Texten har formen av ett brev till Coates son, ett samtal många svarta tvingas ha med sina söner i tonåren, då de börjar uppfattas som hotfulla och allt oftare blir föremål för polisens intresse. Texten anknyter till en text av James Baldwin, som riktade sig till ett av hans syskonbarn.
En sinnrikt konstruerad och äventyrlig roman som skildrar en kvinnlig slavs flykt genom USA. Varje ny plats hon kommer till motsvarar en fas i ”utvecklingen” av rasrelationerna. Välvilligheten kan vara bedräglig.
Nästan 2,3 miljoner amerikaner sitter i fängelse. En förbluffande stor andel av dem är svarta, fattiga, psykiskt sjuka och/eller har problem med droger. Även relativt ringa narkotikabrott (innehav av cannabis) kan ge hårda straff. Shane Bauer skildrar detta haveri inifrån. Här hittar du riktigt bra statistik om det monstruösa amerikanska fängelsesystemet.
På Etsy bjuder OmniscientNarrator ut en serie med väldigt stiliga tryck, med illustrerade porträtt av flera av litteraturhistoriens superstjärnor. Några av de främsta och mest bildsköna. Stilen är enkel och tydlig, så att författarnas ikoniska karaktärsdrag framträder tydligt. Apropå det påpekade min kusin att porträtten har något lite frimärkesaktigt över sig.
Trycken finns i flera olika färger och storlekar. Priserna är låga, även om man tar hänsyn till att frakt från USA tillkommer. OmniscientNarrator säljer även en serie muggar med författarporträtt och citat. Ett varmt tack till Zero, som försäljaren kallar sig, för att vi fick visa några av hans porträtt.
Häromdagen hade filmen I Am Not Your Negro premiär, och den har fått lysande recensioner samt nominerats till en Oscar för bästa dokumentärfilm. Regissören Raoul Peck bygger huvudsakligen filmen på en text av författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin (1924-1987), som aldrig fullbordades och endast utgörs av ett trettiotal sidor.
Texten handlar om tre av medborgarrättsrörelsens mest kända martyrer – Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. – och i filmen är det Samuel L. Jackson som läser. Filmen består av klipp från Baldwins framträdanden i debattprogram, filmklipp, bilder av tidningsklipp, annonser, foton med mera. Många kritiker har varit lyriska över både estetik och budskap.
Ett genomgående tema i recensionerna är att dagens Amerika behöver Baldwin – man hänvisar ofta till polisvåldet mot svarta och Black Lives Matter – någon som med klarsyn, kritisk blick och indignation undersöker och blottlägger hur det förhåller sig med ”race relations”. SkriverA.O. Scott i New York Times:
”To call ‘I Am Not Your Negro’ a movie about James Baldwin would be to understate Mr. Peck’s achievement. It’s more of a posthumous collaboration, an uncanny and thrilling communion between the filmmaker […] and his subject.”
Och lite senare i recensionen:
”Baldwin could not have known about Ferguson and Black Lives Matter, about the presidency of Barack Obama and the recrudescence of white nationalism in its wake, but in a sense he explained it all in advance. He understood the deep, contradictory patterns of our history, and articulated, with a passion and clarity that few others have matched, the psychological dimensions of racial conflict: the suppression of black humanity under slavery and Jim Crow and the insistence on it in African-American politics and art; the dialectic of guilt and rage, forgiveness and denial that distorts relations between black and white citizens in the North as well as the South; the lengths that white people will go to wash themselves clean of their complicity in oppression.”
Men filmen är bara ett exempel på det förnyade och stora intresset för James Baldwin. Jag tror att Ta-Nehisi Coates, om inte annat indirekt, har spelat en viss roll. Coates har jämförts med Baldwin och är uppenbart influerad av honom. Men lika mycket betyder det säkert att Baldwin, både i debatter, essäer och litterära texter, kunde formulera glasklart och osentimentalt hur ”race relations” påverkar och, i värsta fall, perverterar och korrumperar hela samhället, och att det under hans stundtals kompromisslösa retorik fanns ett universellt kärleksbudskap. Baldwin anses vara en av Amerikas främsta essäister och skönlitterära författare under 1900-talets andra hälft.
Baldwin föddes i Harlem och växte upp som äldst av nio syskon, vilket innebar att han var tvungen att ta ovanligt stort ansvar som barn och ung. Han var en sällsynt begåvning i skolan och tackade många gånger några av sina lärare, för att de uppmuntrade honom och för att de vidgade hans blick på världen. Fadern var djupt troende och har av James beskrivits som rigid. Den kyrkliga bakgrunden förklarar säkert en del av Baldwins exceptionella retoriska förmåga.
James Baldwin och Marlon Brando under medborgarrättsrörelsens march till Washington, 1963. Källa: U.S. Information Agency. Via Wikimedia Commons.
Baldwin blev med tiden en kändis som uppträdde i många av de mest kända teveprogrammen, han kommenterade och debatterade. Det är magiskt att lyssna på honom – det är som om tankarna och orden följer ett mönster. Först en tankegång, som verkar flöda fram, sedan en paus, sedan en fortsättning på tankegången, sedan en paus, och så vidare. Rösten är sällsynt fängslande, både hans faktiska och litterära röst.
Baldwin umgicks även med några av tidens hippaste personer, som Miles Davis, Nina Simone, Harry Belafonte, Sidney Poitier, RayCharles, Chinua Achebe, Maya Angelou och Martin Luther King. Det sägs att King, efter ganska täta kontakter med Baldwin, distanserade sig från honom, på grund av att Baldwin var homosexuell. Robert F. Kennedy kallade, pinsamt nog, regelmässigt Baldwin för ”Martin Luther Queen”. Baldwin påstås vara en av få riktigt stora afro-amerikanska författare med hög profil inom medborgarrättsrörelsen, som i vissa avseenden anses ha varit både macho och homofobisk.
En episod anses förklara, som en utlösande faktor, beslutet att flytta till Frankrike. Baldwin går in på en sylta i New York, trots att han vet att den inte serverar svarta. Han beställer en hamburgare, men blir upplyst av servitrisen att han inte är välkommen. Varpå han tar en kanna med vatten och hivar den mot henne. Den missar och träffar istället en spegel. Men det är en myt att Baldwin lämnade Amerika för gott, även om han bodde länge i Frankrike. Han lärde sig flytande franska och blev vän med bland andra Yves Montand och Marguerite Yourcenar. Han dog i Saint-Paul-de-Vence, blott 63 år gammal.
Marlon Brando var en annan av Baldwins vänner och han hjälpte Baldwin att finansiera utgivningen av den första romanen, den klassiska och bitvis självbiografiska uppväxt- och bildningsromanen Go Tell It on the Mountainsom kom ut första gången 1953.
Baldwins förläggare blev förmodligen både förvånad och besviken när han fick läsa Baldwins andra roman, Giovannis Room (1956). Den utspelar sig i Europa och handlar om företrädesvis vita bisexuella och homosexuella män, sex och kärlek. Förläggaren ville eller vågade inte ge ut boken, gav Baldwin rådet att bränna boken, eftersom han trodde att en utgivning skulle leda till att Baldwins läsare, inte minst de svarta, skulle vända honom ryggen. Så den gavs istället ut i Europa och anses idag vara en gayklassiker eller en klassiker, helt enkelt.
Baldwin skrev i de flesta litterära genrerna – noveller, romaner, poesi och drama – men han anses vara minst lika vass som essäist. Hans mest kända är kanske de två som finns samlade i The Fire Next Time (1963), som uppskattades av både kritiker och vita läsare, som undrade: ”Vad vill de svarta?”. Vissa anser att det är den allra mest inflytelserika boken från 60-talet om ”race relations”. Library of America har gett ut tre samlingsvolymer med noveller, romaner och essäer, som ser väldigt fina ut.
James Baldwins stora årtionde var kanske 60-talet, men det stora intresset för honom just nu, riktas också mot det han skrev under 70- och 80-talet. Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på att ”race relations” är ett så framträdande ämne i hans böcker. Det behandlas som något både specifikt och allmängiltigt och tidlöst.
Ta-Nehisi Coates Between the World and Me Random House
”Here is what I would like for you to know: In America, it is traditional to destroy the black body—it is heritage.”
– Ta-Nehisi Coates
Harper Lee har kanske skrivit sommarens snabbast säljande bok, Go Set A Watchman, men journalisten och debattören Ta-Nehisi Coates har nog skrivit den mest omdebatterade och hyllade, Between the World and Me. Recensionerna har varit fantastiska i alla de stora tidningarna, men alla har inte låtit sig imponeras, Daniel Greenfield sågade hårt i Frontpage:
”Ta-Nehisi Coates is the literary version of Kanye West; an absurdly privileged second-generation radical stuck on self-pity, touring European capitals while whining about racism, responding to white liberal adulation with fresh reserves of victimhood.”
Det här påhoppet, jag tycker att det är ett påhopp, får nog delvis sin förklaring i att Coates, nästan enligt löpandebandspricipen, jämförts med James Baldwin (1924–1987). Han var en mycket betydande roman- och pjäsförfattare, poet, essäist och samhällsdebattör. Han var själva inbegreppet av en svart intellektuell och två av hans stora frågor var ras och sexualitet.
Jag vet inte tillräckligt mycket om James Baldwin för att kunna avgöra om Ta-Nehisi Coates är eller kan bli en ny Baldwin, men efter att ha läst hans nya bok vet jag att han har betydligt fler likheter med Baldwin än med Kanye West.
Between the World and Mehar brevets form och det riktar sin till Coates tonårige son. Han blev helt knäckt när ännu en amerikansk polisman friats från brott sedan han dödat en ung svart man. Det är naturligtvis ett retoriskt grepp, brevet riktar sig naturligtvis till alla som tycker att rasismen och våldet mot svarta måste få ett slut.
Ta-Neshi Coates beskriver den amerikanska rasismen som inskriven i USA:s DNA. Rasskillnader betraktas, hävdar han, som något av naturen givet. Och han återkommer hela tiden till den svarta kroppen. Den betraktas som främmande och hotfull, den är ständigt utsatt för tolkningar och den utsätts för våld. Det är en urgammal men levande amerikansk tradition, hävdar Coates.
Coates far tillhörde Black Panthers och han växte upp i Baltimore. Några av de bästa partierna handlar om när han växte upp, han lärde sig att han kunde uppfattas som farlig, men mer än något annat var han själv rädd, rädd för att bli utsatt för våld. Han skriver också om detta tema fast när han blev äldre, när han studerade vid Howard, när han blev journalist och, sist med inte minst, när han fick en son. Det verkar inte som om Coates tänker undanhålla honom många sanningar.
På sätt och vis påminner Ta-Nehisi Coatess Between the World and Me om Baldwins The Fire Next Time. Det yttersta syftet med båda böckerna är att väcka läsaren och få honom eller henne att förstå att ras är en verklig kategori, som påverkar amerikaner på mängder av vis, och att det är perverst att låta ras fortsätta vara en kategori som styr samhället. Vetenskapen har ju för länge sedan fullständigt detroniserat rasbegreppet.
Den amerikanska historien är helt levande i båda de här texterna. Coates berättar däremot inte kronologiskt, han plockar fram historiska exempel när han vill illustrera en poäng eller framhäva kontinuiteten i rasismen. En av förra årets mest angelägna böcker tycker jag var Citizen: An American Lyricav Claudia Rankine. Och på min lista över årets mest angelägna böcker 2015 hamnar med stor sannolikhet Between the World and Me.
”Race is the child of racism, not the father” Coates skriver väldigt poetiskt och retoriskt, ibland tycker jag att han driver det lite långt, men jag blev alldeles uppslukad av hans röst, som ibland nästan låter resignerad, men som sedan tar sats, hämtar näring ur indignationen och fylls med kamplust. Coates skriver mer poetiskt än Baldwin, somliga har sett det som ett problem. Jag förstår argumentet, men jag tycker inte att det är övertygande – TNC:s lyriska polemik är hårt drabbande och grundad i en mer rationell historisk analys.
Det är naturligtvis väldigt känslosamt när Coates direkt talar till sin son, men några av de mest rörande partierna handlar om när Coates och hans familj var i Paris – Baldwin var också förtjust i Frankrike. Coates beskriver frihetskänslan när han vistas i en miljö där hans hudfärg plötsligt mister all sin negativa laddning.
Ta-Nehisi Coates är fast medarbetare på The Atlantic. Det här är några av hans mest omtyckta och kontroversiella texter:
Tidskriften New York Review of Books firar femtioårsjubileum och förtjänar verkligen epitetet institution. Bara i premiärnumret 1 februari 1963 medverkade Robert Lowell, Elizabeth Hardwick, W.H. Auden, Susan Sontag, Norman Mailer, Jason Epstein, Gore Vidal bara för att nämna de mest namnkunniga. Sedan dess har tidskriften i decennier lockat kända skribenter och satt avtryck i den intellektuella, politiska och litterära debatten.
Och nu står det klart att Martin Scorseses nästa film är en dokumentär om legendariska New York Review of Books. Det blir rimligtvis något helt annat än Oscar-nominerade The Wolf Of Wall Street. Filmen som inte har någon titel ännu ska visas i ofärdigt skick på Berlin Film Festival redan om en månad. Så här beskrev festivalens fest director, Dieter Kosslick, filmen för Variety:
For over 50 years, The New York Review Of Books has been one of the most interesting and sophisticated magazines on culture and politics, with content by outstanding writers and thinkers. In their wonderful documentary, Martin Scorsese and David Tedeschi reveal the inner workings of the publication and its legendary editor, from its birth during the 1963 New York Times’ newspaper strike, through its continued relevance in today’s digital universe. We’re very pleased that we’ll be closing this year’s Berlinale Special with this highlight.”
Enligt Variety dyker flera kända författare upp i filmen: bland andra James Baldwin, Michael Chabon, Joan Didion och Noam Chomsky.
Alla ser dock inte femtioåringen NYRB som ett intellektuellt och journalistiskt föredöme, Russell Jacoby tycker exempelvis att tidskriften borde föryngras: ”The Graying of The New York Review of Books”
BearBooks 