Etikettarkiv: James Joyce

50 Penguin Classics som ljudbok

Penguin har lanserat 50 av sina klassiker som ljudbok. Vissa av dem har aldrig tidigare lästs upp som ljudbok. Penguin flörtar lite med Generation-NetFlix, med inläsare av stjärnskådisar från Game of Thrones, Fleabag och Homeland. Det här är några av mina favoriter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Notiser

Intervju: Erik Andersson om att översätta ”Ulysses”

9789100121235

När Ulysses, James Joyce modernistiska mästerverk, kom ut i svensk översättning av Thomas Warburton efter andra världskriget blev den tillgänglig för den breda allmänheten. Och när Warbutrons korrigerade utgåva kom ut i början av 80-talet, var det också en stor litterär händelse.

Och så för tre år sedan kom översättningen av Erik Andersson, som fick många kritiker att jubla. Framförallt prisades hans känsla för Joyce sinnlighet. Vi har ställt några frågor till Andersson om varför det är så svårt och roligt att översätta Ulysses. En roman som ligger hyfsat till på Modern Librarys lista över de 100 bästa romanerna.

Jag läste en underhållande artikel om den första kinesiska översättningen av Ulysses. Ett äldre par översatte romanen och mannen, Xiao Qian, tycker att Joyce ibland gick för långt: ”Det finns partier,” säger Xiao, ”som jag tycker att han gjorde onödigt svåra.” Kan du känna sympatier för Xiaos ståndpunkt? Och kan du försöka förklara lite kortfattat varför Ulysses är så sällsynt svår att översätta?

– Några av de saker som tas upp i artikeln är vitsarna eller vitsigheterna eller de vitsande anspelningarna. De är förstås ett bekymmer. Gripen av viss oro bestämde jag mig för att se efter hur jag hade tacklat de anförda exemplen. Jag märkte att det var på olika sätt: genom att göra en ny förvrängning av ”originalet” (t ex Bibeln) eller genom att skriva något annat eller genom att låta det stå kvar på engelska (ett sällsynt fall, motiverat av den pågående Shakespearediskussionen där engelskan så att säga redan var aktualiserad).

– Ändå skulle jag inte säga att detta var det svåraste. Det finns många sätt att göra det på, och det är inte alltid så illa att vara mer aktiv medskapande. Det svåraste var istället de partier där idén inte framstod som riktigt lyckad. Jag tänker på barnbördshusets stilpastischer och på pubkapitlets parodier. De föreföll mig ibland litet oviga. Droskhakskapitlets stil är enastående trög och krånglig men rätt charmig ändå. Men att det skulle vara för svårt tycker jag egentligen inte. Det är helt rimligt att det blir som det blir utifrån de utgångspunkter som valts.

Det är välkänt att Ulysses är svår att översätta, men det är ju också ett hedersuppdrag, många kritiker och läsare är ganska överens om att Ulysses är det främsta modernistiska prosaverket, prosans motsvarighet till T.S. Eliots The Waste Land. Men sedan handlar det ju inte bara om Joyce, utan även om hans tidigare svenska översättare. Har du känt påtagligt att du jobbat i en tradition? Samtidigt är ju du en väldigt erfaren översättare, men det vore kul att få veta hur du förhållit dig till traditionen och hur det har satt avtryck i översättningen.

– Det finns ett tävlingsmoment i det här, i så måtto att det vore meningslöst att göra en ny översättning om den blev sämre än den gamla. Men ganska snart försvinner det ur tankarna: de båda versionerna kan inte mätas mot varandra, utan bara mot sig själva. Min uppgift blev att göra en så bra Andersson-översättning som möjligt. Jag hade också en skicklig redaktör, Rachel Åkerstedt, som också var inställd på att översättningen skulle bli så perfekt som den kunde bli utifrån sina premisser.

9789100126780

– Det finns mycket att glädja sig åt i Warburtons översättning. Den är ett storverk, inte minst med tanke på att det är hans första översättning och att den kom så pass tidigt, liksom att han kunde lösa så många språkliga problem och allusioner utan den för mig helt oumbärliga Ulysses Annotated av Don Gifford.

– Naturligtvis finns det en stor Ulyssestradition som översättningen ingår i, men för mig har det varit viktigare att jag själv ingår i den svenska översättargemenskapen. Vi har mycket kontakt med varandra och har arbetat fram en översättarkultur som måste tillhöra de starkaste i världen. Det är viktigt med översättning i Sverige, och tålamodet är kort med dem som bara gör någon slags gloslista eller som inte kan skapa ett eget verk – och däri har ju även de älskade kritikerna en del.

Men som läsare upplever man naturligtvis att svårigheten att läsa Ulysses är nära kopplad till hur underhållande det är att läsa romanen. Det måste väl vara snarlikt för er översättare, att det är otroligt stimulerande att arbeta med en så utpräglat mångskiftande text? Berätta gärna om det som varit roligast, och nämn gärna exempel på särskilt roliga kapitel, episoder eller rentav detaljer.

– En stor fördel med Ulysses är att den saknar transportsträckor: det finns en idé med allting, en språklig idé, det är hela tiden minst lika viktigt hur det berättas som vad det berättas. Ett kapitel som jag tyckte var särskilt roligt att översätta var det näst sista, det som är uppställt i katekesform. Kapitlet genomsyras av en stillsam humor, som kanske bottnar i förhållandet mellan de tvärsäkra och otroligt uttömmande svaren å ena sidan och den osäkra berättarinstansen å den andra. För vilka är det egentligen som talar?

I Svenska Dagbladet läste jag följande om din översättning: ”James Joyce fick rätt när han förutsåg att hans stora roman skulle sysselsätta professorer under lång tid. Erik Anderssons nya översättning tar upp kapplöpningen med Joyce smidiga engelska.” Det måste kännas bra att läsa efter fyra års idogt arbete. Tycker du att mottagandet var bra? Finns det saker som lekmän, inklusive kritiker, missuppfattar vad gäller översättningar?

– Något som både kritiker och lekmän underskattar tror jag är hur lätt det är att bli oense om hur något skall översättas, särskilt när det gäller Ulysses där mångtydigheten närmast är en kompositionsprincip. Och man kan vara oense och förbli vänner… Översättaren kan naturligtvis göra fel eller träffa olyckliga val – men det kan också hända att han har övervägt många alternativ och av någon anledning valt bort det som lekmannen ser som det givna alternativet.

Ett varmt tack till Erik Andersson för att han tog sig tid att svara på våra frågor. Om du är intresserad av översättning i allmänhet och Anderssons översättning av Ulysses i synnerhet, bör du kika närmare på hans Dag ut och dag in med en dag i Dublin. En skildring av de fyra år långa arbetet, både detaljer och mer övergripande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Happy Bloomsday! Några artiklar om Joyce och Ulysses

9789100121235

”I have read 200 pages so far — not a third; and have been amused, stimulated, charmed, interested, by the first 2 or 3 chapters — to the end of the cemetery scene; and then puzzled, bored, irritated and disillusioned by a queasy undergraduate scratching his pimples. . . . An illiterate, underbred book it seems to me; the book of a self taught working man, and we all know how distressing they are, how egotistic, insistent, raw, striking, and ultimately nauseating.”
– Virginia Woolf om Ulysses i sin dagbok

Här samlar vi några underhållande och läsvärda artiklar med anledning av att det är Bloomsday, 16 juni, dagen som sedan 1954 firas av James Joyce anhängare för att hans modernistiska mästerverk Ulysses utspelar sig 16 juni 1904 i Dublin. Huvudpersonen heter Leopold Bloom.

I New York Times i veckans Bookend resonerar Charles McGrath och Rivka Galchen kring vad som skulle hända om boken publicerades idag.

En sak är säker, romanen skulle inte bannlysas som den blev 1922 och det amerikanska postverket skulle inte bränna exemplar av den. Underhållande artikel, inte minst Rivka Galchens genomgång av Amazon-recensioner: ”How Would ‘Ulysses’ Be Received Today?”

9789100139339

Bonniers lyxiga box

Om du verkligen vill slå på stort under Bloomsday kan du lägga ett bud på en utgåva av Ulysses som är vackert illustrerad av Henri Matisse. 250 av de här böckerna från 30-talet är signerade av både James Joyce och Henri Matisse. Då såldes de till medlemmarna av Limited Editions Club för $10.

Sajten Artlyst skriver att det förväntade priset är mellan £6000 och £8000. Jag skulle inte ha råd att köpa ett exemplar även om man strök två nollor, men av beskrivningen att döma är det en vacker bok, som kanske rentav är ett kap:

”Matisses mythical Nausicaa design is embossed in gold on the front cover of the edition, displaying four shapely nudes enclosed in a sphere with Roman numerals forming a celestial clock. The spine of the book is gilt. Complete with black and white illustrations by Matisse, the book seems reasonably priced as another first edition is selling for $30,000 or £19,325 online.”

henri-matisse-joyce

Bild via Bonhams

Böckerna auktioneras hursomhelst ut på Bonhams i London, 24 juli 2015. Hemsidan är väl värd ett besök om man är road av sällsynta, annoterade och signerade böcker och liknande.

Ulysses öde, eller Oolissays som Joyce uttalade titeln, hade antagligen mött ett annat öde om inte författaren hade träffat amerikanskan Sylvia Beach i Paris. Hon hade startat bokhandeln Shakespeare and Company, som också skulle bli det förlag som först gav ut Ulysses, som väckte både avsky, förakt och rädsla. Den förbjöds och brändes.

Literary Hub har, dagen till ära, publicerat ett utdrag ur The Most Dangerous Book: The Battle For James Joyces Ulysses av Kevin BirminghamUtdraget handlar just om när James Joyce träffade Sylvia Beach. Man får god lust att läsa hela boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Ny suverän podcast om ”Finnegans Wake” av James Joyce

UlyssesCover

Enligt egna beräkningar, som man ska ta med en nypa salt, arbetade James Joyce 10.000 timmar med Ulysses, som kanske är den mest klassiska av alla modernismens klassiker. Den och The Waste Land  av T.S. Eliot kanske? Både Eliots diktsamling och Ulysses gavs ut 1922, även om den senare först publicerats som en följetong.

Ulysses är en ganska svårläst bok, men när Joyce hade fullbordat den påbörjade han arbetet på sin nästa och sista bok: Finnegans Wake. Den omtalas ofta som en av de mest svårlästa böckerna på engelska, även om språket i denna bok till stora delar är påhittat av Joyce själv och dessutom är engelskan uppblandad med många andra språk. Enligt många kritiker ville Joyce skapa en text som påminner om hur det är att sova och drömma.

Joyce_wake

Finnegans Wake skrevs under en period om 17 år i Paris, den publicerades 1939, två år innan Joyce dog. När man bläddrar och läser i boken får man nästan känslan av att Joyce driver med oss, att han ägnade 17 år åt att göra boken så svårtolkad att den skulle hålla läsare och forskare och sysselsatta i århundraden. Vilket naturligtvis ger den en särskild aura som gör den lockande.

Boken har emellertid aldrig lockat den så kallade breda läsande allmänheten, men vi har hittat en podcast vars motto är: ”Everybody can read Finnegans Wake”. Pocasten heter rätt och slätt Reading Finnegans Wake och skrivande stund har det gjort åtta halvtimmeslånga avsnitt. Ett avsnitt kan handla om en enda mening, men Chuck som gör podcasten har en cool och saklig stil och är riktigt bra på att berätta och tolka på ett intressant och fängslande sätt. Vi mejlade några frågor till Chuck.

Please tell us a little bit about your background, especially regarding reading and Joyce, and how you got the idea to launch the podcast RFW.

– I first heard about Joyce when I was in high-school. We did not read any Joyce, but we read Faulkner, and I guess I sort of learned about Joyce from reading articles where he would be mentioned with Faulkner. I read A Portrait of the Artist as a Young Man while I was in the Navy on deployment back during Operation Desert Storm in the 1990s. It was difficult, but I struggled through it. I later read it a few more times knowing that I eventually wanted to read Ulysses. I started and stopped Ulysses a few times before I finally gave up.

– In 2012, I started graduate school at Georgetown University in Washington D.C. I was working on a Master of Liberal Studies degree mainly studying philosophy when I noticed a course on Joyce and Beckett. I signed up for the course and in that course we read Dubliners, Portrait, and Ulysses. I finished the Masters degree later that year and thought that if I was ever going to read Finnegans Wake that now would be the best time, so I dove in. About six months later I was done.

– I had never really listened to podcasts before until one day I found out about Frank Delaneys podcast on Ulysses. I started listening to it and really liked it. I searched the internet and iTunes for one on Finnegans Wake but there were none out there. I was looking at doing a second reading now that I had read a lot of supplemental material concerning the book. Then one day I just got the idea that while doing my second reading, I could just record my thoughts and maybe help someone trying to get through it.

Why do you think this profoundly difficult and eccentric book is so tempting to interpret and decipher?

– Mainly because every word is layered with multiple meanings. It is almost like you are a literary detective trying to connect the dots and find out what is going on. It is so rewarding when you do make a connection and the lightbulb goes off and that is what I wanted to share. Also, I hope that through the website, a discussion can be started where others will participate and point things out to me that I have missed or overlooked. It is also exciting when someone points something out and you make the same connection.

– It is kind of difficult to discuss Finnegans Wake because so few people have read it. I actually don’t have any acquaintances that I see or talk to on a regular basis that have read it. I work in the engineering field, so most of the people that I know have never even heard of it. That is why the internet is so great. It takes something as large as the internet to gather a small group of people that are familiar with a topic that is such a niche.

9780199695157_450

When I started to follow your podcast a couple of days ago, I bought Finnegans Wake in a paperback edition from Oxford University Press from 2012. Can you please tell us a little bit about the different editions and which ones you would recommend?

– Editions of all of Joyce’s books are always surrounded by controversy. You have the whole Gabler debate about Ulysses where some people hate the Gabler edition and others are ok with it and find it more convenient because the lines are numbered. With the Wake, I believe you want to make sure you get the one that incorporate Joyce’s corrections. When it was first published, I guess the printers made a lot of errors and Joyce corrected them. So, you want to get an edition that has those incorporated, which the Oxford does.

– The Oxford is the one I’m reading this time through for the podcast. I initially read the Penguin, which may not incorporate the corrections. I’m not sure, but nothing has jumped out at me as being radically different from the Penguin; although, I’m not comparing the two line by line. I think you will probably be alright with either one unless you are doing scholarly PHD type work. I am not doing that type of work.

I really enjoy RFW and I think it was surprisingly easy to get started and stumble right into the strange world of Finnegans Wake. Could you please describe the structure of RFW and how its intended to work?

– I intend it to be an asset that someone who has never read the book could listen to and come away with an understanding of the beauty of the book. I would hope that everyone listening would have a copy and either read along, or read before or after listening.

– As far as the structure goes, I am spending a lot of time in these early podcasts going word by word which is kind of slow but necessary to really see how every word really contains many meanings that are applicable or will be applicable later on in the text. I think after I get through the first few paragraphs, things will speed up a little bit because listeners, and I, will be more familiar with the themes and I wont have to do so much definition type work. An instance of this would be in episode five, I talked about Jonathan Swift and his relationship with Esther Johnson and Esther van Homrigh. In future episodes I will just be able to point out where Swift is applicable and listeners will already be familiar with who he is.

– My podcasts will always be detailed though. I have no timeline or deadline to work against. I am 44 years old and in decent health, so I could, barring any tragedy, go on for about another 30 or so years probably. I don’t intend for it to take that long, but that is my only deadline so to say, which is funny when you think about it because it is a literal dead line. Ha Ha. That being said, I do see it being complete in about five or so years, at which point maybe we will start over, or maybe I’ll do another book.

The book is huge and its partly written in a language that Joyce invented. It might even be best known for being one of the hardest books to read in the modernist canon. How many episodes of RFW do you think it will take to cover the whole book?

– I’m not really sure how many episodes, but I’m at five now and we are still on page three which is the first page, so I would imagine it would be over a 1000 episodes. I don’t think all of the pages will require five or more podcasts but many will. Most of the feedback I have received on the podcast is asking for longer podcasts, so I may try to work on that. Right now, though, after about twenty minutes, I am tired of listening to myself talk.

– I would like to explore possibly doing some podcasts with some guests which may help them to go longer, so if anyone contacts me who seems like they can provide additional insight and maybe help the podcasts go longer or cover more material in one podcast, I would be willing to discuss that. Also, I may have a few podcasts that are not directly related to the text, maybe historical or biographical type of podcasts where we discuss things going on in the Joycean world, either past or current events. I’m really open to anything especially if it helps people get into the book.

Ett stort tack till Chuck, hans podcast är verkligen något utöver det vanliga. Vi rekommenderar den varmt, särskilt till personer som åtminstone är lite bekanta med Joyce litterära universum redan. Finnegans Wake är en väldigt svår bok, men Reading Finnegans Wake är en perfekt möjlighet att komma igång med att läsa den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer, Podcasts / radio

Ljudversion av James Joyce ”Finnegans Wake”

8354262_orig

Image by Robert Berry via Waywords and Meansigns

Waywords and Meansigns är en ljudversion av James Joyce kända text Finnegans Wake (1939), betraktad som en av världens mest svårlästa böcker. I det här projektet kommer man dela in boken i 17 avsnitt och varje avsnitt kommer att tilldelas olika musik-, läsar- eller performancegrupper som kommer göra sin tolkning. Debuten är 4:e maj 2015 men redan nu finns det möjlighet att provlyssna.

Den finns naturligtvis också som vanlig bok, ofta i utgåvor som hjälper läsaren på traven:

9780199695157_450

Finnegans Wake (OUP)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Om hur berömmelse påverkar författare

3717554206_15b9138159

”I write fiction and I’m told it’s autobiography, I write autobiography and I’m told it’s fiction, so since I’m so dim and they’re so smart, let them decide what it is or it isn’t.”

Citatet är hämtat ur Philip Roths Deception, det är en karaktär som heter Philip Roth som yttrar dem. Tim Parks nämner det som ett exempel på hur Roth lekt med kritikernas intresse, särskilt sedan han blivit riktigt berömd med Portnoys Complaint (1969), känd och älskad för sin snuskighet, för vad som är självbiografiskt och vad som är fiktion i böckerna. Parks blogginlägg i NYRB – ”Stifled by Success” – är riktigt underhållande och handlar mer allmänt om hur berömmelse påverkar författare: ”Imagine you are Karl Ove Knausgaard at this point in his career.”

13036700_O_3

Köp

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Guide till de bästa novellisterna och novellerna

2007 sjösatte Chris Power den unikt bra serien ”A brief history of the short story” i The Guardian. Power skriver om och presenterar en novellist i taget, med ganska ojämnt långa mellanrum, novellister som är något utöver det vanliga. Han förklarar i varje introducerande artikel vad det är som gör att deras böcker betraktas som klassiker eller anses vara ovanligt bra eller inflytelserika.

De författare som presenterades i seriens fem första avsnitt: Anton Tjechov, HP Lovecraft, Mavis Gallant, Ryunosuke Akutagawa och Raymond Carver. Sedan rullar det på med mer eller mindre kända namn.

2015 har Chris Power nått fram till John Updike och de sammanlagda introducerande artiklarna i ”A brief history of the short story” börjar närma sig något sjuttiotal.

I den här blogginlägget väljer vi helt enkelt ut 10 författare som vi tycker om eller är nyfikna på.

1. A brief survey of the short story: Roberto Bolaño

framsida_Narmanarung.indd

Det saknas än så länge omslag från Tranan, som tidigare bland annat gett ut romanen De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, och i vår ger ut två av hans novellsamlingar, Telefonsamtal och Fotografier. Man brukar framhäva hur mörkt Bolaños litterära universum är och visst, det är sant, men om man klarar samtida deckare bör man klara hans noveller.

Skriver Chris Power: ”Bolaño’s stories take the form of fragments of memoir (”Sensini”, ”The Grub”), unsolvable detective stories (”Phone Calls”), or anxious transmissions from a region between dream and reality (”The Dentist”). Sometimes, as in ”Gómez Palacio”, they feel like all three at once.”

Lyssna på novellen ”Clara” av Roberto Bolaño

2A brief survey of the short story: Julio Cortázar

1 (1)

Cortázar var en av boomens mest fantasifulla, originella och experimentella författare. Men man får inte glömma humorn. Man kan mycket väl kalla honom novellspecialist, Modernista har gett ut två vackra volymer, Samlade noveller 1 och Samlade noveller 2, som är snygga och prisvärda.

Skriver Chris Power: ”You don’t have to endorse the claim Cortázar made shortly before his death that his short stories were the best things ever to have been written in Spanish to appreciate him as a remarkable and versatile talent. His most appealing quality is the apprehensive oddness with which he infuses reality.”

Läs novellen ”Axolotl” av Julio Cortazár

3. A brief survey of the short story: Donald Barthelme

0141180935_A7Q4F

Donald Barthelme avfärdas allt för ofta som en spexig postmodernist med en massa trick i verktygslådan, och visst är Sixty Stories full av formexperiment, men Barthelme är också påtagligt intresserad av vad som händer utanför litteraturen. Och så får man massvis med humor på köpet.

Läs novellen ”The School” av Donald Barthelme

4. A brief survey of the short story: Lydia Davis

9780241969137

Om man ska ge sig på den egensinnige novellspecialisten Lydia Davis, så är The Collected Stories of Lydia Davis ett säkert kort. Hon bryr sig inte så mycket om litterära konventioner och gör lite som hon vill. Som hon har sagt i en intervju: ”I am simply not interested, at this point, in creating narrative scenes between characters.” Hon är intresserad av språket i sig, men hon är också väldigt humoristisk, underfundig passar ganska bra som beskrivning.

Läs novellen ”The Landing” av Lydia Davis

5. A brief survey of the short story: John Cheever

hämta (1)

Den feta samlingen The Stories of John Cheever belönades med Pulitzerpriset och är både en storsäljare och klassiker. Skriver Chris Power och John Cheevers produktivitet och influenser:

”Cheever published 121 stories in the New Yorker between 1935 and 1981, and others in Esquire, Playboy and elsewhere. His collected stories runs to nearly 900 pages, despite its exclusion, at Cheever’s insistence, of his entire first collection. Hemingway’s cadences, clearly discernible in the early stories, slip from view around the time of The Sutton Place Story (1946), but much later, in The World of Apples (1966), the poet Asa Bascomb recites his personal pantheon before a Christian relic, ending with: ‘God bless William Faulkner, Scott Fitzgerald and especially Ernest Hemingway.’ Throw in Chekhov and Flaubert, and Bascombs list could be Cheever’s.”

Läs novellen ”The Enormous Radio” av John Cheever

6. A brief survey of the short story: Ernest Hemingway

cvr9780684843322_9780684843322_hr

Ernest Hemingway måste nog betraktas som en av 1900-talets mest inflytelserika författare, åtminstone stilistiskt sett, med den berömda isbergsprincipen:

”If it is any use to know it, I always try to write on the principle of the iceberg. There is seven-eighths of it underwater for every part that shows. Anything you know you can eliminate and it only strengthens your iceberg. It is the part that doesn’t show. If a writer omits something because he does not know it then there is a hole in the story.”

Monumental utgåva av Hemingways noveller: The Complete Short Stories of Ernest Hemingway

 7. A brief survey of the short story: John Updike

1598532502

John Updike (1932-2009) verkar inte stå så högt i kurs idag – på Bokus.se hittar jag inget översatt till svenska – men hans produktion är enorm och det gäller inte minst novellerna. John Updike: The Collected Stories (Library of America) samlar inte mindre än 186 berättelser. I förordet till de tidiga berättelserna skriver Updike att hans mål var: ”to give the mundane its beautiful due.”

Chris Power tycker inte riktigt att målet uppfylls, att ett mörkare stråk löper genom Updikes berättelser:

”These stories, sprawling acts of memory, are about family, ambition and first love, but their common, fundamental theme is time. Updike writes a great deal about families, but while the elements of his typical family unit – child, parents and grandparents – suggest continuity through time, it is a sense of death and oblivion that dominates his stories.”

Läs novellen ”A&P” av John Updike

8. A brief survey of the short story: James Joyce

9780141199627

James Joyce (1882-1941) skrev bara en novellsamling, Dubliners (1914), men den satte desto större avtryck. Många anser att det är den bästa novellsamlingen någonsin skriven på engelska.

Skriver Chris Power:

”Dubliners, a work of what Terence Brown has called ‘embryonic modernism’, pushed the short story collection into new areas. Its 15 stories function perfectly well in isolation, but reading each as part of a whole creates unique effects. Their themes, concerns and meanings overlap and reverberate.”

Läs novellen ”Araby” av James Joyce

9. A brief survey of the short story: Stefan Zweig

9781782270034_200_the-collected-stories-of-stefan-zweig

Ett tips apropå österrikaren Stefan Zweig (1881-1942), som känns helt aktuell, är att Atlantis i vår ger ut George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände. Läs om Prochniks influenser.

Ett annat tips är Zweigs självbiografiska Världen av i går utgiven av Ersatz i pocket 2013. Boken som inspirerade Wes Anderson att göra filmen The Grand Budapest Hotel.

Och så novellerna – det här verkar vara den bästa samlingen, om man inte kan tyska: The Collected Stories of Stefan Zweig. Pushkin Press har en unik utgivning av Zweig-böcker.

Skriver Chris Power om det stadigt ökande intresset för Zweig:

”Over the past few years […] his star has once more been in the ascendant. That many of his stories are in print again is thanks, in this country at least, to Pushkin Press, whose stewardship of European literature in translation is one of the more praiseworthy publishing endeavours of the past decade. The primary reasons why Zweig’s stories are so worthy of reclamation from obscurity are straightforward and compelling: the stories are imbued with tremendous psychological acuity; they are as page-turning as they are subtle; and the profound moral sense which underpins them never tips over into moralising.”

10. A brief survey of the short story: Clarice Lispector

9789185133536_200_hemlig-lycka

På svenska är det framförallt bokförlaget Tranan som gett ut brasilianskan Clarice Lispector (1920 – 1977), som har kallats den främsta judiska författaren sedan Kafka. Två böcker med noveller: Hemlig lycka och Familjeband.

Mer tips på bra brasiliansk böcker.

Chris Power om Lispector:

”[A] sense of adventure applies not only to Lispector’s concepts: it is endemic at the level of the sentence too. Paradoxes and sudden shifts lie in wait, and inattentive readers can rapidly lose their way. A story like The Hen and the Egg begins plainly enough – ‘In the morning I see the egg on the kitchen table’ – but quickly spirals off into something like a prayer, a philosophical meditation, a language game and an absurdist monologue, flipping between grace, humour and unease.”

Chris Powers serie ”A brief survey of the short story” rekommenderas varmt. Den är riktigt bra om man vill få inblick i en författares novellproduktion och tips på vidare läsning. Han finns även på Twitter: @chris_power

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Ny universitetskurs i konsten att kasta bort tid på internet

tumblr_n8lr9muKPm1tfp3xbo1_500

Via Public Domain Review (favorit): PD & Kati Hyyppä & Sanna Marttila. Creative Commons

 

Om du inte vet vad du ska bli när du blir stor eller funderar på ett karriärbyte, kanske kursen ”Wasting time on the Internet” kan vara något? Den ges visserligen vid University of Pennsylvania, men verkar väldigt virtuell och undervisar gör poeten Kenneth Goldsmith. Bara en sån sak.

Goldsmith har naturligtvis gett kursen ett namn som ska väcka en del uppmärksamhet, han är djupt förankrad i den avantgardistiska traditionen. New Yorker öppnade sina spalter för Goldsmith och här förklarar han syftet med kursen: ”Why I Am Teaching a Course Called ‘Wasting Time on the Internet’

Goldsmith kanske är mest känd som mannen bakom sajten UbuWeb (en favorit), vars slogan skvallrar vad den handlar om: ”All avant-garde. All the time.” Sajten är som ett arkiv eller ett bibliotek som är fullt med experimentell litteratur och konst. Särskilt bra är UbuWeb på poesi, inte minst ljudpoesi, men utbudet är slösande rikt, med både text, bild, ljudfiler och film.

Ett tips, för att inte villa bort sig, är att börja med UbuWeb Top Tens. Man bjuder helt enkelt in personer eller institutioner att göra en topplista med det bästa ur de väldiga arkiven. Den senaste har Open Culture (en favorit) sammanställt och den är helt fantastisk:

”UbuWeb Top Ten
October 2014
Selected by Open Culture

1. Finnegans Wake (1939), Read by Patrick Healy
Open Culture: Hear All of Finnegans Wake Read Aloud: A 35 Hour Reading

2. The Craft of Verse: Jorge Luis Borges’ Norton Lectures, 1967-68
Open Culture: Jorge Luis Borges’ 1967-8 Norton Lectures On Poetry (And Everything Else Literary)

3. Three rare films by Susan Sontag
Open Culture: The Filmmaking of Susan Sontag & Her 50 Favorite Films (1977)

4.  M.A. Numminen Sings Wittgenstein (1983 / 1989)
Open Culture: Ludwig Wittgenstein’s Tractatus Gets Adapted Into an Avant-Garde Comic Opera

5. Aldous Huxley’s Visionary Experience
Open Culture: Aldous Huxley, Psychedelics Enthusiast, Lectures About “the Visionary Experience” at MIT (1962)

6. Jacques Derridia’s interview with Ornette Coleman [PDF]
Open Culture: Philosopher Jacques Derrida Interviews Jazz Legend Ornette Coleman: Talk Improvisation, Language & Racism (1997)

7. Joey Ramone Sings a Piece by John Cage Adapted from James Joyce’s Finnegans Wake: “The Wonderful Widow of Eighteen Springs,”
Open Culture: Hear Joey Ramone Sing a Piece by John Cage Adapted from James Joyce’s Finnegans Wake

8. The Avant-Garde Project
Open Culture: The Avant-Garde Project: An Archive of Music by 200 Cutting-Edge Composers, Including Stravinsky, Schoenberg, Cage & More

9. Alice Toklas Reads Her Hashish Fudge Recipe
Open Culture: Alice B. Toklas Reads Her Famous Recipe for Hashish Fudge (1963)

10. Jean Baudrillard Sings!
Open Culture: Jean Baudrillard Reads His Poetry, Backed By All-Star Arts Band (1996)

Dan Colman is the editor of Open Culture, the web site he created in 2006. He’s also the Director of Stanford’s Continuing Studies Program.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Recension: ”Cover” av Peter Mendelsund

978-1-57687-667-1

Peter Mendelsund
Cover
powerHouse Books

Peter Mendelsunds karriär är tveklöst något utöver det vanliga. Han var konsertpianist men insåg, när hans första barn var helt litet, att han skulle behöva ett stadigt jobb för att kunna betala räkningar och försäkringar. Han provade på att designa cd-omslag, helt utan någon skolning, men en vän till en vän kände Chip Kidd, som kanske är den enda superstjärnan inom design av bokomslag.

Kidd tittade på Mendelsunds portfolio och gillade vad han såg. De senaste 11 åren har Mendelsund, idag associate art director på förlaget Alfred A. Knopf Books, gjort hundratals bokomslag och anses vara en av de största i branschen. När jag läser och tittar i Mendelsunds monografi, Cover, tycker jag faktiskt att han gör intressantare och mer fängslande bokomslag än Chip Kidd. Lite enklare, lite snyggare och elegantare.

Cover är en stor och vacker bok, stor nog att rymma fler av Mendelsunds omslag i helfigur. Sammanlagt innehåller boken 300 omslag, även versioner av omslag och idéer till omslag som inte fullbordades. Det är en av många saker som är roliga med boken, att den låter läsaren få en inblick i den kreativa processen.

the_girl_with_the_dragon_tattoo.large

Mendelsund uppskattar att han gjorde 60-70 versioner av omslaget till Stieg Larssons The Girl with the Dragon Tattoo, innan han hittade rätt och valde det för en mörk deckare okonventionella ljusa och gulgröna omslaget. Det verkar som om Mendelsund tänker lite i de banorna – att han väldigt medvetet strävar efter att hans omslag ska sticka ut, på ett eller annat sätt.

Han har gjort omslag till många kända samtida författare, efter jättesuccén med Larsons thriller är det Mendelsund man vänder sig till om man vill ha ett omslag till en skandinavisk deckare. Han har även gjort omslag till böcker av Ben MarcusMartin Amis, Tom McCarthy, Jo Nesbø och James Gleick.

Kafka-all

Han har även fått förtroendet att göra omslag till flera klassiker, till serier med böcker av James Joyce, Franz Kafka, Fjodor Dostojevskij, Simone de Beauvoir och Michel Foucault. Det är verkligen inte unikt att tycka det, men jag tycker att omslagen till Kafkas böcker verkligen är något utöver det vanliga. De öppnar på sätt och vis upp för en lite mindre dyster och pessimistisk läsning av några av Kafkas mest kända böcker. Kafka är också, påminner omslagen, en stor humorist.

Joyce-1024x529 (1)

Mendelsund skriver väldigt bra också, och det verkar som om han läser kopiöst mycket och ser det som en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb. Det verkar som om han skulle kunna sadla om igen, och bli litteraturkritiker.

Den kreativa processen romantiseras inte, men det är uppenbart att Mendelsund har en sällsynt känsla för vad som fångar bokköparnas intresse. Flera personer i boken vittnar om att böcker med hans omslag säljer bättre än identiska titlar med andra omslag.

Hopscotch-1024x982

Mendelsund fick även uppdraget att till romanens femtioårsjubileum designa omslaget till Julio Cortázars Hopscotch. Valet utföll till slut på omslaget längst upp till vänster. Ibland blir det rätt från första början men, skriver Mendelsund, en bok som Hopscotch är så inspirerande att han förmodligen aldrig blir nöjd. Han tror att han kommer att fortsätta göra omslag till Cortázars experimentella klassiker.

Cover innehåller också några texter skrivna av författare till böcker som Mendelsund gjort omslag till. Det är egentligen inget fel på dem, men det mest spännande med den här boken är att man får ett så stort utbud av bilder och inblickar i den kreativa processen bakom några av vår tids mest originella, stilsäkra och fängslande bokomslag.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Hur hårt får man såga en bok?

hatchet_jobs_pb”Rick Moody is the worst writer of his generation.”

Det är den inledande meningen i kritikern Dale Pecks omtalade recension av Rick Moodys The Black Veil. Recensionen infördes i New Republic 2002 under titeln ”The Moody Blues”. Den är också en nyckeltext i Hatchet Jobs. Writings on Contemporary Fiction (The New Press, 2005), som är en samling med Dale Pecks ofta essälånga sågningar.

Det var recensionen av The Black Veil som skaffade Peck fler fiender än han kunde hantera, inte minst på tidskriften The Believer. Den utlöste en mindre kritikerstorm, som fick Peck att besluta sig för att begrava yxan för gott. Hatchet Jobs är därför ett slags bokslut över en kritikergärning.

Under läsningen dyker en och samma fråga upp igen och igen: Hur hårt får man såga en bok? Dale Peck, som själv är författare, tar visserligen avsked av kritiken med Hatchet Jobs, men han ber inte om ursäkt för sin kritikergärning, han tycker att det är hans kritiker som överreagerat.

När jag läser Peck kommer jag att tänka på mina egna recensioner, och minns flera i vilka jag tycker att jag gick för långt, recensioner i vilka jag varit raljant och mästrande. En handfull personer kanske rentav förtjänar en ursäkt, men jag tror och hoppas att jag, precis som Peck, inte varit onödigt hård mot debutanter eller mindre kända författare.

Peck skriver väldigt förklenande om olika författare, han avfärdar en roman som låg och på vissa sätt fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, Infinite Jest, med orden ”David Foster Wallace has not merely written (and, I might add, found publishers for) what amounts to an airbrushed handjob of Thomas Pynchons fiction: hes done it twice.” Därmed sågar Peck också debuten, The Broom of the System.

Peck ger sig uteslutande på giganter i den samtida engelskspråkiga prosan, de allra, allra största. Förutom Moody och Wallace, storheter som Philip Roth, Colson Whithead, Jim Crace, Julian Barnes och Kurt Vonnegut. Och Dale Peck motiverar väldigt utförligt varför han tycker att en bok inte lever upp till förväntningarna man kan ställa på den, om man betraktar den som ett seriöst ordkonstverk.

Ju mer jag läser Peck desto bättre tycker jag om honom som kritiker, men hans recensioner lider ofta av ett och samma problem: överdrifter. Det är exempelvis inte sant att Rick Moody är den sämsta författaren i sin generation. The Black Veil var ingen lyckad bok, kanske Moodys dittills sämsta, men den inledande överdriften i recensionen tar liksom udden av alla goda argument Peck framför i resten av den långa recensionen.

Det är samma sak med The Broom of the System och Infinite Jest, David Foster Wallace var verkligen inspirerad av Thomas Pynchon – det mesta tyder på att han själv ansåg att detta inflytande inte enbart var av godo – men åtminstone Infinite Jest står sig fortfarande som en originell och väldigt underhållande roman.

Dessutom verkar Dale Peck drivas av en genuin kärlek till litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet. Han har en tydlig linje som han inte viker ifrån, inte ens när han recenserar de coolaste författarna eller författare som tippas vinna Nobelpriset. Han verkar omfatta en teori som är både ganska rolig och lite udda – roten till det mesta som är dåligt med dagens litteratur är… Ulysses av James Joyce.

Det är alltså denna megaklassiker som är den huvudsakliga orsaken till allt som är fel med den samtida prosan. Det är en lång historia men lite förenklat kan man säga att Peck menar att allt för många av dagens författare skriver för andra författare, han är alltså inte någon elitist. Men kanske är det stora problemet ett form av självöverskattning, att litteraturen så att säga står och faller med att just han försvarar den. Överdrifterna kanske mer är ett utslag av desperation än av elakhet?

Hatchet Jobs rekommenderas varmt till alla som är intresserade av samtida amerikansk litteratur och litteraturkritik. Det är inte ofta man man läser något så passionerat om samtida litteratur. Det är en verkligt stimulerande bok, också när man inte håller med, modig och oerhört inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar