Etikettarkiv: I väntan på Godot

Samuel Beckett: I väntan på Godot

beckett_i_vantan_pa_godot_omslag_inb_0

Samuel Beckett
I väntan på Godot
Övers. Magnus Hedlund 
Modernista

”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett

”If I knew who Godot was, I would have said so in the play.”
— Samuel Beckett

Det är förmodligen det mest spelade 1900-talsdramat, älskat av såväl kritiker som publik. Det revolutionerade den moderna teatern och gjorde rent hus med alla aristoteliska regler rörande intrig, karaktärsutveckling och scenografi.

Själv kallade Beckett I väntan på Godot [En attendant Godot, 1953] för ”en tragekomedi i två akter” och det verkar troligt att kombinationen av tragedi och komedi har bidragit till att göra pjäsen så sällsynt populär. Det är inte Becketts allra bästa text, tycker jag, men det är helt säkert hans mest älskade.

samuel_beckett_foto_lutfi_ozkokSamuel Beckett. Foto: Lütfi Özkök

Platsen: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.”

Vännerna och älskarna Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) väntar på Godot. Övriga roller: slavdrivaren Pozzo och hans slav Lucky, samt en pojke/budbärare.

Den första händelsen eller icke-händelsen är typisk. Estragon försöker ta av sig sin vänstra känga. Det lyckas inte. Han försöker igen. Det lyckas inte. Samma sak upprepas i slutet av pjäsen. Försök som om och om igen misslyckas, missförstånd, stammningar, meningslösa upprepningar, minnesförlust…

Vem är Godot?

Men Vladimir och Estragon väntar troget på att den gåtfulle Godot skall dyka upp, vilket han inte gör, åtminstone två gånger. De väger för- och nackdelar med att hänga sig i trädet.

Beckett var nog på det klara med att pjäsen skulle bli betydligt mer intressant om han inte avslöjade vem Godot var. Många har tänkt sig att Godot är en frånvarande Gud; jag tänker mig att han kan representera ”meningen med livet” vilken som helst.

Lucky, Sisyfos och Helan & Halvan

Däremot dyker slavdrivaren Pozzo upp med sin slav, med det illa passande namnet Lucky. Pozzo är utstuderat grym och sadistisk, piskar Lucky och tvingar honom att bära en massa väskor. Han får inte ställa ned dem ens när han står still. När Pozzo och Lucky dragit vidare fortsätter Vladimir och Estragon med sina mellanhavanden och pajaskonster. De trasslar till det och bråkar, men visar också varandra ömhet. I slutet av pjäsen kommer en pojke med budet att Godot inte kan komma denna kväll, men att han ska komma följande dag.

I väntan på Godot är absurd, drastisk, farsartad och hysteriskt rolig. Den är vacker och poetisk på sitt alldeles egna vis. Jag tycker att pjäsen är som en otippat lyckad förening av element från Sisyfos-myten och Helan och Halvan. Den går utmärkt att läsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Samuel Beckett: Trilogin

Samuel Beckett
Trilogin
Övers. Lill-Inger Eriksson
Modernista

”Att som vuxen tillåtas tillträde till den existentiella zon där varje liten rörelse framstår som ny och outforskad är lika omtumlande som den första förälskelsen. Det går igenom hela nervsystemet.”
— Anna Hallberg, Dagens Nyheter

”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett

”I do give a fuck!”
— Samuel Beckett

Upp från sidorna på Samuel Becketts vidunderliga trilogi, Trilogin, stiger tre mycket märkliga monologer, som skulle kunna komma från hål i marken eller mörklagda sjaviga rum med förbommade fönster i ett halvt övergivet sjavigt hyreshus.

Beckett skrev romanerna – Molloy [1951], Malone dör [1951] och Den onämnbare [1953] i sin hemstad Paris, på franska. Sedan översatte han dem till engelskan. Det sägs att han skrev på franska för att inte utsätta sig för engelskans ordrikedom, för att främja en mer avskalad stil, vilket inte hindrar att Beckett lekfullt briljerar – stilistiskt och musikaliskt – rent språkligt. Jag tycker att Lill-Inger Erikssons översättning är väldigt gedigen. Att översätta Trilogin måste vara svårt, svårt och väldigt roligt.

De tre mansrösterna – jag föreställer mig att de hör till åldrade och skröpliga män – de försöker febrilt skapa mening, sammanhang, ja en identitet. De berättar något, men ångrar sig genast, modifierar, kommer av sig, tappar tråden, ger sig av på vilda associationsbanor eller glömmer. Liksom för att täcka över glömskan sätts monologen igång igen, som om talet i sig vore ett skydd mot meningsförlusten och det annalkande mörkret.

Min pappa gick bort 2015, efter att ha varit sjuk i demens en längre tid. Demens är absolut inget jag förknippar med humor, men Beckett behandlar de tre huvudpersonerna med en slags ömsinthet, som gör det helt rimligt att föra in en hel del humor i romanerna. Och de är hysteriskt roliga.

Mörkret tilltar och i den tredje romanen sluter det sig allt tätare kring berättaren. Språket tar allt större utrymme, på bekostnad av en yttre verklighet som inte längre kan tas för given. Beckett var cartesian, eller kände något slags släktskap med Descartes, och det är som om berättaren inte ens förmår lita till satsen ”Jag tänker alltså finns jag.”

Som tur är behöver man inte välja mellan Trilogin och I väntan på Godot, men om jag vore tvungen skulle jag välja den förra. Jag tycker att det känns helt oproblematiskt att kalla Trilogin för ett mästerverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Gunter Rambow – opera- och teateraffischer

36_K-DieRaeuber

Gunter Rambow: Die Räuber 2010

Fotografen och grafikern Gunter Rambow, född 1938, är en gigant inom sina områden. Han var 1974–1988 professor i grafisk design vid Gesamthochschule Kassel och 1991–2003 professor i visuell kommunikation vid ZKM Karlsruhe. 2009 grundade han Institut für Visuelle Kommunikation, Güstrow. Han har en mycket imponerande produktion av posters.

Rambow har ett ganska kontrollerat men kraftfullt och originellt bildspråk, inte sällan humoristiskt. Många visuella lösningar överraskar betraktaren. I ett tidigare inlägg visade vi några av Rambows fantastiska affischer på temat böcker, de flesta gjorda på uppdrag av S. Fischer Verlag och de är lite mer nedtonade men visuellt lekfulla och fängslande.

I det här blogginlägget visar vi några av Rambows posters till teater- och operaföreställningar. De ger exempel på en häpnadsväckande mångsidighet men också konsekvens och stor kännedom om verken.

När vi går igenom hans produktion får vi en känsla av att Rambow mycket väl kan ha utövat ett ganska stort inflytande på svenska teater-, opera- och utställningsaffischer under de senaste decennierna.

Ett stort tack till Gunter Rambow, som än en gång generöst lät oss välja fritt från hans hemsida, en riktig skattkammare om man är intresserad av grafisk design. Besök hemsidan och leta dig fram i arkivet!

08_F-LEtoile

Gunter Rambow: L’Étoile 2012

06_WB-BobbyFischer

Gunter Rambow: Bobby Fischer Wohnt in Pasadena 1998/1999

08_W-Godot

Gunter Rambow: Warten auf Godot 1999/2000

F_Falstaff_2014

Gunter Rambow: Falstaff 2014

20_F-Otello

Gunter Rambow: Otello 2013

26_F_Tannhaesuser

Gunter Rambow: Tannhäuser 2013

F_Daphne_2014

Gunter Rambow: Daphne 2014

13_K-Hollaender

Gunter Rambow: Der Fliegende Holländer 2005

30_WB-Turandot

Gunter Rambow: Turandot 1998/99

21_F-Vesper

Gunter Rambow: Die Sizilianische Vesper 2013

12_K-Mefistofele

Gunter Rambow: Mefistofele 2004

02_W-Cabaret

Gunter Rambow: Cabaret 1999/2000

11_W-Othello99

Gunter Rambow: Othello 1999/2000

17_K-Ring1

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

18_K-Ring2

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

19_K-Ring3

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

Avslutningsvis vill vi också visa några tidskriftsomslag, affischer för organisationer, fackförbund och protestaffischer. Genom hela Rambows produktion löper ett tydligt samhällsengagerat, progressivt och politiskt stråk.

1967_05_Egoist

Gunter Rambow: Egoist 1967

1967_04_Egoisst

Gunter Rambow: Egoist 1967

1968_03_Radieschen

Gunter Rambow: Egoist 1968

1970_1_Brot_fuer_die_Welt

Gunter Rambow: Brot für die Welt 1970

1988_03_Regenwurm

Gunter Rambow: Regenwurm 1988

1968_01_It_time

Gunter Rambow: It’s time to fly to Hanoi 1968

1968_02_Psst

Gunter Rambow: Psst… NPDSU 1968

1976_02

Gunter Rambow: BGIA 1976

1989_02_amnesty (1)

Gunter Rambow: Amnesty International 1989

Det kanske mest häpnadsväckande och beundransvärda med Rambow är att han under så många decennier har lyckats förnya sig och hittat nya uttryckssätt, att han fortsätter skapa på högsta tänkbara nivå, samtidigt som det genom hela produktionen löper igenkännbara linjer och teman.

Det var svårt att välja, men det har varit ett verkligt privilegium att få välja ut och presentera några av Rambows posters. Vi rekommenderar, än en gång, hans hemsida.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto