Etikettarkiv: japanskt fotografi

Yukari Chikura: Zaido

Chikura_Zaido_SC_RGB

Yukari Chikura
Zaido
Steidl

Yukari Chikuras far fick en allvarlig diagnos, och en kort tid senare gick han bort. Traumat förstärktes av att familjen knappt hann ta farväl. En tid senare drabbas Chikura av en sjukdom och 2011 drabbas hela Japan av en våldsam jordbävning, en av historiens värsta, med efterföljande tsunamis. Förstörelsen var ofattbar och Japan var i chock och sorg.

Chikura är så nedslagen att hon knappt orkar gå upp ur sängen om morgnarna. När det är som allra mörkast uppenbarar sig Chikuras far i en av hennes drömmar. Han viskar till henne att bege sig till byn inbäddad i snö, där han bodde för länge sedan.

104_ZAIDO

En helgedom inbäddad i snö. Den är tillägnad Amaterasu, Solens gudinna. © Yukari Chikura

Det förefaller passande att just Steidl ger ut Yukari Chikuras sagolika, och aningen hemlighetsfulla fotobok Zaido, om urgamla, men levande, japanska trosföreställningar och riter. Passande, eftersom Steidls perfektionism och strävan att hela tiden bli ännu bättre, har något rituellt över sig. Boken är nästan som ett altare. Man bläddrar andaktsfullt.

25_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

17_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

100_ZAIDO

De två som bär gyllne masker är Oobakase och Kobakase. Det påstås att Oobakases sång har förts vidare från generation till generation, enbart bevarad i den orala traditionen.  På grund av att en Oobakase plötsligt dog, så gick sångens mening förlorad, så nu sjunger man en modern version. © Yukari Chikura

 

Zaido-ritualen är 1300 år gammal, den utgjörs av nio rituella danser och dansarna (nosha) måste förbereda sig genom rening och avhållsamhet. De får inte äta kött av fyrfota djur och de får inte besöka hem där nyligen avlidna bott. Danserna är som en slags besvärjelser, för att hålla olyckor stången.

105_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

Under några decennier var Zaido på väg att falla i glömska, på grund av att stora delar av de skriftliga källorna brann upp. Nu har Chikura med sina lyriska foton gjort delar av Zaido odödliga, och gjort dem tillgängliga för en global publik.

Boken är sagolikt vacker och med den följer en karta och ett häfte med en text som bör vara urberättelsen om Zaido. Steidl har inte sparat på någonting – Yukari Chikura är vinnare av Steidls asiatiska fotopris. Boken är tryckt på flera sorters papper, inte minst papper som är mer eller mindre transparenta. Vissa partier utgörs av svarta eller silverfärgade papper utan vare sig text eller foto, tempot sänks, så att man får andrum och möjlighet att njuta av skönheten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fotobok: ”Sleeping Souls of HIROSHIMA” av Tsuneo Enari

BK090965_1

Tsuneo Enari
Sleeping Souls of HIROSHIMA
Red. Yoji Takimoto
Essä: Toshiharu Itoh
Shinchosha Publishing, 2002

För några veckor sedan fick jag, lite oväntat, mejl från en japansk man, Yoji Takimoto, som jobbar som redaktör på ett förlag i Tokyo. Det visade sig att han hade sett min anmälan av Tokyo University 1968-1969 – Behind the Blockade med dokumentära foton av Hitomi Watanabe. Herr Takimoto berättade att han arbetat med boken när den först gavs ut och att han uppskattade att jag skrev om boken på svenska. Det innebar att han inte förstod så mycket, men han ville visa sin uppskattning.

Jag blev naturligtvis både rörd och glad och vi växlande några mejl. I ett mejl blev jag hälsad med ”Ola-san” och det hela slutande med att jag fick en annan bok som herr Takimoto hade varit redaktör för, Sleeping Souls of HIROSHIMA av fotografen Tsuneo Enari. Den kom inom en vecka som ett paket med posten. Det är en stor volym i ungefär samma format som en LP-skiva men mycket tyngre.

Enari är känd för sina fotoserier på temat Japan och erfarenheterna från andra världskriget. Han har fotat några av de japanskor som gifte sig med amerikaner efter kriget, ibland på grund av den nöd som rådde i ett sönderbombat Japan. Han har uppmärksammat de personer som lämnades i Manchuriet som barn, när Japan drog sig tillbaka, och som därmed växte upp i Kina. Och Sleeping Souls of HIROSHIMA handlar om staden Hiroshima, om dem som dödades i Hiroshima, den ödesdigra dagen 6:e augusti 1945, och om några av dem som överlevde.

Enligt bokens avslutande essä, skriven av professor Toshiharu Itoh, så visste inte Tsuneo Enari till en början hur han skulle lägga upp sitt arbete. Den sönderbombade domen (se omslaget ovan) är i stort sett det enda spår som finns kvar av den katastrofala förödelsen, att den är så väl bevarad beror på att bomben exploderade ovanför den.

En del av lösningen blev att Enari bestämde sig för att fotografera de platser där de dödas själar kan tänkas vila – resultatet är en serie vackra foton av vattendrag, löv, träd, parker och olika minnesmärken eller platser där invånarna ställt fram blommor eller tänt ljus för att hedra de döda. Bara ett fåtal foton visar vanlig stadsmiljö, ett foto avbildar en ensam cykel som står parkerad och kastar långa svarta skuggor framför sig.

Under varje foto anges platsens namn samt hur långt från explosionens epicentrum den ligger. Hiroshima-bomben fälldes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt. Den spred död och förödelse omkring sig i ofattbar omfattning.

Men innan han tog fotona, så träffade Enari en hel rad personer som överlevde atombombsattacken. Han lyssnade på dem och deras berättelser varvas i boken med fotona. Många av de här gamla männen och kvinnorna var bara barn 1945, men av de korta texterna att döma var deras minnen högst levande. Deras berättelser inleds oftast med upplevelsen av själva explosionen, det förblindande ljuset, chocken och uppvaknandet, den bisarra förödelsen, de döda och kringirrande skadade, ibland nakna eller halvnakna eftersom deras kläder förtärts av elden. En av de överlevande berättar att hon såg en kvinna som höll en bebis uppochner i ena benet. Bebisen saknade huvud. Som om man vore i helvetet, som en av de överlevande formulerar det.

Sedan börjar sökandet efter anhöriga, försöken att hitta hjälp och att utvärdera vad som hänt. Andra japanska städer bombades sönder och samman, men Hiroshima sparades som ett lämpligt mål för världens första atombomb. Invånarna hade därmed vant sig vid falska flyglarm och ljudet av flygplan. För att kunna utvärdera ”experimentet” ville man alltså bomba en stad som var intakt. Explosionen och radioaktiviteten skapar ett fullständigt kaos, och att läsa de här vittnesmålen är skakande. Man känner som en tung sorg.

För mig var det först lite svårt att få ihop bokens två delar – fotona och ögonvittnesskildringarna – men mot slutet av boken började jag förstå idén. Men det märkliga är att jag upplever mig som mycket mer mottaglig känslomässigt för bokens innehåll för att jag fått den av en japan, av Yoji Takimoto-san. Det kanske låter väldigt sentimentalt och irrationellt, men jag tror att det är så och Sleeping Souls of HIROSHIMA betyder väldigt mycket för mig. Och datumet den 6:e augusti har fått en delvis ny innebörd.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Recensioner