Etikettarkiv: Harper’s Magazine

David Foster Wallace på lyxkryssning

hbg-title-9781405520980-7
David Foster Wallace – A supposedly fun thing I’ll never do again (Little, Brown Book Group)

Lyxkryssningsindustrin har gått igenom en oerhört tuff period. Om du är sugen på en kryssning kan du sluta läsa här. I en kort text, ”Editing David Foster Wallace”, i nättidningen Five Dials berättar Colin Harrison om när han var redaktör för ett par av David Foster Wallace’s mest berömda och notoriska texter vid sidan av de skönlitterära, ett essäreportage om ett besök på en landsbygdsmarknad i Illinois och ett från en resa med det superlyxiga kryssningsfartyget Zenith, från Florida till Karibien.

Hur jobbade Harrison som redaktör för DFW?

När Harrison resonerar kring hur han bör förhålla sig till Wallace, när han ska skriva om kryssningen, minns han hur det hade gått när Wallace skrev om landsbygdsmarknaden. Citerat ur texten:

”I’m fresh in from the East Coast, for an East Coast magazine,” he wrote. ”Why exactly they’re interested in the Illinois State Fair remains unclear to me. I suspect that every so often editors at East Coast magazines slap their foreheads and remember that about ninety per cent of the United States lies between the coasts, and figure they’ll engage somebody to do pith-helmeted anthropological reporting on something rural and heartlandish.”

Harrison inser att DFW kan vända vad helst Harrison säger emot honom eller emot ”östkusttidskriften” Harper’s Magazine. Han bestämmer sig för en passiv strategi: ”The smart thing would be to just let Dave and his imagination and neuroses run wild. In his piece on the Illinois State Fair, curiosity and anxiety had combined again and again to great effect.”

Skräckblandad förtjusning

Det stämmer verkligen, även i texten om lyxkryssningen släpper DFW loss rejält. Det är en hysteriskt rolig text, det är en elak text och det är en intressant text. Det är en antropologisk text, men utan några vidare ansatser till objektivitet. Den ligger ganska nära cultural studies och kulturkritik, men är bitvis rejält skruvad. Det finns även ett tragiskt stråk i texten, eftersom DFW inte nöjer sig med mindre än en succé, allt är uppskruvat till max, eller en skandalsuccé. Han hade orimligt höga förväntningar på sig själv. Stora delar av den litterära världen hade orimligt höga förväntningar på honom.

Det här är ett helt kort citat ur texten, ett exempel på hur DFW med skräckblandad förtjusning inventerar olika fenomen under kryssningen:

”I have seen every type of pre-melanomic lesion, liver spot, eczema, wart, papular cyst, pot belly, femoral cellulite, varicosity, collagen and silicone enhancement, bad tint, hair transplants that have not taken – i.e., I have seen nearly naked a lot of people I would prefer not to have seen nearly naked.”

Man kan nästan se rad på rad med passagerare som ligger och pressar på däck. Man kan nästan förnimma doften av lotion som värmts upp av kroppsvärme och sol.

Här kan du läsa texten i PDF-format.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Dagens litteraturkritik, kön och makt

footer-logo

Organisationen VIDA räknar varje år antalet män respektive kvinnor som recenserar böcker på de tongivande amerikanska tidningarna och tidskrifterna. VIDA räknar på antalet böcker av män respektive kvinnor som recenseras och mycket annat som har med manlig och kvinnlig representation i den litterära världen att göra. Resultaten är sällan särskilt upplyftande.

Nytt är att VIDA även kikar på vita respektive färgade kvinnors representation, men den undersökningen verkar lida av brist på statistiskt underlag. Om jag har förstått saken rätt beror det på att många helt enkelt inte vill delta i undersökningen, vilket i sig låter illavarslande.

Årets VIDA-undersökning, med siffror för 2014, är bitvis ganska dyster läsning, om man tycker att jämlikhet är eftersträvansvärt, men det finns en hel del små ljusglimtar. Andelen kvinnliga recensenter på krisdrabbade The New Republic har stigit från 7 till 29 procent. Andelen kvinnliga recensenter har också blivit något fler på Harper’s Magazine, Granta och New York Times Book Review.

Andelen manliga och kvinnliga litteraturkritiker i Sverige?

Jag kan inte låta bli att undra vilket utfall en sån här undersökning skulle få om den genomfördes i Sverige. Det är bara en kvalificerad gissning, men jag kan tänka mig att fördelningen mellan manliga och kvinnliga litteraturkritiker, i de 10-20 mest tongivande tidningarna och tidskrifterna, är ganska jämn. Även om man tittar på redaktörsposter.

Däremot tror jag att det är något sämre ställt om man skulle jämföra en kategori som etniska svenskar (hur belastad och märklig den än är) med svenskar med invandrarbakgrund och att det skulle vara ännu sämre ställt om man jämförde andelen recensenter från den första kategorin med recensenter som är invandrare med utomeuropeisk bakgrund.

(Typiskt nog glömde jag helt att reflektera över litteraturkritiken och klass när jag skrev blogginlägget tidigare idag. Den frågan är naturligtvis lika viktig i sammanhanget.)

Men även om det vore så att kvinnor har en stark ställning i kritikerkåren – det är väl inte otänkbart att andelen kvinnliga litteraturkritiker är större än andelen manliga – så tror jag inte att det bör tolkas som något uteslutande positivt. Jag tycker att det verkar som om yrket litteraturkritiker har en oerhört mycket högre status i USA än i Sverige, inte bara i toppen av statuspyramiden, med tidskrifter som The New Yorker och New York Times Book Review, men att det rent allmänt betraktas som något mer prestigefyllt, angeläget och meningsfullt att bedriva litteraturkritik.

Litteraturkritikens allt lägre status

Det kanske kan se ut som en illvillig tolkning, men jag lägger ingen värdering i det, att det skulle kunna vara så att andelen kvinnliga litteraturkritiker har ökat de senaste 30-40 åren, under samma period som litteraturkritiken sakta men säkert tappat i status. Arvodena till frilansare har så vitt jag vet varit nästan oförändrade i åtminstone ett par decennier. Men oavsett hur det ligger till – jag tror att det är bra att andelen manliga och kvinnliga kritiker är ungefär lika stor.

När jag läste debatten, kanske snarare debatterna, om den svenska litteraturkritikens ställning som rasade för en tid sedan, fick jag intrycket att kritikens kris är påtaglig, men att de som befinner sig i kritikens centrum med ganska mycket inflytande, redaktörerna, helt enkelt inte ser kritikens kris. Deras position gör kanske att de inte kan se den. Alltså kan de inte tala om den. Det skulle vara som om en VD för ett stort oljebolag inför styrelsen plötsligt skulle börja prata engagerat om att klimathotet är överordnat alla andra frågor.

Jag vet inte om man behöver lägga någon vikt vid det, men lustigt nog var det flest kvinnor (Åsa BeckmanMaria Schottenius, Lisa Irenius) som tyckte att krisretoriken var betydligt överdriven, medan det var flest män (Kejll EspmarkMagnus William-Olsson och Daniel Sandström) som formulerade den. Det var naturligtvis för få personer som deltog i debatten för att man ska kunna dra några slutsatser utifrån den, men det kanske säger något om hur positionerna ser ut på det litterära fältet.

Det vore jättekul om du ville skriva vad du tycker om de här olika frågorna. Är det eftersträvansvärt att det ska finnas en ungefär lika stor andel manliga som kvinnliga litteraturkritiker? Befinner sig den svenska kritiken i kris? Hur skulle man kunna lösa krisen i så fall? Finns det förresten någon yrkesgrupp som är så ringaktad 2015 som litteraturkritikern?

Det vore också väldigt kul om du ville skriva om vilka dina favoritkritiker är. Bra litteraturkritik kan ju vara lika underhållande att läsa som böckerna den handlar om. Har du några boktips?

9780312428471Köp

Här samlar vi efterhand allt fler länkar till inlägg i kritikerdebatten:

Åsa Beckman: Kritiken av kritiken är populistisk (DN 20/2) Åsa Beckman bemöter påståenden som Kjell Espmark och andra gjort under vintern 2014, om att litteraturkritikens kvalitet försämrats. ”Vinterns debatt om tidningarnas dagskritik är full av eviga klichéer om tidens förfall. Den verkliga faran handlar om en hotad gemensam offentlighet, skriver DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman.”

Kjell Espmark: Jag är orolig över det snäva urvalet av böcker (DN 23/2) Espmark svarar Beckman. ”Missförstånd är en av de faktorer som driver debatten vidare. Åsa Beckman ser mitt tal om litteraturkritikens kris som ett svepande angrepp på kritiken. Men det jag talar om är vissa olyckliga följder av en bister verklighet vi båda reagerar inför, med hennes ord ‘den stenhårda medieutvecklingen’ där ‘kultur­redaktionerna blir färre, antalet ­röster minskar'”.

Daniel Sandström: Litteraturen riskerar att förpassas till ett reservat (25/2) Daniel Sandström snarast på Espmarks linje, att den seriösa litteraturkritiken verkligen är försvagad. ”Ska vi hålla tyst om litteraturkritikens tydliga kris och i stället applådera det som fortfarande finns kvar av den? Någon gång måste vi få kunna diskutera kvalitet och prioriteringar skriver Daniel Sandström i debatten om samtidens kritik.”

Åsa Beckman: Espmark och Sandström, var har ni varit de ­senaste åren? (DN 3/3) Beckman hävdar att både Sandström och Espmark tolkar orsakerna till att kritiken är hotad helt fel: ”Den professionella kritiken är absolut hotad just nu. Där är ju alla eniga. Men både Espmark och Sandström går tyvärr åt fel håll när de ska förklara varför. Kultur­sidorna har förvandlats till ‘nöjesmagasin’, hävdade Kjell Esp­mark i sitt direktörstal och Daniel Sandström skriver att vi prioriterar ‘Femtio nyanser av honom’ i stället för seriös litteraturbevakning.”

Daniel Sjölin: Sluta slåss om de bokfrälsta (DN 5/3) Daniel Sjölin ger förslag på krishantering och kommenterar Svenskans förslag att bjuda in läsarna i urvalsprocessen av böcker som ska recenseras. ”Nörderi mer än identitetsmarkeringar, fantasi mer än smak, pedagogik mer än branschklägg.”

Lars Hermansson: Debatten om kritiken snäv och historielös (Aftonbladet 10/3) Lars Hermansson betraktar debatten som från sidlinjen och tycker inte att den håller måttet. ”Den debatt om kritiken som pågår på några av landets kultursidor är snäv och historielös. Åsa Linderborgs och Åsa Beckmans försvar av sina kultursidor liknar, som poeten och kritikern Magnus William-Olssonskrev i en Facebookuppdatering nyligen, vasallernas ängsliga blickar upp mot fursten (Bonniers, Schibsted): ‘Har vi skött oss bra, eller?’ […] Daniel Sandströms hållning är också en smula aningslös. Vet han inte att han företräder ett förlag som de senaste tjugo åren konsekvent skurit ned på svårsåld litteratur till förmån för den lättsålda? Linderborg, Beckman och Sandström sitter i samma sjunkande skuta och träter om vem som gör minst fel. Om publicistiska idéer och visioner sägs mycket litet.”

Lisa Irenius: Missriktad kritik av kritiken (Svenska Dagbladet 18/1) Lisa Irenius bemöter påståenden som Espmark gjorde i sitt öppningstal till Svenska Akademien den 20 december 2014.

Kejll Espmark: ”Kritikernas villkor skapar problemen” Espmark svarar Irenius och hävdar bland annat att marknadens villkor har gjort att kritiker tvingas slarva med inläsning, fördjupning och noggrannhet.

Anders Mildner: ”Kritikerrollen i upplösning” Anders Mildner kommenterar debatten mellan Irenius och Espmark. Han anser att debatten måste breddas, men ser också kritikerrollens upplösning som en slags möjlighet.

Maria Schottenius: Visst lever kritiken farligt – men det var knappast bättre förr Maria Schottenius kommenterar debatten mellan Irenius och Espmark”Oron för hur den kvalificerade kritiken ska överleva i ett nytt mediesamhälle bubblar här och var. Är lösningen skattemedel? En stor del av ansvaret bör fortsatt vila på mediehusen.”

Magnus William-Olsson om kritikens framtid Magnus William-Olsson polemiserar mot Schottenius. ”En debatt om dagskritiken i dag kan inte undvika frågan om digitaliseringen och de nya former kritiken tar sig i det postdigitala samhället.”

Malin Ullgren: När kvinnorna tar plats börjar babblet om kritikens förfall Ullgren går till läggen och gör en mycket spännande metaanalys av debatten. Hon menar att kvinnors framskjutna position inom litteraturkritiken kan vara en avgörande orsak till hela den här kritikerdebatten. Män födda i Sverige av svenska föräldrar är inte längre ensamma på scenen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar