Etikettarkiv: Issey Miyake

Fotobok: ”Irving Penn: Beyond Beauty”

TWIS-gear-patrol-beyondbeauty
 
Irving Penn: Beyond Beauty
Essä: Merry A. Foresta
Yale University Press

För mig är den bildvärld Irving Penn (1917–2009) skapade förknippad med barndomen. Det var pappa som visade mig hans foton, i tidskrifter, böcker och på utställningar. En av dem var på Moderna i Stockholm, om jag inte minns fel. Penn donerade ett hundratal foton till Moderna museet.

Det jag minns starkast är overkligt vackra kvinnor som poserade aningen teatraliskt i osanolikt vackra kläder. Jag minns också vackra foton av människor, ofta klädda i traditionella kläder, från Indien, Afrika, Mexiko med flera platser. Jag minns fotona som sagolikt vackra eller, kanske ännu hellre, öververkligt vackra.

penn_girl_behind_bottle (1)

Irving Penn, Girl Behind Bottle (Jean Patchett), New York, 1949, printed 1978, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penns dragning till det surrealistiska framhävs av Merry A. Foresta i hennes långa fina essä i Irving Penn: Beyond Beauty, som gavs ut i samband med utställningen med samma namn på Smithsonian American Art Museum. Utställningen flyttar runt till olika platser i USA fram till 2018.

Irving Penn är kanske mest känd för sitt modefotografi och experiement med stilleben, men Foresta visar hur porösa gränserna var mellan Penns olika fotografiska verksamheter. Fotona i Irving Penn: Beyond Beauty, knappt 150 stycken är hämtade från hela Penns karriär och visar upp hela hans rika repertoar, från tidiga foton av gatuskyltar till modefotografier och porträtt av både okända och kända personer, som Francis Bacon, Alberto Giacometti och Le Corbusier.

penn_dali

Irving Penn, Salvador Dali, New York, 1947, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Det var inte självklart att Penn skulle bli fotograf, han studerade vid Philadelphia Museum School of Industrial Art och tanken var först att han skulle bli konstnär, men han tyckte inte att han hade förutsättningar att bli riktigt bra. En av hans lärare var Alexey Brodovitch, legendarisk art director på Harper’s Bazaar, som var öppen för ett mer konstnärligt och experimentellt foto. I ett nummer publicerade man röntgenfoton av flaskor med smink.

penn_kerchief_glove (1)

Irving Penn, Kerchief Glove (Dior), Paris, 1950, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © Condé Nast

 
En annan person som var betydelsefull för Penn, och som också var född i Östeuropa och var influerad av modernismens avantgarde, var Alexander Liebermann. När Penn kom hem från en resa till Mexiko, 1943, hade Liebermann just utsetts till art director på Vogue. De inledde ett mycket fruktsamt samarbete.

Som Penn minns det tog han sitt ”första seriösa foto” i Mexiko 1942, som Foresta beskriver så här: ”an image of a Mexiko City shop window full of brooms that stand crowded together like imprisoned stick figures […]” Intressant nog publicerades fotot i en kortlivad surrealistisk tidskrift i New York, VVV. Men det var på Vogue karriären tog fart på allvar, en karriär som ganska snart skulle göra Penn till en av världens mest aktade och eftertraktade fotografer, oavsett om det gällde reklamfoto eller porträtt.

penn_capote

Irving Penn, Truman Capote, New York, 1979, printed 1983, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
De första uppdragen Lieberman gav Penn var att ta fram tidskriftsomslag, men sedan uppmanade Lieberman honom att fota omslagen själv. Skriver Foresta: ”[…] Penn created clever and balanced arrangements of fashion accessories, beauty products, or cooking ingredients, his still lifes often styled on the humble surface of a wooden table. His first Vogue cover was published in the October 1, 1943, issue of what was then a biweekly periodical. While the competition at Bazaar was increasingly tending to favor blurry action shots or pictures purposefully out of focus, a Penn photograph, whether illustrating the season’s new fashion accessories or the ingredients of a beef stew, had the force of evidence as well suited to a technical magazine as to a fashion publication […]”

penn_frozen_foods

Irving Penn, Frozen Foods, New York, 1977, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
En av de främsta poängern med Irving Penn: Beyond Beauty tycker jag är att man, både i urvalet bilder och Forestas essä, lyfter fram så många olika sidor av Penns fotografi och att man lyfter fram fotografi från hela hans karriär, tidiga foton av skyltar och från hans resor i den amerikanska södern och foton från 2000-talet.

penn_young_boy

Irving Penn, Young Boy, Pause Pause, American South, 1941, printed 2001, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Foresta berättar också om Penns perfektionism, som är ganska uppenbar när man betraktar hans foton. Denna perfektionism är inte minst tydlig i Penns utforskande av stillebenets möjligheter och begränsningar. Han strävade, skriver Foresta, efter ett nära nog platoniskt ideal:

”His studio daybooks describe a nearly continous stream of incoming and outgoing portrait subjects – models, dresses, hats,  gloves, food, flowers – all to be evaluated by Penn’s camera. The same sense of exactitude was applied to his commercial work for clients as disparate as the Jello-O Company and U.S. Steel as to his editorial images. […] Even when his subject was dog food, he demanded that the canine model arrive hungry, the better to look hungry.”

penn_rooster

Irving Penn, Red Rooster, New York, 2003, printed 2007, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Men Foresta framhåller inte bara kontinuiteten i Penns fotografi, den utstuderade skönheten. Just vad gäller Penns stilleben påpekar hon att de senare ofta har ett förgängelsetema, ibland med den mest kända av alla vanitas-symboler, dödskallen. Memento mori kan man väl även kalla de cigrarettfimpar Penn hittade utanför sin ateljé och fotade i närbild. De här senare fotona var i regel mindre insmickrande än de tidigare.

Också porträttbilderna ändrade karaktär, de fotades i en allt mer sparsmakad miljö, snarare än i de avporträtterades vardagliga miljö eller omgivna av rekvisita. Det nya bildspråk Penn och andra fotografer utvecklade vid mitten av 1900-talet kallades av John Szarkowski, curator på MoMa, för ”a new beginning.”

penn_mouth

Irving Penn, Mouth (for L’Oréal), New York, 1986, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Penn gjorde också en mängd resor, exempelvis till Japan (1964), Spanien (1965), Nepal (1967), Kamerun (1969) och Marocko (1971). De här fotona är inte, hävdar Foresta, antropologiska: ”Penn’s travel portraits seem to further declare that decorative beauty is an absolute value that trancends cultural differences. If they at all serve as commentary, these photographs suggest that the definition of difference – Western or non-Western, fashion or decoration – is only a matter of artistic context.”

Penn fotade också 1950 två serier med porträtt, i Paris och London, av företrädare för olika yrken, som fiskhandlare, osthandlare och konditorer. Penn hade funnit sitt stilistiska territorium, en stil som han höll sig till med också lekte med och utvecklade. Under de kommande 60 åren tog Penn hundratals porträtt och modefoton för Vogue. I nästan alla foton tagna efter 1950, undviker Penn helt och hållet att avslöja några detlajer om ateljén. Men när han fotograferar Francis Bacon, 1962, i dennes ateljé, kunde han inte låta bli att låta en reproduktion av Rembrandts självporträtt synas i bakgrunden.

penn_miyake

Irving Penn, Issey Miyake Fashion: White and Black, New York, 1990, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penn: Beyond Beauty täcker alltså, i både text och bild, hela Penna karriär: ”The value of looking at an entire career, from earliest to last, is the ability to chart inspiration, mastery, and lagacy.” Och Penns karriär löper i princip parallellt med fotografiets storhetstid, kanske var rentav fotot det mest inflytelserika mediet under 1900-talet?

penn_cracked_mirror

Irving Penn, Irving Penn: In a Cracked Mirror (A), New York, 1986, printed 1990, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Många anser att Irving Penn är en av 1900-talets främsta fotografer, och om man ska lyfta fram en särskild bedrift är det att han suddade ut gränser mellan konstnärligt och kommersiellt foto, han gav, som Foresta uttrycker det, legitimitet åt modet som konst. Under postmodernismens glansdagar, under 80- och 90-talet, visade han sig vara påfallande ointresserad av teori.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Nytt praktverk från Phaidon om japansk design

WA flat cover

WA: The Essence of Japanese Design
Rossella Menegazzo, Stefania Piotti och Kenya Hara
Phaidon

Det är helt okontroversiellt att säga att man tycker om japansk design, man förväntas snarast göra det om man är designintresserad. Men vad är det som kännetecknar japansk design? Den är minimalistisk, stilren och enkel, men så kan man ju exempelvis karakterisera skandinavisk design.

Boken WA: The Essence of Japanese Design undersöker i text och bild vad som är grunden eller essensen i japansk design. Ämnet förpliktigar onekligen och Phaidon har investerat allt sitt kunnande och engagemang för att göra boken värdig sitt ämne.

Det är en oerhört vacker bok, välgjord och elegant, med ett överdådigt bildmaterial, foton av 250 objekt, och väldigt välskrivna och, framför allt, kunniga och engagerade texter. Den första introducerande texten, ”Reinventing Tradition: From Craft to Design” av Rossella Menegazzo, italiensk konsthistoriker med Japan som specialitet, ger en historiskt grundad lägesbeskrivning av designens ställning och status i dagens Japan.

058 Kasei cooking set

För mig kommer det som en nyhet att det i Japan inte finns ett nationellt designmuseum, och Menegazzo citerar ett öppet brev skrivet av designern Issey Miyake, som publicerades i en stor tidning redan 2003 under rubriken ”Time to Create a Design Museum”. Artikeln pläderar även rent allmänt för att design måste tas på större allvar, som en viktig del inte bara av näringslivet, men också i människors vardag.

Känslan man får när man läser Menegazzos introducerande text är att man i Japan just nu har ökat medvetenheten om behovet av att ta design på större allvar. Det verkar som om medvetandet finns och det verkar som om det finns en allt större konsensus rörande vilken väg designen bör ta framöver. En mycket viktig del av denna medvetenhet är just att värna om essensen av japansk design, samtidigt som man tar hänsyn till samtidens krav på miljöhänsyn och att Japan ska fortsätta vara en global kraft vad gäller design.

Skriver Menegazzo apropå det typiskt japanska: ”Wa – the japanese character that refers not only to the concept of harmony and peace but to Japan itself and Japanese culture – has evolved into a term to describe the peculiar ‘Japaneseness’ which Western culture finds at the heart of Japanese beauty. In design wa refers subtly not only to the simple form and the natural material of an object but also to an internal approach to craftsmanship, art and life in general. Over time, wa has also become a prefix to denote something Japanese or in the Japanese style, such as washi (Japanese paper) or waka (Japanese poetry).”

259 Juice skin

I nästa text, ”The Origins of Japanese Design” av Kenya Hara, fördjupas frågan om vad som är det typiska i japansk design. Hara beskriver den japanska designens andliga rötter, ända tillbaka till 1400-talet. Han beskriver den enkelhet som vi förknippar med den europeiska modernismen, exempelvis Bauhaus och Gió Ponti, och visar att den skiljer sig från en liknande utveckling mot enkelhet, just i 1400-talets Japan.

Hara kopplar samman den modernistiska enkelheten med rationalitet. medan han kopplar samman den japanska enkelheten med det delvis zenbuddistiska begreppet ‘tomhet’. Han ger ett väldigt spännande exempel på skillnaden. Han ber läsaren jämföra en tysk Henckels-kniv och en japansk Yanagiba-kniv. Båda ser enkla ut i sitt utförande, men handen hittar omedelbart ett perfekt grepp kring skaftet på den tyska kniven. Den japanska kniven kan man däremot hålla på väldigt många sätt, en kock kan tillämpa alla sina tekniker med den. Detta är tomhet, skriver Hara.

277 Acrylic

Sedan följer det som de flesta kanske tycker är bokens huvuddel, det rika materialet med bilder på olika föremål. Det är indelat i avdelningar efter vilket material föremålen är gjorda i:

  • Trä, bambu och lack
  • Papper
  • Metall
  • Tyger och textilier
  • Keramik
  • Syntetiska och nya material

Varje avdelning inleds med en mycket initierad text av Stefania Piotti, som är särskilt inriktad på textil och kimonos. Hon går igenom föremålen ett efter ett och sätter in dem i ett sammanhang, designhistoriskt om det rör sig om äldre föremål. Den första bilden här ovan föreställer en servis i lackerat trä från 1700-talet, som tveklöst ser mycket japansk ut.

Den andra bilden föreställer juiceförpackningar (2004), singerade Naoto Fukasawa, som sorterar under avdelningen Syntetiska och nya material. Förpackningens yta imiterar olika fruktskal, i det här fallet kiwi, så att känseln också stimuleras när man dricker. Den tredje bilden sorterar under samma avdelning, det är vaser gjorda i akryl (1989) av Shiro Kuramata. Sakta men säkert inser man hur rik och mångskiftande den japanska designen är.

WA är, vilket förtjänar att upprepas, en sagolikt vacker och välgjord bok. Ringarna på omslaget är delvis upphöjda, de känns och ser ut som om någon i omgångar droppat lack på pappret. Om du gillar japansk design, eller bara design, bör du läsa WA.

Se fler bilder.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner