Etikettarkiv: historisk roman

Gripande gotisk roman om tro, vetenskap och vänskap

9789100171872

Sarah Perry
Ormen i Essex
Övers. Eva Johansson
Albert Bonniers Förlag

”Om någon vill få mig att förklara varför jag älskade honom, kan jag inte svara annat än: för att det var han, för att det var jag.”
— Michel de Montaigne, Om vänskap

  
London 1893. Den välbeställda kvinnan Cora Seaborne har just blivit änka. Maken har dött i cancer, men det vore en överdrift att säga att Cora sörjer honom djupt. Han misshandlade henne. Istället för att snöra åt korsettten och klä sig i svart företar Cora en resa till Essex, en blandning av semester och expedition. Längs Essex kust letar hon efter fossiler och mineraler. Darwins idéer har fått genomslag och rent allmänt står vetenskapen högt i kurs.

2016 var Sarah Perrys viktorianska och vagt gotiska Ormen i Essex den historiska roman alla talade om i England, och den sålde som smör. Om jag har förstått saken rätt handlade Perrys doktorsexamen om gotiken i Iris Murdochs författarskap och Perry kan verkligen gotiken, men hon överanvänder inte dess vanliga rekvisita. Ormen i Essex är en idéroman om tro, vetenskap, vänskap och, inte i första hand den romantiska, kärleken.

Med på resan till Colchester i Essex följer även Coras väninna/sällskapsdam Martha, som är socialist, samt Coras son Francis, som idag antagligen skulle kvalificera sig för diagnosen aspergers syndrom. I Colchester får de snart höra rykten om att en sjöorm, det påstås att den ser ut som en drake, har tagit klivet från en legend från 1600-talet in i verkligheten. Sjöormen gör sig ständigt påmind, framför allt genom sin envisa frånvaro. Rykten fortplantar sig i rasande takt. Någon dör. En annan person blir vansinnig.

Cora, med sitt vetenskapliga synsätt, finner en kanske oväntad vän och intellektuell jämlike i en företrädare för tron, traktens präst William Ransome. Tillsammans söker de svaret på gåtan om sjöormen, samtidigt som de dras till varandra alltmer. I den här romanen står inte tro och vetenskap i direkt motsättning till varandra. Det finns många slags vänskap och kärlek, och dessutom vill Perry uppdatera bilden av den viktorianska eran som pryd, besatt av sociala koder och dominerad av dogmatisk religiositet.

Perrys viktorianska England har tagit en rejält kliv in i moderniteten. I det inledande partiet, som utspelar sig i London, lägger Perry lite extra krut på att skildra tunnelbanan, för att framhäva detta. Det är en recensentkliché när man skriver om historiska romaner om 1800-talet, men Ormen i Essex är i flera avseenden dickensk, inte minst för att sociala fenomen och orättvisor med jämna mellanrum skildras och kommenteras.

Perrys bildspråk är inte lika rikt som Dickens och inte lika inriktat på fysionomier men det finns likheter. Jag tänker på ett grått klänningstyg som sägs skimra ”likt halsen på en duva” och rockar som ”flaxar som råkor i bänkraderna” när man bryter upp från en begravningsceremoni. Ormen i Essex är en förförisk roman med skyhög trivselfaktor – det skulle förvåna mig om den inte sålde riktigt bra också i Sverige – men jag har lite svårt för sjöormen, jag försöker, men kan inte riktigt ta rädslan för den på allvar.

För mig är det framför allt språket och känslan för platsen som gör läsningen av den här romanen till något utöver det vanliga. Översättningen av Eva Johansson är verkligt gedigen och omslaget är riktigt schyst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Mottagandet av ”4 3 2 1” av Paul Auster

images-2
Paul Auster
4 3 2 1 (Henry Holt & Company)

När Paul Auster nu kommer ut med sin första roman på många år, gör han det med en mäktig pjäs. 4 3 2 1 är dessutom en egensinnig berättelse, men titeln anspelar inte på någon slags nedräkning, utan på att romanen utgörs av fyra alternativa berättelser om en och samma person.

De fyra versionerna av Archibald Isaac Ferguson är genetiskt identiska, men de har vuxit upp under delvis olika omständigheter, vilket har lett till att de är olika i flera avseenden. Däremot har de samma ambition – att bli författare.

4 3 2 1 är en episk bildningsroman – tre gånger så omfattande som Austers tre föregående böcker – som börjar med berättelsen om hur Archibalds far, av judiskt ursprung, emigrerar från Ryssland till Amerika, där han sedermera börjar sälja vitvaror. I en intervju nyligen fick Auster frågan om 4 3 2 1 är en immigrantroman, varpå han svarade att nästan alla amerikanska romaner är immigrantromaner.

Archibald föds 1947 i New Jersey. Ett tidigt kapitel slutar när en släkting gjort inbrott i faderns vitvaruaffär. I nästa kapitel brinner affären istället ned. I den tredje varianten brinner affären ned när faderna är inne i den. I den fjärde versionen blomstrar faderns affärer.

Anthony Cummins i The Guardian är inte helt imponerad av upplägget med fyra parallella berättelser, han tycker att stora delar av romanen är ”a largely unsurprising coming-of-age tale of sexual longing and literary ambition. Auster gives us heft without density: there are few stakes in this Borgesian garden of forking paths. The hero might sleep with Amy Schneiderman or Brian Mischevski; go to Columbia or Princeton; become a basketball reporter or a movie critic; get killed in a road accident or only maimed, but the story lines cancel each other out instead of adding substance.”

Den övervägande delen av kritikerna har emellertid varit positiva eller mycket positiva. Jag har bara kunnat hitta en recension som kan beskrivas som en sågning. En av de positiva recensenterna är Sam Sacks, som i Harper’s Magazine skriver att det är en delvis ny Auster vi möter i 4 3 2 1:

”Auster’s tilt away from the stifling control of locked-room mysteries toward the hail-mary risks of interwoven shaggy-dog coming-of-age stories is rejuvenating. He returns to many of his old hobbyhorses in 4 3 2 1, but here they are restored from the level of abstract metaphor to their rightful place in the real world. […] Puns are plentiful, but they’re jokes Ferguson tells when he’s goofing around with friends, not indicators of recondite linguistic connections. And notebooks, rather than being some kind of sacred regalia, are just notebooks.”

Michael Schaub i NPR har vissa reservationer, bland annat romanens längd, men han är en av dem som hyllar 4 3 2 1:

”Nonetheless, it’s a stunningly ambitious novel, and a pleasure to read. Auster’s writing is joyful, even in the book’s darkest moments, and never ponderous or showy. ‘Time moved in two directions because every step into the future carried a memory of the past,’ one of the Fergusons muses, ‘… and while all people were bound together by the common space they shared, their journeys through time were all different, which meant that each person lived in a slightly different world from everyone else.’ Auster proves himself a master of navigating these worlds, and even though all might not happen for the best in any of them, it’s an incredibly moving, true journey.”

Christian Lorentzen i Vulture är överlägset mest negativ, och ganska elak:

”The concept and its resulting structure is intriguing, but Auster has stacked the deck against himself. There’s a reason why long, encyclopedic novels have multiple sets of characters who may or may not know each other, multiple settings and disparate time frames: Variation helps hold the reader’s attention, the more drastic the better. The variations in 4321 are decidedly minor key. […] These B-movie twists are entertaining to a point, less so is the lavish attention paid to the various Fergusons’ childhoods. (The book never truly achieves escape velocity into adulthood.) He loves baseball and basketball, he starts his own newspaper in middle school, he takes European history and reads classic literature. There are indices of the books he reads and the movies he watches, but with the exception of a lengthy paean to Laurel and Hardy, these are just lists.”

Michelle Dean i Los Angeles Times är en av de mest ambivalenta recensenterna:

”But over the course of the novel, the details of Ferguson’s more or less ordinary existence are cataloged in exhaustive detail. In fact, the sheer accretion of names, dates, places and other minutiae are the chief engine of the novel. We’re filled in on the major events of American history that occur in and around Ferguson’s life. We’re told not only what books Ferguson reads, but how long Ferguson takes to read a particular book. We’re told the names of his various twentysomething roommates even though they ‘had no role to play in the story.’ […] ‘4 3 2 1”s over-inclusive spirit sometimes makes it feel very much like a particularly chatty 19th-century social novel, transposed onto the 20th.”

De flesta recensionerna är positiva, näst vanligast är hyllningar. Därefter kommer hyggliga recensioner. Och så har vi Lorentzens sågning.

Ola Wihlke

5 kommentarer

Under Recensioner

Suverän roman om 1600-talsgeniet Margaret Cavendish

Danielle Dutton
Margaret the First
Catapult

Margaret Cavendish skrev ett tjugotal verk och stack inte under stol med att hon ville bli berömd. Hon var intresserad av och kunnig om vetenskap och filosofi. Hon hade utbyten med och kritiserade några av samtidens främsta filosofer och tänkare. Hon förde resonemang om och kritiserade stereotypa föreställningar om män och kvinnor.

Cavendish skrev också en genreöverskridande sciencefiction-bok, som bland annat berättar om en u-båt. Hon månade om djurens välmående. Ingenting av det här vore märkligt, om det inte vore för att Margaret Cavendish levde mellan 1623 och 1673. Hon blev hertiginna 1945, när hon gifte sig med William Cavendish, hertig av Newcaste.

Margaret the First av amerikanskan Danielle Dutton handlar om Margaret Cavendish och det är en historisk roman, men den bär inte på all den bråte som konventionella historiska romaner gör. Den är bara drygt 160 sidor lång och är inte överlastad med fakta, har inga transportsträckor och inga döda punkter. Dutton gör nedslag i Margarets liv och bygger på så sätt upp en fiktionaliserad biografi, berättarjaget är i ungefär halva boken Margaret själv som berättar om sitt märkvärdiga liv.

Som så många framhållit är romanen feministisk – Margaret var en feminist avant la lettre – men dess ämnen och teman är långt mer universella än så. Virginia Woolf skrev om henne i A Room of Ones Own, men Margaret the First väcker snarare associationer till en annan av Woolfs böcker, romanen Orlando.

Den unge Margaret är en av drottningens hovdamer och under inbördeskriget lämnar hon, i likhet med många andra rojalister, England för Paris, där den unge kungen upplåter Louvren åt det engelska hovet. Redan tidigt märks det att Margaret är annorlunda, att hon tänker annorlunda:

”Alone in the carriage, flying trough England, I imagined myself a beauty in satin; I imagined a crown of diamonds on my head; I imagined I’d soon be married to a celebrated general, but that days after the wedding my husband would fall in battle, so that I, in a silver coat to my waist, with a broad sword in my hand, would have no choice but to rally his troops and lead them onto the field; I imagined a royal reception, the road strewn with petals, bells.”

Margaret har en fantastisk fantasi, men är i unga år ganska blyg och boksynt; Paris tråkar ut henne, men det är där hon gifter sig med sin betydligt äldre make. De bor på några olika platser på kontinenten, återvänder sedan till England, till London och hertigens och hertiginnans herresäte.

Margaret the First är en feministisk historisk roman, men den är också en bildningasroman, en roman om driften att tänka fritt, läsa och skriva och en rörande kärleksroman. William Cavendish är påtagligt stolt över sin skrivande och filosoferande hustru, som ibland får höra glåporden ”Mad Madge, Mad Madge, Mad Madge,” när hon åker vagn längs Londons gator.

Jag kommer att tänka på Italo Calvino när jag läser den här romanen – jag tror att han skulle ha gillat både boken och dess föremål – och särskilt hans Sex punkter för nästa årtusende (hans amerikanska föreläsningar) i vilken han lägger ut texten om fem av sina estetiska ideal. Det är särskilt tre av dem jag kommer att tänka på när jag läser Dutton: lätthet, snabbhet och synlighet. Man känner sig, både bokstavligt och bildligt talat, lätt när man läser den här underbara och, ända ner på meningsnivå, sällsynt njutbara boken.

Och så en förklaring till romanens titel: Margaret the First. Den bok Margaret skrev som har utsetts till ett av de tidigaste exemplen på science fiction har en obetalbar titel mer i stil med den tidens ideal: Observations Upon Experimental Philosophy and the Description of a New World, Called the Blazing World, Written by the Thrice Noble, Illustrious, and Excellent Princesse, the Duchess of Newcastle.

I förordet till denna mycket egensinniga bok hävdar Margaret att hon är ”as Ambitous as ever any of my Sex was, is, or can be; which makes, that though I cannot be Henry the Fifth, or Charles the Second, yet I endeavour to be Margaret the First”.

Läs utdrag ur boken.

Läs intervju med Danielle Dutton.

Dutton är förutom författare, grundare av förlaget Dorothy, a publishing project. Det ger ut fantastiska böcker, uteslutande av kvinnliga författare, tror jag. Mest kända är nog Joanna Walsh och Nell Zink.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner