Tag Archives: James Wood

Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood

13069524_O_1

James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

13076294_O_1

I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Litterära termer 43: hysterical realism/hysterisk realism

”Recent novels—veritable relics of St. Vitus—by Rushdie, Pynchon, DeLillo, Foster Wallace, and others, have featured a great rock musician who, when born, began immediately to play air guitar in his crib (Rushdie); a talking dog, a mechanical duck, a giant octagonal cheese, and two clocks having a conversation (Pynchon); a nun called Sister Edgar who is obsessed with germs and who may be a reincarnation of J. Edgar Hoover, and a conceptual artist painting retired B-52 bombers in the New Mexico desert (DeLillo); a terrorist group devoted to the liberation of Quebec called the Wheelchair Assassins, and a film so compelling that anyone who sees it dies (Foster Wallace). Zadie Smith’s novel features, among other things: a terrorist Islamic group based in North London with a silly acronym (kevin), an animal-rights group called fate, a Jewish scientist who is genetically engineering a mouse, a woman born during an earthquake in Kingston, Jamaica, in 1907; a group of Jehovah’s Witnesses who think that the world is ending on December 31, 1992; and twins, one in Bangladesh and one in London, who both break their noses at about the same time. […] This is not magical realism. It is hysterical realism.”

Citerat ur ”Human, All Too Inhuman. On the formation of a new genre: hysterical realism” av James Wood i New Republic, 24 juli 2000.

13069524_o_1

James Wood är helt aktuell med delvis självbiografiska Så nära livet man kan komma (Norstedts). Wood ställer några grundläggande frågor: Vad är det med skönlitteraturen som gör att den kan komma så nära känslan av det självupplevda? Hur kan något påhittat kännas så verkligt? Vilken är fiktionens gåta? Wood anses vara den emgelskspråkiga världens främsta litteraturkritiker, särskilt inriktad på prosa. Hans sätt att kombinera närläsningar och att sätta in prosaberättelser i ett större sammanhang har gjort hans recensioner, essäer och böcker sällsynt populära och inflytelserika. Skriver förlaget: ”Det var till exempel hans recension av Knausgårds Min kamp som satte igång intresset för romanen i hela den anglosaxiska världen. Samma sak med hans ingående läsningar av italienskan Elena Ferrante och ungraren László Krasznahorkai.” (mina fetningar)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer

Jonathan Sturgeon om Jonathan Safran Franzen och den samtida amerikanska romanen

y648-1

Nell Zink, Nicotine (Ecco)

”Today, if a novel is accepted into the American canon, it is as a masterpiece of individualism that subsumes material and social being into the spirit of a lone genius. If a social world is present in a novel of repute, our critics gobble it up and excrete it as imagination. In the early twenty-first century, realism has come to be synonymous, in the blinkered American critical consensus, with a curiously antisocial novel. It never occurs to critics that realism could only seem real because of the dilapidation of collective dreams. Nor do critics worry that the ‘social issues’ presented in our novels rarely attain the complexity of cable television. Or that a novel genuinely concerned with social life (or even the social role of a single person) could itself, against this backdrop, be idiosyncratic. It’s sad, in other words, that the novels of Jonathan Franzen register to most as sociopolitical literature. Freedom isn’t a social novel […]. It’s a decelerated twenty-four-hour news channel.”

Citerat ur ”Divine Indigestion. The endlessly fabulized American self” av Jonathan Sturgeon i The Baffler. Sturgeon går upp räkningen med den amerikanska samtidsprosan i allmänhet och Jonathan Franzen och Jonathan Safran Foer i synnerhet, som påstås ha givit upp alla ambitioner på, eller förlorat förmågan, att gestalta och problematisera viktiga samhällsfrågor. Kritiker, som James Wood, får sig också en skopa av sleven. De karakteriseras med begreppet ‘the imperial self’ och påstås vara programmatiskt navelskådande. Som ett hoppfullt motexempel nämns Nell Zink, som är helt aktuell med sin tredje roman.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Sakprosa – höstens bästa böcker 2016

09656ed45a11d94ae564f7602df8b8d4

Bokbranschens rytm styrs lite av när vår-, sommar- och höstkatalogen kommer från Svensk Bokhandel. Varje säsong gör vi två listor. En med skönlitteratur. Och en med fackböcker. Skriv gärna och kom med egna förslag eller skriv och klaga lite på urvalet. Det här är i alla fall de fackböcker vi ser fram emot mest i höst:

Ospecificerad månad:

rubenson_2

Samuel RubensonDet tidiga klosterväsendet och den antika bildningen (Makadam förlag)

Det här är naturligtvis ingen kioskvältare, en slutrapport om forskning inom ett ganska snävt område, men boken ges ut i en skriftserie som är sällsynt snygg och gör kvalificerad och mångskiftande forskning tillgänglig för en bredare allmänhet. Skriftserien är frukten av ett samarbete mellan Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag.

vårtklot

Ulf DanielssonVårt klot, så ömkligt (Fri Tanke förlag)

Danielsson har forskat på astrofysikens stora frågor – tidens begynnelse, svarta hål och mörk materia. I den här boken berättar han jordens historia och fram träder bilden av en liten sårbar planet, som är vad den är idag mycket tack vare tur och tillfälligheter.

Augusti:

Wulf

Andrea WulfVetenskapens bortglömde hjälte (Leopard förlag)

En monografi om en av vetenskapshistoriens stora hjältar. Har fått helt lysande recensioner. För den äventyrslystne.

September:

panama-dokumenten

Bastian Obermayer & Frederik ObermaierPanama-dokumenten (Weyler förlag)

Berättelsen om världens största läcka, med ett specialskrivet kapitel om de svenska kopplingarna.

9789146230595

Nina BjörkDrömmen om det röda (Wahlström & Widstrand)

Att läsa Nina Björk brukar göra så att man ser samband tydligare. Nina Björk och Rosa Luxemburg låter som en genuint spännande kombination. Marxistiska analyser applicerade på dagens kapitalistiska samhälle.

13072623_O_1

Ta-Nehishi CoatesMellan världen och mig (Norstedts)

Rasismen är en högst levande tradition i USA. Ta-Nehishi Coates är en av dem som analyserar detta amerikanska dilemma allra skarpast. Skrev Toni Morrison om boken: ”Språket i Mellan världen och mig är intuitivt, uttrycksfullt och befriande vackert. Och dess undersökning av den svarte mannens faror och förhoppningar är både insiktsfull och avslöjande. Det här är omistlig läsning.” Läs vår recension av boken.

9789175453361_200x_kvinnor-i-strid

Anna LarsdotterIkoner, amasoner och revolutionärer (Historiska Media)

Militärhistoria uppmärksammar sällan kvinnliga krigare. Kvinnohistoria sätter sällan krig i fokus. Kvinnor och krig verkar inte gå så bra ihop, men Anna Larsdotter skriver i sin översiktliga historik in den stridande kvinnan i historien.

Hunger

Martin CaparrósHunger (Natur & Kultur)

Trots att världen är rikare än någonsin, plågas miljontals människor av hunger, många av dem i västerländska länder. Varje dag dör ungefär 25.000 människor av hunger. Den här boken påstås vara ett av de mest gedigna verken som skrivits om fenomenet. Den är ett världsomspännande litterärt reportage om en av världens stora ödesfrågor, förbunden med klimatförändringar, ökad ojämlikhet och omfattande migration.

9789174246070

Francisca MattéoliKarthistorier (Bonnier fakta)

Historisk atlas över expeditioner till världens förmodat vita fläckar.

Omslag saknas

Judith Kiros, Lawen Mohtadi, Martin Aagård m.fl.Bildning: Då, nu, sedan (Bokförlaget Atlas)

Bildning känns nästan lite otidsenligt. Hur såg man på bildning förr? Hur står det till med bildningsidealet idag? Kan bildningsbegeppet uppdateras för den digitala tidåldern. I den här boken vrider och vänder 11 författare på begreppet i varsin personligt hållen essä,

9789100156824

Nathan ShacharSin egen värsta fiende (Albert Bonniers)

Det spanska inbördeskriget brukar kallas det första moderna kriget. Det första där man utförde terrorbombningar. Det var ett grymt krig, som lockade fram det sämsta hos många, men det gjordes också stora heroiska uppoffringar. För att förstå dagens Spanien, bör man kunna något om inbördeskriget. Och Shachar, en mycket skicklig essäist, skriver säkert både initierat och nyanserat om tragedin.

Sjukt hus : Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska (inbunden)

Henrik Ennart & Fredrik MellgrenSjukt hus (Ordfront)

Om titel är lite förvirrande, så är undertiteln desto mer upplysande: Globala miljardsvindlerier – från Lesotho till Nya Karolinska. Boken bygger på prisbelönta reportage om miljardaffärerna i samband med bygget av Nya Karolinska i Solna. Och att affärsmodellen som kostat svenska skattebetalare miljarder ska gå på export, till ett av världens fattigaste länder.

9789175453606_200x_det-nya-kina

Jojje OlssonDet nya Kina (Historiska Media)

Blir Kina, tack vare den ekonomiska liberaliseringen, ett allt friare land? Eller blir Kina allt mer repressivt? Det senare, enligt Jojje Olsson, vars bok om den asiatiska giganten verkar gedigen och helt up to date.

Oktober:

nelson_argonauterna_omslag_inb

Maggie NelsonArgonauterna (Modernista)

Ur förlagets presentation: ”Maggie Nelson har gjort litterär sensation i USA med Argonauterna [The Argonauts, 2015], en bok med anspråk på att revolutionera de stora universella ämnena kärlek och familj.” Det här var en av de mest hyllade amerikanska fackböckerna förra året, och en av mina absoluta favoriter i höst. Recension i New Yorker. Lyssna på intervju med Maggie Nelson av Michael Silverblatt.

Omslagsbild: Så nära livet man kan komma

James WoodSå nära livet man kan komma (Norstedts)

James Wood är något så ovanligt som en litteraturkritiker med stjärnstatus. Och han förtjänar den – han är en gudabenådad kritiker. All hans böcker är fantastiska, äventyrliga, lärorika och inspirerande. Den här verkar lite mer personligt hållen. Ur förlagets beskrivning: ”Så nära livet man kan komma är James Woods högst personliga resa in i några av världslitteraturens mest intressanta romaner. En resa som leder vidare till hans egen uppväxt i ett enkelt hem på den engelska landsbygden och om hur han en dag bestämde sig för att byta kontinent och försöka ta sig fram i uppväxtens absoluta motpol, New York.”

9789127148963

Gellert TamasDet svenska hatet. En historia om vår tid (Natur & Kultur)

Så här beskriver förlaget Tamas nya bok: ”Efter succéerna med bästsäljaren Lasermannen och den kritikerrosade och omdebatterade De apatiska, återvänder Tamas än en gång till vår samtid. I den tredje och avslutande boken i sin trilogi om Sverige av idag låter han läsaren återuppleva några av de senaste två decenniernas mest avgörande ögonblick – och möta dess huvudpersoner.”

Didion-Fictions

Joan DidionPolitiska fiktioner (Bokförlaget Atlas)

Ur förlagets beskrivning: ”I en samling reportage närskådar Joan Didion den amerikanska politiska processen och de människor som, år efter år, skapar den offentliga politiska berättelsen: de politiska fiktionerna. […] Politiska fiktioner är omistlig för alla med ens ett flyktikt intresse för hur våra folkvalda tillsätts.” Det svenska omslaget lägger vi upp när det blir tillgängligt.

Tyskland, vårt Tyskland

Kurt TucholskyTyskland, vårt Tyskland (Celanders förlag)

Tucholsky var en av Weimarrepublikens riktigt stora litterära stjärnor. Virtuos polemiker och giftig satiriker. Den här boken innehåller ett rikt urval ur hans produktion. När nazisterna tog makten dröjde det inte länge förrän han fråntogs sitt medborgarskap, och hans böcker brändes på bål. Det svenska omslaget lägger vi till så snart det är tillgängligt.

November:

mcneil_please_kill_me_omslag_inb

Legs McNeil & Gillian McCainPlease kill me (Modernista)

En av de bästa böckerna om rockmusik någonsin, har det hävdats. Ur förlagets beskrivning: ”Please Kill Me – den ocensurerade historien om punken är den definitiva dokumentationen av den uppkäftigaste, mest respektlösa, vanvördigaste, mest nihilistiska av poprörelser. Detta är rannsakningen av – och hyllningen till – punken, från dess rötter under de sista dagarna av Andy Warhols konstnärliga välde och rockscenen vars epicentrum var klubbarna CBGB och Max’s Kansas City i New York, fram till dess sista suck på åttiotalets kommersiella rockarena.”

Patti Smith's Horses (inbunden)

Philip ShawPatti Smith’s Horses (Lindelöws Bokförlag)

Äntligen kommer serien 33 1/3 på svenska, en serie kompakta böcker om anmärkningsvärt bra LP-skivor. En LP, en skribent. Först ut Philip Shaw om Horses och Sam Inglis om Neil Youngs Harvest. Det utländska omslaget ersätter vi genast när det svenska finns tillgängligt.

December:

87015

Annie DillardGrunden den heliga (ellerströms)

Förlagets beskrivning: ”På sin lysande, smärtfyllda prosa försöker Annie Dillard – ‘vår tids Thoreau’ – förstå hur ondska och olycka är möjliga om det finns en god gud. Frågan är evig, Dillards försök till svar uppriktigt och allvarligt.”

Självklart har vi missat flera böcker. Skriv gärna och kom med förslag på böcker, som du tycker borde vara med på listan. Eller klaga på någon som finns med. Eller berätta om vilken bok du allra helst skulle vilja läsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor

Ljudboksrecension: ”The Buried Giant” av Kazuo Ishiguro

9781782116080

Kazuo Ishiguro
The Buried Giant
Uppläsare: David Horovitch
Tid: 11 tim 48 min
Canongate Books

”If that’s how you’ve remembered it, Axl, let it be the way it was. With this mist upon us, any memory’s a precious thing and we’d best hold tight to it.”
– Beatrice

Den måste vara den hårdast sågade romanen på mycket länge av en mycket uppburen författare – The Buried Giant av Kazuo Ishiguro. Romanen har manglats lite här och var och av tongivande kritiker. Det är extra tragiskt eftersom The Buried Giant, Ishiguros sjunde roman, är den första han gett ut på 10 år. Vi återkommer till sågningarna.

Redan under lanseringen anade man att Ishiguro var lite nervös, han undrade om läsarna skulle acceptera att hans nya roman är fantasy. Och han undrade om folk skulle förstå att romanen är mer än bara vanlig fantasy, vilket gjorde drottningen av speculative fiction, Urusla K. Le Guin, urförbannad.

Det märkliga med The Buried Giant är att det är en fantasyroman, med drakar, jättar, älvor och annat, men att den helt saknar den energi som många bra fantasyromaner har. Vare sig J.R.R. Tolkein eller George R.R. Martin behöver känna sig hotade av Ishiguro, som inte nämnvärt har uppdaterat sin mycket balanserade och återhållna prosastil.

Romanen utspelar sig för ungefär 1500 år sedan i ett mytiskt England, ett England efter romarnas reträtt och befolkat av saxare och britter. De har tidigare krigat försoningslöst mot varandra, men nu råder fred, ty hela landet ligger som insvept i en glömskans dimma, bildligt och bokstavlig talat. Fred råder helt enkelt för att man inte minns vem eller vad man annars skulle ha hämnats. Det visar sig senare att det är draken Querig som sprider glömskan.

Huvudpersoner är det åldriga och arma paret Axl och Beatrice, som envisas med att kalla varandra ”princess” respektive ”husband”. De har vaga minnen av att de har en son, Axl tror att han minns att han promenerat hand i hand med sonen när han var en lite pojke, men vet inte säkert. Hursomhelst, paret bestämmer sig för att lämna sig lilla by och leta reda på sin son.

Men det är nästan som om Ishiguro bestämt sig för att det inte får bli för spännande, inte för mycket fantasy. Redan på första sidan avslöjas att jättarna inte är särskilt farliga: ”In any case, ogres were not so bad provided one did not provoke them.” Men det händer en hel del saker under färden Axl och Beatrice företar. De stöter på den saxiske krigaren Wistan, som har räddat en pojke som stulits av jättarna. När Axl träffar Wistan börjar han, märkligt nog, minnas sitt tidigare liv. Han kanske själv var någon slags krigare? Har han begått illdåd, trots att han nu verkar så mild?

Pojken, Edwin, som blivit biten av ett monster, är inte säker i den saxiska bosättningen – pojken, den saxiske krigaren och det gamla paret fortsätter sin färd. Jag valde att lyssna på The Buried Giant och inläsningen av David Horovitch är det egentligen inget fel på, men jag kan inte låta bli att tycka att den allvetande berättaren låter som berättaren i en äldre historisk film, som har full sjå att förklara hur allt hänger samman. Jag tycker inte heller att de sirliga och artiga dialogerna är särskilt bra, det blir lite väl mycket radioteater över det hela. Jag blir sömnig av att lyssna på den här berättelse, efter ett par timmar somnar jag med jämna mellanrum, glider in och ut ur sömnen, och det är inte gott tecken.

The Buried Giant har som sagt blivit hårt sågad, kanske lite väl hårt, men när jag läser recensionerna av James Wood i New Yorker och Neil Gaiman i The New York Times inser jag romanens stora brist. Både Wood, ”The Uses of Oblivion”, och Gaiman, ”Kazuo Ishiguros ‘The Buried Giant'”, ställer samma diagnos. Romanen är (för) allegorisk och allegorin fungerar inte.

Wood går ut hårt och skriver allmänt om Ishiguros stil: ”Kazuo Ishiguro writes a prose of provoking equilibrium—sea-level flat, with unseen fathoms below. He avoids ornament or surplus, and seems to welcome cliché, platitude, episodes as bland as milk, an atmosphere of oddly vacated calm whose mild persistence comes to seem teasingly or menacingly unreal.”

Wood jämför med en annan, enligt honom betydligt bättre, roman av Ishiguro:

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro (2006)” is a miraculous novel, because it is an allegory that points straight at us—at ordinary, obedient, unfree human life. ‘The Buried Giant’ points everywhere but at us, because its fictional setting is feeble, mythically remote, generic, and pressureless; and because its allegory manages somehow to be at once too literal and too vague—a magic rare but unwelcome.”

Gaiman verkar nästan se på fantasyn och allegorin som olika sorters fiktioner. Enligt honom behärskar inte Ishiguro fantasygenren:

”Fantasy is a tool of the storyteller. It is a way of talking about things that are not, and cannot be, literally true. It is a way of making our metaphors concrete, and it shades into myth in one direction, allegory in another.”

Men det finns naturligtvis också dem som gillar romanen – Ishiguro har en stor skara anhängare – trots att den på vissa sätt är väldigt rörig: ”Kazuo Ishiguro’s New Novel Is A Weird Mess, But It Still Moved MeCharlie Jane Anders tycker att skildringen av kärleksrelationen mellan Axl och Beatrice är ett av bokens huvudnummer. Och att den är klart läsvärd:

”There’s also a huge fairy-tale component to this story — one recurring motif is a boatman, who seems like he’s connected to the supernatural but also is just a regular working stiff. And like pretty much all good fairytales, Ishiguro’s story is dark and very strange, and leaves you with questions and riddles rather than explanations. The end of the book is one that’s going to haunt and perplex me for a while — which, in the end, is the ultimate proof that this is a book worth reading.”

John Crace skrev en väldigt elak men rolig 700 ord lång version av romanen (spoiler alert): ”The Buried Giant by Kazuo Ishiguro – digested read”

Men ser man till hela författarskapet är Kazuo Ishiguro en väldigt spännande författare, som återkommer till vissa teman men ständigt förnyar sig. Hans Nocturnes tycker jag är underskattad, läs novellen ”A Village After Dark” som är ett litet mästerverk. Den handlar dessutom om minnet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Motståndets melankoli” av László Krasznahorkai

13054834_O_1

László Krasznahorkai
Motståndets melankoli
Övers. Daniel Gustafsson Pech
Norstedts, 2014

”Kritiker har associerat till Gogol, Kafka, Dostojevskij och Thomas Bernhard när de läst Motståndets melankoli. Valen har också väckt associationer till Herman Melville och hans Moby Dick. Krasznahorkais översättare till engelska har liknat romanens prosa med en framflytande lavaström, och det är ingen dålig liknelse. Texten saknar helt styckeindelning och meningarna är oerhört långa.” Läs hela recensionen.

Missa inte James Woods recension i New Yorker: ”Madness and Civilization”

Intervju i Music & Literature: ”Conversations with László Krasznahorkai”

Intervju med László Krasznahorkais översättare i Paris Review: ”Recalcitrant Language: An Interview with Ottilie Mulzet” Intervjun handlar inte specifikt om Motståndets melankoli, men är riktigt spännande om man är intresserad av översättning i allmänhet och översättning av Krasznahorkai i synnerhet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

The Guardian: Intervju med bokaktuelle James Wood

Peter Conrad: ”Could there, I asked Wood, be such a thing as a religious novel – a book that is positively for God, not against him?”

James Wood: ”Probably not,” he replied. “I can only think of bad Christian novels, like Graham Greene’s. There are mystical novels – To the Lighthouse, Mrs Dalloway – and in The Brothers Karamazov you have something like the iconostasis in a Russian Orthodox cathedral […]”

Citerat ur intervju i The Guardian med kritikern James Wood, som är aktuell med The Nearest Thing to Life (Jonathan Cape). Wood har en sällsynt förmåga att enkelt förklara hur svåra böcker fungerar.

9780224102049

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer