Etikettarkiv: Japan

Yoko Tawada: Sändebudet

Yoko Tawada
Sändebudet
Övers. Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan

Japan har drabbats av en irreversibel katastrof och har isolerat sig från omvärlden. Det kulturella klimatet blir alltmer inskränkt, utländska ord förbjuds. Så långt skiljer sig inte Yoko Tawadas roman Sändebudet från andra dystopier, men den liknar inte mycket jag läst av det här slaget. Barnen är så försvagade att de knappt orkar gå, medan de äldre bara tycks bli mer och mer vitala. Gamla lagar och regler, både juridiska, kulturella och biologiska, är satta ur spel. Samhället har förändrats i grunden.

Det är en märklig berättelse, märkligare än något jag läst av Haruki Murakami, som gärna införlivar absurda och surrealistiska element i sina berättelser. Skrev J.W. McCormac i BOMB om Sändebudet: ”Charming, light and unapologetically strange”.

Berättelsen handlar om den lille pojken Mumei och hans gammelmorfar Yoshiro. Trots omständigheterna – Yoshiri måste försöka vänja sig vid tanken på att överleva sitt barnbarnsbarn och själv leva för evigt – är Sändebudet en förvånansvärt humoristisk och ljus berättelse, inte minst eftersom relationen mellan Mumei och Yoshiro är så kärleksfullt och ömsint skildrad.

Utochinvänd dystopi

Mumei är klok, på gränsen till vis. Han ser ljust på tillvaron och sprider glädje omkring sig. Yoshiro oroar sig emellertid ständigt för sitt gråhåriga och bräckliga barnbarnsbarn. Hans del av berättelsen är ofta tillbakablickande, så att skillnaden mellan Japan före och efter katastrofen blir helt tydlig. Förlaget beskriver romanen som en ”utochinvänd dystopi”.

Sändebudet är en mångskiktad, nästan lite kaotisk roman. Den är en meditation över döden. Man kan säga att den utspelar sig i ett Japan post-Fukushima och post-Hiroshima, och är tydligt civilisationskritisk. Den är även en satir över dagens Japan.

Japansk estetik

Det saknas en egentlig intrig, på så vis kan man tala om en likhet med Murakami och, tror jag, en mer allmän japansk estetik, som är vanlig även inom filmen, som i Ålen av Shohei Imamura och Kikujiros sommar skriven och regisserad av Takeshi Kitano.

Stilen har drag av magisk realism, men växlar också över i filosofiska abstraktioner. Bitvis tycker jag att Sändebudet har ett essäistiskt och antroprologiskt drag, den berättar mycket om seder och bruk, mat, och jämförelser mellan före och efter katastrofen. Det är en mångskiftande och oförglömlig läsupplevelse – vild och vacker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Yukari Chikura: Zaido

Chikura_Zaido_SC_RGB

Yukari Chikura
Zaido
Steidl

Yukari Chikuras far fick en allvarlig diagnos, och en kort tid senare gick han bort. Traumat förstärktes av att familjen knappt hann ta farväl. En tid senare drabbas Chikura av en sjukdom och 2011 drabbas hela Japan av en våldsam jordbävning, en av historiens värsta, med efterföljande tsunamis. Förstörelsen var ofattbar och Japan var i chock och sorg.

Chikura är så nedslagen att hon knappt orkar gå upp ur sängen om morgnarna. När det är som allra mörkast uppenbarar sig Chikuras far i en av hennes drömmar. Han viskar till henne att bege sig till byn inbäddad i snö, där han bodde för länge sedan.

104_ZAIDO

En helgedom inbäddad i snö. Den är tillägnad Amaterasu, Solens gudinna. © Yukari Chikura

Det förefaller passande att just Steidl ger ut Yukari Chikuras sagolika, och aningen hemlighetsfulla fotobok Zaido, om urgamla, men levande, japanska trosföreställningar och riter. Passande, eftersom Steidls perfektionism och strävan att hela tiden bli ännu bättre, har något rituellt över sig. Boken är nästan som ett altare. Man bläddrar andaktsfullt.

25_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

17_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

100_ZAIDO

De två som bär gyllne masker är Oobakase och Kobakase. Det påstås att Oobakases sång har förts vidare från generation till generation, enbart bevarad i den orala traditionen.  På grund av att en Oobakase plötsligt dog, så gick sångens mening förlorad, så nu sjunger man en modern version. © Yukari Chikura

 

Zaido-ritualen är 1300 år gammal, den utgjörs av nio rituella danser och dansarna (nosha) måste förbereda sig genom rening och avhållsamhet. De får inte äta kött av fyrfota djur och de får inte besöka hem där nyligen avlidna bott. Danserna är som en slags besvärjelser, för att hålla olyckor stången.

105_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

Under några decennier var Zaido på väg att falla i glömska, på grund av att stora delar av de skriftliga källorna brann upp. Nu har Chikura med sina lyriska foton gjort delar av Zaido odödliga, och gjort dem tillgängliga för en global publik.

Boken är sagolikt vacker och med den följer en karta och ett häfte med en text som bör vara urberättelsen om Zaido. Steidl har inte sparat på någonting – Yukari Chikura är vinnare av Steidls asiatiska fotopris. Boken är tryckt på flera sorters papper, inte minst papper som är mer eller mindre transparenta. Vissa partier utgörs av svarta eller silverfärgade papper utan vare sig text eller foto, tempot sänks, så att man får andrum och möjlighet att njuta av skönheten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Reseguide: ”People Make Places: Tokyo” av Charles Spreckley

PMP cover 1
 
Charles Spreckley
People Make Places: Tokyo
Foto: Gorta Yuki
People Make Places

”People will forget what you said.
People will forget what you did.
But people will never forget how you made them feel.”
– Maya Angelou

Ända seden tonåren har jag haft en längtan till Tokyo. Det är naturligtvis inget unikt, det är många som drömmer om att besöka Tokyo. Jag tror att fascinationen delvis handlar om blandningen av vördnaden för mycket gamla traditioner, allt från teceremonier till sumobrottning, i kombination med vurmen för det högteknologiska. Få folk verkar vara så besatta av robotar som japanerna.

Delvis handlar nog fascinationen också om drömmar om sagolik mat, som ofta tillagas med en precision och omsorg om detaljerna som gränsar till det absurda. Som i den underbara, och bitvis tragiska, dokumentären Jiro dreams of sushi. Det här utstuderade kvalitetstänkandet verkar genomsyra många verksamheter, oavsett om det handlar om matlagning, att brygga te eller att tillverka kimonos. Det verkar vara som en livshållning eller till och med en filosofi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Reseguider följer ofta ett givet mönster. De stakar ut som en snitslad bana, som man kan följa från ankomsten till den internationella flygplatsen, vidare till hotellen i olika prisklasser och de självskrivna sevärdheterna. Det är inget fel med det. De här böckerna är ofta väldigt praktiska, men de är sällan särskilt inspirerande. Det är däremot People Make Places: Tokyo, som jag är glad att jag har läst oavsett om jag någonsin besöker Tokyo.

I korta bildrika avsnitt presenteras olika personer – kockar, baristor, cocktaildesigners och butiksägare – och ställena de arbetar på. Och ofta verkar de i den här spänningen mellan tradition och förnyelse, som verkar så typiskt japansk. Boken i sig är inte särskilt praktisk, men desto mer förförisk. Den har ett stilrent men lyxigt utförande, svart omslag med snittet i silver. Däremot finns de en iPhone app till boken, som verkar innehålla mer praktiska saker, som kartor.

Citatet ovan, ur en dikt av Maya Angelou, är bokens motto, men jag är inte säker på att andra raden verkligen stämmer, för det personerna i den här boken gör, oavsett om det är en sushikock eller en keramiker, verkar vara något utöver det vanliga. Det är ett femtiotal personer som presenteras i boken. Tonvikten ligger på mat och dryck, men här finns exempelvis en man som tillverkar kimonos (Koumei Motoji/Ginza Motoji), en som förestår ett konstmuseum (Toshio Hara/Hara Museum of Contemporary Art) och en kvinna som har en affär som säljer kaleidoskop (Miti Araki/Kaleidoscope Mukashi-Kan).

Det är en väldigt rolig blandning av personer och ställen. Både texterna och bilderna bidrar till att göra det väldigt lockande. I närheten av Shibuya ligger Chatei Hatou och där gör baristan Kazuya Terashima kaffe på sitt särskilda sätt, lite i teceremoniernas anda. Först plockar Terashima fram bönorna, som lagrats i upp till tre år. Han maler dem om mäter upp exakt rätt mängd som han portionerar i ett tygfilter. Han kokar upp vatten i en kopparkittel och ser till att temperaturen är konstant 87 grader. Sedan strilar han vattnet över det malda kaffet enligt en särskild procedur. Det tar 10 minuter, lite drygt, att laga kaffe på det här sättet.

Masakatsu Oka har en liten sushirestaurang som heter Sushisho Masa, en bugning åt hans läromästare och mentor, Keiji Nakazawa, tidigare på den ikoniska restaurangen Sushisho. Men trots att Oka var fast besluten att bli sushikock, så fanns det ett problem. Han var vänsterhänt, vilket, förutom att vara opraktiskt, tydligen betraktas som något lite vagt skamligt i Japan. Men Oka tränade, natt efter natt, att med högerhanden strimla kål så tunt som möjligt, tills, med hans egna ord, ”I no longer feared the knife.”

Gen Yamamoto kallar sig cocktaildesigner och det kan man förstå när man läser om hur han experimenterar sig fram till sina kreationer. Han skakar aldrig sina cocktails. Han gör inte heller några martinis eller några av de andra namnkunniga drinkarna. Han anpassar utbudet efter säsongen. Det är inte helt unikt, men Yamamoto har tagit det här steget längre än de flesta; han har knutit täta band med odlarna som förser honom med råvaror, inte sällan japanska specialiteter.

Yamamoto specialiserar sig på att servera en liten meny av originalcocktails. Först får kunderna berätta lite om sånt de inte gillar eller är allergiska emot. Sedan serveras menyn med de fyra drinkarna:

”The first is refreshing, employing an ingredient such as cucumber juice or ginger. The second has more bite, often using Japanese citrus. And then there’s something more powerful again – perhaps with a fruit tomato, and a gin or shochu. The courses build in texture and density, to their dessert-like conclusion.”

Yamamoto jobbar nästan mer som en kock än en bartender. Han reducerar och gör kompotter och använder kopparkärl och digitala termometrar. Han började sina experiment när han jobbade i New York, som barmanager på Brushstroke. Han började ifrågasätta allt han lärt sig: ”Why does a cocktail have to be chilled? Why must the elements be integrated? And does the alcohol always have to kick so hard?”

Gen Yamamoto, vars lilla minimalistiska bar bär hans namn, lärde sig mycket i USA men tycker att attityden är bättre i hemlandet. ”People there worry more about the speed of service than the quality of the result,” hävdar han.

Boken är gjord av ett mindre team av människor. Lizzie Murray har varit creative director och Ben Chong har designat den eleganta volymen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Seriebok: ”Cigarette Girl” av Masahiko Matsumoto

CigaretteGirl_frontCover

Masahiko Matsumoto
Cigarette Girl
Förord: Yoshihiro Tatsumi
Top Shelf Productions

Serierna i Cigarette Girl av Masahiko Matsumoto (1934-2005) är sensationellt charmiga, och publicerades ursprungligen mellan 1972 och 1974. Matsumoto var en av de ledande figurerna inom den mer litterära formen av manga som kallas gekiga (dramatiska bilder). Det är första gången Matsumotos serier från den här relativt sena och mogna perioden ges ut på engelska. De gestaltar, med varm och finurlig humor, unga storstadsmänniskors liv, deras vardag och sökande efter ett visst mått av frihet, trygghet, framgång och, inte minst, en partner.

CG_18

Matsumotos kollega, Yoshihiro Tatsumi (1935-2015), berättar i bokens förord om den marknad de båda tecknade för under efterkrigstiden. Det växte fram butiker, kashihonya, där man kunde hyra serier. När de var som flest fanns det 30.000 butiker av det här slaget runtom i Japan. När teven introducerades fanns det ännu inte manga för barn utgiven i veckotidningar. Det var vid den här tiden Matsumoto debuterade som serietecknare för kashihonya-marknaden. Skriver Tatsumi:

”In Japan, at a time when computers and mobile phones didn’t exist, and without a developed information network like today, there were two great cultural areas: east and west. The east was centered around […] Tokyo, and the west around […] Osaka. The mass culture of the Tokyo area possessed a witty sophistication, while Osaka’s was of a strong crude realism of daily life.”

CG_19I Osaka tecknade Matsumoto alltså först serier för barn, men när marknaden minskade kraftigt, på grund av teve och nämnda mangatidskrifter som gavs ut veckovis, ställdes siktet i stället in på seriemagasin för vuxna. Den marknaden präglades av skildringar av våld och sex, något som Matsumoto inte var intresserad av att teckna. Han skapade istället sin egna karakteristiska vardagsstil. Skriver Tatsumi: ”What Matsumoto had was the ability to use a subtly humorous naiveté, especially in the drawing of genial average people’s lives, to bring out their charm.”

CG_76

Ett återkommande tema är trevande försök att komma i kontakt med någon av det motsatta könet. Många av karaktärerna är påtagligt valhänta på det här området, men kärlek är bara ett av många teman. Det Japan som skildras är ett land i förändring, ett land som är på väg att bli en ekonomisk stormakt. Förändringarna skildras inte enbart som något positivt. Ett annat tema är krocken mellan det moderna och traditionerna, som i regel omhuldas av seriernas äldre karaktärer.

CG_77

Miljöerna är i regel tecknade mer realistiskt och detaljerat än karaktärerna. Matsumoto använder en hel del ”ljudeffekter” och dialogen är ofta ganska sparsmakad. Det är imponerande att Matsumoto lyckas skapa så engagerande karaktärer och så mycket lyriska, vagt vemodiga och humoristiska stämningar med så små medel. Det verkar som om Matsumoto var en serietecknare som uppskattades av andra serietecknare. Det är lätt att förstå varför.

Matsumoto tvingades ibland att teckna action manga av ekonomiska skäl, men det var han tydligen inte särskilt bra på. Och Cigarette Girl är väl snarast motsatsen till action. I en avslutande essä fångar Mitsuhiro Asakawa, en japansk redaktör och mangaforskare specialiserad på gekiga, det som kanske är mest utmärkande för den här fantastiska samlingen serier:

”There is no epic drama in Matsumoto’s compositions. Rather than narrating a story, he pays close attention to details, and makes the reader aware of just how full of richness the seemingly unimportant moments of ordinary life really are.”

Förlaget, amerikanska Top Shelf Productions, har sedan 1997 gett ut en hel del intressanta serier. Tonvikten verkar ligga på grafiska romaner och lite smalare serier.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Ex-formation” av Kenya HARA

cover_gross_2_3

Kenya HARA
Ex-formation
Lars Müller Publishers

Kenya Hara, född 1958, är en av Japans främsta och mest nytänkande grafiska designers. 2002 fick han en viktig rådgivande post på MUJI där han också tog över som art director. Han har en filosofisk hållning till design och har skrivit ett flertal böcker. Den mest kända, åtminstone i väst, är Designing Design, i vilken han bland annat filosoferar kring begreppet ‘tomhet’.

På sätt och vis måste man nog se Haras nya bok, Ex-formation, som en slags fortsättning på Designing Design. Den handlar om värdet av frånvaron av information, att tömma sig på information för att stimulera kreativiteten och hitta nya oväntade lösningar. Den handlar, kanske framför allt, om att bli medveten om hur lite man vet. Skriver Hara i sitt förord om tanken bakom metoden:

”If you can figure out how much you don’t know, the method by which you will know it will appear naturally.”

Det kanske låter flummigt, men blir mer begripligt när man läser den här lilla men drygt 450 sidor omfattande boken.

exformation_152-153_2

All images © Lars Müller Publishers

Ex-formation beskriver, i text och bild, resultatet av de seminarier som Hara lett under tio års tid vid Mushashino Art University. Varje år valde Hara och hans studenter ett tema, exempelvis FLOD, RESORT, VÄXTER, NAKENHET, LUFT och TOKYO. Utifrån dessa teman gjorde studenterna sedan olika projekt inspirerade av Haras metod. I boken beskriver och tolkar Hara de olika projekten, men huvuddelen av boken består av foton, dokumentation av projekten.

exformation_066-067_2

Det är inte lätt att sammanfatta projekten, men de är tveklöst fantasifulla, från det mer konceptuella och experimentella till idéer till produkter som säkert skulle kunna massproduceras. På temat RESORT har Shino Ito, Aya Kazama och Mona Tanaka experimenterat med mjukglass, både själva glassen, genom att använda olika munstycken, och struten. De har tagit fram en liten strut, mer som en munsbit, inspirerad av takoyaki, en japansk maträtt.

exformation_036-037_2

På temat RESORT har Makoto Tomita lekt med tanken på en resort-knapp på olika apparater, exempelvis på en bordsfläkt. Resort-knappen är i Tomitas version den knapp som gör att fläkten rör sig oregelbundet och i olika hastigheter. Det här är bara ett av bokens många projekt som snarare handlar om se saker på ett nytt sätt, än om att hitta på något helt nytt. Genomgående är projekten lekfulla och humoristiska, inte sälla lite vagt absurda.

exformation_256-257_2

Ett av mina favoritprojekt är de leksakspengar Katsuya Yamamoto tagit fram. Det är sedelbuntar i tyg, som är broderade så att man genast identifierar dem som just sedlar. Om det inte redan finns leksakspengar av det här slaget i valutorna dollar, svenska kronor med flera, så borde någon överväga att börja tillverka dem.

exformation_290-291_2

Det är väldigt svårt att välja favoriter bland alla de här projekten. Natsumi Toyodas illustrationer av olika djur som ömsar skinn är väldigt speciella. Hon har studerat hur insekter ömsar skinn och har föreställt sig hur det skulle se ut om exempelvis en elefant, en val eller människa skulle förpuppas.

Men mitt favorittema är TOKYO. På det temat har Moeno Suzuki gjort fantastiska uppdateringar, bland annat inspirerad av symbolen för wi-fi, av traditionella japanska tyger. Sachi Kodera har tagit fram ansiktsmasker som bygger på foton av hundra manliga och hundra kvinnliga ansikten som smälts samman, så att de ska utgöra ett slags genomsnitt.

Allra mest tycker jag om det camouflagetyg som Haruka Matsubara tagit fram. Matsubara har studerat olika stadsdelar i Tokyo, från färgstarka Shinjuku till mer dämpade Setagaya, och har sedan tagit fram tyger med tryck, som han sytt upp t-shirt och byxor av. De olika uppsättningarna smälter in förbluffande väl i respektive stadsdel.

Jag tror att de flesta som är intresserade av design, japansk design i synnerhet, kommer att gilla Ex-formation. Men de som är mer intresserade av Kenya Haras teorier i mer utvecklad form, tror jag snarare borde satsa på Designing Design.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Konstbok: ”Daniel Ost: Floral Art and the Beauty of Impermanence” av Paul Geerts

Daniel Ost 3d

Paul Geerts
Daniel Ost: Floral Art and the Beauty of Impermanence
Essäer: Cees Nooteboom och Kengu Kuma
Phaidon

”At the moment I cut a flower, it ceases to be a flower. It becomes a material, like the painter’s pigment or the sculptor’s stone, which I shape through my mind.”
– Daniel Ost

Det är två detaljer i den belgiske blomsterkonstnären och trädgårdsarkitekten Daniel Osts biografi jag tänker på återkommande gånger när jag avnjuter den mest heltäckande monografin om honom och hans förbluffande kreationer, det makalösa mastodontverket Daniel Ost, som väger drygt fyra kilo och innehåller 500 färgbilder. Det var länge sedan jag såg så mycket skönhet samlad mellan pärmarna på en och samma bok.

Ost, född 1955, var redan som helt litet barn förtjust i blommor. Det gick an när han var liten, men när han blev äldre tyckte hans far att det var oroväckande. Ett överdrivet intresse för blommor ansågs omanligt, kanske som ett tecken på homosexualitet, så Ost skickades i unga år till en militärakademi. Det gav inte önskvärd effekt. Ost gifte sig visserligen sedan med en kvinna och fick barn, men blommorna var fortsatt hans stora passion.

Den andra biografiska detaljen som jag inte kan släppa är att Ost, när han väl började arbeta som florist, fick rapp med en bambustav över händerna av sin holländske läromästare, Peter Curfs, när han gjorde ett litet, litet misstag när han satte samman sin allra första bröllopsbukett. Efter en kort tid i Holland öppnade Ost eget i Sint-Niklaas 1981. I Bryssel öppnade han butik 2003.

168 Imperial.jpg

Imperial Hotel, Tokyo, Japan. Photo courtesy © Daniel Ost

 
Anledningen till att jag återkommer till de här två biografiska detaljerna är att det finns en så påfallande stark spänning i Osts samlade produktion mellan olika poler. Boken handlar om 80 av verken, som skapats för kungliga residens, ambassader, tempel, kyrkor, konstutställningar och modevisningar. Verken utmanar och ritar om gränserna mellan konst, design och blomsterarrangemang. Oftast är det rimligare att kalla dem installationer eller skulpturer än blomsterarrangemang.

Jag tycker att det finns en stark spänning både i den samlade produktionen och ibland inom de enskilda verken mellan kontroll och barockt överflöd. Jag tycker att det finns en stark spänning mellan geometrisk precision och organiska former. Mellan natur och kultur. Mellan intellekt och känsla. Mellan filosofiskt allvar och en ibland nästan absurd humor.

I den svenska blomstertraditionen tycker jag – det är naturligtvis en kliché – att betoningen ofta ligger på den ena av dessa poler, det naturliga, organiska och känslomässiga. När jag börjar bläddra i boken känner jag mig delvis lite främmande inför Osts verk – det behöver inte vara något negativt – men snart är jag trollbunden av Osts konsekvens och fritt flödande fantasi. Även de verk jag tycker lite mindre om är genuint fascinerande.

232-3 Seibu

Seibu Ikebukuro Store, Tokyo, Japan. Photo courtesy © Daniel Ost

 
Man skulle inte bli förvånad om ett av Osts mer barocka verk dök upp i en film av Peter Greenaway, man skulle inte bli särskilt förvånad om ett av Osts mer kontrollerade verk dök upp i en film av David Lynch. Men spänningarna mellan olika poler kanske inte ska överbetonas. I Japan, ett annat land med en stark blomstertradition, uppskattade man tidigt Ost. I Japan kallas han för ”Bron”, för att man tycker att han förenar en österländsk och en västerländsk tradition.

Många av verken är också gjorda på plats i Japan och om det är ett material Ost ständigt återkommer till så är det bambu, olika slags bambu, obehandlad eller behandlad. I ett verk flyter en våg av grön bambu, dekorerad med orangea orkidéer, ned för en trappa och ut på ett stengolv. Ost skapar de allra mest fantastiska former av bambu, men han använder den också ofta som stomme eller som vas att sätta blommor i.

Vid sidan av bambun använder Ost ofta kvistar från korneller, röda och gröna, gärna tillsamman i geometriska figurer. Andra ganska okonventionella material är sjögräs, mossa och bär av olika slag. Till ett arrangemang, när Erasmus Foundation firade tioårsjubileum, använde sig Ost av tusentals jordguubbar som dekoration av takkronorna.

295 Noten

Dries van Noten Fashion Show, Paris, France. Photo courtesy © Daniel Ost

 
Många av Osts verk är ganska sparsmakade vad gäller blommor, vissa verk består helt av bambu, kvistar från korneller eller mossa, men i andra verk står blommorna helt i centrum. Ett exempel är den flera meter höga vägg av blommor Ost skapade till visningen 2006 i Paris av kläder skapade av Dries van Noten. Väggen bestod av tusentals dahlior, gerberor, prärieklockor, hortensior och andra sommarblommor i olika nyanser av rosa.

Ett annat exempel är när Ost under skivan på ett bord av genomskinligt plexiglas fyller det med vatten och sedan täcker ytan med dussintals olika sommarblommor.

I ett annat verk fyller Ost kanaler, som fanns befintliga när Museum of Islamic Art i Doha invigdes 2008, med tusentals rosenblad i alla möjliga kulörer. Det märks för övrigt att Ost rent allmänt anpassar sina verk efter de platser där de uppförs, som kan vara allt ifrån huvudkvarter för stora företag eller hotell till kloster och kyrkor.

312 Erasmus

Erasmus Foundation, Brussels, Belgium. Photo courtesy © Daniel Ost

 
Ju mer jag bläddrar i Daniel Ost, desto mer tycker jag om den här boken. Boken i sig är väldigt vacker, Phaidon kan konstböcker och de har gjort fina små detaljer, som att snittet är i en snarlik färg som Osts kreation på omslaget.

Jag tror till och med att man kan säga att den här boken förändrat min syn på blommor och växter och deras skönhet. Jag fastnar särskilt för det här citatet av Ost:

”Working with leaves or flowers need not result in a copy or a reproduction of nature. That is mere deception and will result in failure. You cannot improve on nature. If you realize that, and you still assert the right to remove lowers and plants from nature, but then don’t succeed in doing something at least equivalent, you are better off letting everything grow where it is. My wish is to make something with these vegetable materials that did not exist before, a beauty previously unknown.”

Jag uppskattar verkligen Daniel Ost och den är svårslagen som present om man ska fira någon som tycker mycket om blommor. Texterna i boken är också väldigt bra, men jag tycker att Ost är kraftigt underskattad som humorist. Jag och min kusin Johan satt och bläddrade i boken tillsammans i flera timmar. Ibland brast vi ut i gapskratt.

Osts humor kan ta sig olika uttryck. Ett av dem är när han gör något perfekt och formfulländat, men låter en liten detalj störa harmonin, som för att retas. Det kanske inte låter så roligt, men det ser desto roligare ut.

Ett annat uttryck på Osts humoristiska repertoar är när han ger sina kreationer drag av människor eller figurer. Det kan vara något så enkelt som att en gren med långlövad tall placeras så att den väcker associationer till en kvinna i långklänning. Eller så arrangerar Ost blommor i grupper, så att de väcker associationer till en grupp människor som står och dividerar med varandra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

GIF-bilder som remixar motiv från antika japanska tryck

Den japanske videokonstnären och animatören Segwa Atsuki har gjort fantastiska GIF-bilder som är som remixer av sekelgamla träsnitt, så kallade ukiyo-e. De var vanliga i Japan från 1600-talet till 1800-talet och målgruppen var den välbeställda klassen av handelsmän under Edo-perioden (1603–1867). I många av bilderna har Atsuki låtit det traditionella krocka med det helt moderna. Effekten blir smått surrealistisk och bilderna är både sällsynt snygga och humoristiska.

Atsuki har berättat att motiven först hämtades ur den västerländska konsthistorien, men att det var mycket lättare att utgå från ukiyo-e eftersom de har så distinkta linjer. Ett varmt tack till Segwa Atsuki för att vi fick visa de här GIF-bilderna.

original


original (1)


original (4)


original (3)


original (6)


original (5)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Ny färgstark bok om kimonos

Manami Okazaki
Kimono Now
Prestel

En av många saker som gör Japan till ett så sällsynt intressant land är den extrema spännvidden mellan tradition och förnyelse. Å ena sidan bevarandet av och vördnaden för urgamla traditioner, oavsett om det är teceremonier eller sumobrottning, å andra sidan ett ganska radikalt bejakande av ny teknik. Det är ingen slump att Japan är ledande inom robotteknik.

Kimono Blue Jean denim

Kimono tillverkad i jeanstyg. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

Det finns inte bara en spänning mellan tradition och förnyelse i Japan; det finns också en stark tro på att traditionen måste vara en del av förnyelsen. Denna tanke är tydligt uttalad i det underbara förordet till Kimono Now, som handlar om traditionella och framförallt moderna kimonos. Förordet är, lite otippat, skrivet av Kyotos borgmästare, Daisaku Kadokawa.

Kyoto är det traditionella centret för tillverkning av kimonos och obis. I Kyoto vävs, färgas och broderas tyger i mängder. Kadokawa bär själv en elegant kimono varje dag på jobbet och han framhåller att kimonon, åtminstone i Kyoto, är en del av befolkningens identitet:

”One year after I was elected, in 2009, I decided to wear a kimono every day. I wanted to show as many local and foreign people as possible that kimonos are representative of Kyotos soul and aesthetic sensibilities.” Går det ens att föreställa sig en svensk politiker tala om en svensk produkt på det här sättet?

4949_211_kdj2

Foto © Julian Krakowiak / Prestel

Manami Okazaki har delat in sin bok med fem till stora delar självförklarande rubriker – ”Traditional”, ”New Wave”, ”Art”, ”Fashion” samt ”Pop Culture and Events”. Att läsa hennes bok är lite som att läsa ett glossigt och välgjort modemagasin, ett 200 sidor tjockt specialnummer om kimonos, fyllt med reportage från och intervjuer med designers, tillverkare och försäljare av kimonos och ett omfattande och färgstarkt bildmaterial. Omslagstexten fångar mångfalden:

”From the refined homes of Tokyo to the nightclubs of Kyoto; from gangster chic to Harajuku street style; from ateliers and catwalks to city streets and religious festivals – this book shows how the kimono has continued to be one of Japans most exciting wardrobe elements.”

4949_062_furisode2 Lyxig furisode signerad Teruno Miyake. Foto © Irwin Wong

Det som skiljer Kimono Now från många modemagasin är att Manami Okazaki skriver helt osnobbigt. Hon utgår inte ifrån att vi ska veta exempelvis att en furisode är en traditionell och långärmad kimono eller att skärpet som håller samman kimonon kallas obi. Det märks dessutom att Okazaki både är mycket insatt i och förtjust i sitt ämne. Men hon beskriver, på ett sätt som Daisaku Kadokawa kanske skulle undvika, kimonons värld som tudelad.

”In the contemporary kimono industry there are, by and large, two parallel factions,” skriver Okazaki och berättar att den ena fraktionen utgörs av traditionella tillverkare, vars kunder köper kimonos att användas främst vid olika formella tillfällen, som bröllop och begravningar. Den traditionella kimonon används dessutom av personer som utövar olika traditionella konster, som teceremonin, ikebana (blomsterarrangemang) eller nihon buyo (traditionell dans). Vissa använder dem när de går på kabuki-teater eller striktare tillställningar, om jag inte minns fel har japanska gäster burit kimono på Nobelfesten.

Iroca-Psychedelick

Design Narutoshi Ishikawa. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

”Existing alongside these orthodox types are the moderna kimono aficionados,” skriver Okazaki, men den här fraktionen är mycket svårare att beskriva. Vad som anses modernt skiftar över tid och från designer till designer. Vissa designers gör så flippade kreationer att det enda som påminner om en traditionell kimono är den karakteristiska t-formen. Man leker desto mer med olika textilier, exempelvis jeanstyg, som det översta fotot visar.

Kimonos är gjorda av stora tygstycken, som inte är avpassade för kroppens former, vilket gör att det finns gott om utrymme för stora tryck eller annan dekoration. Ett gemensamt drag för många moderna klädmärken, exempelvis Odasho, är att de vill göra kimonon mer casual, andra, som Jotaro Saito, associerar snarare till haute couture. Saito ska tydligen vara den enda designern av kimonos som varje år har visningar under Tokyo Fashion Week. De beskrivs som en av modeveckans höjdpunkter.

1-4949-256_tf

Design Jotaro Saito. Foto © Teo Maravita / Prestel

Harajuku i västra Tokyo är ett paradis om man gillar olika subkulturer och gatumode, och det är här man ser de mest experimentella kreationerna. Trenderna avlöser varandra och går i vågor – vintage, street och avantgarde. Många av de moderna i kimonobranschen började sin bana i Harajuku. Men de verkar samtidigt väldigt medvetna om att och hur de bryter mot traditionerna.

4949_226_oian6

 Foto @ Manami Okazaki

Det är spännande att läsa om ett 460 år gammalt modehus och om traditionella metoder att väva och färga tyg. Det är spännande att läsa om Harajuku-kids och om växlingarna i gatumodet. Det är spännande att boken i så hög grad bygger på intervjuer, som vittnar om hur stolta både traditionalisterna och förnyarna är över vad de åstadkommer. Det kanske låter lite präktigt, men Kimono Now är väldigt trevlig och lärorik. Den är genuint underhållande och inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Nytt praktverk från Phaidon om japansk design

WA flat cover

WA: The Essence of Japanese Design
Rossella Menegazzo, Stefania Piotti och Kenya Hara
Phaidon

Det är helt okontroversiellt att säga att man tycker om japansk design, man förväntas snarast göra det om man är designintresserad. Men vad är det som kännetecknar japansk design? Den är minimalistisk, stilren och enkel, men så kan man ju exempelvis karakterisera skandinavisk design.

Boken WA: The Essence of Japanese Design undersöker i text och bild vad som är grunden eller essensen i japansk design. Ämnet förpliktigar onekligen och Phaidon har investerat allt sitt kunnande och engagemang för att göra boken värdig sitt ämne.

Det är en oerhört vacker bok, välgjord och elegant, med ett överdådigt bildmaterial, foton av 250 objekt, och väldigt välskrivna och, framför allt, kunniga och engagerade texter. Den första introducerande texten, ”Reinventing Tradition: From Craft to Design” av Rossella Menegazzo, italiensk konsthistoriker med Japan som specialitet, ger en historiskt grundad lägesbeskrivning av designens ställning och status i dagens Japan.

058 Kasei cooking set

För mig kommer det som en nyhet att det i Japan inte finns ett nationellt designmuseum, och Menegazzo citerar ett öppet brev skrivet av designern Issey Miyake, som publicerades i en stor tidning redan 2003 under rubriken ”Time to Create a Design Museum”. Artikeln pläderar även rent allmänt för att design måste tas på större allvar, som en viktig del inte bara av näringslivet, men också i människors vardag.

Känslan man får när man läser Menegazzos introducerande text är att man i Japan just nu har ökat medvetenheten om behovet av att ta design på större allvar. Det verkar som om medvetandet finns och det verkar som om det finns en allt större konsensus rörande vilken väg designen bör ta framöver. En mycket viktig del av denna medvetenhet är just att värna om essensen av japansk design, samtidigt som man tar hänsyn till samtidens krav på miljöhänsyn och att Japan ska fortsätta vara en global kraft vad gäller design.

Skriver Menegazzo apropå det typiskt japanska: ”Wa – the japanese character that refers not only to the concept of harmony and peace but to Japan itself and Japanese culture – has evolved into a term to describe the peculiar ‘Japaneseness’ which Western culture finds at the heart of Japanese beauty. In design wa refers subtly not only to the simple form and the natural material of an object but also to an internal approach to craftsmanship, art and life in general. Over time, wa has also become a prefix to denote something Japanese or in the Japanese style, such as washi (Japanese paper) or waka (Japanese poetry).”

259 Juice skin

I nästa text, ”The Origins of Japanese Design” av Kenya Hara, fördjupas frågan om vad som är det typiska i japansk design. Hara beskriver den japanska designens andliga rötter, ända tillbaka till 1400-talet. Han beskriver den enkelhet som vi förknippar med den europeiska modernismen, exempelvis Bauhaus och Gió Ponti, och visar att den skiljer sig från en liknande utveckling mot enkelhet, just i 1400-talets Japan.

Hara kopplar samman den modernistiska enkelheten med rationalitet. medan han kopplar samman den japanska enkelheten med det delvis zenbuddistiska begreppet ‘tomhet’. Han ger ett väldigt spännande exempel på skillnaden. Han ber läsaren jämföra en tysk Henckels-kniv och en japansk Yanagiba-kniv. Båda ser enkla ut i sitt utförande, men handen hittar omedelbart ett perfekt grepp kring skaftet på den tyska kniven. Den japanska kniven kan man däremot hålla på väldigt många sätt, en kock kan tillämpa alla sina tekniker med den. Detta är tomhet, skriver Hara.

277 Acrylic

Sedan följer det som de flesta kanske tycker är bokens huvuddel, det rika materialet med bilder på olika föremål. Det är indelat i avdelningar efter vilket material föremålen är gjorda i:

  • Trä, bambu och lack
  • Papper
  • Metall
  • Tyger och textilier
  • Keramik
  • Syntetiska och nya material

Varje avdelning inleds med en mycket initierad text av Stefania Piotti, som är särskilt inriktad på textil och kimonos. Hon går igenom föremålen ett efter ett och sätter in dem i ett sammanhang, designhistoriskt om det rör sig om äldre föremål. Den första bilden här ovan föreställer en servis i lackerat trä från 1700-talet, som tveklöst ser mycket japansk ut.

Den andra bilden föreställer juiceförpackningar (2004), singerade Naoto Fukasawa, som sorterar under avdelningen Syntetiska och nya material. Förpackningens yta imiterar olika fruktskal, i det här fallet kiwi, så att känseln också stimuleras när man dricker. Den tredje bilden sorterar under samma avdelning, det är vaser gjorda i akryl (1989) av Shiro Kuramata. Sakta men säkert inser man hur rik och mångskiftande den japanska designen är.

WA är, vilket förtjänar att upprepas, en sagolikt vacker och välgjord bok. Ringarna på omslaget är delvis upphöjda, de känns och ser ut som om någon i omgångar droppat lack på pappret. Om du gillar japansk design, eller bara design, bör du läsa WA.

Se fler bilder.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fotobok: Bedövande vackra, barocka och sensuella blomsterkreationer

encyclopedia_g_1

Encyclopedia of Flowers
Makoto AZUMA
Foto: Shunsuke SHIINOKI
Lars Müller Publishers, 2012

”Plants wither and decay. It is their essence and their drama.”
–  Makoto Azuma

Föreställ dig ett mycket stort antal sällsynt praktfulla och exotiska växter och blommor i alla upptänkliga former och färger. Det är inte växter du kan räkna med att hitta i naturen – många av dem är sällsynta och udda hybrider – och förmodligen hittar du dem inte ens i en större blomsteraffär. De har namn som Hippeastrum × hybridum ‘Nymph’, Anthurium andreanum ‘Black Queen’, Cymbidium ‘Gâteau Chocolat’, Eustoma grandiflorum ‘Kikoushi’, Burrageara  ‘Living Fire’, Zantedeschia aethiopica ‘Green Godess’, Chrysantemuum × morifolium ‘Ping Pong Golden’, Helianthus annuus ‘Monets Palette’ och ytterligare 2000 arter.

encyclopediaflowers_156_157

Sedan använder den japanske konstnären och floristen Makoto Azuma de här blommorna och växterna och skapar kreationer som han lägger ned hela sin själ i. Kreationerna och arrangemangen är nästan som organiska skulpturer. Samtidigt fotograferar kollegan Shunsuke Shiinoki, också han florist och specialist på det här, kreationerna i olika stadier sedan växterna skiljts från sina rötter. De fantastiska resultaten kan man se i Encyclopedia of Flowers och förlaget, Lars Müller Publishers, har inte sparat på någonting för att göra boken lika vacker som sitt innehåll. Den är sagolik och har också prisbelönats.

Makoto Azuma berättar i sitt intressanta och passionerade förord att människan redan i förhistorisk tid gav blommor som gåva. Han berättar om hur han som ganska ung började arbeta i en vanlig blomsteraffär och om det första överväldigande besöket på Tokyos största blomstermarknad, en av de största i världen med produkter från hela världen. Han berättar också om sin egen filosofi apropå blommor och växter, som verkar ha formats under intryck av en allt globalare marknad och ständigt nya trender som avlöser varandra.

encyclopediaflowers_70_71

Makoto Azuma och Shunsuke Shiinoki driver en blomsterhandel i Tokyo som beskrivs som ”haute-couture”, vilket innebär att man inte bara kan stolpa in och köpa en blomsterkvast, i butiken tar man bara emot beställningar. Delvis har det att göra med en omsorg om blommorna och naturen. I en vanlig blomsteraffär slänger man mängder med blommor när de blivit det minsta solkiga, Makoto Azuma använder bara exakt det material han behöver. Hela förordet präglas av en sympatisk vördnad för naturen och allt levande.

encyclopediaflowers_208_209

Min första association när jag började bläddra i  Encyclopedia of Flowers löpte till Peter Greenaway och hans barocka estetik, perfekta scener och det ständigt återkommande förgängelsetemat. Ett längre citat ur förordet om hur Azuma och Shiinoki samarbetar, och något om deras gemensamma filosofi:

”[Shiinokis] work begins the moment a flower is cut from its root and gradually starts to decay. As it changes shape and its life begins to fade, the photographs capture a moment, containing it in stilled time. Every day I focus on emotion and sensation, literally extinguishing life as I cut flowers. Meanwhile, Shiinoki watches this process at my side. Just as I complete my work, he photographs it. As I continue a process of trial and error, hollowing out a life force, that is the moment of a life’s blossom in full glory, and that is the moment being captured. And yet, much like a man’s life cannot be summarized by one’s twenties and thirties, a full bloom encapsulates the totality of life, from birth to death. Life exists as a cluster.”

encyclopediaflowers_384_385

Titeln anspelar dels på encyklopedins etymologiska associationer till ett kretslopp, dels har den drag av uppslagsverk, den avslutas med en utstuderat detaljerad lista med växtnamn. Azuma skriver att det finns mängder med blommor och växter som inte har några namn – det gäller även dem på den kommersiella marknaden – men att han tycker att de förtjänar att få namn, eftersom de fyller våra liv med så mycket skönhet och mening.

encyclopediaflowers_68_69

Encyclopedia of Flowers är en förbluffande vacker bok och det är talande att den, trots att den bara innehåller drygt fyrahundra sidor, avbildar över 2000 blom- och växtarter. Jag tycker att den med sitt kombinerade överdåd och förgängelsetema i någon mån säger något om vår tid, förfallet som präglar åtminstone stora delar av västvärlden. Jag noterar också att kaktusar används ganska flitigt. Boken är ganska svårslagen som gåva – istället för de gamla vanliga rosorna eller tulpanerna?

encyclopediaflowers_148_149

Alla foton © Lars Müller Publishers

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner