Etikettarkiv: Herkus Kuncius

Thom Browne aw 14-15 Paris backstage

MLM5610ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5571ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5639ThomBrowneSonnyphotos

MLM5590ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5676ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5578ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5815ThomBrowneSonnyphotos

MLM5700ThomBrowneSonnyphotos

MLM5616ThomBrowneSonnyphotos1

MLM5723ThomBrowneSonnyphotos

MLM5774ThomBrowneSonnyphotos

MLM5771ThomBrowneSonnyphotos1

Fotona är tagna vid visningen i Paris av Thom Brownes höst- och vinterkollektion, 2014-15, av Sonny Vandervelde för FELLT. Vi är väldigt tacksamma över att få använda fotona, som har många kvaliteter, förutom de uppenbart humoristiska. En av anledningarna till att vi vill återge dem är att vi tycker att de speglar en tydlig trend, kanske snarare flera trender.

Det kanske inte är någon nyhet, antagligen är det inte det, men vi tycker att vi är mitt uppe i en djurtrend. Vi tycker att det i litteraturen, konsten, fotografiet och modet, som i bilderna ovan, verkar pågå en upplösning av gränserna mellan djur och människa. Vi ser det här lite överallt, som i antologin Best European Fiction 2014.

Det tydligaste exemplet är en absurd och bisarr novell av litauern Herkus Kuncius, ”Belovezh”, som handlar om en skogvaktare, Kalina Baluta, som går alldeles för långt i sin identifikation med både växter och djur. Han börjar gråta och omfamnar och tröstar ett träd som en björn vässat sina klor emot. Och när han vittjar en fälla med ett rådjur i kan han inte bärga sig:

”Baluta pressed himself against the dying animal as though it were the Motherland itself – any closer would have been impossible. He placed one hand lightly on the warm fur of the roe deer, while the other grasped her tightly. A moment, and hes already … in her.”

I den här novellen överskrids onekligen gränsen mellan människa och djur, men det vanliga är snarare att gränserna utmanas på ett lekfullt sätt, som i fotona ovan från modevisningen. Vi tycker att vi ser den här trenden även inom musiken, i gruppnamn, namn på låtar och design av konvolut. Vi ser samma trend vad gäller bokomslag, fast inte så mycket i Sverige. Vi heter ju BearBooks och björnen verkar vara särskilt populär.

Häromdagen fick vi Illustration now! 5 (Taschen). Den innehåller mängder med bilder som stödjer idén om en upplösning mellan människa och djur, men det tydligaste exemplet är kanske Gregory Manchess magnifika målning Above the Timberline (2009).

Miljön är alpin och en man som ser ut som en blandning av en alpinist och en pilot kämpar sig genom snön uppför ett brant berg. Han vänder sig snett bakåt och där kämpar sig fyra isbjörnar fram genom snön. De bär packningar på sina ryggar och det man ser är ett samarbete mellan människa och djur, kanske inte på helt lika villkor, mannen är tveklöst gruppens ledare, men de samarbetar likväl. Det ser ut som om mannen uppmuntrar björnarna.

En annan trend som vi tycker är tydlig inom litteraturen är olika slags absurdism och surrealism, särskilt i kortprosan. Vi tycker att båda de här trenderna – upplösningen av gränsen mellan djur och människa och absurdism och surrealism – på sätt och vis sammanfaller i Thom Brownes modevisning. Den associerade både till Tim Burton och Alice i Underlandet och djuren har ju en framträdande roll.

Det här är självklart bara de vaga konturerna av något som skulle kunna vara en trend, som man i sin tur skulle kunna dela in i mindre trender med olika, kanske rentav motsatta betydelser. Höjs djuren upp till människans nivå? Eller sänks människan ned till djurens nivå? Förhoppningsvis kan man tyda den här trenden som ett exempel på att vi människor håller på att utvidga vår moraliska cirkel, så att den så småningom även kommer att omfatta djuren, i enlighet med Peter Singers idéer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Best European Fiction 2014”

Best European Fiction 2014
Förord Drago Jančar
Dalkey Archive Press

Redaktör för Best European Fiction 2010 var Aleksandar Hemon och förordet skrevs av ingen mindre än Zadie Smith. I Best European Fiction 2014 uppges märkligt nog ingen redaktör(er), men förordet är skrivet av den store slovenske författaren Drago Jančar och antologin har redan hunnit bli en institution för dem som är intresserade av ny europeisk litterär prosa.

I förordet tecknas en ganska schematisk bild av å ena sidan amerikansk kommersiell prosa och å andra sidan en experimentell och förment mer högstående europeisk prosa. Det hade varit mer givande om Jančar hade skrivit lite mer om författarna i antologin och om styrkorna och svagheterna i dagens europeiska litteratur, ett begrepp som naturligtvis problematiseras.

Best European Fiction 2014 är som en gåva, en present, en lyxig chokladask kanske, med lite välkända smaker i det första lagret (Kjell Askildsen, Eric Chevillard och Tom McCarthy) men till större delen fylld med nya och helt oväntade smaker.

Från Vitryssland till Wales, som förlaget stolt skriver, och den geografiska och språkliga spridningen är väldigt stor. Sverige finns inte representerat, men det är både Island, Finland, Estland, Lettland och Litauen, med några av de starkaste texterna.

Det är alltså inte kärnländerna i EU som dominerar, utan ”periferin” i form av exempelvis Slovenien, Slovakien, Polen och Bulgarien. Inte en enda tysk, men på tyska skriver både Jens Dittmar från Lichtenstein och Christoph Simon från Schweiz.

Men det är inte många eller ens någon av texterna man skulle kunna bestämma geografiskt eller nationellt om man anonymiserade ortnamn och liknande. Om Best European Fiction 2014 är representativ så är dirty realism helt ute i europeisk litterär fiktion, medan absurdism, surrealism och magisk realism har desto större inflytande.

En av portugisen Rui Manuel Amarals korta berättelser handlar om en man som mist ett ben i kriget. Och som om inte det vore nog så är protesen ute och rumlar om nätterna. Vesna Lemaics ”The pool” handlar om en mycket märklig swimmingpool som både förhäxar och förgör.

Den allra märkligaste och mest bisarra berättelsen är litauern Herkus Kuncius ”Belovezh”, som handlar om skogvaktaren Kalina Baluta som går alldeles för långt i sin identifikation med växterna och djuren. Han börjar gråta och omfamnar och tröstar ett träd som en björn vässat sina klor emot. Och när han vittjar en fälla med ett rådjur i kan han inte bärga sig:

”Baluta pressed himself against the dying animal as though it were the Motherland itself – any closer would have been impossible. He placed one hand lightly on the warm fur of the roe deer, while the other grasped her tightly. A moment, and hes already … in her.”

Förhoppningsvis ska berättelsen tolkas allegoriskt, men den skiljer egentligen inte ut sig så mycket genom att vara särskilt svårtolkad. Min gissning är att samtliga författare i antologin kan sin Kafka, men man kan tänka sig att inspiration hämtats från såväl Slavoj Žižek och Jaroslav Hašek som George Perec/Oulipo och Samuel Beckett. Några av författarna leker förtjänstfullt med essäformen, som Tom McCarthy som skriver om de tivoliarbetare som dansar fram från akter till akter på nöjesfältens radiobilar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner