”Nothing is easier or more pathetic than being a critic, because they’re people that can’t get the job done,” hävdade Trump i ett tal i våras. Mot kritikern ställde han en annan figur: ”The future belongs to the dreamers, not to the critics.”
I ”How to Live With Critics (Whether You’re an Artist or the President)” visar Adam Kirsch att det finns likheter mellan kritiken av kritiken inom politiken och inom konsterna. En hård motsättning präglar förhållandet mellan utövare och kritiker. Inom politiken känns impulsen att försöka tysta alla kritiker igen från fascismen.
Kritiken av kritiken är inte sällan hånfull, hävdar Kirsch. Jean Sibelius lär ha sagt att ingen någonsin rest en staty av en kritiker. Ett annat känt och hånfullt exempel, som tillskrivs den irländska författaren Brendan Behan, är påståendet att kritiker är som eunucker i ett harem: ”They see it being done every day, but they can’t do it themselves.”
Kirsch tycker inte att det är märkligt att utövarna av konsterna emellanåt blir upprörda, eftersom de ser på sitt verk som en slags gåvor till mänskligheten. Kirsch bygger ut liknelsen och säger att det är begripligt att någon som inte får sin gåva väl mottagen lackar ur. Men mottagaren av gåvan har heller ingen skyldighet att låtsas bli jublande glad.
Konstnärliga utövare som ogillar kritiker använder ofta ett outtalat det-är-tanken-som-räknas-argument, men ”the thought is not the only thing that counts. Once a work of art emerges from its creator’s study or studio, it becomes the possession of anyone who interacts with it, and therefore it is open to judgment: Do I actually derive pleasure and enlightenment from it?”
Styckets avslutande fråga går inte att komma runt och utgör, hävdar Kirsch, grunden för all kritik. Men alla ställer sig frågan när de möter olika konstnärliga uttryck. Kritikern är egentligen inte särskilt unik:
”A critic is just a reader or viewer or listener who makes the question explicit and tries to answer it publicly, for the benefit of other potential readers or viewers or listeners. In doing so, she operates on the assumption that the audience for a work, the recipient of a gift, is entitled to make a judgment on its worth. The realm of judgment is plural. Everyone brings his or her own values and standards to the work of judging. This means that it is also, essentially, democratic.”
Avseende demokratis framtid verkar Kirsch mena att just kritikern äger en sällsynt lämplig balans mellan verklighets- och möjlighetssinne: ”We will always need political dreamers; but for the sake of our democracy, we must hope that the future belongs to the critics.”
Och apropå antagonismen mellan författare och kritiker, i detta fall en författarkritiker, vilket kanske förklarar att kritiken tog så svårt: ”Richard Ford should swallow his pride over Colson Whitehead’s bad review” Den dåliga recensionen skrevs för 15 år sedan!
Ola Wihlke
BearBooks 