Etikettarkiv: Hill Street Blues

Teveserien har inte axlat rollen som vår tids roman

Twin Peaks

Twin Peaks (Photo credit: Wikipedia)

Rubriken är kategorisk och svepande, men vi tycker att David Auerbach argumenterar ganska kraftfullt och övertygande för sin ståndpunkt. I ”The Cosmology of Serialized Television” lägger han ut texten om olika saker, strukturella begränsningar exempelvis, som hindrar teveserien från att kunna göra anspråk på att vara vår tids roman och nå upp till dess potential. Auerbach diskuterar äldre serier och såpoperor, men framför allt mer kända serier som DallasHill Street Blues, Startrek, Battle Star GalacticaTwin Peaks, The Wire, Boardwalk EmpireLost, Mad Men, Sopranos, Breaking Bad med flera.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Bra biografi om David Foster Wallace

Infinite Jest

Infinite Jest (Photo credit: Wikipedia)

D.T. Max
Every Love Story is a Ghost Story: A life of David Foster Wallace
Viking, 2012

När David Foster Wallace tog sitt liv 2008, bara 46 år gammal, var han redan en helt etablerad, mångfaldigt prisbelönt, kultförklarad och till och med kanoniserad författare. Man kunde, och kan fortfarande, läsa universitetskurser om hans böcker, inte minst om megaromanen Infinite Jest (1996), som mycket väl kan vara 90-talets mest inflytelserika amerikanska roman. Av Time magazine valdes den till en av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna utgivna mellan 1923 och 2005.

När man läser D.T. Max biografi om Wallace, Every Love Story is a Ghost story, får Wallace tragedi många dimensioner. Han hade, visar det sig, psykiska problem redan före tonåren och led senare av ständigt hotande och återkommande djupa depressioner. Han hade allvarliga problem med missbruk, framförallt marijuana, men lyckades hålla sig nykter under mycket långa perioder. Max beskriver en nästan ständig kamp, som är rörande, gripande och imponerande.

Men Wallace förde också en litterär kamp, ställde enorma krav på sig själv och litteraturen. Debutromanen The Broom of the System (1987) skrev han som ett examensarbete när han gick på college, hans huvudämnen var engelska och filosofi med inriktning på logik. Debuten avfärdade han sedan helt, som något som verkade vara skrivet av en mycket begåvad fjortonåring.

DFW gjorde även stor succé med sin litterära långjournalistik, inlevelsefulla och analytiska reportage och essäer om allt från lyxkryssningar och hummerfestivaler till teve och Roger Federer, men det skönlitterära författandet verkar ha varit överordnat det mesta, ja kanske rentav allt. Litterärt var nu Wallace inriktad på att ta nästa kliv, och det skulle leda bort från debutens utpräglat humoristiska ton.

DFW levde egentligen hela sitt liv i anslutning till den akademiska världen, först som en mycket tävlingsinriktad, framgångsrik och självkritisk student, sedan som lärare i framförallt creative writing. Biografin ger en spännande inblick i dels hur det amerikanska utbildningssystemet fungerar, dels hur den litterära systemet fungerar. De överlappar naturligtvis varandra och Wallace tillhörde båda.

Max citerar flitigt ur brevväxlingen mellan DFW och Jonathan Franzen respektive Don DeLilllo, två brevvänner som han förhöll sig ganska olika till. Han umgicks däremot inte så mycket med andra författare, men en hel del med förlags- och tidskriftsredaktörer. Max, som skriver för New Yorker, skildrar initierat den här världen.

Med novellsamlingen Girl with Curious Hair (1989) togs det första stora steget bort från det postmodernt och garvigt humoristiska, skrivet under inspiration av Barth, Barthelme och, inte minst, Pynchon. DFW var en riktig storkonsument av teve, såpoperor och serier som Hill Street Blues, men en kritisk storkonsument och författarskapet börjar allt mer handla om och problematisera eller kritisera medias och teves inflytande.

Apropå en novell om en kvinna som ska uppträda i teve skriver Max: ”Wallace wanted again to show the way media colonized everything from history to our private thoughts. But in the Letterman story, Wallace narrowed his concern, focusing on what he saw as television’s elevation of a rising attitude of knowingness in the culture.” Det handlar om en allt mer uppskruvad självmedvetenhet – en medvetenhet om att man är självmedveten och så vidare – som Wallace kopplar samman i synnerhet till tevemediet.

Metafiktionen blir efterhand lika problematisk som teve, och även om Wallace hade en naturlig fallenhet för den drivs han av en allt större lust att överskrida dess begränsningar, hävdar Max. Skriver han apropå novellen ”Westward”: ”But the story is also evidence of how readily at the time Wallace was seeing connections around him – between love and addiction, and storytelling and advertising, for instance – beginning to put together a worldview that would be fundamental when he turned his attention to Infinite Jest a few years later. Foremost is the idea he debuted in his Arizona stories that our passions are no longer our own. In the age of media, we are nothing but minds waiting to be filled, emotions waiting to be manipulated. There is a sense – again brought to full boil in Infinite Jest – that our obsession with being entertained has deadened our affect, that we are not, as a character warns in the book, choosing carefully enough what to love.”

Infinite Jest intar som väntat en särställning i biografin, det var med den DFW slog igenom och den gjorde honom till en litterär stjärna och litterär representant för en hel generation. Han älskade och avskydde kändisskapet, kanske avskydde han det för att han inte kunde låta bli att älska det? Enligt Max var det trassliga känslor av det här slaget DFW ständigt brottades med. Han kunde välja och vraka bland groupies, men brottades ofta i efterhand med självförakt. Kvinnoaffärerna är ett kapitel för sig, så att säga.

Max är ganska generös med skvaller, men som biografi är Every Love Story is a Ghost Story relativt balanserad. Det bästa med boken är att det finns en fin balans mellan Wallace liv och verk. Max skriver sällan om sådant som inte alls är intressant för någon som i första hand är nyfiken på Wallace böcker. Det finns undantag, som när han nämner att DFW verkligen hade åkt i en viss bilmodell (AMC Pacer), som sedan förekommer i det ofullbordade mästerverket The Pale King (2011). Eller då han tvärsäkert påstår saker som han omöjligt kan veta med säkerhet, som att Wallace påverkats av det ena eller andra omedvetet.

Det är mycket som är sorgligt med Max skildring, så sorgligt att man nästan glömmer bort vilken fantastisk humorist och litterär underhållare DFW är, han kan verkligen trollbinda med sin flödande rika prosa och gränslösa fantasi. Han kunde uppenbarligen inte få ihop The Pale King, men trots att den är publicerad i ofullbordat skick är det i just denna roman DFW hittar den perfekta balansen mellan humor och tragik, intellekt och känsla. Frågan är om det inte är hans bästa bok.

Ola Wihlke

Recension av böcker av David Foster Wallace i svensk översättning.

Sida med allt du skulle vilja veta om David Foster Wallace, och lite till.

Lämna en kommentar

Under Recensioner