Etikettarkiv: Italien

Fotobok med italienska butiks- och gatuskyltar

9781616892692

Louise Fili
Grafica della Strada: The Signs of Italy
Princeton Architectural Press

Många av Italiens städer tillhör de vackraste i världen. Det beror inte bara på stadsplanering, arkitektur och de eleganta italienarna. Varje detalj verkar vara gjord sedan man gjort noggranna estetiska överväganden – lyktstolpar, papperskorgar, bänkar med mera. Funktionen är viktig, men den är inte allt. Det är det här, tror jag, som gör att många italienska städer kan framstå som nästan overkligt pittoreska. Man behöver inte leta upp sevärdheter, många italienska städer är sevärdheter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den italiensk-amerikanska grafiska designern Louise Fili var chef på Pantheon Books innan hon öppnade sin egen studio, Louise Fili Ltd, 1989. Hon är medlem av Art Directors Club Hall of Fame och hon har förärats AIGA Medal for Lifetime Achievement. Och hon har skrivit en rad böcker om grafisk design.

Redan när hon var i tonåren fastnade hon för italiensk grafisk design, oavsett om hon upptäckte den på en godisförpackning eller på omslagspappret till en citron eller apelsin. Hon började samla, men hon upptäckte även gatuskyltarna, oavsett om de tillhörde en frisersalong eller en exklusiv restaurang. Och hon började fotografera och dokumentera dem.

Under de senaste decennierna har hon byggt upp en stor samling fotografier – vissa skyltar finns inte längre – som hon har samlat i en underbar, färgstark och smått unik bok: Grafica della Strada: The Signs of Italy. Senare har hon även utkommit med en liknande bok som vi skrivit om, Graphique de la Rue: The Signs of Paris.

Det är intressant att jämföra skyltarna i de båda böckerna. Om man tillåts generalisera lite, de parisiska skyltarna är något mer dekorativa och ornamenterade, medan de italienska skyltarna ofta uppvisar en mer ren och modernistisk estetik. Bildmaterialet, som medföljer pressmaterialet, fotona i bildspelet ovan, speglar emellertid inte riktigt detta.

Gemensamt för båda böckerna är däremot att fotona är ganska tätt beskurna, det är skyltarna inte butikerna eller etablissemangen som står i centrum. De är lika omfattande, cirka 260 sidor som till större delen består av foton. Böckerna är indelade i tematiska avsnitt, den om italienska skyltar exempelvis ”Classico”, ”Eclettico”, ”Futurista e Fascista” och ”Il Pittore”. Upplägget har lite drag av dokumentation. Texterna till de olika avsnitten är korta, men initierade och underhållande.

Jag tänker mig att de flesta, särskilt dem med ett intersse för grafisk design, Italien och Paris och städer, skulle kunna gilla båda böckerna. De är snygga och välgjorda och borde funka perfekt som present.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”My Brilliant Friend” av Elena Ferrante

Elena Ferrante
My Brilliant Friend
Övers. Ann Goldstein
Europa Editions

Haruki Murakami har gjort det. Roberto Bolaño har gjort det. Karl-Ove Knausgård har gjort det. Slagit igenom riktigt stort i Amerika både hos kritiker och läsare. Och de senaste åren har den hemlighetsfulla italienskan Elena Ferrante (pseudonym) firat enorma triumfer med sina fyra Neapel-romaner. Det kanske är desto mer anmärkningsvärt med tanke på att romanerna, som handlar om två kvinnors livslånga men långt ifrån friktionsfria vänskap, har ett tydligt klass- och feministiskt perspektiv.

Det har säkert inte skadat att personer som Zadie Smith, Jhumpa Lahiri och kritikern James Wood prisat Ferrante. Den senares översiktliga artikel från 2013 utgör väl på sätt och vis ett mindre kapitel i framgångssagan: ”Women on the Verge. The fiction of Elena Ferrante” Men redan med Neapel-kvartettens första bok, My Brilliant Friend (2012), visar Ferrante att hon är en verkligt stor berättare.

Min fantastiska väninna (inbunden)

Boken kommer ut på svenska i vår under titeln Min fantastiska väninna (Norstedts)

Romanen uspelar sig i fattiga kvarter i den fattiga staden Neapel i ett fattigt Italien efter andra världskriget och en bit in på 50-talet. Plats och tid är viktiga, men skildras inte utifrån som i en konventionell historisk roman, utan indirekt från de två unga huvudpersonernas perspektiv. De heter Elena och Lila och möts i första klass.

Berättaren, Elena, är i 60-årsåldern i romanens början, hon befinner sig i Turin, då hon blir uppringd av Lilas son, som berättar att modern har försvunnit tillsammans med sina tillhörigheter. Hennes ansikte är utklippt från familjefotografier. ”Lila is overdoing it as usual,” tänker Elena som inte verkar nämnvärt upprörd. Och så börjar hon berätta om barndomen.

Elenas mor är hemmafru och hennes far är portvakt. Lilas mor är hemmafru och hennes far är skomakare. Kvarteren de växer upp i är strängt patriarkala och den sociala kontrollen rigorös. Jag har inga nostalgiska känslor för min barndom, konstaterar Elena lakoniskt och tillägger, den var våldsam.

Men både Elena och Lila har läshuvud, Elena måste anstränga sig medan Lila är briljant, hon kan läsa redan vid tre års ålder. Hon är bländande och väcker beundran, verkar förutbestämd att överskrida sina omständigheter. Och det är som om kvarterets pojkar känner på sig att de måste sätta henne på plats. När hon är på väg hem från skolan efter att ha briljerat i en tävling i räkning och rättstavning kastar de sten efter henne. Lila är emellertid inte bara smart i skolan, hon är street smart och ger igen med samma mynt.

My Brilliant Friend är, bland mycket annat, en uppväxt- och bildningsroman. Den skildrar vänskap, kärlek och föräldraskap på ett sällsynt nyanserat sätt. Den är full av den ambivalens Karl-Ove Knausgård efterlyste i romankonsten i en polemisk artikel förra året. Den drivs inte så mycket av intrigen som av en rå, sinnlig och omedelbart drabbande språklig energi. Den är osentimental men väcker mycket känslor.

Att döma av den här första romanen i Neapel-sviten väntar en Ferrante-feber också i Sverige.

Mer läsning: i Floret har Gunnar Strandberg skrivit en väldigt bra recension av hela sviten. Rachel Donadio har skrivit en bra artikel om hela sviten och, i likhet med Wood, även ett par av Ferrantes andra romaner, i New York Review of Books.

En av de sällsynta intervjuerna med Elena Ferrante i Paris Review: ”Elena Ferrante, Art of Fiction No. 228”

Intervju med översättaren Ann Goldstein, som på sätt och vis fått träda fram i den hemlighetsfulla Ferrantes ställe, i Wall Street Journal.

Författarens egen hemsida

Lyssna: Slates bokklubb diskuterar första boken – ”The Audio Book Club Makes a Brilliant Friend”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tidskrift: ”AMC2 No 9. Amore e Piombo. The Photography of Extremes in 1970s Italy”

amc2-9cover-350x350

AMC² Nr. 09 2014
Archive of Modern Conflict

Archive of Modern Conflict, med huvudsäte i London, ger ut udda, sagolikt vackra och in i minsta detalj välgjorda fotoböcker samt en tidskrift. Vi har tidigare recenserat The Night Climbers of Cambridge, en vacker fotobok med bilder av unga män som nattetid klättrade på Cambridges universitetsbyggnader i början av seklet. Det var som en slags informell rörelse. Vi har även recenserat den kanske ännu mer udda More Cooning With Cooners – med ett urval Kodachrome-foton på temat jakt på tvättbjörn som är tagna på 60-talet i Ohio. Fotona härrör från en familjs privata samling.

climbersnewcover-350x350

AMC grundades av miljardären David Thomson och Timothy Prus för ungefär tjugo år sedan. Prus har sedan dess lett arkivets uppbyggnad, idag har det något i stil med 4 miljoner foton i sin ägo. Fotona, ofta riktigt udda saker, köps in på loppmarknader och ibland köps hela samlingar in, som exempelvis nämnda fotona på tvättbjörnsjakt och en samtliga foton från Kameruns första studio för färgfoto. Från början låg inriktningen på foton från första och andra världskriget, men samlingen är alltså betydligt bredare än så.

cooningcover-350x350

Ibland används material ur arkivet för att framställa en bok, som More Cooning With Cooners AMC², som fotona från den kameruanska fotostudion Photo Jeunesse, som öppnade i Yaoundé på 70-talet. Några av de fotona fanns med i tidskriftens tionde nummer, som har ett afrikanskt tema och gavs ut i samband med fotofestivalen LagosPhoto 2014.

amc2-10cover-600x600-e1427164383660

AMC² No 9. Amore e Piombo bygger på fotona från en italiensk bildbyrå, Team Editorial Services, som grundades vid mitten av 60-talet av journalisten Franco Lefèvre, medlem av motståndsrörelsen under kriget. Som vanligt är allt mycket välgjort, det röda omslaget är gjort så att det ser ut som om det är skadat av splitter. När man öppnar pärmen – ett pressfoto av en hand som pekar på ett kulhål. Amore e piombo betyder kärlek och bly.

amc2-9a-600x600

Men undantag för tre citat, av Federico Fellini, Italo Calvino och Dario Fo, så består tidskriften av svartvita foton från det tumultartade italienska 70-talet, samt en avslutande essä av Roger Hargreaves och Federica Chiocchetti. Essän är kort men riktigt bra. Av rent krassa skäl sönderdelar sig fotona, grovt räknat, i två kategorier. Å ena sidan foton som har med radikaliseringen av politiken att göra, inte minst på grund av kommunistpartiets framgångar. De fotona kan vara mycket våldsamma och visar konsekvenserna av det upptrappade politiska våldet från såväl vänster som höger.

amc2-9c-600x600

Den andra kategorin av foton har att göra med kändisar och den sexuella revolutionen – fri kärlek, rätten att ta ut skilsmässa, abort, feminism och de homosexuellas rättigheter. De två kategorierna dominerar av den enkla anledningen att det var foton av det här slaget som efterfrågades av medierna och dess konsumenter. Sammantaget ger de naturligtvis en skev bild av Italien på 70-talet, därmed inte sagt att den är falsk. Jag tror Silvio Berlusconis framgångar blir lite mer begripliga om man tar hänsyn till det sociala, politiska och ekonomiska klimatet under 70-talet.

amc2-9e-600x600

amc2-9b-600x600

Fotona föreställer både anonyma och kända personer och Hargreaves och Chiocchetti framhåller i sin essä att den italienska filmindustrin, inte minst de låga produktionskostnaderna, lockade många utländska filmbolag och filmstjärnor. Några av dem som finns med på fotona är Alain Delon, Klaus Kinski, Catherine Deneuve, Anita Ekberg och Brigitte Bardot. De inhemska celebriteterna är naturligtvis ännu fler, sångare och skådespelare, politiker som Aldo Moro och Giulio Andreotti, kända fascister och kommunister, högt uppsatta kyrkliga dignitärer och, lite mer oväntat, Pier Paolo Pasolini i fotbollslandslagets dräkt.

amc2-9e-600x600

amc2-9g-600x600

Krockarna mellan makthavare inom olika områden, på en sida Henry Kissinger, på en annan Andy Warhol, bidrar till det burleska helhetsintrycket. Men svårast att värja sig mot är fotona av det politiska våldet, vissa foton måste vara tagna direkt efter bombattentat. Så här skriver Hargreaves och Chiocchetti apropå bakgrunden till det politiska klimatet:

”in the late 1960s, Rome – like London, Paris and Prague – experienced revolutionary rattlings. The Italian autonomist movement promoted direct action, sparkling the occupation of universities and factories 1967 and 1968 which escalated into the ‘hot autumn’ of industrial conflict in 1969. Tensions reached a peak when a bomb exploded in Milans Piazza Fontana, killing 17 people and injuring 88.”

amc2-9f-600x600

amc2-9h-600x600

Men striderna mellan den radikala västern och den radikala högern var, påminner Hargreaves och Chiocchetti, inte bara en intern italiensk angelägenhet. Enligt dem var det mycket trassligare än så:

”At the dark heart of things were the murky manoeuvrings of clandestine groups within NATO, the CIA, multiple branches of the Italian secret services and the P2 (Propaganda Due) Masonic Lodge: their collective strategy, to foster right-wing terroristic outrages masquerading as acts of left-wing radicalism.”

Det sägs att det var det kommunistiska partiets framgångar som födde idén till denna spänningens strategi, strategia della tensione, som skadade Italien för lång tid framöver. Förutom våldet skapade man ett (ännu större) gap mellan politiker och väljare, förtroendet mellan olika grupper i samhället raserades. Något som det italienska begreppet dietrologia hämtat näring ur – idén att de mest naturliga förklaringarna sällan är de korrekta. Enligt Hargreaves och Chiocchetti var både bombdådet i Milano 1969 och kidnappningen av och mordet på Aldo Moro 1978 utförda för att skapa maximal vrede och uppståndelse.

Hargreaves och Chiocchetti menar att inte ens de här centrala händelserna ännu är ordentligt utredda. Fotona i tidskriften kan självklart inte göra anspråk på att berätta sanningen om åren av bly, men AMC² No 9. Amore e Piombo fångar tveklöst något av stämningarna i 70-talets Italien.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner