Malformed: Forgotten Brains of the Texas State Mental Hospital
Adam Voorhes och Alex Hannaford
powerHouse Books, 2014
En samling med ett hundratal mänskliga hjärnor, förvarade i glaskärl med formalin, låg länge bortglömda på University of Texas State Mental Hospital. De bar spår av olika sjukdomar, alzheimers, Huntingtons med många flera.
När fotografen Adam Voorhes var på University of Texas, Austin, 2011, på uppdrag av Scientific American, skulle han fotografera en hjärna, en helt vanlig hjärna, men han ”upptäckte” den här stora, i princip bortglömda och, skulle det visa sig, unika samlingen hjärnor.
Han såg direkt att det här inte var några vanliga hjärnor. Samlingen var mycket speciell på grund av storleken, dess ålder och mångfalden sjukdomar den vittnade om. Voorhes blev som besatt av att noggrant dokumentera hjärnorna fotografiskt – hela samlingen.
Tillsammans med journalisten Alex Hannaford började han dessutom forska om samlingens historia. De upptäckte att flera universitet hade stridit om den, bland dem Harvard, men trots det lät vinnaren av ”Battle for the Brains”, som konflikten kallas i boken, senare samlingen falla i glömska. Till University of Texas kom den 1986.
Så här beskrivs glasbehållarna:
”[Those] jars house an unlikely collection. Each contains a complete — or, in a few cases, a sliced or diced — human brain, submerged in formalin, a formaldehyde and methyl alcohol solution. And on most are affixed labels, faded with time but still legible, inscribed with three pieces of information: a reference number, the condition from which the patient suffered (described in archaic Latin) and the date of death. The specimens, which date back to the 1950s, all belonged to patients at the Austin State Hospital, formerly the Texas State Lunatic Asylum, a still-functioning institution that sits on a shady lot off Guadalupe Street, about 3 miles north of downtown Austin.”
Tack vare Voorhes och Hannafords arbete har intresset för samlingen väckts till liv på nytt. Det har skrivits om den i vetenskapliga tidskrifter och den har väckt forskares intresse. Och University of Texas MRI-skannar delar av samlingen, så att den kommer till nytta i undervisning.
Voorhes och Hannaford försökte naturligtvis även ta reda på vilka personerna var som dolde sig bakom de knapphändiga medicinska anteckningarna, de efterforskningarna ledde tyvärr sällan särskilt långt, men duons berättelse och bilderna är tveklöst fängslande. Hjärnan är det mest komplexa vi känner till, med uppåt 900 miljoner synaptiska kopplingar per kubikmillimeter vävnad, och vissa av de här hjärnorna ser ut precis som man kan förvänta sig, medan andra avviker från det normala vad gäller både färg och form. Vissa bär spår av sjukdomar som vi idag kan bota.
Samlingen, och boken om den, bär på många mindre berättelser och anekdoter. Enligt en av dem ska en av hjärnorna härröra från en av de värsta mördarna i Texas historia, enligt en annan uppgift ska halva samlingen ha försvunnit, någon gång under de senaste 30 åren. Den mest sammanhängande berättelsen handlar om Austin State Hospital – institutionen som patienterna vistades på – och den ger intressanta och ganska otäcka inblickar i deras liv.
Många inslag i de här berättelserna är naturligtvis både tragiska och upprörande. Psykiatrin, kan man lugnt konstatera, har blivit betydligt humanare än för bara några årtionden sedan, men det är svårt att förstå hur hundra hjärnor i glasburkar med formalin skulle kunna försvinna. Det försonande draget är självklart att återstoden av samlingen eventuellt, någon gång i framtiden, ska kunna hjälpa forskningen att hitta botemedel mot svåra sjukdomar.
Malformed är naturligtvis en udda och ganska märklig fotobok. Jag tror att jag beställde ett recensionsexemplar mer på grund av historien – de 100 bortglömda unika hjärnorna – än på grund av de spektakulära fotona, som många säkert tycker är bisarra. Det kan jag förstå att man tycker, men jag tycker att kunskapen om deras historia gör dem mindre märkliga. Jag kan förstå Voorhes fascination, men utan anekdoterna, skildringarna av psykiatrin etcetera tror jag inte att bilderna skulle vara alls lika intressanta.
Det kan säkert verka märkligt att diskutera de här fotografiernas estetiska kvaliteter, men jag tycker att några av dem äger en slags skönhet, besläktad med den skönhet man kan finna i naturen, tror jag. Ibland har jag tyckt att fotona är otäcka, men ibland har jag fastnat för något enstaka foto och tyckt att det är överraskande vackert på något dunkelt vis. Att se hjärnan på det här nakna sättet väcker så oerhört många associationer och frågor, och jag tror att Voorhes fattade rätt beslut när han valde den här rena, nästan sterila stilen, stort format och hög upplösning.
Läs även ”‘Malformed’ Is the Best Brain Book I Read This Year (and Maybe Ever)” av Virginia Hughes.
Ola Wihlke
BearBooks 