Etikettarkiv: japansk litteratur

Novellantologi: ”The Book of Tokyo”

The Book of Tokyo
Red. Michael Emmerich, Jim Hinks
och Masashi Matsue
Comma Press

Tokyo är en stad, men också något mer, Tokyo är en plats laddad med ovanligt mycket mystik. De flesta av oss har säkert läst färre böcker och sett färre filmer som utspelar sig i Tokyo än i New York, London eller Berlin. Det är möjligt att det bidrar till att Tokyo fungerar så väl som projektionsyta för våra fantasier.

Det lilla men offensiva förlaget Comma Press i Manchester kan verkligen noveller, man har exempelvis gett ut de sinsemellan ganska olika storheterna David Constantine, Mirja Unge och Sverigeaktuelle Hassan Blasim (recension). Förlaget grundades 2003 med en utgivning av små antologier med noveller som utspelar sig i fyra olika nordengelska städer: Leeds, Manchester, Liverpool och Newcastle.

Den fantastiska antologin The Book of Tokyo bygger på samma koncept, den består av 10 noveller som utspelar sig i Tokyo skrivna av författare som Hitomi KaneharaNao-Cola Yamazaki, Banana Yoshimoto och Hiromi Kawakami. De flesta författarna är relativt unga, men flertalet av dem har vunnit åtskilliga priser.

När jag började läsa tänkte jag googla på alla platser, för att få en aning om hur miljöerna i novellerna ser ut. Det blev mer jobbigt än underhållande, så jag gjorde som jag brukar istället, Jag koncentrerade mig på stämningarna och atmosfärerna istället, och jag kan genast säga att jag älskade den här antologin, vars noveller håller en både hög och jämn nivå. De har valts med omsorg och de är mycket väl översatta.

Berättelserna sträcker sig från lågmälda och psykologiskt träffsäkra skildringar av förhållanden, mellan par, vänner eller familjemedlemmar, till noveller som är en smula noir eller rentav skräck. Boken börjar med ”Model T Frankenstein” av Hideo Furukawa. Den något överraskande inledningen: ”You see a goat. You did not expect there to be a goat, so you are surprised. But what you see before you is is not just one goat – there are several goats.”

Snart får vi veta att vi befinner oss på en ö strax utanför Tokyo, novellen handlar på sätt och vis om staden och dess gränser, verkliga och imaginära. Den handlar om gränserna mellan natur och kultur och har ett filosofiskt drag. Bitvis är prosan helt avskalad och okonstlad. När en färja anländer till ön går någon ombord som kommer att orsaka en enorm förödelse när han gått i land i Tokyos hamn.

Den andra novellen, ”Picnic” av Kaori Ekuni, är också otäck, men på ett helt annat plan. Berättaren är en ung man som är ute på picknick i en park med sin relativt nyblivna hustru. Till en början är allt helt vardagligt på gränsen till det idylliska. Men mannen verkar tycka att hustruns vurm för att ha picknick är suspekt, och så plötsligt, ungefär i mitten av berättelsen, öppnar det sig som en avgrund mellan dem: ”It was about then that I began to think that this woman, Kyoko, was kind of like a witch.”

Ganska många av novellerna handlar om mindre drastiska men plågsamma avstånd som har uppstått mellan människor. De flesta handlar om att hantera, förstå eller överbrygga de här känslomässiga avstånden. Det är naturligtvis en kulturell stereotyp att just Tokyobor skulle känna sig särskilt alienerade och ensamma, men det är ett tema som löper genom boken.

Berättelserna är psykologiskt intressanta och skarpsinniga och de präglas av en slags ömhet och omsorg. De är rörande och avväpnande. Jag tycker också att många av novellerna, både novellerna i sig och karaktärerna, är påtagligt filosofiska. Jag menar inte att det förekommer en massa namedropping, det enda jag kan komma på är att en karaktär lånar ut en bok av Roland Barthes till en turist, men det hör till berättelsen. Det jag menar är att stilen ofta är filosofisk och att karaktärerna ofta tillåts fundera, reflektera och analysera.

Tokyo finns med i alla noveller men ofta tvingas man lista ut att det är där den utspelar sig. Skriver Michael Emmerich i förordet: ”Tokyo remains the centre of publishing and home to the majority of Japan’s writers. But there has been a fairly pronounced tendency, at least in one prominent strand of contemporary Japanese literature, to turn away from an engagement with the particularities of Tokyo’s urban landscape – to retreat altogether, indeed, from the realities of place.”

Det finns många exempel på motsatsen, som i den underbara novellen ”The Hut on the Roof” av Hiromi Kawakami. Den utspelar sig i en närförort 20 minuters tunnelbanefärd från centrum och kretsar kring kvarterets fiskbutik. Det är en riktigt charmig och humoristisk berättelse. Jag tror att man lätt skulle kunna basera en film på den och göra något i stil med Smoke (1995) som handlar om en tobaksaffär i Brooklyn, dess innehavare och kunder.

Jag tycker att The Book of Tokyo är sensationellt underhållande, och det finns fler titlar i samma serie: The Book of Rio, The Book of Gaza, The Book of Istanbul, The Book of Liverpool och The Book of Leeds.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Novell 107: ”About Her and the Memories That Belong to Her” av Mieko Kawakami

G132-Cover-LOW-RES-e1435573789988

Köp

Novellen ”About Her and the Memories That Belong to Her” av Mieko Kawakami handlar om en kvinna i trettioårsåldern, som är någon slags tevestjärna. Novellen inleds med en reflektion om minnet, om att våra minnen i någon bemärkelse inte tillhör oss. Sedan växlar den över till att handla om en återträff i kvinnans hemstad:

”I don’t know why I decided to attend the reunion in my rural home town, where there was not a single person I wanted to see or remember, no one I had anything to say to.”

Den unga kvinnan distanserar sig från allt som har med hennes förflutna att göra. Hon talar ganska nedlåtande om sina forna klasskamrater, men när hon kommer till återträffen kan hon till slut inte upprätthålla sin coola fasad. Hon får veta att en av hennes vänner, när hon blivit vuxen, svälte sig själv till döds. När hon får veta det kommer minnen tillbaka som hon själv blir överraskad av.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

David Mitchell om sina fem japanska favoritromaner

9780720612868silence-300x460

David Mitchell är förmodligen mest känd för Cloud Atlas och årets The Bone Clocks, men han har även skrivit en massiv historiska roman som utspelar sig i 1700-talets Japan. Han är väldigt intresserad av Japan, väldigt kunnig, och med A.V. Club Books har han talat som sina fem japanska favoritromaner: ”David Mitchell on his 5 favorite Japanese novels

Mitchells absoluta favorit bland de japanska 1900-talsromanerna är Silence av Shusaku Endo, en roman som allmänt betraktas både som en modern klassiker och Endos mästerverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Notiser

litterära termer 26: watakushi shosetsu

Wikimedia Commons

Wikimedia Commons

”Dazai wrote in a simple and colloquial style. Many of his stories were based on his own experiences and were classified in the category known as the watakushi shosetsu, or ‘I-novel‘, autobio- graphical / confessional fiction. He also wrote children’s stories and historical narratives. The tone of Dazai’s postwar fiction was dark, but his scandalous life, drug addiction and alcoholism, love affairs, despair, and spirit of rebelliousness touched the lost generation of youth. […] Ningen Shikkaku (1948, No Longer Human) was an attack on the traditions of Japan, capturing the postwar crisis of Japanese cultural identity. ‘I never personally met the madman who wrote these notebooks…’ begins the epilogue of the story.”

Citerat från sajten books and writers som har en biografisk artikel om Osamu Dazai (1909-1948), men efter att ha läst på lite så vet vi att watakushi shosetsu inte var någon udda liten genre, utan periodvis en dominerande japansk genre, ända sedan Tayama Katais Futon (The Quilt) från 1907. Vår tids autofiktion är alltså inte ens ett ganska nytt påfund.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Upprörd borgmästare anklagar Haruki Murakami för att ha förstört en hel stads rykte

Enligt en nyhetsartikel i The Telegraph, ”Haruki Murakami has trashed our towns reputation, say angry town council”, har Haruki Murakami, en av världens mest inflytelserika författare, råkat i blåsväder. Han har retat upp invånarna i en liten bergsstad med 1900 invånare – de tycker att Murakami framställer dem som vanemässiga nedskräpare.

Det som retat upp invånarna i Nakatonbetsu är en passage på sidan 24 i en långnovell som heter ”Drive My Car”, som publicerades i en stor japansk tidskrift i december. En skådelspelare och hans 24 år gamla chaufför, som är från Nakatonbetsu, är ute och åker. När chauffören slänger ut en tänd fimp genom fönstret tänker skådespelaren för sig själv: ”Probably this is something everyone in Nakatonbetsu commonly does.”

Inget kunde vara mer felaktigt, hävdar stadens styrelse. Det hålls rent och snyggt och en ursäkt vore på sin plats. Men det framgår inte av artikeln om vare sig förlaget eller Murakami har gjort något uttalande.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Nyheter