Etikettarkiv: Jeff Koons

Recension: ”Interplay. Neo-Conceptual Art of the 1980s” av Amy L. Brandt

9780262027533_0

Amy L. Brandt
Interplay. Neo-Conceptual Art of the 1980s
MIT Press, 2014

Konsthistorikern och kuratorn Amy L. Brandt gick bort 15 mars i år efter en tids tapper kamp mot sjukdom. Hon hann uppleva den positiva kritik som hennes studie Interplay genererade, men hon blev blott 37 år gammal. Kollegor på The Chrysler Museum of Art och andra inom konstvärlden har vittnat om vilket privilegium det var att arbeta med henne.

Interplay är en lika noggrann som initierad och passionerad studie över en löst sammanhållen grupp konstnärer i East Village i New York på 80-talet, som brukar samlas under beteckningen neo-geo, för att några av dem arbetade med geometriska former. Konstnärerna är målarna Ashley Bickerton, Peter Halley, Sherrie Levine, Allan McCollum, Philip Taaffe och Meyer Vaisman samt skulptörerna Jeff Koons och Haim Steinbach.

Men redan av omslaget till Interplay framgår det att Amy Brandt inte tyckte att neo-geo var någon bra beteckning. Ordet är överstruket. Alternativa beteckningar på rörelsens konst har varit simulationism, neo-pop, neominimalism och postabstraction.

001_fig_007

 Peter Halley, Two Cells with Circulating Conduit, 1986. Acrylic, fluorecent acrylic,
and Roll-a-Tex on canvas, 64 x 104 in. Image courtesy the artist. © Peter Halley

Brandt fastnade istället för beteckningen neokonceptualism, och på sätt och vis är hennes studie ett enda långt argument för att använda denna beteckning, även om den är väldigt mångsidig. Hon skildrar tidsandan väldigt väl och boken inleds med en karta över East Village, från Mercer Street i väst till Avenue D i öst och från 14th Street i norr till Rivington Street i söder. Femton gallerier finns utmärkta på kartan, men det är bara ett urval av dem som fanns då, bland dem Cash/Newhouse Gallery, FUN Gallery, International with Monument och Nature Morte.

Interplay är den första genomgripande studien av den här gruppen konstnärer. De citeras naturligtvis, tillsammans med gallerister, kritiker och andra inom konstvärlden. Kritiken var till en början ganska skeptisk och förvånansvärt mycket låter bekant, kritiken då mot exempelvis Jeff Koons använde ungefär samma argument som kritiken idag.

Man kan nog säga att neokonceptualisterna rent generellt hade ett ambivalent förhållande till den framväxande globala marknadskapitalismen – varumärken, reklam och populärkultur – på ett snarlikt sätt som popkonsten hade det. De åtta konstnärerna kommenterade, kritiserade och drog nytta av de nya idéerna och möjligheterna. Det är den här motsägelsefullheten kritiken mot neokonceptualisterna ofta riktar in sig på. Brandt tonar snarast ned denna kritik, hon framhäver konstverkens kritiska udd.

003_fig_001

Ashley Bickerton, Le Art (Composition with Logos) #2, 1987. Acrylic, bronzing
powders, lacquer, silkscreen on playwood, with chrome-plated brass, anodized
aluminum plus Anylux, 33 x 17 x15 in. Image courtesy the artist and Lehmann
Maupin, New York and Hong Kong. © Ashley Bickerton.

Det finns två skäl till att Amy Brandt förordar beteckningen neokonceptualism. Hon menar att den här gruppen med åtta konstnärer i sina verk visade prov på ett sällsynt stark historiemedvetenhet, i stor utsträckning handlar deras konst om konst, inte sällan med ironi kommenteras tidigare rörelser och riktningar. Därav titeln, Interplay, som väl kan översättas med samspel eller växelverkan.

Det andra, och delvis överlappande skälet, är att den här gruppen om åtta konstnärer, i ovanligt hög utsträckning var influerad av fransk kritisk teori, namn som Roland Barthes, Paul de ManJacques Derrida, Michel Foucault and Julia Kristeva.

003_fig_012

Haim Steinbach, un-color becomes alter ego, 1984. Plastic-laminated wood shelf,
radio-casette player, and latex masks, 31½ x65 x 16 in. Dr. Vezio
Tomasinelli collection. Image courtesy the artist and his studio.

Skriver Brandt apropå kopplingarna till de franska teoretikerna:

”Neoconceptual paintings and sculptures served as platforms for the investigation of intertextual and deconstructive lines of thought and the notion of the author. Neoconceptual artists implicitly suggested other possibilities for art historical and societal structures by highlighting their conventions.”

Ett särskilt kapitel ägnas åt att visa på vikten av postmodern teori för de åtta neokonceptualisterna, men det är fyra av dem som studeras särskilt noggrant: Bickerton, McCollum, Taaffe och Levine. Brandt skriver att dessa fyra tydligast illustrerar kopplingen. Men hon studerar intertextualiteten i flera kapitel som undersöker de åtta konstnärernas förhållande till exempelvis popkonst, minimalism och konceptualism.

Interplay är ett akademiskt arbete, men jag tycker att Brandt skriver föredömligt klart. Det är väldigt underhållande att läsa om en så begränsad grupp i en liten del av New York, när konstmarknaden expanderade så enormt mycket. De åtta konstnärerna utövade sedan ett stort inflytande på konsten, inte mist i Europa och Brandt lyfter fram Jeff Koons och Haim Steinbachs inflytande på Damien Hirst som ett betydande exempel.

Apropå sina Medicine Cabinets, medicinskåp fyllda med förpackningar med läkemedel, har Hirst själv sagt: ”I’d seen Jeff Koons hoovers, and that was what got me to do the Medicine Cabinets. I just badly wanted to do it myself. I felt like I’d sort of stolen his idea but done it in my own way.” Koons gjorde rader av skulpturer av olika slags hushållsapparater, däribland dammsugare. Readymades, mer eller mindre.

Det verkar också som om europeiska samlare och institutioner varit särskilt intresserade av det som de här åtta konstnärerna producerade under just de här åren i East Village. Deras sammanlagda produktion måste vara värd astronomiska belopp idag och många verk finns ju inte ens på maknaden.

Brandts argument för att skrota beteckningen neo-geo till förmån för neokonceptualism framstår som ytterst solida. Tveklöst var neo-geo ett för snävt begrepp. Fångar neokonceptualism istället in för mycket? Det är möjligt att det är så i vissa fall, men neokonceptualism framstår ändå som det avgjort mest meningsfulla av de olika kandidaterna. Konstverken i sig blir mer begripliga och fascinerande om man använder Brandts begrepp som verktyg.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ny praktisk guide till samtidskonst, allt från tatuerade grisar till David Hockney

9780714867397-940-1
The 21st-Century Art Book

Red. Lee Beard & Rebecca Morrill
Phaidon

Det är ganska lätt att redogöra för sina favoritkonstnärer, från olika epoker och rörelser, som man kan återkomma och fördjupa sin relation till. Det är betydligt svårare att orientera sig i samtidskonsten, skapa överblick och hitta nya favoriter i en konstvärld vars tempo är högt uppskruvat. Bland annat av den anledningen skulle jag vilja utse The 21st-Century Art Book till en av årets allra bästa och mest användbara konstböcker.

The 21st-Century Art Book är inte riktigt lika bastant och praktfull som den klassiska och nära nog oumbärliga konstguiden The Art Book (Phaidon), en bästsäljande bibel, men man kan se den som en fortsättning på den, och Philippe Apeloigs omslag, med en färgstark typografi – det ser nästan ut som om titeln vibrerar på omslaget – gör boken till ett åtråvärt objekt i sig och en utmärkt gåva.

Precis som i The Art Book så organiseras inte innehållet i The 21st-Century Art Book efter konsthistoriska klassifikationer, som perioder eller skolor. Istället presenteras de dryga 280 konsnärerna, från över 50 olika länder, i alfabetisk ordning – en konstnär, ett verk och en föredömligt komprimerad text om det – samtliga verk är alltså från år 2000 och framåt. Dessutom några hänvisningar till snarlika eller besläktade konstnärer i boken.

Om det låter krångligt är det enbart mitt fel, The 21st-Century Art Book är en sällsynt användarvänlig bok om samtida kost, man kan läsa den från pärm till pärm, man kan följa referenserna och se vart man hamnar och man kan använda den som uppslagsbok. Boken har ett litet, något för litet tycker jag, register med konsttermer och en kalender med de stora konstevenemangen i världen.

9780714867397-940-2

Dessutom gör bokens upplägg att det uppstår oförmodade och spännande möten, på ett uppslag mellan Marina Abramović och Tomma Abts, på ett annat mellan Paul och Damon McCarthy och Kerry James Marshall och på ett annat, mellan Mamma Andersson och Ibon Aranberi och på ytterligare ett annat, mellan Jockum Nordström och Rivane Neuenschwander. Det var länge sedan jag läste en konstbok och blev så besatt.

Boken är naturligtvis full av storstjärnor – Banksy (Untitled), Louise Bourgeois (Seven in Bed), Maurizio Cattelan (Untitled), Damien Hirst (For the Love of God), Jeff Koons (Acrobat), Ryan Trecartin (I-Be, AREA), Jeff Wall (Siphoning fuel) med många fler.

9780714867397-940-5

Av storstjärnorna att döma kan man tro att den samtida konsten är en utpräglat västerländsk historia, men konstnärerna kommer, nästan bokstavligt talat, från jorden alla hörn. Mångfalden är också påtaglig vad gäller olika medier och blandningar av medier, allt från foto och video till performance och traditionellt måleri.

Riktigt var man ska placera in kinesen Guo-Qiang Cais (Black Ceremony) färgsprakande kontrollerade explosioner vet jag inte riktig, men de ser verkligen ut att vara något utöver det vanliga.

Och vad ska man kalla Jeremy Dellers (the Battle of Orgreave) noggranna och väldokumenterade iscensättning av en av de mest våldsamma konfrontationerna mellan polis och strejkade gruvarbetare i Storbritannien vid 80-talets mitt? Massperformance? 800 personer engagerades och iscensättningen filmades.

Det är visserligen fegt att hävda att den starkaste trenden man kan spåra är frånvaron av trender, i alla fall dominerande, men jag tycker att mångfalden och blandningen av medier är slående. Frånvaron av tydlig politisk konst, i stil med Jeremy Dellers, är kanske en trend? Lejonparten av samtidskonsten verkar ha en mer forskande och undersökande attityd, vilket inte hindrar att den ibland ändå är övertydlig.

Men jag tycker att samtidskonsten enligt The 21st-Century Art Book är överraskande humoristisk. Jag är väldigt förtjust i Maurizio Cattelans miniatyrhisssar och jag skrattar, visserligen aningen motvilligt, åt belgaren Wim Delvoye (Sylvie) som specialiserat sig på tatuerade grisar.

Tidigare tatuerade Delvoye döda grisar, men efter 1997 tatuerade han dem levande, i ett försök att utmana konstmarknaden med levande konstverk. Du kan äga en levande konstgris, men du får ta hem den först när den är uppstoppad. Man tycker sig nästan höra ett indignerat väsande: Är detta verkligen konst?

Det var länge sedan jag hade så rolig när jag läste en konstbok. Det var länge sedan jag lärde mig så mycket nytt av att läsa en konstbok, framförallt om icke västerländsk konst. Jag läste The 21st-Century Art Book i två sittningar och vet att jag kommer att återvända till den åtskilliga gånger. Boken är en mindre triumf.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Konstbok: ”Kehinde Wiley: A New Republic”

Kehinde Wiley von Eugenie Tsai

Kehinde Wiley: A New Republic
Red. Eugenie Tsai
Essä: Connie H. Choi
Prestel

En av de riktigt stora separatutställningarna i vår är ”Kehinde Wiley: A New Republic” som visas på Brooklyn Museum fram till och med 24 maj. Det är i Brooklyn Kehinde Wiley har sin bas, Kehinde Wiley Studio, även om hans verksamhet drivs nästan som ett multinationellt företag, med Andy Warhol och Jeff Koons som förebilder. I likhet med de konstnärerna delar han också publiken i två delar – varma anhängare och dem som är mer kallsinniga.

Kehinde Wiley, född 1977, har tagit konstvärlden med storm, hans stjärna har varit stadigt stigande sedan hans karriär började för snart femton år sedan. Hans färgstarka och ofta monumentala målningar – på utställningen visas även skulpturer och verk i färgat glas – är ofta lätta att känna igen.

Wiley tillämpar så kallad ”street casting”, han går ut på New Yorks gator och söker färgade modeller, som han bjuder in till sin ateljé. Där får modellen titta i konstböcker med verk av gamla europeiska mästare. Sedan får han eller hon välja ett konstverk och sedan målar Wiley, bokstavligt talat, in dem i konsthistorien.

EL137.16

Colonel Platoff on His Charger, 2007–8 Oil on canvas, 309.9 × 309.9 © Kehinde Wiley

Den omedelbara effekten blir att Wiley åskådliggör hur underrepresenterade färgade män och kvinnor är i konsthistorien, men hans verk leder ju även associationerna vidare. Finns färgade män och kvinnor väl representerade i litteraturen? Hur gestaltas de i så fall? Finns de representerade i dagens litteratur, fotografi, scenkonst och konst? Hur gestaltas de i så fall? Och av vem och på vems villkor?

EL137.18

Willem van Heythuysen, 2006 Oil and enamel on canvas, 243.8 × 182.9 © Kehinde Wiley. (Foto: Katherine Wetzel, © Virginia Museum of Fine Arts)

I Wileys verk får ju modellerna åtminstone ett visst medinflytande och de får, ungefär som i en karneval, välja att bli gestaltade som personer med verklig makt och myndighet, som allt ifrån grevar och baroner till en envåldshärskare som Napoleon. De bär sina egna kläder, Nikes, Timberlands och overaller från Sean John, men poserna är lånade från konsthistorien. Det Wiley gör är i själva verket ganska vanligt inom hiphoppen, att artister på t.ex. skivomslag låter sig gestaltas som mäktiga, exempelvis sittande på en tron med en spira i handen. Men Wiley plundrar medvetet den ärevördiga konsthistorien och flyttar in den här estetiken i den konservativa konstvärlden.

EL137.31

Leviathan Zodiac, 2011. Oil and gold enamel on canvas, 243.2 × 182.2 © Kehinde Wiley. (Foto: Robert Wedemeyer, courtesy of Roberts & Tilton)

I sin serie The World Stage har Wiley använt samma koncept som i New York, men han har då sökt modeller i Mellanösten, Afrika och Latinamerika. Han har även börjat använda fler och fler kvinnliga modeller, vilket medvetet framhävs genom valet av omslagsbild till Kehinde Wiley: A New Republic, den vackra bok som ges ut i samband med utställningen. Titeln får man väl tolka som en optimistisk förhoppning om att det i framtiden inte ska finnas en så stark koppling mellan makt och hudfärg som det finns idag.

EL137.33

The Two Sisters, 2012. Oil on linen, 243.8 × 182.9 cm © Kehinde Wiley. (Foto: Jason Wyche)

Jag tycker nästan att Wileys målningar av kvinnor är vackrare än dem av män, där kopplingen till konsthistorien är starkare med hästar, spiror och utstuderade poser. Men målningarna av män är däremot underskattade på ett annat sätt – de är ofta väldigt humoristiska. Redan idén att placera in färgade män i en nästan helvit del av konsthistoriens kanon är väldigt roligt. Tanken att byta ut en random färgad kille från New York med Napoelon är väldigt roligt. När man sedan ser resultatet, män med basebollkepsar och hoodies placerade i en konsthistorisk kontext, blir det ännu roligare. Wiley är underskattad som humorist, åtminstone från mitt svenska perspektiv.

EL137.63

The Sisters Zénaïde and Charlotte Bonaparte, 2014. Oil on linen, 212 × 160 cm © Kehinde Wiley. (Foto: Robert Wedemeyer, courtesy of Roberts & Tilton)

Det finns dem som tycker att Wileys konst är kitschig, men om man avfärdar den som kitsch tycker jag att man missar inte bara en, utan många poänger. Jag kan inte recensera själva utställningen, men boken Kehinde Wiley: A New Republic är praktfull och så har man gjort något som borde göras oftare när en utställning ska presenteras – man har bjudit in tiotals personer, de flesta från konstvärlden, och låtit dem kommentera varsitt verk. Det gör att boken blir väldigt intressant och underhållande att läsa och bläddra i. Kommentarerna visar att Wileys verk är uppskattade och älskade av många olika anledningar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner