Etikettarkiv: Hiroshima

Yoko Tawada: Sändebudet

Yoko Tawada
Sändebudet
Övers. Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan

Japan har drabbats av en irreversibel katastrof och har isolerat sig från omvärlden. Det kulturella klimatet blir alltmer inskränkt, utländska ord förbjuds. Så långt skiljer sig inte Yoko Tawadas roman Sändebudet från andra dystopier, men den liknar inte mycket jag läst av det här slaget. Barnen är så försvagade att de knappt orkar gå, medan de äldre bara tycks bli mer och mer vitala. Gamla lagar och regler, både juridiska, kulturella och biologiska, är satta ur spel. Samhället har förändrats i grunden.

Det är en märklig berättelse, märkligare än något jag läst av Haruki Murakami, som gärna införlivar absurda och surrealistiska element i sina berättelser. Skrev J.W. McCormac i BOMB om Sändebudet: ”Charming, light and unapologetically strange”.

Berättelsen handlar om den lille pojken Mumei och hans gammelmorfar Yoshiro. Trots omständigheterna – Yoshiri måste försöka vänja sig vid tanken på att överleva sitt barnbarnsbarn och själv leva för evigt – är Sändebudet en förvånansvärt humoristisk och ljus berättelse, inte minst eftersom relationen mellan Mumei och Yoshiro är så kärleksfullt och ömsint skildrad.

Utochinvänd dystopi

Mumei är klok, på gränsen till vis. Han ser ljust på tillvaron och sprider glädje omkring sig. Yoshiro oroar sig emellertid ständigt för sitt gråhåriga och bräckliga barnbarnsbarn. Hans del av berättelsen är ofta tillbakablickande, så att skillnaden mellan Japan före och efter katastrofen blir helt tydlig. Förlaget beskriver romanen som en ”utochinvänd dystopi”.

Sändebudet är en mångskiktad, nästan lite kaotisk roman. Den är en meditation över döden. Man kan säga att den utspelar sig i ett Japan post-Fukushima och post-Hiroshima, och är tydligt civilisationskritisk. Den är även en satir över dagens Japan.

Japansk estetik

Det saknas en egentlig intrig, på så vis kan man tala om en likhet med Murakami och, tror jag, en mer allmän japansk estetik, som är vanlig även inom filmen, som i Ålen av Shohei Imamura och Kikujiros sommar skriven och regisserad av Takeshi Kitano.

Stilen har drag av magisk realism, men växlar också över i filosofiska abstraktioner. Bitvis tycker jag att Sändebudet har ett essäistiskt och antroprologiskt drag, den berättar mycket om seder och bruk, mat, och jämförelser mellan före och efter katastrofen. Det är en mångskiftande och oförglömlig läsupplevelse – vild och vacker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fotobok: ”Sleeping Souls of HIROSHIMA” av Tsuneo Enari

BK090965_1

Tsuneo Enari
Sleeping Souls of HIROSHIMA
Red. Yoji Takimoto
Essä: Toshiharu Itoh
Shinchosha Publishing, 2002

För några veckor sedan fick jag, lite oväntat, mejl från en japansk man, Yoji Takimoto, som jobbar som redaktör på ett förlag i Tokyo. Det visade sig att han hade sett min anmälan av Tokyo University 1968-1969 – Behind the Blockade med dokumentära foton av Hitomi Watanabe. Herr Takimoto berättade att han arbetat med boken när den först gavs ut och att han uppskattade att jag skrev om boken på svenska. Det innebar att han inte förstod så mycket, men han ville visa sin uppskattning.

Jag blev naturligtvis både rörd och glad och vi växlande några mejl. I ett mejl blev jag hälsad med ”Ola-san” och det hela slutande med att jag fick en annan bok som herr Takimoto hade varit redaktör för, Sleeping Souls of HIROSHIMA av fotografen Tsuneo Enari. Den kom inom en vecka som ett paket med posten. Det är en stor volym i ungefär samma format som en LP-skiva men mycket tyngre.

Enari är känd för sina fotoserier på temat Japan och erfarenheterna från andra världskriget. Han har fotat några av de japanskor som gifte sig med amerikaner efter kriget, ibland på grund av den nöd som rådde i ett sönderbombat Japan. Han har uppmärksammat de personer som lämnades i Manchuriet som barn, när Japan drog sig tillbaka, och som därmed växte upp i Kina. Och Sleeping Souls of HIROSHIMA handlar om staden Hiroshima, om dem som dödades i Hiroshima, den ödesdigra dagen 6:e augusti 1945, och om några av dem som överlevde.

Enligt bokens avslutande essä, skriven av professor Toshiharu Itoh, så visste inte Tsuneo Enari till en början hur han skulle lägga upp sitt arbete. Den sönderbombade domen (se omslaget ovan) är i stort sett det enda spår som finns kvar av den katastrofala förödelsen, att den är så väl bevarad beror på att bomben exploderade ovanför den.

En del av lösningen blev att Enari bestämde sig för att fotografera de platser där de dödas själar kan tänkas vila – resultatet är en serie vackra foton av vattendrag, löv, träd, parker och olika minnesmärken eller platser där invånarna ställt fram blommor eller tänt ljus för att hedra de döda. Bara ett fåtal foton visar vanlig stadsmiljö, ett foto avbildar en ensam cykel som står parkerad och kastar långa svarta skuggor framför sig.

Under varje foto anges platsens namn samt hur långt från explosionens epicentrum den ligger. Hiroshima-bomben fälldes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt. Den spred död och förödelse omkring sig i ofattbar omfattning.

Men innan han tog fotona, så träffade Enari en hel rad personer som överlevde atombombsattacken. Han lyssnade på dem och deras berättelser varvas i boken med fotona. Många av de här gamla männen och kvinnorna var bara barn 1945, men av de korta texterna att döma var deras minnen högst levande. Deras berättelser inleds oftast med upplevelsen av själva explosionen, det förblindande ljuset, chocken och uppvaknandet, den bisarra förödelsen, de döda och kringirrande skadade, ibland nakna eller halvnakna eftersom deras kläder förtärts av elden. En av de överlevande berättar att hon såg en kvinna som höll en bebis uppochner i ena benet. Bebisen saknade huvud. Som om man vore i helvetet, som en av de överlevande formulerar det.

Sedan börjar sökandet efter anhöriga, försöken att hitta hjälp och att utvärdera vad som hänt. Andra japanska städer bombades sönder och samman, men Hiroshima sparades som ett lämpligt mål för världens första atombomb. Invånarna hade därmed vant sig vid falska flyglarm och ljudet av flygplan. För att kunna utvärdera ”experimentet” ville man alltså bomba en stad som var intakt. Explosionen och radioaktiviteten skapar ett fullständigt kaos, och att läsa de här vittnesmålen är skakande. Man känner som en tung sorg.

För mig var det först lite svårt att få ihop bokens två delar – fotona och ögonvittnesskildringarna – men mot slutet av boken började jag förstå idén. Men det märkliga är att jag upplever mig som mycket mer mottaglig känslomässigt för bokens innehåll för att jag fått den av en japan, av Yoji Takimoto-san. Det kanske låter väldigt sentimentalt och irrationellt, men jag tror att det är så och Sleeping Souls of HIROSHIMA betyder väldigt mycket för mig. Och datumet den 6:e augusti har fått en delvis ny innebörd.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Recensioner