slående.

Katalogen, en tjock inbunden och välgjord bok, presenterar 150 snidade föremål från Elfenbenskusten, den geografiska enheten, inte den mycket mindre statsbildningen, Côte d’Ivorie. Objekten finns i museets samlingar eller är inlånade från världens alla hörn, både från privata samlare och andra museer.

Den etniska mångfalden är enorm i det geografiska området Elfenbenskusten och när kartan ritades runt statsbildningen Côte d’Ivorie tog man ingen eller liten hänsyn till de befintliga etniska gemenskaperna. Enligt Eberhard Fischer betyder etniciteten mycket för många ivorianer, den kan även spä på konflikter, men etniciteterna är också porösa och genomsläppliga. Fischer ger många, tydliga och anmärkningsvärda exempel på det:

”Borders between languages and cultures, however, were never barriers for the transmission of artistic notions, which could spread like wildfire in connection with salvation doctrines, propaganda i favor of certain auxiliary spirits, or as a result of successful mask beings, divinations, power insignia, as well as mundane fashion trends. For example, the goli threepart mask ensamble that is so popular among the Baule and Guro was adopted at least two hundred years ago from the Wan, a small, Mande-speaking ethnic group in the north of the Guro-region. Furthermore, all the associated songs sung to gourd rattling have remained, up until this day, in the original language incomprehensible to the Baule. This example shows that a simple labeling of African artworks according to cultural groups or tribes, such as ‘goli mask, Baule or Guro, Côte d’Ivorie’ is inadequate. To illustrate this further, one might add that no art historian would dream of labeling the Guernica painting by Picasso as ‘Spaniard or Frenchman, EU.'” (min kursiv)

African Masters. Art from Ivory Coast är en påkostad och vacker volym med ett mycket rikt bildmaterial. En unik bild är tagen av Hans Himmelheber 1934, och det är ett foto taget i profil av den kände Yaure-konstnären Kuakudili. På samma sida finns ett foto av fyra av hans masker. Så vitt jag vet, skriver Fischer, är Kuakudili den äldsta träsnidaren från Elfenbenskusten vars utseende vi känner och vars verk vi känner till. Det är naturligtvis tragiskt, merparten av alla masker och snidade figurer från Elfenbenskusten från första hälften av 1900-talet – en guldålder – har hamnat i utländsk ägo.

Essäerna är magnifika och öppnar upp för en hel värld av konst, från en region som har oerhört rika och stolta traditioner. Ibland tillskriver man konstverken, efter att ha studerat och jämfört dem, en mästare, namnet saknas men man vet ofta varifrån han kom. Men i ”Dan Master Carvers of the Twentieth Century”, ännu en väldigt bra text av Eberhard Fischer, finns det bilder och beskrivningar av både konstnärerna och deras verk. Tillverkningen beskrivs ingående, samt de föreställningar som hör samman med tillverkningen. Det här är namnen på några av dem, samtliga är män: Uopie, Tame, Si och Tompieme.

Sra, är en personlig favorit, en gammal mästare som dog 1955, och som skapade både masker, träfigurer och stora ceremoniella träskedar. Dem ger man tydligen i present till betydelsefulla kvinnor. Sra gjorde masker i skilda stilar, några av dem är nästan lite äggformade helt i trä, några av dem har han fäst skägg och mustascher på, ett par av dem har som knappögon, så att de får en lite stirrande blick. Boken avslutas med en text om samtida ivoriansk modern konst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner