Etikettarkiv: Horace Engdahl

Horace Engdahl: op. 101

9789100190941

Horace Engdahl
op. 101
Albert Bonniers förlag

”Man skulle lätt bli av med sina fel om man inte älskade dem så mycket.”
– Drottning Kristina

Jag blev ledsen av att läsa Horace Engdahls op.101, en slags debatt- eller tankebok som samlar texter av alla de slag och av varierande längd. En slags debattbok, för att Engdahl nogsamt stämplar in sina åsikter, men snålar med argumenten. Dagens svenska fängelsesystem påstås exempelvis vara jämförbart med slaveriet. Det svenska fängelsesystemet bör säkert reformeras, men vad har det med slaveriet att göra? Det är ett fullständigt bisarrt påstående, som antagligen bottnar i att Engdahls gode vän sitter fängslad.

Engdahl anser att han blivit bestulen på sin mildhet. Det är tydligt att akademihärvan tärt hårt på honom, även om han mest anspelar på den. Engdahl avskyr SAMTIDEN, kulturjournalister, den mediala logik som vaskar fram Onda och Goda i jakt på klick, feminister, 99% av alla klimatforskare och, inte helt förvånande, Greta Thunberg, som kallas för den skolkande barnprofeten. Nymoralismen är ett hatobjekt. Hans egna åsikter är till största delen nykonservativa, men ibland känns det som att läsa en dandy eller lebeman, som förirrat sig till vår tid:

”Jag upplever mig som delaktig av en kollektiv skapelse, den europeiska civilisationen, evigt föränderlig och evigt densamma, föremål för min ogarderade kärlek sedan tonårens första upptäckter i litteraturen och musiken.”

Han talar om sin tidigare litterära produktion som en slags lek tillsammans med läsaren, som kallas ”med-dandy”. Flera recensenter sågar Engdahls senaste bok, men garderar sig. Den är skräp, absurd, men vittnar emellanåt om Engdahls briljans.

En av mina favorittexter, anspråkslös och glasklar, handlar om en målning av Håkan Rehnberg i Engdahls ägo: ”Den är vad den är: färg på plexiglas.” Den har hängt som vanligt på en vägg, men plötsligt får den nytt liv: ”Av en slump ställde jag den på brädan framför ett av fönstren, så att den kom att belysas bakifrån av den dämpade dagern på gatan utanför. Målningen ädrade plötsligt karaktär.”

Jag blir ledsen av att läsa op. 101, eftersom jag vet att boken skulle kunna utgöras av betydligt fler sansade men spännande estetiska reflektioner och kortessäer, och färre eller inga polemiska vredesutbrott.

Engdahl verkar tro att han är körd, persona non grata. Det tror inte jag, vill jag inte tro, men om han fortsätter skriva så här gallsprängda och tunna böcker – chock- och skvallereffekten kommer sannolikt att klinga av – tror jag att det kan leda till en lång ökenvandring.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner