Jonathan Franzen – Frankfurts bokmässa 2010 (Foto: Wikipedia)
Med tanke på hur höga krav Jonathan Franzen ställer på läsare, Litteraturen och litteraturkritiken, måste man nog säga att han gick bort sig lite under en intervju med den colombianska stjärnan Juan Gabriel Vásquez, aktuell i USA med den hyllade boken The Sound of Things Falling. Chad W. Post, som redan tidigare hade svårt för Franzen som författare och hans offentliga persona, bloggade skadeglatt om incidenten. Ett längre Franzen-citat gör Posts upprördhet begriplig:
”I’m struck by how different in feel The Informers and The Sound of Things Falling are from the Latin American “boom” novels of a generation ago. I’m thinking of both their cosmopolitanism (European story elements in the first book, an American main character in the new one) and their situation in a modern urban Bogotá. To me it feels as if there’s been a kind of awakening in Latin American fiction, a clearing of the magical mists, and I’m wondering to what extent you see your work as a reaction to that of Márquez and his peers. Did you come to fiction writing with a conscious program?”
Det finns naturligtvis oerhört mycket att säga om det här citatet. För det första är det lite konstigt att reducera boomen till en person, men det är ett ännu allvarligare misstag att reducera hela den latinamerikanska litteraturen under en period till boomen och den magiska realismen. Det är inte särskilt förvånade att Franzen inte vurmar för den magiska realismen, men lite mer fingertoppskänsla hade man kunnat förvänta sig. Det är som att han äntligen, med en irriterad handrörelse, får vifta bort de sista resterna av den magiska dimma som i decennier legat som ett förmodernt täcke över Latinamerika.
Chad W. Post kanske hetsar upp sig väl mycket, men hans omformulerade fråga, riktad till Franzen, har onekligen sina poänger:
”I’m struck by how different in feel The Corrections and Freedom are from the American “modernist” novels of a generation ago. I’m thinking of both their disinterest in language and representations of the inner workings of the human experience (the straightforward neo-realistic prose that dominates both of them) and the obsession with the suburbs. To me it feels as if there’s been a kind of awakening in American fiction, a clearing of the obfuscating mists, and I’m working to what extent you see your work as a reaction to that of Faulkner and his peers. Did you come to fiction writing with a conscious program?”
Den här incidenten påminner oss tyvärr om när vi skulle intervjua Zadie Smith, vars Vita tänder (2001) slog hela den litterära världen med häpnad. Under den här intervjun gjorde vi (minst) ett misstag. Vi började en bit in i intervjun försiktigtvis prata lite om Salman Rushdie, eftersom vi tyckte att det fanns vissa likheter mellan teman och ton i vissa av hans romaner och Zadie Smiths stora genombrottsroman. Det tyckte emellertid inte Smith. Hon radade istället, i ett aningen irriterat tonfall, upp mer adekvata influenser – mer kanoniserade författare (E.M. Forster och Henry James) och coolare författare (David Foster Wallace). Ett kort tag var det lite småsvettigt.
BB
BearBooks 