Etikettarkiv: Hawaii

Recension: ”Barbarian Days. A Surfing Life” av William Finnegan

9781594203473_large_barbarian_days-691x1024

William Finnegan
Barbarian Days. A Surfing Life
Penguin Press

Kritikerna älskade den. Den har belönats med Pulitzer-priset och Barack Obama valde den till en av de böcker han skulle läsa under semestern 2016. För att vara en memoar om surfing har Barbarian Days, av författaren och journalisten William Finnegan, född 1952, väckt sällsynt mycket uppmärksamhet.

Uppmärksamheten är verkligen välförtjänt, tycker jag. Trots att jag aldrig surfat, så lyckas Finnegan förmedla något av den magi som är förknippad med att surfa en riktigt stor och perfekt våg. Jakten på den perfekta vågen är överordnat det mesta för en inbiten surfare som Finnegan:

”I did not consider, even passingly, that I had a choice when it came to surfing. My enchantment would take me where it would.”

Finnegan hade också ovanligt goda förutsättningar att fastna för surfing. Han växte upp i Kalifornien och på Hawaii; det är där historien tar sin början. Men snart ger sig han och en annan ung man med författardrömmar ut på långa resor i jakt på den perfekta vågen. De reser till Tonga, Fiji, Australien, Indonesien, Sydafrika och Madeira.

Finnegan, som är journalist på New Yorker, är skicklig på att berätta om själva surfandet, så att det blir både begripligt och levande också för oss som inte har erfarenhet av surfing. Han beskriver vågorna ovanligt detaljerat och hur det går till att surfa – mycket paddlande på mage och relativt lite ridande på vågor – och han beskriver hur det känns, exempelvis när det funkar helt perfekt eller när man svävar i livsfara. För när man surfar vågor av det här slaget, några av de största i världen, kan det gå riktigt illa. Finnegan är nära att drunkna en handfull gånger.

Finnegan är också sällsynt bra på att beskriva post-surf-känslorna som kommer efter en riktigt bra och omtumlande tur: ”It was physical, this postsurf mood, but it had a distinct emotionality too. Sometimes it was mild elation. Often it was a pleasant melancholy. After particularly intense tubes or wipeouts, I felt a charged and wild inclination to weep, which could last for hours.” Känslor av det här slaget förklarar säkert surfares ovilja mot att kalla surfing för en sport.

Barbarian Days är också full av fina naturskildringar och skildringar av lokalbefolkningarna på de olika platserna. Finnegan skulle säkert ha kunnat bli en utmärkt antropolog. I boken är han också hela tiden fullt medveten om att det finns något problematiskt med att han och andra surfare från rika länder reser till utfattiga länder och utövar sin exklusiva verksamhet: ”In an ­inescapable way, we sucked, and we knew it.” Ja, boken handlar inte bara om surfing. Den handlar även, bara för att ta ett exempel, om hur Finnegan blir mer och mer inställd på att bli författare.

Finnegan hittade den perfekt vågen till slut, på en liten Fiji-ö: ”We turned and trained our binoculars on the tiny island across the channel. We were looking straight into the wave […] The walls were dark gray against a pale gray sea. This was it. The lineup had an unearthly symmetry. Breaking waves peeled so evenly that they looked like still photographs. […] This was it. Staring through the binoculars, I forgot to breathe for entire six-wave sets. This, by God, was it.”

Inte ens när Finnegan blev tillsammans med en kvinna och fick barn med henne, kunde han sluta surfa på farliga platser. Han har emellertid lugnat ner sig. Han arbetar på New Yorker och bor i New York, där det tydligen går att surfa, lite säkrare.

Jag kom på mig med att bli lite avundsjuk emellanåt när jag läste Barbarian Days. Dels kände jag avundsjuka för att det verkar så sjukt kul och spännande att resa runt i världen och surfa jättevågor, dels kunde jag känna en avundsjuka kopplad till att Finnegan skriver så exceptionellt väl, om surfing dessutom. Det måste vara svårt. Boken blir aldrig långtråkig, Finnegan upprepar sig inte.

Finnegan skrev en essä i New Yorker så tidigt som 1992, som kanske rentav är startpunkten till Barbarian Days – den finns åtminstone med i boken – och den anses vara ett mästerverk i genren. Läs den (och sedan boken): ”Playing Doc’s Games”. Om du gillar essän, så kommer du att gilla boken.

Lyssna på Spotify-listan Barbarian Days.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Surf Craft av Richard Kenvin

9780262027601

Richard Kenvin
Surf Craft: Design and the Culture of Board Riding
MIT Press

1968 åkte Andy Warhol till LaJolla för att köpa ett par surfbrädor av Carl Ekstrom, fortfarande en av de främsta att hantverksmässigt tillverka brädor. Warhol skulle ha brädorna som rekvisita i sin film San Diego Surf. Men Warhol blev så förtjust att han bad Ekstrom att bygga fler brädor.

Tanken var att brädorna skulle ställas ut i New York på ett konstgalleri, tillsammans med minimalistiska popkonst-skulpturer. Men det skulle aldrig bli någon utställning. Bara några dagar efter Warhols hemkomst till New York blev han skjuten av Valerie Solanas. Hans liv hängde på en skör tråd och planerna på att ställa ut surfbrädor som readymades rann ut i sanden.

Richard Kenvin berättar den här anekdoten i slutet av den makalösa boken Surf Craft, ett riktigt praktverk om hantverksmässigt tillverkade surfbrädor och den surfingkultur de förknippas med. Frågar författaren: ”But what if the show had happened? Would gorgeous, oversized, ‘minimalist-Pop-surfboard-inspired-sculptures’ by Ekstrom hang on museums across the world and grace the pages of coffee-table art books?”

Jag tycker att Surf Craft är just en konstbok, kanske inte en kaffebordsbok, texten är alldeles för vass och originell, men den gör att man som läsare betraktar surfbrädorna med nya ögon, den gör att man beundrar både dem som tillverkar och surfar på dem – ofta en och samma person.

surfcraft_550x280

Om Surf Craft inte är en konstbok, så fungerar den i alla fall som en sådan. Det är en stor estetisk upplevelse att följa utvecklingen av den hantverksmässigt framställda surfbrädan – boken innehåller 150 färgfotografier – från Bob Simmons banbrytande men till synes relativt enkla konstruktioner till avancerade asymmetriska brädor av Carl Ekstrom och hans protegé Ryan Burch.

Man behöver överhuvudtaget inga förkunskaper för att uppskatta den här boken. Richard Kenvin är en sagolik berättare som verkligen engagerar, trots att man kan tycka att ämnet är ganska snävt och bitvis lite flummigt. Kenvins perspektiv är historiskt och kulturellt och han utgår ett estetiskt synsätt hämtat från den japanske filosofen Soetsu Yanagi.

Kenvin ser designen och tillverkningen av surfbrädor som ett perfekt exempel på mingei, ungefär folklig brukskonst. Han kopplar begreppet till traditionella hawaiianska brädkonstruktioner – paradexemplet är alaia-brädan – som enligt Kenvin inte fått det erkännande de förtjänar. Att tillverka och surfa på traditionella brädor har varit en utdöende konst, men boken visar också vackra exempel på att traditionen hålls vid liv av både brädmakare och surfare.

Enligt Yanagis estetik visar ett designat föremål sin sanna skönhet när det brukas. Det är lätt att placera in de hantverksmässigt tillverkade surfbrädorna, både de ursprungliga hawaiianska och de senare, i det här funktionalistiska synsättet. Det är faktiskt ganska lätt att föreställa sig många av de här brädorna hängande på Moderna eller MoMA eller vilket konstmuseum som helst.

Tonvikten ligger på brädornas design och tillverkning, men Kenvin skriver också om surfkulturen och dess sanna etos. Han berättar många roliga anekdoter, en handlar om en surfare som plötsligt bestämmer sig för att bara surfa på natten. Han berättar om surfare som vägrar låta sig fotograferas eller filmas. Han berättar också en del om den genomkommersialiserade surfkulturen, i vilken målet är att bli fotograferad och filmad så mycket som möjligt, helst när varumärket på brädan syns tydligt.

Surf Craft publiceras i samband med en utställning på San Diegos Mingei International Museum. Det är en väldigt vacker bok, ett estetisk objekt i sig, vars blanka svarta omslag och sidor låter surfbrädornas färger och former framträda tydligt. En liten snygg detalj är att kapitälbandet går i gult och grönt, samma färger som surfbrädan längst upp till vänster på omslaget har.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner