Etikettarkiv: J.G. Ballard

litterära termer 34: transrealism

”Popular fantasy or science fiction stories like Harry Potter or The Hunger Games lack a strong enough reality to be discussed as transrealism. Apparently realistic narratives that sometimes contain fantastic elements, like the high-tech gizmos of spy thrillers, also fail as transrealism because their plots and archetypal characters are very far from real. Transrealism aims for a very specific combination of the real and the fantastic, for a very specific purpose, that seems to have become tremendously relevant for contemporary readers.

The potential list of transrealist authors is both contentious and fascinating. Margaret Atwood for The Handmaids Tale and her novels from Oryx and Crake onwards. Stephen King, when at his best describing the lives of blue-collar America shattered by supernatural horrors. Thomas Pynchon, Don DeLillo and David Foster Wallace, among other big names of American letters. Iain Banks in novels like Whit and The Bridge. JG Ballard, as one of many writers originating from the science-fiction genre to pioneer transrealist techniques. Martin Amis in Time’s Arrow, among others.”

Citerat ur ”Transrealism: the first major literary movement of the 21st century?” av Damien Walter i The Guardian, 24 oktober 2014. Spännande artikel om, som titeln säger, något som eventuellt är seklets första stora litterära rörelse, transrealismen, som framstår som ett mellanting mellan fantasy/sciencefiction och realism. Här kan du ladda ned Rudy Ruckers essä från 1983, A Transrealist Manifesto.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Foto: Transparent City av Michael Wolf

tc01

 

tc62

 

tc41

 

tc25

 

tc32

 

tc75

 

tc12

 

tc39

 

tc43

 

tc88

 

tc93

 

När Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, hade han jobbat många år som fotojournalist i Hong Kong. Han noterade genast en skillnad mellan Hong Kong och Chicago. I den förra staden hade han fotat ändlösa rader med hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.

Men Wolf fotade skyskrapor och andra byggnader i down town Chicago när det började skymma eller på natten, från hustak eller motstående byggnader. Han använde ett massivt teleobjektiv och fotade fasader och utan någon himmel eller horisont. Det gör att flera av bilderna får en distinkt abstrakt karaktär – ibland är det nästan svårt att urskilja att det är just husfasader. Det här abstrakta draget är stundtals väldigt dekorativt. Visuellt är fotona extremt tilltalade.

Skriver Natasha Egan i den introducerande texten till boken The Transparent City:

While it has been more common for photographers to glorify Chicagos unique architecture and environmental context, Wolf depicts the city more abstractly, focusing less on individual well-known structures and more on the contradictions of architectural styles when visually flattened in a photograph. Unlike the impermeable windows in his Hong Kong pictures, his photographs of Chicago look through the multiple layers of glass to reveal the social constructs of living and working in an urban environment.

Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. De ser väldigt ensamma ut, svävande högt upp i luften i små vita kuber. Ordet alienation känns passande i sammanhanget. Personerna på bilderna ser alienerade ut. Vi känner oss kanske alienerade inför de här dockskåpsmänniskorna. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor, inte nödvändigtvis med sexuella undertoner.

Wolf utforskar gränserna mellan det offentliga och privata. Enligt en anekdot ska han i efterhand, när han förstorade ett foto, ha upptäckt att en man på bilden räcker honom långfingret.

Men jag tycker att bilderna också har ett nästan skrämmande drag. Någon har apropå bildserien associerat till både Edward Hopper och Bladerunner. Någon har associerat till Hitchcocks Rear Window. Bäst träffar kanske ändå författaren och bloggaren Geoff Manaugh som ser en direkt överensstämmelse mellan fotona och de psykologiska effekter som skildras i J. G. Ballards roman High-Rise (1975). Människan som lever i de här miljöerna har ”minimal needs for privacy,” och lever som ”an advanced species of machine” i byggnadernas neutrala miljö.

Jag tycker att man får en hisnande känsla av att titta på bilderna, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar de framkallar känsla man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är, inte minst i en modern jättestad som Chicago.

Michael Wolf, The Transparent City (2008) Boken är tillfälligt slut på Bokus, men den kanske finns begagnad?

Vi är väldigt tacksamma mot Michel Wolf som lät oss välja och vraka bland hans många serier och projekt. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

En era är över i brittisk litteratur

I en lång och sällsynt dyster artikel i The Guardian – ”From bestseller to bust: is this the end of an author’s Life? – beskriver Robert McCrum de radikalt förändrade villkor författare arbetar under sedan finanskraschen. Han menar att krisen som följde på kraschen och internet sammantaget allvarligt har försvårat förhållandena för författare, även för etablerade författare:

”Rupert Thomson is the author of nine novels, including The Insult (1996), which David Bowie chose for one of his 100 must-read books of all time, and Death of a Murderer, shortlisted for the Costa Novel of the Year awards in 2007. His most recent novel, Secrecy, was hailed as ‘chillingly brilliant’ (Financial Times) and ‘bewitching’ (Daily Mail). According to the Independent, ‘No one else writes quite like this in Britain today.’ Thomson has also been compared to JG Ballard, Elmore Leonard, Mervyn Peake and even Kafka. In short, he’s an established and successful writer with an impressive body of work to his name.”

Med den meritlistan borde man onekligen kunna förvänta sig en viss ekonomisk stabilitet, men Thomson beskriver snarast sin situation som desperat: ”I don’t buy anything. No clothes, no luxuries, nothing. I have no private income, no rich wife, no inheritance, no pension. I have nothing to look forward to. There’s no safety net at all.”

McCrum presenterar inte någon egentlig statistik som stödjer hans dystra beskrivning, en handfull författare får tjäna som exempel, men han verkar helt övertygad om att en epok har gått i graven: ”After a period of prosperity and tranquillity for British fiction that ran for about a generation (circa 1980 to 2007), writers are now being confronted with the hardship of literary artists through the ages.” De goda tiderna var alltså en guldålder, en parentes i historien.

Den långa artikeln innehåller egentligen inga ljusglimtar, tvärtom: ”For writers in Britain today, the future is incredibly uncertain for all but the mega- selling super-authors. This, in turn, jeopardises the culture as a whole, threatening a world in which a handful of prizewinners dominate the market.”

Skriv gärna och berätta om du känner till artiklar på samma tema, gärna svenska. Eller om du har några egna idéer om författarnas situation. Har McCrum rätt eller överdriver han?

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Fem feta boklistor sammanställda av Jason Diamond

Flavorwire är bra på listor och Jason Diamond är bäst på boklistor. Hans listor är ofta originella, lyxigt långa och väldigt genomtänkta. Det här är fem exempel på vad Diamond kan hitta på när han är som mest inspirerad och inspirerande:

1.   The New Classics: 21 Writers Tell Us Which Books They’d Add to the Canon

Några kritiker, författare och förlagsfolk får frågan vilka böcker som borde kvala in och betraktas som nya klassiker. Här får exempelvis Barry Hannahs Airships, Richard Fords The Sportswriter och Margaret Atwoods The Handmaids Tale en plats i kanon.

2.   Which Books Should We Stop Calling Classics?

Som ovan fast tvärtom – vilka böcker borde mista sin klassikerstatus? Här finns Jules Vernes Jorden runt på åttio dagar med och, lite mer överraskande, James Joyce Ulysses.

3.   Made for Each Other: Literature’s 25 Most Memorable Love Affairs

Förutom det allra mest självklara paret, Romeo och Julia, så finns bland andra Charles och Sebastian i Bridshead Revisited och Anaïs Nin and Henry Miller i Henry and June med.

4.   Celebrate William S. Burroughs’ 100th Birthday With 12 Cultural Icons on His Influence

Enligt Diamond är Burroughs ett missförstått geni och han firar honom med en lista med personer och företeelser som han influerat. Exempelvis Patti Smith, Kurt Cobain, J.G. Ballard och John Waters.

5.   25 Big Novels That Are Worth Your Time

Bland de läsvärda tegelstenarna enligt Diamond återfinns bland andra Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, William Gaddis JR och Roberto Bolaños 2666.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Listor

Ny biografi om William S. Burroughs hyllas och sågas

Det har kommit en ny mastig biografi om den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914-1997), kultförklarad många gånger om. Biografin heter Call Me Burroughs: A Life (Twelve) och är skriven av Barry Miles, som var god vän med föremålet för biografin.

Att Noah Cruickshank, som recenserade boken för A.V. Club, inte var riktigt nöjd märks redan i rubriken: ”New William S. Burroughs bio gets lost in minutiae

Och redan i första stycket ännu mer kritik: ”Figuring out just what to include (and what to leave out) may be the most challenging aspect of crafting a biography. In Call Me Burroughs, Barry Miles, a longtime friend of William S. Burroughs, opts to keep everything, creating an overstuffed book that chooses minutiae over insight.”

Cruickshank har i princip inget gott att säga om biografin och avslutar sin recension på elakast tänkbara vis: ”For people looking for an introduction to the man’s life and work, reading his Wikipedia page would save a lot of time.”

Om Cruickshank skriver kort, så tar Peter Schjeldahl i The New Yorker ut svängarna rejält med sin recension: ”The Outlaw”. Han breder ut sig över flera sidor och berättar i princip om Burroughs liv i kronologisk ordning med böckerna – inte minst Junky (1953)Naked Lunch (1959) och Nova Express (1964) – samt de mest dramatiska händelserna som nav, exempelvis när Burroughs under en lek på fyllan sköt hustrun Joan Vollmers i pannan. Stora delar av beat-entouraget passerar naturligtvis revy.

Även om Schjeldahls långrecension är oerhört mycket roligare att läsa än Burroughs Wikipedia-sida, så verkar han inte heller helt imponerad av biografin. Det är som om också han tröttnar efter ett tag:

”The biography, after its eventful start, becomes rather like an odyssey by subway in the confines of Burroughs’s self-absorption, with connecting stops in New York, where he lived, in the late nineteen-seventies, on the Bowery, in the locker room of a former Y.M.C.A., and, returning to the Midwest, in the congenial university town of Lawrence, Kansas, where he spent his last sixteen years, and where he died, of a heart attack, in 1997, at the age of eighty-three. Miles’s always efficient, often elegant prose eases the ride, but a reader’s attention may grow wan for want of sun.”

Schjeldahls fyra sidor långa recension fungerar faktiskt utmärkt som introduktion till Burroughs och han författarskap.

Men i Washington Post är Michael Dirda desto mer positiv i sin recension: ”‘Call Me Burroughs: A Life,’ by Barry Miles”.

Han kallar visserligen indirekt föremålet för biografin för ett creep, men ett litterärt intressant sådant. Dirda uppehåller sig en hel del vid Burroughs stora inflytande: ”Part of the original Beat trinity with his friends Jack Kerouac and Allen Ginsberg, Burroughs subsequently provided inspiration for New Wave and later science fiction writers (notably J.G. Ballard, Samuel R. Delany and William Gibson ), pop artists, punk rockers, libertarians, filmmakers, and cultural and artistic rebels of every stripe.”

Dirda är nästan odelat positiv:

”Miles relates Burroughs’s extraordinary life in an equally extraordinary biography, a mesmerizing page-turner depicting not just a season in hell but an entire lifetime. It is also, to use words seldom associated with its subject, balanced, measured and even-handed.” Och som avslutning kallar han biografin ett ”magisterial work, exactingly researched and fascinating throughout.”

Dirda är också den som skriver mest om Burroughs litterära kvaliteter, och markerar mest avstånd från honom. Han beskrivs både som ömkansvärd och skräckinjagande: ”He often carried a gun, sometimes a hidden derringer, and owned several pistols, shotguns and rifles. At times, he sported a swordstick or kept a switchblade and a can of mace in his pockets. In person he could be punctiliously polite and attentive or just remain unnervingly silent. People found him cold, removed. He did not enjoy a happy life.”

Duncan White i The Telegraph slår i sin recension, ”William S Burroughs: a Life by Barry Miles, review”, tidigt fast att Burroughs är en av vår tids mest mytologiserade författare: ”occult guru; drug-soaked crank; literary genius; dystopian visionary; violent psychopath. No writer of the post-war period has been so thoroughly mythologised. He was Old Bull Lee, El Hombre Invisible and Morphine Minnie. He cut off his own finger, he shot his wife and he took every drug he could find. Skin stretched over his skull, hair side-parted, stiff-postured in his three-piece suit, his unsettling intensity hums in every photographic portrait.”

White tar avstamp i mytologiseringen och låter avmytologiseringen löpa som en röd tråd genom recensionen. Han tycker att Call Me Burroughs: A Life är utmärkt och ger den fyra av fem i betyg.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner