Etikettarkiv: Jeffrey Eugenides

Recension: ”The David Foster Wallace Reader”

9780241145463

David Foster Wallace
The David Foster Wallace Reader
Hamish Hamilton

David Foster Wallace begick självmord 2008 – han hade plågats att återkommande djupa depressioner – men hans litteratur lever vidare. Han betraktas fortfarande som en av de mest briljanta amerikanska författarna i sin generation. Jag tycker rentav att The Pale King/Blek kung, utgiven efter hans död, en 500 sidor lång ofullbordad roman, innehåller något av det bästa han skrivit. Inledningen är helt magisk och vittnar om att han inte bara är en genial och originell postmodern författare, han prosa är ibland sagolikt vacker.

Men om man vill utforska hans författarskap är The David Foster Reader ett svårslaget val, en tung pjäs på knappt 1000 sidor med utdrag ur romanerna, förutom The Pale King debutromanen The Broom of the System/Systemets sopkvast och Infinite Jest, noveller hämtade ur Girl with Curious Hair, Brief Interviews with Hideous Men och Oblivion och en hel rad reportage och essäer hämtade ur A Supposedly Fun Thing I’ll Never Do Again, Consider the Lobster och Both Flesh and Not.

blekkung-01_0_

På senare år har en biografi om Wallace kommit ut, D.T. Max Every Love Story is a Ghost Story, och han har dykt upp, med bandana och allt, som en karaktär i en roman av Jeffrey Eugenides. Och snart dyker han upp på bio i en film baserad på en bok skriven av journalisten David Lipsky. Wallace har liknats vid ett litteraturens svar på Kurt Cobain. Man kan bara hoppas att han inte bara lever vidare som ikon, utan att hans texter lever vidare och att han upptäcks av nya generationer.

9780141942896

The David Foster Wallace Reader är som en greatest hits och man lockar med en del material som inte tidigare publicerats, men det kanske mest är intressant för inbitna fans. Som novellen ”The Planet Trillaphon as It Stands in Relation to the Bad Thing” som publicerades 1984 i Amherst Review, när DFW bara var 22. Berättaren lider av en depression och har medicinerats, vilket får honom att känna sig alienerad, som om han befann sig på planeten Trillaphon, men (the Bad Thing/depressionen) är så hemsk att den inte är något alternativ. Det är hjärtskärande läsning:

”Imagine feeling really sick to your stomach. Almost everyone has felt really sick to his or her stomach, so everyone knows what it’s like: it’s less than fun. OK. OK. But that feeling is localised: it’s more or less just your stomach. Imagine your whole body being sick like that: your feet, the big muscles in your legs, your collarbone, your head, your hair, everything, all just as sick as a fluey stomach. Then, if you can imagine that, please imagine it even more spread out and total. Imagine that every cell in your body, every single cell in your body is as sick as that nauseated stomach.”

Men huvudnumret i den frikostiga The David Foster Wallace Reader är det Wallace redan är känd för, men boken borde funka både för dem som inte läst Wallace tidigare och dem som läst en hel del. Man får en fantastisk överblick när materialet är så här komprimerat och ordnat kronologiskt.

Oblivion_Stories_book_cover

Men redaktörerna har naturligtvis haft en nästan omöjlig uppgift, bara Infinite Jest är flera hundra sidor längre än The David Foster Wallace Reader. Samtidigt tycker jag att man kan hoppa över debutromanen, The Broom of the System, det kan faktiskt räcka med utdrag. Wallace hade inte själv särskilt höga tankar om boken.

Det jag saknar mest i The David Foster Reader är en kortfattad biografi. Det är uppenbart att hans böcker i någon bemärkelse är självbiografiska, men som läsare är det inget man vill spekulera i. Det kanske betraktas som omodernt att lägga vikt vid det biografiska, men i David Foster Wallace fall är ämnet svårt att undvika. Men The David Foster Reader är till bredden fylld med exempel på att han var en virtuos författare, några av hans bästa noveller finns samlade här, som ”Little Expressionless Animals” och ”Good Old Neon” och han skriver med samma skärpa och intensitet om Kafka som om Roger Federer och reportagen från en lyxkryssning respektive en hummerfestival i Maine är redan klassiker i sin genre.

En bonus är de efterord som följer på bokens olika avdelningar. De är skrivna av bland andra Hari Kunzru, Nam Le, David L. Ulin och Sven Birkerts. Wallace mamma, Sally Foster Wallace, har skrivit en kort men fin introduktion till avsnittet om materialet DFW använde när han undervisade.

Jag tror och hoppas att DFW kommer bli ihågkommen för att han använde postmodernismens arsenal med trick och använde dem för att skriva texter som på många sätt har något traditionellt över sig. DFW var i någon mån en traditionell humanist, en moralist, han var optimistisk, kanske rentav en smula (medvetet) naiv, men hans texter uträttar det han ville att de skulle göra, de får läsaren känna sig något mindre ensam.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Knausgårds katastrofala lunch med en kollega i New York

New York Times Magazine skildrar Karl Ove Knausgård sin resa genom USA. I den första delen, ”My Saga, Part 1”, skriver han om en katastrofal lunch med en amerikansk kollega vid ett tidigare besök i New York:

”[…] last time I was in New York, when a well-known American writer invited me for lunch. I brought three of my children with me, none of whom speak English. I thought we might have some difficulty, but hoped for the best. He came and picked us up at the hotel, and we took the subway down to Chinatown, where we found a suitable restaurant. I tried desperately to think of something to say. We had to have something in common, we were about the same age, did the same thing for a living, wrote novels, though his were of considerably higher quality than mine. But no, I couldn’t come up with a single topic of conversation.

He talked a little, I listened, nodding politely now and then, said: “Oh, really? Is that so?” while all the time I also had to communicate with the children, who weren’t used to strangers either.

When we got back to Sweden, I received an email from him. He apologized for having invited me to lunch, he had realized he never should have done it and asked me not to reply to his email.

At first I didn’t understand what he meant. I thought we’d had a good time. So why was he apologizing?

Then I realized he must have taken my silence personally. He must have thought I didn’t find it worth my time talking to him.

I wrote back and asked him if he’d seen any Bergman movies? No one talks there either. And Finland was even worse; there, no one ever said anything to each other. I wrote that I’m always like this, that I never say anything to people I don’t know, even when they’re having dinner at our house. He never answered.”

Vem är den kände amerikanska kollegan?

Knausgård avslöjar däremot inte vem den kände författaren är och det har spekulerats. Men häromdagen gav sig författaren tillkänna, i en recension i New York Times av Knausgårds senaste till engelska översatta Min kamp: ”Karl Ove ­Knausgaard’s ‘My Struggle: Book 4’” Recensionen börjar så här:

”‘The last time I was in New York,’ Karl Ove ­Knausgaard wrote recently in The New York Times Magazine, in his account of traveling through the ­United States, ‘a well-known American writer invited me for lunch. . . . I tried desperately to think of something to say. We had to have something in common, we were about the same age, did the same thing for a living, wrote novels, though his were of considerably higher quality than mine. But no, I couldn’t come up with a single topic of ­conversation. . . . When we got back to Sweden, I received an email from him. He apologized for having ­invited me to lunch, he had realized he never should have done it and asked me not to reply to his email. At first I didn’t understand what he meant. . . . Then I ­realized he must have taken my silence personally. He must have thought I didn’t find it worth my time talking to him.’

Knausgaard doesn’t reveal the identity of the American writer he had lunch with. But I will: It was me. I may be the first reviewer of Knausgaard’s autobiographical works who has appeared in one of them.”

Recensionen är skriven av Jeffrey Eugenides. Jag kommer osökt att tänka på inledningen till en av Erik Lindegrens sonetter: ”i speglarnas sal…” Men det här kanske bara är början, det kanske fortsätter med att Knausgård i sin nästa bok skriver om att en känd amerikansk författare, som han ätit lunch med och skrivit om i New York Times Magazine, skrev om lunchen i sin recension i New York Times av Knausgårds senaste bok. Vilket Jeffrey Eugenides sedan kan kommentera i sin eventuella recension av boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Ny laddning med burritorealism från Chipotle

Det här är en av skapelsemyterna. Jonathan Safran Foer hade beställt en burrito på snabbmatskedjan Chipotle Mexican Grill, men han upptäckte att han inte hade något att läsa medan han åt den. Då fick han en idé. Sedan mejlade han Steve Ells, Chipotles vd: “I bet shitloads of people go into your restaurants every day, and … have very similar experiences.” Ells var genast med på noterna och sedan brainstormade de fram idén att ha specialskriven text tryckt på muggar och påsar, som lanserades förra året.

De kanske inte uppfann hjulet, men idén är rolig, särskilt om man tänker på att några av de engagerade är fantastiska författare, bland de tio finns Toni Morrison, George Saunders och Malcolm Gladwell.

BuzzFeed Books var snabba att göra fem varianter på muggar, med texter av andra författare, som Jane Austen, Thomas Pynchon, Cormac McCarthy och Kafka. Det var meningar som man gav en mexikanskt kulinarisk touch, exempelvis: ”As Gregor Samsa awoke  one morning from uneasy dreams he found himself transformed in his bed into a monstrous burrito.”

CultivatingThought2Cups_Eugenides06

Och nu kommer ännu mer burrito realism, som Electric literature skämtsamt kallar den, från Chipotle i serien med litterära förpackningar, som de inte helt anspråkslöst kallar ”Cultivating Thought”. Även denna gång är det en imponerande samling författare som medverkar: Neil Gaiman, Amy Tan, Jeffrey Eugenides, Carlos Riuz Zafon och superstjärnan Paulo Coelho. Förpackningarna kommer att finnas i Chipotles restauranger inom kort, men redan nu kan man läsa texterna på hemsidan.

Enligt rykten ska författarna få riktigt bra betalt, även om det verkar osannolikt att det enbart är arvodet som lockat exempelvis Coelho. Det kanske bara är smickrande? Författarna kanske ser det som ett sätt att, som det heter nuförtiden, bygga sitt varumärke?

Förra gången när ”Cultivating Thought” lanserades glunkades det en del om att åtminstone några författare borde ha en mexikansk eller latinsk anknytning, något man inte verkar ha brytt sig så mycket om. BuzzFeed hade ett förslag som vi tycker var ganska bra, en variant på en mening ur Gabriel García Márquez berättelse ”A Very Old Man With Enormous Wings”: ”He had to go very close to see that it was an old man, a very old man, lying face down in the mud, who, in spite of his tremendous efforts, couldn’t get up, impeded by his enormous burrito.” Egentligen ska det naturligtvis vara ”wings”.

Men jag tycker nog att det skulle passa ännu bättre med dikter än prosatexter på snabbmatsförpackningar, av den enkla anledningen att de inte rymmer så mycket text. En kedja som Max skulle väl exempelvis kunna köra en serie med svensk lyrik från 1968, då Max grundades, och framåt på sina förpackningar? Eller helt nyskriven svensk lyrik? Det skulle vara riktigt kul att vara redaktör för en sån serie.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Nyheter

Suverän novellantologi från The Paris Review

George Plimpton's Business Card (The Paris Review)

George Plimpton’s Business Card (The Paris Review) (Photo credit: Wikipedia)

Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story
Red. Lorin Stein & Sadie Stein
Picador, 2012

Novellen är kraftigt underskattad och behandlas ibland nästan som en bastardform, som något författare förväntas ägna sig åt innan de skriver sin debutroman. Inom förlagsbranschen har novellsamlingen rykte om sig att vara svårsåld.

Men man ska inte överdriva, novellen är också älskad och borde passa vår tids medievanor perfekt. I Amerika är novellen fortsatt stor trots fundamentala förändringar på mediemarknaden, det finns fortfarande en hel del tidskrifter med tradition att publicera nya litterära noveller.

The Paris Review är en av dessa tidskrifter och när den grundades 1953 i Paris av Harold L. Humes, Peter Matthiessen och George Plimpton var det med det uttalade syftet att bli en experimentverkstad för ny litteratur. Vilket man verkligen blev och fortfarande är.

Redaktörerna för The Paris Review, Lorin Stein och Sadie Stein (inget släktskap), kom på den lysande idén att öppna tidskriftens arkiv för 20 samtida författare, bland andra Daniel Alarcón, Jeffrey Eugenides, Amy Hempel, Jonathan Lethem, Sam Lipsyte och Ann Beattie.

De 20 författarna fick sedan välja varsin favoritnovell ur arkiven och i en kort introducerande text förklara hur och varför just den funkar så bra. Novellerna i antologin är skrivna av bland andra Donald Barthelme, Raymond Carver, Steven Millhauser, Denis Johnson, Jorge Luis Borges, Wells Tower och Mary Robinson.

Resultatet är Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story. Det är en av förra höstens bästa böcker och en av de mest spännande novellantologierna på länge. Flera av novellerna är visserligen experimentella, men det här är en ganska lättläst bok, mycket tack vare att de flesta introducerande texterna är så bra. De är korta, ibland för korta, men gedigna och pedagogiska och ibland som små noveller i sig. De väcker lusten att både läsa och skriva och den här antologin kommer garanterat att användas på en hel del skrivarkurser.

Lustigt nog är inledande novellen, Joy Williams långa och bildtäta ”Dimmer”, överlägset svårast och Daniel Alarcóns introduktion till den en av de fattigaste, men Object Lessons är en väldigt generös och inbjudande bok, med både väntade val av noveller och noveller av nästan bortglömda författare. Tekniskt och stilistiskt är spännvidden mycket stor. Object Lessons är som en liten uppvisning i novellformens möjligheter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner