Etikettarkiv: Hitomi Kanehara

Novellantologi: ”The Book of Tokyo”

The Book of Tokyo
Red. Michael Emmerich, Jim Hinks
och Masashi Matsue
Comma Press

Tokyo är en stad, men också något mer, Tokyo är en plats laddad med ovanligt mycket mystik. De flesta av oss har säkert läst färre böcker och sett färre filmer som utspelar sig i Tokyo än i New York, London eller Berlin. Det är möjligt att det bidrar till att Tokyo fungerar så väl som projektionsyta för våra fantasier.

Det lilla men offensiva förlaget Comma Press i Manchester kan verkligen noveller, man har exempelvis gett ut de sinsemellan ganska olika storheterna David Constantine, Mirja Unge och Sverigeaktuelle Hassan Blasim (recension). Förlaget grundades 2003 med en utgivning av små antologier med noveller som utspelar sig i fyra olika nordengelska städer: Leeds, Manchester, Liverpool och Newcastle.

Den fantastiska antologin The Book of Tokyo bygger på samma koncept, den består av 10 noveller som utspelar sig i Tokyo skrivna av författare som Hitomi KaneharaNao-Cola Yamazaki, Banana Yoshimoto och Hiromi Kawakami. De flesta författarna är relativt unga, men flertalet av dem har vunnit åtskilliga priser.

När jag började läsa tänkte jag googla på alla platser, för att få en aning om hur miljöerna i novellerna ser ut. Det blev mer jobbigt än underhållande, så jag gjorde som jag brukar istället, Jag koncentrerade mig på stämningarna och atmosfärerna istället, och jag kan genast säga att jag älskade den här antologin, vars noveller håller en både hög och jämn nivå. De har valts med omsorg och de är mycket väl översatta.

Berättelserna sträcker sig från lågmälda och psykologiskt träffsäkra skildringar av förhållanden, mellan par, vänner eller familjemedlemmar, till noveller som är en smula noir eller rentav skräck. Boken börjar med ”Model T Frankenstein” av Hideo Furukawa. Den något överraskande inledningen: ”You see a goat. You did not expect there to be a goat, so you are surprised. But what you see before you is is not just one goat – there are several goats.”

Snart får vi veta att vi befinner oss på en ö strax utanför Tokyo, novellen handlar på sätt och vis om staden och dess gränser, verkliga och imaginära. Den handlar om gränserna mellan natur och kultur och har ett filosofiskt drag. Bitvis är prosan helt avskalad och okonstlad. När en färja anländer till ön går någon ombord som kommer att orsaka en enorm förödelse när han gått i land i Tokyos hamn.

Den andra novellen, ”Picnic” av Kaori Ekuni, är också otäck, men på ett helt annat plan. Berättaren är en ung man som är ute på picknick i en park med sin relativt nyblivna hustru. Till en början är allt helt vardagligt på gränsen till det idylliska. Men mannen verkar tycka att hustruns vurm för att ha picknick är suspekt, och så plötsligt, ungefär i mitten av berättelsen, öppnar det sig som en avgrund mellan dem: ”It was about then that I began to think that this woman, Kyoko, was kind of like a witch.”

Ganska många av novellerna handlar om mindre drastiska men plågsamma avstånd som har uppstått mellan människor. De flesta handlar om att hantera, förstå eller överbrygga de här känslomässiga avstånden. Det är naturligtvis en kulturell stereotyp att just Tokyobor skulle känna sig särskilt alienerade och ensamma, men det är ett tema som löper genom boken.

Berättelserna är psykologiskt intressanta och skarpsinniga och de präglas av en slags ömhet och omsorg. De är rörande och avväpnande. Jag tycker också att många av novellerna, både novellerna i sig och karaktärerna, är påtagligt filosofiska. Jag menar inte att det förekommer en massa namedropping, det enda jag kan komma på är att en karaktär lånar ut en bok av Roland Barthes till en turist, men det hör till berättelsen. Det jag menar är att stilen ofta är filosofisk och att karaktärerna ofta tillåts fundera, reflektera och analysera.

Tokyo finns med i alla noveller men ofta tvingas man lista ut att det är där den utspelar sig. Skriver Michael Emmerich i förordet: ”Tokyo remains the centre of publishing and home to the majority of Japan’s writers. But there has been a fairly pronounced tendency, at least in one prominent strand of contemporary Japanese literature, to turn away from an engagement with the particularities of Tokyo’s urban landscape – to retreat altogether, indeed, from the realities of place.”

Det finns många exempel på motsatsen, som i den underbara novellen ”The Hut on the Roof” av Hiromi Kawakami. Den utspelar sig i en närförort 20 minuters tunnelbanefärd från centrum och kretsar kring kvarterets fiskbutik. Det är en riktigt charmig och humoristisk berättelse. Jag tror att man lätt skulle kunna basera en film på den och göra något i stil med Smoke (1995) som handlar om en tobaksaffär i Brooklyn, dess innehavare och kunder.

Jag tycker att The Book of Tokyo är sensationellt underhållande, och det finns fler titlar i samma serie: The Book of Rio, The Book of Gaza, The Book of Istanbul, The Book of Liverpool och The Book of Leeds.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Är det fler algoritmer och mer datorkraft bokvärlden behöver?

The Invention of Solitude

The Invention of Solitude (Photo credit: Wikipedia)

Häromdagen skrev vi ett inlägg om Stanford-universitetets LitLab och dess ledare, professor Franco Moretti, som hävdar att framtidens litteraturforskning kommer att gå ut på att processa enorma mängder text med hjälp av extremt kraftfulla datorer.

I en stort uppslagen artikel i Financial Times berättade man bland annat om Morettis ”upptäckt” att romantitlarna blev kortare under perioden 1740-1850. Inte helt imponerande. För det första är det en ganska gammal nyhet och vore det inte det skulle en dammig stackars gammalhumanist utan dator kunna komma fram till det på egen hand. LitLab sysselsätter ett trettiotal personer.

Det är fullt möjligt att LitLab kommer att ge stora bidrag till framtidens litteraturforskning, men ser av flera skäl, som egentligen är ganska uppenbara, inte ut att kunna ersätta den traditionella litteraturfoskningen än på ett tag. Som affärsidé är däremot LitLab briljant, lätt att sälja in i tider när humaniora inte direkt är jättehett.

Men om datorer kan vara till hjälp är det naturligtvis förträffligt, så vi följde ett spår i en liten faktaruta i artikeln om LitLab. Det är en helt kort text: ”BookLamp recognises how similar one book is to others in the same genre. Simply type into BookLamp’s search bar one of your favourite novels and it will return a data-driven list of 20 more titles that you’ll like.”

BookLamp presenteras alltså som ett exempel på ett fruktsamt möte mellan big data och litteraturen. Sajten gör anspråk på att kunna erbjuda meningsfulla sökningar bland tiotusentals titlar, skön- och facklitteratur, och få fram böcker som liknar den man söker på.

Vi sökte lite på svenska deckarer och fick fram förslag på fler svenska deckare. Vi sökte bland annat på Albert Camus självbiografi Den sista människan och fick fram en massa random självbiografier och biografier om andra författare, som inte har mycket med Camus att göra. Sökmotorn känns med andra ord inte helt hundra, det är lättare att hitta snarlika titlar på exempelvis Amazon. Matchningarna verkar helt enkelt mer relevanta.

BookLamp förser dessutom snarast läsaren med för mycket information. Språket delas upp i fem kategorier; motion, density, pacing, dialog, description. En procentsats, från noll till hundra, anger i vilken grad respektive kategori är verksam. Det är väldigt svårt att tolka den här statistiken, inte minst summan av delarna.

Utöver de fem kategorierna uppges böckernas ”StoryDNA”, vilken presenteras som en lista med kategorier. Paul Austers The Invention of Solitude har hela femton sammansatta ämneskategorier. Romanen har exempelvis väldigt mycket ”Family Relationships / Martial Dyynamics” och ”Pain & Fear / Negative Emotions” i sitt ”DNA”, men väldigt lite ”Libraries / Books / Studying” respektive ”Criminal Investigation / Detective Work”. Den här statistisken är också väldigt svår att tolka, även om den kan hjälpa en att hitta en annan bok med mycket negativa känslor och lite detektivarbete.

Många förslag som kommer upp är uppenbart befängda, i Austers fall en salig blandning av böcker på temat faderskap och fadersrelationer. Något har de uppenbarligen gemensamt, men BookLamp presenterar sig som ett högteknologiskt precisionsverktyg, men bland sajtens FAQ finns symptomatiskt nog frågan: ”What happens when BookLamp’s engine goes insane?”

I ett tidigare blogginlägg skrev vi om Whichbook, en brittisk sökmotor som är väldigt rolig att leka med. Det finns tolv reglage med motsatspar i vardera änden och man kan ställa in fyra av dem i taget för att få fram den bok man önskar. Några av paren är: funny-serious, safe-disturbing, expected-unpredictable, beautiful-disgusting, gentle-violent, easy-demanding, no sex-lots of sex, conventional-unusual, optimistic-bleak och, inte minst viktigt, short-long.

Man kan bli sittande länge med den här leksaken i början är det svårt att låta bli att dra reglagen på max som dessutom har flera andra sökfunktioner. Man kan söka på var man vill att boken ska utspela sig i världen och man kan välja huvudkaraktärens kön, ålder, etnicitet och sexuella läggning. Man kan till och med välja vilken typ av intrig man vill att boken ska ha.

Slutligen kan man i ett omfattande författarregister leta efter någon av sina favoriter. Låt säga att det för tillfället är Kate Atkinson. Klickar man på hennes namn kommer dock bara tre titlar upp. Trycker man på en av dem, låt säga ”Human Croquet”, så kan man sedan söka på liknande romaner. Enligt Whichbook kan man läsa vilken bok som helst av Angela Carter om man gillar ”Human Croquet” och även ”The Descendants” av Kaui Hart Hemmings påstås funka utmärkt. Vi har bland annat köpt två romaner av japanskan Hitomi Kanehara efter förslag från Whichbook och de motsvarade våra förväntningar mycket väl.

Den stora skillnaden mellan BookLamp och Whichbook, förutom att den förra i motsats till den senare inte verkar funka så bra, är att det är människor som matat in all information om böckerna i Whichbooks motor, det är människor som  läst böckerna och skrivit de korta kärnfulla beskrivningarna.

Varje bok på Whichbook ”has been read by one of a changing team of 70 people who are drawn from libraries and literature organisations”, heter det lite vagt. För att få vara med i databasen ska böckerna ha getts ut på engelska de senaste tio åren. Man premierar ”intriguing and less well-known titels” och väljer bort ”the biggest bestsellers”. Prova själv att söka böcker med Whichbook och jämför sedan med BookLamp. Vi vågar hävda att skillnaden är rätt stor.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar