Etikettarkiv: humor

50 hysteriskt roliga litterära vykort signerade Tom Gauld

the-snooty-bookshop-cards-cover-9781786891525.440x0

Tom Gauld
The Snooty Bookshop
Canongate

Tom Gauld är, tycker jag, en av samtidens mest egensinniga illustratörer. Han har gjort omslag till New Yorker och egna böcker, men mest känd är han förmodligen för sina serier i The Guardian. De handlar, på ett eller annat sätt, om litteratur och får mig att tänka på Monty Python, som kunde skämta om Marcel Proust och grekiska och tyska filosofer. Det kanske kan betraktas som exkluderande, men inte som ett uttryck för snobbism. Det här var bara en del av deras humor.

På samma sätt kan Tom Gauld bygga ett skämt på att man är bekant med hur Jonathan Franzen förhåller sig till sitt kändisskap, men oftast räcker det med att man gillar böcker och litteratur för att man ska uppskatta humorn. I The Snooty Bookshop samlas 50 av Gaulds serier i form av lika många vykort.

Många av Gaulds serier befolkas av docklika och aningen morbida figurer. De befinner sig i miljöer som bokhandlar, bibliotek och förlag, vars interiörer ofta är groteskt uppförstorade (se omslaget ovan). Serierna är ofta påtagligt koncentrerade, de vittnar om en stor kärlek till och kunskap om böckernas värld och Gaulds humoristiska tajming är enastående. Många serier är mer konceptuella, vissa bygger på en slags upprepningshumor.

gggg
© Tom Gauld

 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tom Gauld: seriestripp I

C8aTrK6XsAErXWbEtt varmt tack till Tom Gauld, för att vi fått tillstånd att publicera några av hans seriestrippar. De finns nu tillgängliga i en fin vykortsbox: The Snooty Bookshop: Fifty Literary Postcards. Gauld är en illustratör med världsrykte, hans strippar är ett stående inslag i The Guardian och han har illustrerat omslag till New Yorker. Besök hans hemsida och följ honom på Twitter: @tomgauld OBS! Böcker som uppges vara slut på hans hemsida kan finnas i nätbokhandeln.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Trump twittrar om litterära klassiker

I New Yorker har Jay Martel föreställt sig att Donald Trump twittrat om en rad litterära klassiker: ”Trump Tweets the Classics”. Några av dem är Anna Karenina, Nalle Puh, Don Quixote och Harry Potter. Det här är en av mina favoriter:

”@realDonaldTrump
Mr. Samsa smart to throw apple at disgusting cockroach son, any father would. My sons will never turn into anything.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Två antologier med prosadikter av Russell Edson

20160808_120111

Russell Edson
THE TUNNEL: selected poems
Oberlin College Press, 1994

Russell Edson
En afton på grisarnas teater
Urval och tolkning Stewe Claeson
Karneval förlag, 2007

”[A]nybody could write like Edson if they wanted to. I find myself doing it all the time.”
– Russell Edson

Den amerikanska författaren Russell Edson (1935–2014) var överlägset mest känd för sina mycket märkliga och egensinniga prosadikter. De handlar ofta om djur, mödrar, fäder, förväxlingar, förvandlingar och föremål som har mänskliga egenskaper. Det skildras som om det vore den naturligaste saken i världen. Texterna slutar ofta abrupt eller våldsamt.

Så här beskriver Charles Simic en av dikterna, ”Counting Sheep”, i en minnesartikel i New York Review of Books:

”For many readers, calling something like this poetry is not just preposterous, but an insult against every poem they have ever loved. Edson said that he wanted to write without debt or obligation to any literary form or idea, a poetry free from the definition of poetry and a prose free of the necessities of fiction, free even of their author and his own expectations. What made him fond of prose poems, he said, is their clumsiness, their lack of ambition, and their sense of the funny. If the finished product turned out to be a work of literature, this was quite incidental to his intentions.”

Edson räknas som en av den amerikanska 1900-talspoesins verkligt stora och originella diktare. Han är, tror jag, en författare som särskilt uppskattas av andra författare. Lydia Davis är kanske den författare som tydligast låtit sig inspirerar av Edson. Enligt en artikel i New Yorker var det fösta mötet med Edsons texter 1973 rentav förlösande:

”At the end of August, Davis happened to read a strange little book of very short stories by the poet Russell Edson. Here was a contemporary, an American, whose stories, unlike those of her literary heroes, sometimes failed. Within days, she had started writing strange little stories of her own.”

Det som här kallas ”very short stories” var nog i själva verket Edsons prosadikter. De är som små berättelser eller fabler, men som inte följer den logik vi vanligtvis förväntar oss av dem.

På svenska finns det, så vitt jag vet, bara en antologi med Edsons dikter: En afton på grisarnas teater. Och enligt vad jag har läst, så är den bästa amerikanska antologin THE TUNNEL: selected poems. Det här är inledningarna på tre dikter ur respektive antologi:

”En man hade i sju år varit gift med en damsko.”

”En vetenskapsman har ett provrör fullt av får. Han grunnar på om han skulle ta och förminska en betesäng åt dem.”

”Ett piano hade släppt en stor hög med exkrementer. Dess skötare hoppades att frun i huset ingenting skulle märka.”

”A father with a huge eraser erases his daughter. When he finishes
there’s only a red smudge on the wall.”

”He opens his car door and steps into a great throne room with chande-
liers and red carpeting.”

”A woman had given birth to an old man.”

Efter de inledande raderna följer i regel ett förlopp snarare än en handling, dikterna är rätt korta, som är utpräglat absurt och drastiskt. Dikterna blir inte nödvändigtvis mer begripliga när man kommer till dess slut. Inledningen eller mitten kan vara mest begriplig.

I en dikt kommer en toalettstol in i ett vardagsrum och försöker få lite uppmärksamhet – längtan efter uppmärksamhet och kärlek är vanliga teman – men den blir ignorerad, så toalettstolen återvänder till badrummet och spolar besviket.

Andra dikter är lite mer sago- eller formelartade. Så här börjar ”The Way Things Are”:

There was a man who had too many mustaches. It begun with the one
on his upper lip, which he called his normal one.
He would say, this is my normal mustache.
But then he would take out another mustache and put it over his real
mustache, saying, this is my abnormal one.
Then he would take out another mustache and put it over the other
two and say, this one’s normal.”

Jag tycker att vissa av Edsons dikter har surrealistiska drag, men själv ville han inte kallas surrealist. Automatisk skrift tyckte han var strunt. Så här uttryckte han sig i en omtalad intervju som Peter Johnson gjorde med honom 1999:

”A piece of writing must not only have the logic of language, but the logic of composition. Automatic writing doesn’t begin anyplace, and doesn’t end anyplace. It’s like a digestive system without a defined mouth or an asshole…. [My work] is not automatic writing. It’s looking for the shape of thought more than the particulars of the little narrative…. My pieces, when they work, though full of odd happenings, win the argument against disorder through the logic of language and a compositional wholeness. So my ideal prose poem is a small, complete work, utterly logical within its own madness. This is different than surrealism, which usually takes the commonplace and makes it strange, and leaves it there.”

Det här citatet är hämtat från en väldigt bra text av Sarah Manguso i The Believer, ”Why the Reader of Good Prose Poems Is Never Sad”, i vilken hon gör närläsningar av Edsons prosadikter för att försöka förstå hur de fungerar i detalj.

Jag tycker att vissa dikter är rörande, att andra är vagt kusliga och att ytterligare andra närmar sig nonsens, men de flesta tycker jag är hysteriskt roliga och förbluffande fantasirika. Precis som Kafka brukade Edson själv skratta gott när han läste sina texter inför publik.

Missa inte detta: Veckans dikt 74: ”The Fall” av Russell Edson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Boken som fick Karl Ove Knausgård att vrida sig av skratt på golvet

140904061

”JF: One thing that I think is not talked about often enough with these books is that they’re very funny. They’re very funny. At one point, I think it’s in book two, your editor calls to ask what you’re up to, to which you reply I’m working on my self-esteem, which is probably what every writer says when their editor calls. How important to you is humor in finding meaning either in literary terms or in personal ones?

KOK: My favorite book of all times is Céline’s Death on the Installment Plan because I laughed, I was on the floor laughing with that book. I love it. That’s very important, but it has to be, that humor is so dark you wouldn’t believe it. But it’s still extremely funny. I’m well known for being very, very serious. Very un-ironic. Very… I mean I have been crying on Norwegian TV. That’s the image of me being that kind of figure, but in my writing I can write things I find very funny, and some people don’t understand that I’m trying to be funny. They just don’t believe that I could be able to make a joke even. And I think the books are read like that.”

Citerat ur ”Knausgaard on Masculinity, Excrement and Quitting” i nättidskriften Lit Hub, John Freeman intervjuar Karl Ove Knausgård. Som är ett ovanligt underhållande intervjuobjekt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer, Notiser

Ny bok om litteraturhistoriens mest misslyckade författare

biographical-dictionary-literary-failure-c-d-rose-hardcover-cover-artFranz Kafka är en av världens mest kända författare. Och anekdoten om att han dödssjuk bad sin väl Max Brod att bränna alla hans manuskript känner också de flesta till, och att Brod genom att inte uppfylla denna önskan räddade 1900-talets mest inflytelserika författarskap.

Anekdoten visar hur små marginalerna kan vara mellan världsberömmelse och total glömska. Casimir Adamowitz-Kostrowicki bad en vän att bränna hans roman L’homme avec les mains fleuries. Men hans vän uppfyllde denna önskan, och världslitteraturen förlorade därmed ett mästerverk, enligt den nya boken The Biographical Dictionary of Literary Failure (Melville House) ett verk om vilket det påstods att det ”would have . . . made ‘The Man Without Qualities’ look as dull as its title, dwarf ‘Ulysses’ in its range and scope, render ‘To the Lighthouse’ small and parochial.”

Michael Dirda recenserar uppskattande det udda biografiska lexikonet i Washington Post. Bokens bortglömda författare är osannolikt otursförföljda och egendomliga. Eller vad sägs om Hans Kafka, som fick finna sig i att allt hans skrev – inklusive ”the grotesque story of a beetle who is transformed into a man” – överskuggades av det hans granne, Franz Kafka, skrev. Hans och Franz var enligt C D Rose, lexikonets humoristiske redaktör, inte släkt.

Och vad sägs om Sara Zeelen-Levallois öde, som är svårslaget deprimerande: ”No one knows with any certainty where she was born, grew up, studied, or even less what ever happened to her. None of her works have survived, or have ever been seen. They exist purely in the domain of hearsay and rumor.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Foto: Babel Tales av Peter Funch

ENFORCING ENFORCES

SMOKING SMOKERS

COMMUNICATING COMMUNITY

OFF GRID

PANTONE PANTOMIME

SCREAMING DREAMERS

OBSERVERS OBSERVING

EN PASSANT

TWO TO TANGO

EXIGENT STATE

Redan formatet på fotona i den danske fotografen Peter Funchs berömda serie Babel Tales (2006-2010), fotad i New York, ger några första ledtrådar till vad han inspirerats av. Formatet associerar till filmen och Funch har berättat att han inspirerats av Robert Altmans Short Cuts, som bygger på noveller av Raymond Carver, och Paul Thomas Andersons Magnolia, med bland andra Tom Cruise och Philip Seymour Hoffman i rollerna. Han har fascinerats av hur vi människor, särskilt i storstäder, är sammanlänkade med varandra på olika sätt.

Funch har även hämtat inspiration från filmen Smoke, av Wayne Wang and Paul Auster, som handlar om en lokal tobaksaffär i Brooklyn. Auggie, spelad av Harvey Keitel, förespråkar att man ska uppmärksamma de små detaljerna och glädjeämnena i livet. Han föreslår också att man över lång tid borde ta foton av tobaksaffären. Och det är precis så Funch har jobbat, han har valt ut en plats, där flödet av människor verkar intressant, och sedan fotat där under några dagar. Om det har sett lovande ut har han fortsatt vid samma ställe, samma gathörn eller samma korsning.

En dag när han fotade i Tribeca, märkte han att en person läste, att en annan talade i telefon och att en tredje person rökte. Han tyckte att det skulle vara fantastiskt om alla rökte och han kunde fånga det på foto, har han senare berättat att han tänkte. Och han fann snart en lösning: ”I put it together in the computer, and it was magical to see what it did when everybody in the photo did the same thing. It was like adding fiction to documentary.”

Och fotoserien Babel Tales är onekligen tankeväckande. Den är en berättelse om livet i New York, om det individuella och det kollektiva och om kommunikation och, kanske framför allt, bristen på kommunikation. Den handlar om sammanträffanden, om upprepningen och den utforskar, det är Funchs intention, mellanrummet mellan fakta och fiktion. En sak som jag tycker har fallit bort i recensionerna av fotoserien är humorn, den är ju stundtals väldigt, väldigt rolig. Människan är rolig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto