Etikettarkiv: Jack Kerouac

Klassiska amerikanska bokrecensioner

Amerikanska Lit Hub är en av mina favoritsajter om böcker. De lägger hela tiden upp nytt material och det är mångskiftande. Sajten är svårslagen om man vill försöka få en viss överblick av vad som kommer ut i USA och hur det tas emot.

Ett roligt inslag är Review of the Day, men jag tycker att deras växande samling med klassiska recensioner, Classic Reviews, är ännu mer underhållande. De är roliga att läsa för att de är välskrivna, för att man får en glimt in i en tid då böcker verkligen var på allvar, för att skribenterna tar ut svängarna, oavsett om de sågar eller hyllar. Jag tycker att det är fullt rimligt att betrakta recensionen som en genre i sig, som man kan läsa utan att ens vara intresserad av att läsa boken i fråga.

Det här är fem av de klassiska recensionerna, ett litet urval.

images (1)

David Foster Wallace recenserar Toward the End of Time av John Updike i The Observer 1997: ”John Updike, Champion Literary Phallocrat, Drops One; Is This Finally the End for Magnificent Narcissists?”

”Mailer, Updike, Roth-the Great Male Narcissists* who’ve dominated postwar realist fiction are now in their senescence, and it must seem to them no coincidence that the prospect of their own deaths appears backlit by the approaching millennium and on-line predictions of the death of the novel as we know it. When a solipsist dies, after all, everything goes with him. And no U.S. novelist has mapped the solipsist’s terrain better than John Updike, whose rise in the 60’s and 70’s established him as both chronicler and voice of probably the single most self-absorbed generation since Louis XIV.”

I den här recensionen, som bitvis är riktigt syrlig, ger sig Wallace kaxigt på en hel författargeneration, som han naturligtvis i någon mån är konkurrent till.

kraus_i_love_dick_omslag_inb_0

David Rimanelli recenserar I Love Dick av Chris Kraus i Bookforum 1998: ”I Love Dick”

”Chris Kraus’ ‘novel’ is a book not so much written as secreted. One is inescapably reminded of Capote’s put-down of Kerouac: that it was typing, not writing. But typing can be used to interesting literary effect. Psychic vomiting and a flat prose style shot through with banal dialogue are staples of a certain kind of ‘experimental’ ecriture, a style particularly appealing to wannabe bad boys (and girls) for its supposed rawness and lack of literary affectation. With I Love Dick, however, that lack of obvious literariness perfectly suits Kraus’ exhibitionism and her readers’ voyeurism.”

Rimanelli är inte direkt överväldigad av Kraus litterära memoar, som nog får sägas ha klassikerstatus idag. Myggor och tigrar av Maja Lundgren, fick ett liknande fientligt mottagande. Om jag minns rätt skrev jag själv en rätt obalanserad recension.

cover.jpg.rendition.460.707

Phoebe-Lou Adams recenserar On The Road av Jack Kerouac i The Atlantic 1957: ”Recensionen”

”JACK KEROUAC’S second novel, On the Road (Viking, $3.95), concerns the adventures of the narrator, Sal Paradise, a war veteran who is studying on the G.I. bill and writing a book between drinks, and his younger friend, Dean Moriarty late of reform school. Neither of these boys can sit still. They race back and forth from New York to San Francisco, they charge from one party to another, they tour jazz joints, and Dean complicates the pattern by continually getting married. At odd moments they devote a little thought to finding Dean’s father, a confirmed drunk who is presumably bumming around somewhere west of the Mississippi.”

Det roliga med den här inledningen är att Adams nästan verkar förebrå de båda huvudkaraktärerna för att de är rastlösa, flänger runt och inte kan sitta still. Det är ju lite det som är idén med romanen, att gestalta den rastlöshet som präglade beatrörelsen. Men recensionen utmynnar i ganska positiva omdömen. Däremot tycker jag att jag ofta hör unga svenska kritiker och författare som dissar hela beatrörelsen. Den verkar inte vara det minsta hipp just nu.

images

”From almost any approach one chooses to take, ‘Speedboat’ is a non‐novel. […] Yet it is a very good book elegantly written, often funny, vivid in its presentation of the absurdities, the small and great horrors, the boobytraps with which our daily existence is strewn. Essentially it is a collage, an assemblage of tiny anecdotes, vignettes, overheard conversations, aphorisms and reflections.”

Den här recensionen är spännande för att den är så ambivalent. Den här romanen, eller icke-romanen, står högt upp på min lista över läsvärda moderna amerikanska klassiker.

9780375726569

Colson Whitehead recenserar A Multitude of Sins av Richard Ford i New York Times 2002:

”Almost every story deals with adultery, invariably in one of two stages: in the final dog days of an affair, or in the aftermath of an affair. The characters are nearly indistinguishable. If I were an epidemiologist, I’d say that some sort of spiritual epidemic had overtaken a segment of our nation’s white middle-class professionals, and has started to afflict white upper-middle-class professionals. These characters could use some good advice, and if they had friends, they might be able to ask for it, but they don’t have friends. Sometimes the men are named Roger or Tom, sometimes the women are named Nancy or Frances. If they have children, we rarely see them.”

Den här recensionen är ganska elak, på ett lite nedtonat passivt aggressivt sätt, men det borde en världsstjärna som Ford kunna ta. Istället ledde den till att Ford spottade på Whitehead och en evighetslång litterär fejd.

Skriv gärna och berätta om du har några svenska favoritrecensioner eller favoritkritiker. Skriv gärna och berätta vad du tycker om dagens litteraturkritik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Fotobok: ”Cheap Rents… and de Kooning” av John Cohen

9783869309033_1[1]

John Cohen
Cheap Rents… and de Kooning
The downtown art world
New York, 1957-63
Introduktion: John Elderfield
Steidl

Boken Cheap Rents… and de Koning, fotografen John Cohens senaste bok med foton som inte publicerats tidigare, handlar om en tid, det sena 50-talet och tidiga 60-talet, och om en plats, området kring East 10th Street i New York. Ett ingemansland mellan Greenwich Village och Lower East Side. Där och då samlades ett ovanligt stort antal konstnärer, gallerister, poeter, kritiker, filmare och fotografer.

Att Willem de Kooning nämns i titeln är möjligen en aningen ironiskt, eftersom han vid mitten av 50-talet började söka sig bort från 10th Street, och började vistas utanför staden allt oftare, inte sällan på Long Island. Men han, och de billiga hyrorna, hade tveklöst lockat mängder av kreativa människor till området kring East 10th Street. Där låg också flera spännande gallerier och under några år var området konstvärldens epicentrum, i alla fall den amerikanska konstvärldens epicentrum.

A_004_Downtown[1]

Red Grooms crossing Third Avenue © John Cohen / Steidl

 
John Cohen, född 1932 i New York, är en mångkunnig man, han var exempelvis med och grundade New Lost City Ramblers och arbetade med Robert Frank på hans film Pull My Daisy (1959), men det är som fotograf han är mest känd. Han har tagit åtskilliga foton av Bob Dylan.

B_002_Downtown[1]

Grace Hartigan © John Cohen / Steidl

 
Boken Cheap Rents… and de Koning samlar rader av foton från perioden  1957 och 1963, då han levde och arbetade i konstnärskolonin som växte fram i området kring East 10th Street. Man kan nästan förnimma den kreativa spänningen när man bläddrar i boken och läser de sparsmakade texterna. En inledande text är skriven av John Elderfield, som har den pampiga titeln Chief Curator Emeritus of Painting and Sculpture vid Museum of Modern Art.

Elderfield har råkoll på alla konstnärliga riktningar som fanns representerade i konstnärskolonin, abstrakta expressionister, andra vågen abstrakta expressionister, postexpressionister och så vidare. Måleriet stod i början helt i centrum, men saker och ting förändrade sig efterhand och klimatet var hela tiden påtagligt inkluderande:

”[…] as the newer emerged, the older remained, and older and newer partied together—at the Cedar Bar in the form of Franz Kline drinking with Allen Ginsberg, for example. And different forms of post-Abstract Expressionist activity partied together: Jack Tworkov with Philip Guston; Larry Rivers with Jack Kerouac; and so on. […] Aiding the alliances and the transitions were photographers Rudy Burckhart, Cohen, and [Robert] Frank; and the composers John Cage and Morton Feldman; and the dealers and critics Bellamy, Leo Castelli, Thomas B. Hess, and Frank O’Hara. They saw how, by the end of this period, the vitality of the downtown scene was not longer lodged in the visual arts alone. But so did most of those in the 10th Street scene: It was nonsectarian, hybrid, unpredictable in shape and form.”

D_003_Downtown[1]

Allen Ginsberg, Robert Frank © John Cohen / Steidl

 
John Cohens egna texter, som varvas med tematiskt ordnade foton, är lite mer svävande i tonen, nästan som om han är lite osäker på om han verkligen varit med på alla gallerier, klubbar, happenings, filminspelningar och performance. Jag känner något som påminner om avund när jag läser hans anekdoter och tittar på fotona.

Det kanske är en projektion, men jag tycker nästan att man ser på dem Cohen fotat att de utstrålar en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. De är som ett med tiden och platsen. Jag tröstar mig med att de på ett par foton, under någon slag happening eller performance, spexar med uppblåsta ballonger.

Jag älskar Cohens foton med mycket svärta, de flesta tagna inomhus utan blixt, och hans nostalgiska och kärleksfulla ton. Cheap Rents… and de Koning är ett vackert porträtt av en tid/plats och en rad personer som gjorde den speciell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Roy Kuhlmans coola omslag för Grove Press

Essän nedan, skriven av litteraturforskaren Loren Glass, om de bokomslag Roy Kuhlman gjorde för Grove Press främst på 50- och 60-talet, har tidigare publicerats på engelska på Lit Hub, en relativt ny och väldigt bra amerikansk litteratursajt. Ett stor tack Emily Firetog och Lit Hub för att vi fick lov att publicera den.

Framförallt vill vi tacka tacka Loren Glass som generöst lät oss översätta och använda essän. Han är verksam vid Center for the Book vid University of Iowa och har skrivit en uppmärksammad studie om just Grove Press: Counterculture Colophon: Grove Press, the Evergreen Review, and the Incorporation of the Avant-Garde (Stanford University Press).

pid_22373 (1)

Grove Press gav ofta ut kontroversiella och banbrytande böcker, som Tropic of Cancer, Naked Lunch, Waiting for Godot och The Autobiography of Malcolm X. Grove var ett av det allra mest innovativa amerikanska förlaget under efterkrigstiden.

Counterculture Colophon skildrar hur förlaget och dess tidskrift, The Evergreen Review, revolutionerade förlagsbranschen och radikaliserade den så kallade “pocketgenerationens” läsvanor. Roy Kuhlman designade omslagen, och gav förlaget dess lätt igenkännbara och coola visuella identitet.

Här följer Loren Glass essä:

Barney Rosset

Mellan 1951, när Barney Rosset köpte förlaget för $3000, och 1970, blev Grove Press som ett kommunikationscenter för motkulturen, som på många sätt definierades av den legendariska omslagsdesignern Roy Kuhlman, utrustad med en sällsam känsla för det visuella. Rosset delade Kulmans estetiska preferenser – som hade formats av pionjärerna inom den abstrakta expressionismen under andra världskriget – och deras samarbete resulterade i att Grove fick en lätt identifierbar, internationellt erkänd avantgarde-look.

Kuhlman läste inte böckerna han gjorde omslagen till. Han arbetade utifrån en kort beskrivning och underordnade texten den experimentella formen. På så vis skapade han ett sammanhållet grafiskt språk och gav Groves titlar en enhetlig stil och ett visuellt sammanhang åt kolofonen, som ofta utgjorde en del av designen.

Evergreen Originals

1958 började Grove ge ut avant-garde-texter direkt i originalpocket. De var i regel större än och höll en bättre kvalitet än den vanliga pocketen. Inom branschen såg man snart kvalitets- och originalpocketen som ytterligare ett steg i den revolution av bokutgivningen som pocketboken utgjorde.

En av de första författarna som gynnades av den här utvecklingen var Samuel Beckett. Han var praktiskt taget okänd under det tidiga 50-talet, men han blev ett av Rossets viktigaste förvärv för Grove Press. Molloy är den artonde titeln i Groves Evergreen-serie, och på bokens baksida kallas boken av Kenneth Rexroth för ”a major modern classic.” Kuhlmans design väcker associationer till det abstrakta måleri som kritikerna ofta gjorde uppskattande analogier till när de skrev om Becketts svåra efterkrigstidstrilogi.

Molloy

Under 50- och 60-talet publicerade och distribuerade Grove rader av studier om asiatisk litteratur och kultur, däribland studier om Zenbuddhism, både av japanska forskare, som D.T. Suzuki, och amerikaner som populariserade ämnena, som Alan Watts. Kuhlmans design var särskilt väl lämpad för denna den mest abstrakta av andliga inriktningar.

essays in zen buddhism

Grove bidrog även till den latinamerikanska boomen, man gav ut översättningar av Borges, Vargas Llosa och Pablo Neruda, som var en av Barner Rossets hjältar. Kuhlmans omslag rör sig i gränslandet mellan det abstrakta och det figurativa, vilket gör att han kan peka mot det kulturellt specifika utan att överge sin distinkta stil.

selected poems of Neruda

Grove hade också en viss betydelse för populariseringen av den afrikanska litteraturen under efterkrigstiden. Man publicerade de tre texter för vilka Amos Tutola fortfarande är mest känd – The Palm-Wine Drinkard, My Life in the Bush of Ghosts, och The Brave African Huntress – och man gjorde en hel del ansträngningar för att få hans berättelser publicerade i amerikanska tidskrifter. Kuhlmans omslag försöker fånga den kulturella blandningen i Tutuolas texter, en av dem med titeln “Television-Handed Ghostess.”

Amos Tutola, My Life in the Bush of Ghosts

Grove publicerade flera banbrytande studier om jazz under sent 50-tal och tidigt 60-tal. Det bidrog till att höja jazzens kulturella status till ett inhemskt avantgarde, jämförbart med den abstrakta expressionism som Kuhlmans omslag kommenterar. Med sin ”primitivism” påminner det här omslaget om de omslag Kuhlman gjorde till Tutuolas böcker.

the art of jazz

Rosset knöt också täta band med företrädare för den amerikanska efterkrigslitteraturen, särskilt beatgenerationen. Grove skulle komma att publicera Jack Kerouacs The Subterraneans, Dr. Sax, Satori in Paris, Lonesome Traveler, Pic och Mexico City Blues, som fick en extra skjuts av den monumentala popularitet som On the Road rönte. Det bidrog till att befästa associationerna mellan dem och beatgenerationen och San Francisco Renaissance, som Kuhlmans omslag refererar till.

the Subterraneans

Antonin Artaud skrev The Theater and Its Double 1938, men fanns inte tillgänglig på engelska förrän Grove gav ut den här översättningen. Det var en viktig teoretisk text för den europeiska dramatik som gavs ut under efterkrigstiden, som Grove var specialiserade på.

The Theater and Its Double

Debuten för Waiting for Godot på Broadway var viktig och det var där såldes den i lobbyn på John Golden Theater för en dollar. Den sålde sedan i hela två miljoner exemplar och blev en ikonisk amerikansk pocket och en av de mest sålda dramerna någonsin. Omslagsfotot, som Beckett kallade ”marvelous”, är från en tysk produktion.

Waiting for Godot

Endgame var den första pjäsen av Beckett som publicerades som en Evergreen Original. Grove marknadsförde den som ”the play the critics didnt understant,” och manade publiken: ”read it before you see it.” Omslagsfotot är från Roger Blins uppsättning av pjäsen i Paris.

Endgame

The Blacks var mer än någon annan pjäs Grove publicerade intimt knuten till en särskild uppsättning, närmare bestämt den på St. Marks Playhouse på Manhattan. Det är gott om foton från föreställningen i den här återutgivningen i pocket. Medverkade i den ursprungliga uppsättningen i New York gjorde James Earl Jones, Louis Gosset, Roscoe Lee Browne (längst fram), Cicely Tyson och Maya Angelou. Det här omslaget förebådar också hur Kuhlman och Grove lekfullt skulle använda fonter i färg för att anspela på relationerna mellan färgade och vita.

the Blacks Cover

Som kritikern W.B. Worthen skrev, “in the first decade of Pinter’s real celebrity, the material idiosyncrasies of Pinter’s printed text drove the understanding of Pinter’s dramatic writing,” och ingen egenhet var mer framträdande än Pinters berömda pauser som, resonerar Worthen, tenderer att skänka pjäserna en temporalitet förknippad med “certain kinds of reading.” Ja, Grove hade en tendens att ge ut pjäser som man både behövde läsa och se framförda på scen.

The Room

Grove förnyade också filmboken, man producerade en rad rikt illustrerade och annoterade manus till banbrytande filmer i pocket. Även om de här böckerna inte var särskilt lönsamma att ge ut – de var dyra att producera och svåra att marknadsföra – så var de populära vid universiteten. De fick betydelse för hur filmerna mottogs och analyserades. De fick betydelse för hur flera av de här filmerna etablerades som en den av en framväxande akademisk kanon.

Last Year at Marienbad, översatt av Richard Howard från versionen utgiven av Editions de Minuit, innehåller mer än 140 illustrationer, med uppförstorade bildrutor utvalda av filmforskaren Robert Hughes. Manus skrevs av Alain Robbe-Grillet och regisserade gjorde Alain Resnais – samarbetet kanoniserades nästan omedelbart som klassiskt och kritiken gjorde jämförelser mellan Den nya franska romanen och Den nya vågen.

Last year

Beckett skrev romanen Murphy, hans första publicerade, på engelska och den gavs ut 1938. Då väckte den ingen större uppståndelse. Omslaget till Groves nyutgåva är ett tidigt exempel på Kuhlmans kreativa bruk av typografi.

Murphy

Hugh Kenners tidiga studie av Beckett var ett grundläggande bidrag till den så kallade Beckett-industrin, som snart uppstod och fyllde det tomrum som berodde av författarens förtegenhet. Kuhlmans omslag visar i vilken utsträckning Becketts namn i sig hade blivit något att arbeta med.

kenner

När man marknadsförde Ionescos 4 Plays använde man sig av samma strategi som när man marknadsförde Becketts verk. Man framhåller att den tryckta texten gör det möjligt för läsaren att själv avgöra verkets värde. Ordalydelsen i Groves annons för boken i New York Times: “Are Eugene Ionesco’s plays ‘pretentious fakery’ or ‘amusing and provocative’? Make up your mind – read 4 Plays by Eugene Ionesco.”

4 Plays

André Bretons roman Nadja gavs ursprungligen ut 1928. När Grove ger ut boken 1960, i Richard Howards översättning, är den försedd med ett omslag som tydligt associerar Breton med surrealismen.

Nadja

Grove Press Hardcovers

Enligt Gil Sorrentino, som var redaktör på Grove vid slutet av 60-talet, så var det Roy Kuhlman som “invented the look of the modern dust jacket.” Ett av skyddsomslagens kännetecken var att man använde vita ”negativa” ytor.

En av Kuhlmans favoritmålare var Franz Kline, vars influenser syns tydligt på det här tidiga omslaget till en bok med texter av Marquis de Sade. På 60-talet gav Grove ut de Sades verk i tre volymer.

Sade Cover

Mario Vargas Llosa är en av sex nobelpristagare som Grove Press gett ut. Gil Sorrentino valde den här titeln till Vargas Losas första roman, eftersom han inte trodde att engelskspråkiga läsare inte skulle förstå referensen till kadetter vid en militärakademi i originaltiteln La Ciudad y Los Perros (Staden och hundarna).

Time of the Hero

Rosset läste Henry Miller första gången när han gick på college, och hade beslutat sig för att publicera ökända Tropic of Cancer sedan Lady Chatterleys Lover hade blivit en succe. Men publiceringen av Tropic of Cancer väckte betydligt mycket mer rabalder. Ofta låg den på bästsäljarlistor där den var som mest ifrågasatt. För att inte väcka onödigt mycket motvilja hos myndigheterna, lät Grove bli att använda illustrationer till romanens omslag, både till inbundna och pocket, under 60-talet.

Tropic of Cancer

När juristerna 1966 kom fram till att William S. Burroughs mycket explicita roman Naked Lunch inte kunde klassas som obscen, hävdade Groves egen jurist Charles Rembar att det var en milstolpe (”end of obscenity”) för det tryckta ordet i USA. Formgivaren av det här ikoniska omslaget är okänd.

Naked Lunch

Grove använde ofta foton av Jean Genet till omslagen av hans romaner. Han var en av beatgenerationens favoriter och vid mitten av 60-talet hade han blivit en av motkulturens ikoner.

miracle of the rose kuhlman

Groves massiva utgåva i tre band av de Sades åtskilliga gånger utgivna verk är den mest ambitiösa engelska översättningen. För att framhäva den vetenskapliga seriositeten gav man samtliga volymer typografiska omslag och på dem återgav man namnen på de bemärkta personer som skrivit långa introduktioner till de Sades explicita texter.

Sade HC

Black Cat

Grove lanserade en ny imprint 1961, som fick namnet Black Cat, efter en nattklubb i Frankfurt. Grove hävdade att deras nya imprint hade “the liveliest look in the field.” Red Star Over China var den åttonde titeln I den nya serien. Texten presenteras som “one of the basic source books of modern Chinese history, as a satisfying and enlightening tale for the general reader, and even as a handbook of guerilla warfare during World War II for partisans in Europe and Southeast Asia.” Under 60-talet utvecklade Grove den här idén om en revolutionär “handbok” till ett av sina utmärkande bidrag till decenniets aktivism.

Red Star

I bokbranschens mittfåra tog man ingen större notis när Grove gav ut The Wretched of the Earth i hårdpärm. New York Times publicerade en liten notis med rubriken “Handbook for Revolutionaries.” Utgivningen under den ikoniska imprinten Black Cat, pocket för massmarknaden, lanserad 1968, skulle komma att typisk för denna tidsbundna genre.

the wretched of the earth

The Autobiography of Malcolm X skulle egentligen ha getts ut av Doubleday. Man hade redan kommit en god bit i produktionen när Malcolm X mördades, men de påföljande hoten och våldet gav Doubleday kalla fötter. Rosset klev raskt in och gav ut biografin i hårdpärm hösten 1965 och som Black Cat-pocket hösten 1966.

autobiography of malcolm x

Look Out, Whitey! är ett exempel på hur Grove kreativt använde typografiska troper när de designade revolutionära texter. En veteran in medborgarrättsrörelsen, författaren Julius Lester, blev associated editor för Evergreen Review 1969, en tjänst han hade fram till 1971.

Look Out, Whitey

Den mer eller mindre universella konventionen är att trycka svart text på vitt papper. På omslaget till Black Is har man gjort tvärtom – det synliggör i vilken hög utsträckning motsättningen svart och vitt är inskriven i själva designen av den tryckta boken.

black is

Regis Debrays Revolution in the Revolution? skrevs med det uttryckliga syftet att vägleda rebeller i Latinamerika. Den grundläggande konceptuella och praktiska komponenten i boken är den militära enheten ”foco”, den lilla gruppen guerilla som, genom sin sammansättning, utgör revolutionens grogrund. Många på Grove såg på sig själva i sådana termer.

Revolution in the Revolution

Det var Berkley-professorn Mark Schorer som först gav Rosset iden att ge ut en oförkortad version av Lady Chatterleys Lover. Schorer skulle sedan spela en avgörande roll i försvaret, legitimeringen och publiceringen av texten. Sporrad av Högsta domstolens dom i fallet Roth v. US (1967), som definierade obscenitet som bristen på något som helst ”redeeming social value,” lyckades Rosset och hans advokat Charles Lembar anlita expertvittnena Malcolm Cowley och Alfred Kazin, som i sin tur lyckades övertyga om att Lawrence ökända roman hade ett litterärt värde.

lady chatterley cover

Medan det var den inbundna utgåvan av Naked Lunch som orsakade alla rättsliga strider, så var det Black Cat-utgåvan som de allra flesta läste. Den innehöll protokoll från rättegången i Boston. Återigen, frånvaron av illustrationer är värd att notera.

Naked Lunch Black Cat

The Pearl var den av Groves böcker i genren victioriansk pornografi som sålde mest, över en miljon exemplar vid slutet av 60-talet. På bokens baksida beskrivs den som den kompletta utgåvan av den underjordiska London-tidskriften, som publicerades som en serie 1879 och 1880.

the Pearl

Spridningen av billiga Black Cat-utgåvor av Bertolt Brechts dramer, samtidigt som de sattes upp flitigt på colleges och universitet, visar i vilken hög utsträckning Grove, med hjälp av teaterkritikern Eric Bentley, domesticerade Brecht på 60-talet som en motkulturens dramatiker.

Good Woman of Setzuan

Loren Glass

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Fotobok: ”The Americans” av Robert Frank

 

9783865215840_1

Robert Frank
The Americans
Förord: Jack Kerouac
Steidl

För en tid sedan recenserade vi fotoboken The Open Road: Photography & the American Road Trip (Aperture) av britten David Campany, som gjort urval och skrivit texter. Enligt förlaget är boken unik. The Open Road behandlar för första gången den fotografiska roadtripen som en egen genre.

Efter andra världskriget började den amerikanska roadtripen dyka upp allt oftare i litteratur, musik, film och, inte minst, inom fotografiet. Det är svårt att överskatta roadtripens kulturella betydelse i USA. Vägen som symbol för frihet. upptäckarlusta och kanske även självförglömmelse är gammal och det sägs att poeten Walt Whitman myntade uttrycket “the open road.”

80_Americans

 

Offentlig park – Ann Arbor, Michigan. Alla foton © 2008 Robert Frank

Många fotografer gav sig ut på roadtrips med det uttalade syftet att fotografera, de gav sig ut i jakten på foton som kunde fånga det snabbt framväxande moderna Amerika eller det Amerika som hamnade efter när utvecklingen tog fart. En av de mest namnkunniga är Robert Frank, vars legendariska roadtrips resulterade i The Americans (1959).

Att Jack Kerouac, författaren till On the Road, skrev ett förord till boken känns helt följdriktigt. Det mest anmärkningsvärda med boken är att den fortfarande känns så aktuell, Frank var långt före sin tid och hans medvetet subjektiva och lite slarviga stil uppfattades då av många som rent provokativ.

13_Americans

 

Charleston, South Carolina

Det dåtida stilidealet var väldigt vattenkammat och präktigt och dessutom var Frank från Schweiz, han var en outsider som skildrade ett USA som inte riktigt låg i linje med den amerikanska självbilden, många foton har en melankolisk snarare än framstegsoptimistisk ton.

Ett foto föreställer en ensam jukebox som lyser upp en i övrigt ganska dyster restaurang. Det syns lite folk i bakgrunden. Ett annat foto föreställer en man som står ensam framför en jukebox och väljer låt. Lokalen ser i övrigt tom ut. Foton från begravningar eller kyrkogårdar är heller inte ovanliga. Korset är en återkommande symbol.

70_Americans

Coffee shop, railway station – Indianapolis

Faktum är att boken först publicerades i Frankrike, och först året därpå i USA. Kritiken var ofta helt oförstående: ”meaningless blur, grain, muddy exposures, drunken horizons and general sloppiness.”

Men som kritikern Sean O’Hagan skrev i The Guardian 2014, så har The Americans förändrat ”the nature of photography, what it could say and how it could say it. […] it remains perhaps the most influential photography book of the 20th century.”

44_Americans

Hiss – Miami Beach

Och Sean O’Hagan igen, om Franks inflytande, påståendet att ”it is impossible to imagine photography’s recent past and overwhelmingly confusing present without his lingeringly pervasive presence.” Jag tycker att The Americans har allt man rimligtvis kan kräva av ett fotografiskt mästerverk från sent 50-tal. Den håller mycket väl samman tematiskt, men den är också oerhört variations- och kontrastrik, på ett sätt som är ovanligt om man ser till dagens fotoböcker.

50_Americans

Löpande band – Detroit

Aldrig tidigare har det varit så billigt med fotoböcker och aldrig tidigare har så många klassisk fotoböcker getts ut på nytt. Att man kan komma över mästerverk som The Americans för lite drygt 250 kronor tycker jag är smått fantastisk. Steidl ger ut en hel del klassiska amerikanska fotoböcker, bland mycket annat spännande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

50 klassiska kultromaner

Via Flavorwire

Via Flavorwire

Flavorwire är bra på listor, Jason Diamond och Emily Temple är dem som är flitigast vad gäller just boklistor. Temple har till sin senaste lista – ”50 Essential Cult Novels” – samlat ett gäng med vitt skilda romaner. Det är en underhållande och inspirerande lista, även om den kanske är lite väl tiltad åt det amerikanska.

Med på listan finns allt från feministiska klassiker av Kathy Acker och Djuna Barnes till sciencefictionromaner av William Gibson och Samuel R. Delaney. Räddaren i nöden finns naturligtvis med, och några romaner av författare i beat-generationen. Mycket inspirerande.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Listor

Ny biografi om William S. Burroughs hyllas och sågas

Det har kommit en ny mastig biografi om den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914-1997), kultförklarad många gånger om. Biografin heter Call Me Burroughs: A Life (Twelve) och är skriven av Barry Miles, som var god vän med föremålet för biografin.

Att Noah Cruickshank, som recenserade boken för A.V. Club, inte var riktigt nöjd märks redan i rubriken: ”New William S. Burroughs bio gets lost in minutiae

Och redan i första stycket ännu mer kritik: ”Figuring out just what to include (and what to leave out) may be the most challenging aspect of crafting a biography. In Call Me Burroughs, Barry Miles, a longtime friend of William S. Burroughs, opts to keep everything, creating an overstuffed book that chooses minutiae over insight.”

Cruickshank har i princip inget gott att säga om biografin och avslutar sin recension på elakast tänkbara vis: ”For people looking for an introduction to the man’s life and work, reading his Wikipedia page would save a lot of time.”

Om Cruickshank skriver kort, så tar Peter Schjeldahl i The New Yorker ut svängarna rejält med sin recension: ”The Outlaw”. Han breder ut sig över flera sidor och berättar i princip om Burroughs liv i kronologisk ordning med böckerna – inte minst Junky (1953)Naked Lunch (1959) och Nova Express (1964) – samt de mest dramatiska händelserna som nav, exempelvis när Burroughs under en lek på fyllan sköt hustrun Joan Vollmers i pannan. Stora delar av beat-entouraget passerar naturligtvis revy.

Även om Schjeldahls långrecension är oerhört mycket roligare att läsa än Burroughs Wikipedia-sida, så verkar han inte heller helt imponerad av biografin. Det är som om också han tröttnar efter ett tag:

”The biography, after its eventful start, becomes rather like an odyssey by subway in the confines of Burroughs’s self-absorption, with connecting stops in New York, where he lived, in the late nineteen-seventies, on the Bowery, in the locker room of a former Y.M.C.A., and, returning to the Midwest, in the congenial university town of Lawrence, Kansas, where he spent his last sixteen years, and where he died, of a heart attack, in 1997, at the age of eighty-three. Miles’s always efficient, often elegant prose eases the ride, but a reader’s attention may grow wan for want of sun.”

Schjeldahls fyra sidor långa recension fungerar faktiskt utmärkt som introduktion till Burroughs och han författarskap.

Men i Washington Post är Michael Dirda desto mer positiv i sin recension: ”‘Call Me Burroughs: A Life,’ by Barry Miles”.

Han kallar visserligen indirekt föremålet för biografin för ett creep, men ett litterärt intressant sådant. Dirda uppehåller sig en hel del vid Burroughs stora inflytande: ”Part of the original Beat trinity with his friends Jack Kerouac and Allen Ginsberg, Burroughs subsequently provided inspiration for New Wave and later science fiction writers (notably J.G. Ballard, Samuel R. Delany and William Gibson ), pop artists, punk rockers, libertarians, filmmakers, and cultural and artistic rebels of every stripe.”

Dirda är nästan odelat positiv:

”Miles relates Burroughs’s extraordinary life in an equally extraordinary biography, a mesmerizing page-turner depicting not just a season in hell but an entire lifetime. It is also, to use words seldom associated with its subject, balanced, measured and even-handed.” Och som avslutning kallar han biografin ett ”magisterial work, exactingly researched and fascinating throughout.”

Dirda är också den som skriver mest om Burroughs litterära kvaliteter, och markerar mest avstånd från honom. Han beskrivs både som ömkansvärd och skräckinjagande: ”He often carried a gun, sometimes a hidden derringer, and owned several pistols, shotguns and rifles. At times, he sported a swordstick or kept a switchblade and a can of mace in his pockets. In person he could be punctiliously polite and attentive or just remain unnervingly silent. People found him cold, removed. He did not enjoy a happy life.”

Duncan White i The Telegraph slår i sin recension, ”William S Burroughs: a Life by Barry Miles, review”, tidigt fast att Burroughs är en av vår tids mest mytologiserade författare: ”occult guru; drug-soaked crank; literary genius; dystopian visionary; violent psychopath. No writer of the post-war period has been so thoroughly mythologised. He was Old Bull Lee, El Hombre Invisible and Morphine Minnie. He cut off his own finger, he shot his wife and he took every drug he could find. Skin stretched over his skull, hair side-parted, stiff-postured in his three-piece suit, his unsettling intensity hums in every photographic portrait.”

White tar avstamp i mytologiseringen och låter avmytologiseringen löpa som en röd tråd genom recensionen. Han tycker att Call Me Burroughs: A Life är utmärkt och ger den fyra av fem i betyg.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

Litterära termer 6: Alt Lit

”Tao Lin = Jack Kerouac

Why?

Kerouac was famously the ‘King of the Beats,’ the man whose style and philosophies were adopted and mimicked by millions of young fans. His stories documented the lifestyle of his contemporaries, and his work influenced other writers and artists.

Lin is the father of Alt Lit, and writers considered ‘Alt Lit’, whether by their own admission or labeled by others, are either involved with Lin on a social level, or draw heavily from his stylistic and thematic innovations.

Both men have chronicled the lives of their fellow young hipsters and the times in which they lived, and utilized the patterns of speech of their generation in order to create the definitive novels of their day. Their work has garnered the most attention to their movements, and been viewed as inspirational to their followers and contemporaries.”

David S. Wills citerad ur miniessän ”Alt Lit as the New Beat Generation” i Beatdom Magazine

Recension av Tao Lins roman Taipei

Tao Lins novell ”Sasquatch”

O.W.

Lämna en kommentar

Under Notiser