Tag Archives: historia

Foto & intervju: Henrik von Klopp, industrifotograf

hvk_bearbooks-2
Den underjordiska maskinsalen i Kilforsen. Arbetena med kraftverket påbörjades 1947 och det första aggregatet togs i bruk 1953. Foto: Henrik von Klopp

 
Henrik von Klopp är industrifotograf och skribent. En vän tipsade om www.vonklopp.se, en helt unik hemsida och blogg där kan man se, och läsa om, de kraftverk Klopp fotograferat. Främst vattenkraftverk och kärnkraftverk. Det är spännande industribyggnader, som ofta ligger inbäddade i vacker natur eller klassiska bruksmiljöer. Men allra mest spännande är det, tycker jag, att få kika in i maskinhallarna, vars inre inte sällan är än mer estetiskt spännande än byggnaderna. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till Klopp samt visa några av hans foton.

Skulle du kunna börja med att berätta lite om din bakgrund, och om hur du hittade uppgiften som industrifotograf?

Jag började fotografera på allvar efter en cykelolycka 2005. Under rehabiliteringen tyckte min läkare att jag skulle gå långa promenader så jag började besöka nedlagda tegelbruk och gruvor i närheten. Efter ett tag blev det tråkigt att bara se ruiner och jag började fotografera industrier i drift. Att det blev kraftverk som specialintresse beror nog på att jag kunde kombinera intressen för teknik, arkitektur och historia. Elektrifieringen har betytt oerhört mycket för samhällets utveckling och det går nästan inte att föreställa sig ett liv utan elektricitet idag.

hvk_bearbooks-9
Hammarforsen i Indalsälven var en av de första stora privatägda kraftstationerna och maskinstationens funkisarkitektur – signerad Oswald Almqvist – blev stilbildande under de kommande decennierna. Foto: Henrik von Klopp

 
Vattenkraftverken har olika stilar, både in- och utvändigt. De är, inte helt oväntat, präglade av sin tids stilideal. Skulle du kunna berätta något om de dominerande stilarna och om hur och varför de har skiftat under historien?

De första kraftverken byggdes oftast för att försörja ett bruk eller annan industri med kraft. Den arkitektoniska utformningen var oftast enkel och byggnaderna skulle smälta in i befintliga miljöer. I takt med att maskinernas effekt ökade och kraftstationerna blev större fick byggnaderna en mer framträdande roll och arkitekter började specialisera sig på att rita kraftverk.

I början av 1900-talet byggdes kraftstationer som liknade borgar, kyrkor och tempel. Staten byggde de tre så kallade nationalkraftverken (i monumental stil, ritade av Erik Josephson) i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. Liknande anläggningar, men i mindre skala, byggdes bland annat av Borås Stad, Sydkraft och Stockholms stad.

hvk_bearbooks-6
Maskinsalen i Krångede kraftverk invigt 1936. Anläggningen hade vid driftstarten de kraftfullaste generatorerna i Sverige och var under en tid landets till effekten största kraftverk. Foto: Henrik von Klopp

 
På 1920-talet gjorde funktionalismen sitt intåg och arkitekter som Erik Hahr (Vattenfall) och Oswald Almqvist (Stora Kopparbergs Bergslag) ritade kraftverk som blev stilbildande, exempelvis Lilla Edet i Göta Älv och Hammarforsen i Indalsälven. Det var under den här perioden vi fick egentlig kraftverksarkitektur. Byggnadernas utseende påverkades av kraftverkens funktioner och den tekniska utvecklingen – exempelvis blev det nödvändig med rejäl takhöjd i maskinsalarna när man började använda turbinaggregat med vertikal axel.

Efter andra världskrigets slut blev arkitekturen mer likriktad. Elbristen gjorde en hög utbyggnadstakt nödvändig vilket krävde rationalisering och standardisering av byggandet. Den tekniska utvecklingen gjorde dessutom att allt fler funktioner placerades under jord eller utomhus.

hvk_bearbooks-1
Interiör från Haby kraftverk, byggt av Borås stad 1913–1915. Maskinstationen ritades av Boråsarkitekten Herman Göransson. Foto: Henrik von Klopp

 
I vissa maskinhallar finns originalinstrumenteringen bevarad, golven är lagda med tvåfärgad klinker, maskinerna är ofta färgglada och ibland är väggarna smyckade. Kan du berätta lite om det här intresset för estetik från ägarnas sida? Det verkar ha varit särskilt stort under den första halvan av 1900-talet.

Mitt intryck är att industriarkitektur under början av 1900-talet generellt var väldigt påkostad, men visst är det så att man inom kraftindustrin satsade extra mycket på att göra vackra byggnader och interiörer. Kungliga Vattenfallsstyrelsens generaldirektör Wilhelm Hansen och arkitekten Erik Josephson ägnade mycket tid åt att diskutera utformningen av ”krumeluren” – en grind med Vattenfalls emblem. Och när Sydkraft byggde ett ställverk för de fyra kraftverken i Lagan fick man riva och göra om den nästan färdiga instrumenttavlan i marmor, eftersom Sydkrafts VD August Schmitz ansåg att stenen var för mörk.

Mycket har förstås med den så kallade tidsandan att göra – idag betraktas ju ofta industriell verksamhet som ett problem och något som helst ska försvinna. Under första halvan av 1900-talet var däremot teknikoptimismen enorm. I stort sett samtliga samhällsproblem skulle lösas på teknisk väg och kraftverken blev symboler för utveckling och välstånd.

Efter hand blev vattenkraften så vanlig att anläggningarna inte längre hade samma dragningskraft och funktion som skyltfönster för ägarna. I början av 1950-talet tog landet steget in i atomåldern och vattenkraften ansågs överspelad. När driften automatiserades och kraftverken avbemannades var det förstås inte heller lika angeläget att ha representationsutrymmen.

Du dokumenterar de här miljöerna för att de är en del av vår industrihistoria och vårt kulturarv. Och det märks också, i både text och bild, att du är väldigt estetiskt intresserad. När du åker ut på en fotografering, vad är det du hoppas hitta? Vad är det du tycker är särskilt spännande med kraftverk och andra industribyggnader?

Förhoppningen är förstås alltid att hitta det jag brukar kalla ”tidskapslar”, det vill säga miljöer där tiden ser ut att ha stått stilla. Men även i stationer som renoverats brukar mycket av det ursprungliga finnas bevarat.

Det jag tycker är speciellt med kraftstationer är att anläggningarna är så olika trots att de bygger på samma grundprincip. Det var först under 1960-talet som man började standardisera byggandet med prefabricerade element – fram till dess var nästan alla anläggningar unika. Dessutom är ju många av de tidiga anläggningarna i drift, ibland med maskiner som är 100 år gamla.

hvk_bearbooks-5
Lasele kraftverk i genomskärning. Målning av Ebbe Berg (1958). Foto: Henrik von Klopp

 
Du tilldelades Marie Nissers stipendium från Vattenfalls kulturarvskommitté, för att dokumentera väggmålningarna som Ebbe Berg (1896–1966) utförde i Vattenfalls kraftverk under ett tjugotal år. Väggmålningarna omfattar fantastiska sprängskisser, diagram och kartor. Det vore väldigt roligt om du kunna berätta lite om konst i kraftverk i allmänhet och om Ebbe Bergs verk i synnerhet.

Konstnärlig utsmyckning är rätt vanligt i de anläggningar som byggdes under 1900-talets första hälft. I entréhallar och konferensrum finns ofta väggmålningar med kartor och ritningar som användes för att orientera besökare om anläggningen. De fungerade som dåtidens powerpointpresentationer kan man säga. Det är också vanligt med konstverk som har motiv från bygden eller byggtiden.

Andra exempel på konstnärlig utsmyckning är Vattenfalls tre nationalkraftverk, tagna i drift 1910–1915, där grindar, lamparmaturer och olika beslag har utformats av skulptören Olga Lanner.

Untra kraftstation
Trappräcke i Untra kraftverk. Kraftverket byggdes av Stockholms Gas- och Elektricitetsverk under åren 1911–1918. Foto: Henrik von Klopp

 
Ebbe Berg började som ritarbiträde på Vattenfall och arbetade där i ett tiotal år innan han startade egen reklambyrå samtidigt som han började studera vid Konstakademien. 1939 återvände han till Vattenfall och började arbeta med illustrationer och utställningar. Ett tiotal år senare fick han en friare roll där han reste runt till Vattenfalls olika nybyggen och gjorde väggmålningar. Jag känner inte till någon annan konstnär som arbetat med den här typen av utsmyckning under så lång tid, så det gör Bergs arbete unikt. Stipendiet har finansierat inventering och dokumentation av de viktigaste verken och jag har haft förmånen att kunna resa runt ”i Ebbes fotspår”.

hvk_bearbooks-4
Lilla Edets kraftverk, taget i bruk 1926. Foto: Henrik von Klopp

 
Och avslutningsvis, skulle du kunna berätta lite om två eller tre av dina favoriter bland de kraftverk du fotograferat? Vad är det som gör dem särskilt speciella?

Jag är väldigt förtjust i Lilla Edet som är en av Vattenfalls stationer i Göta Älv. Den ritades av Erik Hahr och var när den togs i bruk 1926 både tekniskt och estetiskt en pionjäranläggning. I Lilla Edet installerades den första Kaplanturbinen – en turbintyp som idag är helt dominerande.

hvk_bearbooks-7
Vattenståndsmätare i Lilla Edets kraftverk. Foto: Henrik von Klopp

 
Kilforsen i Fjällsjöälven byggdes under rekordåren efter andra världskriget och är en väldigt påkostad underjordisk kraftstation med marmorgolv i maskinsalen och gatsten i infartstunneln. Fjällsjöälvens lopp dämdes över och vattnet leddes i tunnlar via kraftstationen till Ångermanälven.

thumbnail_hvk_bearbooks-3
Toppen av den aldrig startade kärnreaktorn i Marviken. Reaktorprojektet i Marviken var en av efterkrigstidens största industrisatsningar och pågick under åren 1958–1970. Foto: Henrik von Klopp

 
Slutligen måste jag nog nämna Marviken – ett aldrig startat kärnkraftverk på Vikbolandet utanför Norrköping. Jag dokumenterade anläggningen på uppdrag av Vattenfall 2013 och det har lett till flera spännande projekt, bland annat utställningen ”En svensk atombomb” som visades på Flygvapenmuseum 2015–2016.

Besök gärna von Klopps hemsida och blogg, där finns ett mycket rikt och varierat bildmaterial. Kärnkraftverken, med sin retrofuturistiska stil, är något utöver det vanliga.

 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Hemma hos Hitler

images (5)

Despina Stratigakos
Hitler at Home
Yale University Press

Om man söker på ordet Hitler bland böckerna på Amazon.com får man 23.310 träffar. Det innebär, även om man tar hänsyn till att vissa träffar gäller olika utgåvor av samma bok, att det har skrivits ohyggligt mycket om Adolf Hitler. Man kan med någon slags rimlighet fråga sig om det behövs fler böcker om honom. Efter att ha läst Hitler at Home är jag beredd att svara ja på den frågan. Den här boken har en minst sagt originell infallsvinkel och handlar dessutom om det helt aktuella ämnet propaganda. Eller som det brukar kallas i Sverige: PR.

Under början av 30-talet, resonerar historikern Despina Stratigakos, hade Hitler ett imageproblem. De flesta kände honom som en vrålande ölhallsagitator. Han hade en framtoning som inte gick hem i alla läger och dessutom var han, trots sin inte ringa ålder, ungkarl. Det skvallrades en del om det. Lösningen på detta var att lansera Hitler som en både mer statsmannamässig och mysig person som gillade att vara hemma, klappa hundar och besökande barn. En sund ledare som njöt frisk alpluft.

Sålunda satsade Hitler, hans stab samt hans inredningsarkitekt Gerdy Troost, på att skräddarsy diktatorns tre hem så att de blev representativa, så att de kommunicerade rätt bild av honom. De tre bostäderna var Rikskansliet i Berlin, våningen i München och, hans personliga favorit där han vistades överlägset mest, Berghof på Obersalzberg.

Stratigakos visar övertygande att detta var en mycket medveten strategi för att forma bilden av Hitler som mer älskvärd, som raffinerad men samtidigt enkel, som ett moraliskt föredöme. Stratigakos visar också övertygande att strategin var sällsynt framgångsrik. Utländska tidningar och tidskrifter kom, framförallt till Berghof, för att göra stort uppslagna hemma-hos-reportage, som reproducerade den önskade bilden. Det är lätt att glömma det, men Hitler var länge något av en internationell kändis, innan han blev ökänd.

Stratigakos berättar mycket ingående om inredningen och dess olika detaljer. De motoriserade fönstren på Berghof imponerade stort på utländska besökare, men Albert Speer, som inte fick vara med och inreda, påpekade surt att det skulle lukta bensin från garaget på nedervåningen. En gobeläng i den så kallade Stora hallen var äkta, men de två andra var falska och bakom dem doldes utrustning för filmvisning. Jag har läst någonstans att Hitler aldrig såg Chaplins Diktatorn, men Chaplin kan mycket väl ha sett Hitlers stora jordglob. Den var Troosts idé.

Vissa fåtöljer var medvetet överdimensionerade så att besökande diplomater och politiker, som Neville Chamberlain, skulle känna sig förminskade. I en informell matsal använde Hitler ett liknande knep, han placerade dem han gillade vid sitt bord, medan mindre lyckligt lottade fick sitta vid omkringstående bord. Jag tycker att inredningen bitvis är otippat snygg. Jag hade förväntat mig mer Biedermeier och mycket tunga och ornamenterade saker. Hitler verkar ha haft ett mycket stort förtroende för Gerdy Troost.

Hitler at Home är en akademisk bok – de amerikanska universitetsförlagen har en fantastisk utgivning – men den är skriven på föredömligt klar prosa fri från jargong och den är riktigt intressant. Jag tycker till och med att de längre partierna om Troost, en av Hitlers favoriter vad gäller det estetiska i god tävlan med Albert Speer, är spännande och jag gissar att många som är intresserade av 1900-talshistoria och propaganda, även dem som redan läst en hel del om Hitler, kommer att få ut mycket av boken. Bildmaterialet är relativt rikt, mest svartvita foton.

Stratigakos skriver också att Hitlers hem försummandes efter kriget, både själva byggnaderna och hemmen som legitimt ämne för historiker. Det kan ha många orsaker. En av dem, enligt Stratigakos: ”Ultimately, the reasons for the neglect of the dictator’s homes and their creators may have more to do with scholars having all too readily accepted the propaganda of the Third Reich: namely, that Hitler’s domestic spaces existed outside the world of politics and ideology.”

Det argumenterar alltså Stratigakos kraftfullt och övertygande emot: ”I belive, to the contrary, that they were profoundly ideological spaces, which demonstrably lay at the heart of some of the most successful propaganda about Hitler produced by his regime.” Jag tycker att Stratigakos i Hitler at Home lyckas visa att Hitlers tre hem – Berghof utforskas mest utförligt – var av helt avgörande betydelse när bilden av honom drastiskt skulle förändras i början av 30-talet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Mäktiga affischer från Schweiz tidiga turisthistoria

9783858815323_300dpi

Urs Kneubühl, Agathon Aerni m.fl.
Reklamekunst und Reiseträume
Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates
Scheidegger & Spiess • Alpines Museum der Schweiz

Landskapsmålaren och grafikern Anton Reckziegel (1865-1936) föddes i Gablonz i Böhmen och utbildade sig till konstnär i Graz. Han levde och verkade emellertid en längre period i Schweiz, där han gjorde en hel del affischer och andra trycksaker för den framväxande turistnäringen. Många hävdar rentav att Reckziegel till inte ringa del har format bilden av Schweiz som ett attraktivt alpland.

Reckziegels affischer, vykort och andra trycksaker visas på Alpines Museum der Schweiz, som i samarbete med kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess har gett ut den praktfulla boken Reklamekunst und Reiseträume – Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates. Den innehåller några texter om Reckziegel och hans verk, om hans utveckling och om den kontext, både historisk och stilmässig, han verkade i under sina år i Schweiz: belle époque. Men det är inte helt oväntat bilderna som är det stora numret i den här vackra boken.

Reckziegel-Reklamekunst_p126_B_Eismeer-Schreckhoerner  Anton Reckziegel, Eismeer und Schreckhörner, von der Station Eismeer der Jungfraubahn, Plakat von 1906, Alpines Museum der Schweiz (Dep. Burgerbibliothek), Bern

  
Det är 300 bilder i boken och de flesta av dem föreställer hotell i alplandskap. Det finns också en hel del vykort, som det var något av en folksport att skicka på den här tiden. Hotellen på bilderna ligger i regel inbäddade i en grönskande eller snöig omgivning – estetiken kan ibland påminna lite vagt om den i The Grand Budapest Hotel av Wes Anderson. I bakgrunden syns dramatiska alptoppar, som inte sällan går i rött och orange.

Reckziegel-Reklamekunst_p083-P_Grottes-de-Han

Anton Reckziegel, Grottes de Han in den Ardennen, Plakat von 1906, Burgerbibliothek, Bern

  
Reckziegel är vansinnig skicklig på att skapa djup i bilderna, och när de inte är dramatiska, så är de i alla fall händelserika. I reklamen för någon slags bergbana ser man hur den stånkar fram med ångkraft i förgrunden. Bakom den syns vintersportare av olika slag; två personer åker kälke sittande, en annan åker liggande på mage och två personer ska ge sig iväg på skidor.

Reckziegel-Reklamekunst_p081-N_Vitznau-Rigi-Bahn

Anton Reckziegel, Vitznau-Rigi-Bahn, Plakat von 1898, Alpines Museum der Schweiz, Bern

  
I en annan reklambild, för en elektrisk järnväg i Gruyere, domineras förgrunden av några bastanta kor och ett par kalvar. Lite till vänster om dem, några får. Först sedan får man syn på det elektriskt drivna tåget, som om det alls inte vore huvudsaken. Ja, det händer väldigt mycket i Reckziegels bilder och de innehåller många små detaljer, som man kanske uppfattar först andra eller tredje gången man tittar.

Reckziegel-Reklamekunst_p088-V_Monthey-Champery

Anton Reckziegel, Monthey-Champèry, Plakat von 1909, Alpines Museum der Schweiz, Bern

  
Det finns tveklöst inslag av belle époque och jugend i Reckziegels bildvärld, men jag tycker att vissa av dem, särskilt de mest dramatiska landskapen, också har något romantiskt över sig. Jag tycker att man kan se att bilderna är tillkomna i en brytningstid och att Reckziegel inte satsat alla kort på vare sig tradition eller förnyelse. Jag tycker också att det verkar ganska tydligt att man i det här tidiga skedet av marknadsföringen av Schweiz, att man lanserar landets natur snarare än dess kultur.

Reckziegel-Reklamekunst_p098-II_Schreckhorn-Eismeer

Anton Reckziegel, Schreckhorn und Eismeer an der Station der Jungfraubahn, Originalvorlage in Gouache von 1905, Alpines Museum der Schweiz, Bern

   
Reckziegel-Reklamekunst_p044-J_Chocolat-Tobler

Anton Reckziegel, Bern und die Alpen / Schokolade Tobler, Plakat von1905, Alpines Museum der Schweiz, Bern

   
En av de mer vanliga kompositionerna är affischer som har som en bakgrundsbild, kompletterad med rader av andra och i regel mindre bilder inom vita ramar. Ramarna kan ha alla upptänkliga former och de överlappar inte sällan varandra. Mellan vissa ramar är det som om blommor vore instuckna. En del av motivet i en ram, exempelvis ett kyrktorn, kan sticka ut ur ramen och delvis hamna inom den intilliggande ramen.

Jag tänker mig att den här sortens komposition används så ofta, eftersom den gör att man kan visa många olika turistattraktioner på ett dynamiskt och spännande sätt. Om det exempelvis är en stad, så kan man dels visa en vy över staden, dels visa åtskilliga sevärdheter i staden, mer i detalj.

Reckziegel har en fantastisk känsla för färger – särskilt mycket tycker jag om hans dramatiska alper som ofta går i orange, rött eller blekrosa. Han är också en ljusets mästare. Hans bildvärld är rik och varierad, Reklamekunst und Reiseträume – Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates är en riktigt fin och underhållande bok. Förlaget, Scheidegger & Spiess, kan verkligen det här med konstböcker och man har inte sparat på krutet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Swissair Souvenirs”

9783858813596_300dpi

Swissair Souvenirs
Red. Michael Gasser & Nicole Graf
ETH-Bibliothek / Scheidegger & Spiess

Swissair var det stora nationella flygbolaget i Schweiz och bildades redan 1931 efter en sammanslagning av två bolag. I hemlandet blev flygbolaget, vars plan hade lätt igenkännbara stjärtfenor prydda med det schweiziska korset, en nationell symbol och källa till stolthet, utomlands blev det förknippat med schweiziska dygder som pålitlighet och effektivitet. Varumärket var under lejonparten av flygbolagets historia ytterst solitt.

Eine DC-8, eine DC-9 und eine CV-990 Coronado (v. u.) in Zürich-

LBS_SR04-007326. A DC-8, a DC-9, and a CV-990 Coronado (from below) at Zurich-Kloten, 1972.

Av en rad samverkande orsaker – dåliga affärer, dålig lönsamhet, ökad konkurrens och lågkonjunktur – tvingades dock Swissair i konkurs. En olycka 1998 anses också vara en bidragande orsak till konkursen. Flygbolaget upphörde med sin trafik den andra oktober 2001.

Chefpilot Ernst Nyffenegger im Cockpit einer DC-3 auf dem Flugpl

LBS_SR01-00775. Head pilot Ernst Nyffenegger in the cockpit of a DC-3 at the airfield Dubendorf, ca. 1938.

ETH-Bibliothek i Zürich finns emellertid en guldgruva för den som är intresserad av Swissair, flygbolagets hela fotoarkiv, som utgörs av både kommersiellt och dokumentärt bildmaterial. Det dokumentära materialet användes exempelvis i undervisning. Tillsammans med det schweiziska kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess har biblioteket sammanställt en helt underbar bok med foton ur arkivet: Swissair Souvenirs.

Fotomodelle präsentieren aktuelle Mode auf der Einstiegstreppe v

LBS_SR04-019019. Models present new fashion on the boarding ramp in front of a DC-4 at Zurich-Kloten, 1950.

Boken har ett kort men initierat förord, skrivet av redaktörerna, samt en lite längre text, skriven av Ruedi Weidmann, företags- och socialhistoriker. Båda texterna vittnar om hur stor betydelse Swissair hade och fortfarande har för Schweiz. Efter några krisartade år efter andra världskriget växte, blomstrade och blev det ett av världen främsta internationella flygbolag.

Drei DC-10

LBS_SR04-050778. Three DC-10, 1979.

Boken visar ett litet men brett urval ur Swissairs fotoarkiv, tillsammans bildar det en fascinerande, underhållande och, även för en svensk, nostalgisk berättelse om flygbolagets historia. Självklart speglar flygbolagets historia också det omgivande samhället, oavsett om det handlar om mode (kabinpersonalens kläder) eller rådande normer (rökning i kabinen). Det är en väldigt fin bok, en udda samling bilder som Scheidegger & Spiess gjort en åtråvärd kaffebordsbok eller åtminstone en väldigt stilig bok av.

Ein Modell präsentiert die von 1960 bis 1970 von den Hostessen d

LBS_SR04-052735. A model presents the uniforms worn by the Swissair hostesses from 1960 to 1970.

Offenes Hecktriebwerk einer DC-10

LBS_SR04-003220. Open tail engine of a DC-10, 1980s.

Hostessen servieren eine Mahlzeit in einer Boeing 747-257 B (Jum

LBS_SR04-002134. Hostesses serving a meal in a Boeing 747-257 B (Jumbo), ca. 1978.

Präsentation von Uniformen

LBS_SR04-014532. Presentation of uniforms, 1985.

ETH-Bibliothek och Scheidegger & Spiess har även gett ut en volym, Swissair Luftbilder, med verkligt spektakulära flygfoton hämtade ur Swissairs arkiv.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ny bok om hårborttagningens historia

9781479840823_Full

”Clamshell razors, lasers, lye depilatories, tweezers, waxes, threading and electrolysis. Humanity has used an impressive array of tools to remove hair. This is, biologically speaking, pretty strange. Most of Earths mammals possess luxuriant fur. Only one seeks to remove it. Rebecca Herzigs delightful history of hair removal in America helps explain why: smooth skin is a cultural imperative.”

Citerat ur ”Hair-erasing. Why humanity is obsessed with its fur”The Economist, 7 februari 2015, en recension av Plucked: A History of Hair Removal (NYU Press) av Rebecca M. Herzig.

Idag praktiserar nära nog 100% av alla amerikanska kvinnor någon form av hårborttagning. Så har det inte alltid varit, en gång i tiden var det tydligen nästan synonymt med självstympning, något som infödingar ägnade sig åt. Charles Darwins teorier om vårt ursprung utgjorde, inte helt överraskande, en vattendelare.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Fukuyama oroad över den amerikanska demokratins tillstånd

9780374227357”The new element in his analysis, absent from the 1989 essay, is his damning portrait of the state of American democracy. A declining middle class, starkly increasing income inequality, overweening special interests, and partisan gridlock have resulted, he argues, in ‘a crisis of representation,’ leaving millions of Americans convinced that their politicians no longer speak for them. This is a familiar assessment, yet Fukuyama adds important context. He reprises a long tradition of historical pessimism—familiar to the Founding Fathers themselves—about the fate of republics. They do not, as Madison warned, always grow and prosper. They can also decay and decline. Fukuyama may be optimistic about democracy, but he wants Americans to wake up and understand that theirs could fail, just as other democracies and republics have failed in the past.”

Citerat ur ”Doubling Down on Democracy” av Michael Ignatieff i The Atlantic, 17 september 2014. En bra och överskådlig recension av andra delen i Francis Fukuyamas väldiga arbete om den politiska utvecklingens historia: Political Order and Political Decay: From the Industrial Revolution to the Globalization of DemocracyHistorien visar dock ännu så länge inte många tecken på att närma sig sitt slut.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Det är väl religionen som orsakar krig och terrorism?

9781847921864Religionen förgiftar allt, den är upphov till krig, terrorism och annat elände. Det upprepas så ofta att man slentrianmässigt tror att det är sant, men är det sant?

Nej, religionen förgiftar inte allt, allt förgiftar snarare religionen. Det hävdar i alla fall Ferdinand Mount, som mycket uppskattande har recenserat en ny bok av Karen Armstrong, före detta katolsk nunna. Hon argumenterar mot vanliga nyateistiska uppfattningar, som har populariserats av exempelvis Christopher Hitchens och Richard Dawkins. Läs mer

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Recensioner