Etikettarkiv: Jenny Högström

Agri Ismaïl: Motsättningen mellan att gestalta och berätta är falsk

images (1)

Eric Bennett – Workshops of Empire (New American Canon)

Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning

”Det sägs att gestaltningen gör den litterära texten mer subtil. Skrivarskolor världen runt lär ständigt ut Tjechovs uttalande om hur författare, i stället för att berätta att månen lyser, bör visa hur månljuset återspeglas i en glasskärva. […] Ibland är det faktiskt bättre med en helt vanlig lysande måne.”

I GP Kultur drar Agri Ismaïl en lans för det föraktade berättandet och argumenterar för att den litterära gestaltningens hegemoni måste brytas: ”Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning”.

De glassiga och exploaterande förlagen

Jenny Högström tyckte att Ismaïl missade en väsentlig sak, att förlagen ger ut böcker, inte för att de är bra utan för att de är skrivna av trendiga personer med många följare på sociala medier. Många böcker som ges ut är ofärdiga, menar Högström: ”Det är förlagen som är problemet, inte gestaltningen”

Det finns ingen berättelsens essans

Nästa debattör var förläggare Gunnar Nirstedt, som snarast beskrev ett vittförgrenat systemfel som roten till det onda:

Skriver Nirstedt:

”Gestalttörstande läsningar av det slag som Ismaïl invänder mot syns överallt, och de glider gärna mellan det berättartekniska och det moraliska […] Jag har själv gett ut en roman i höst. Philip Teir konstaterade i sin recension (DN 26/10) att jag var bra på att skriva men dålig på att berätta..”

Och vidare:

”Den distinktionen är helt avgörande, och den gör Ismaïls poäng glasklar: i dagens litteraturdiskussion återkommer ständigt föreställningen om ett slags berättelsens essens — som om språket mest stod i vägen för en idealstory som varje författare bör vara kapabel att frilägga och presentera.”

En sådan förment essentiell litteratur ”är ytterst vansklig, inte bara för att den utesluter otaliga andra historier och erfarenheter; det litterära ideal som Ismaïl så träffande beskriver – och Philip Teir med flera ger uttryck för – är ideologiskt även i sin anpassning till befintliga sälj- och distributionskanaler. Många svenska kritiker har det gemensamt med bokförlag, ljudboksproducenter och filmbolag att de ser Berättelsen som en perfekt valuta vilken utan meningsförlust kan flyttas mellan olika format – papper, e-bok, ljudbok, TV-serie – och språk (det vill säga marknader). Här är mycket riktigt den sceniska gestaltningen ett grundelement.”

Vi lever i en tid av pladder

Nästa debattör var Mikaela Blomqvist: ”Vi lever i en tid av pladder”

Blomqvist, kritiker, kritiserade Ismaïl för att han laborerade med ett för snävt gestaltningsbegrepp och hon kritiserade Nirstedt för att han introducerade begreppet ‘storytelling’:

”Vi lever i en tid av pladder. Många samtida svenska romaner och diktsamlingar skiljer sig inte språkligt från långa krönikor, sms-konversationer eller planlösa privata anteckningar. Endast undantagsvis förefaller det vara resultatet av aktiva konstnärliga val. Är det då så konstigt att önska sig en mer genomtänkt gestaltning, det vill säga en form? Den önskan betyder inte att jag, som Ismaïl skriver, utgår från en check-lista eller en färdig mall när jag skriver. Och det innebär verkligen inte att jag förordar ”storytelling”, tvärtom. De prosaböcker jag tycker bäst om handlar om en gymnasielärare som slår sönder ett paraply, en lantmätare som hindras i sitt värv, två herrar som går på promenad, en man som bor ett år i ett hus och en kvinna som slarvar med sin korrespondens.”

Implicit sommarpratsnarrativ

Nästa debattör var Lyra Koli: Författaren har blivit viktigare än boken Koli ansluter på sätt och vis till Högströms kritik av förlagens jakt på säljbara författare, som sker på bekostnad av att ta fram bra böcker:

”Men till skillnad från Högström tror jag inte att det här bara är förlagens fel. Deras personfixerade utgivningsprioriteringar skulle aldrig fungera om inte kulturjournalistiken upprätthöll samma logik. Den primära texten har blivit intervjun, som nästan alltid kretsar kring två händelser: motgången och skrivprocessen, det vill säga hur det att göra litteratur av sina erfarenheter alkemiskt transformerar tragedin till något produktivt. Sådana intervjuer har gjort att varje roman och diktsamling numera omges av ett implicit sommarpratsnarrativ, som börjar i smärta och sorg, förlust eller förtryck, för att sedan lyfta fram bokobjektet som en symbol för att man lyckats vända motgången till framgång”

Här tror jag att Koli sätter fingret på en öm punkt, med implikationer långt bortom det litterära fältet.

Hon skriver: ”Författarens uppgift har blivit att beröra oss personligen, inte att skapa ett självständigt verk.”

Och: ”Texten, som något intressant i och för sig, är det verkligt hotade objektet idag.”

Debatten förefaller vara avslutad.

Iowa-modernismen

Vi var inne på ett snarlikt spår i det här blogginlägget. ”Ideologiskt färgad Iowa-modernism på export från USA”:

”Det har skrivits en hel del om USA:s och CIA:s olika försök att påverka kulturen och litteraturen under det kalla kriget. En sådan styrning var att påverka den estetiska inriktningen på skrivarutbildningar, som Iowa, som hade och har mycket hög status. Och estetiken gick på export.”

”Show, don’t tell”, skriv inte om stora frågor, samhällsfrågor eller ideologiskt laddade frågor. Koncentrera dig på individen och skriv apolitiskt. Ungefär så kan man beskriva Iowa-realismen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Det svenska mottagandet av Michel Houellebeqs ”Soumission”

1540-1

Soumission (Flammarion)

Allt var upplagt för att den franska litteraturens enfant terrible, Michel Houellebecq, skulle stå i centrum för den franska kulturdebatten under våren. Hans nya och sjätte roman, Soumission, trycktes i en upplaga om 150.000 exemplar. Romanen handlar om ett Frankrike, som genom olika politiska manövrar, blir en islamisk republik 2022. Läs mer om bakgrunden här.

Utgivningen av Soumission sammanföll med den brutala terrorattacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo, vars aktuella omslag ironiskt nog pryddes av en karikatyr av Michel Houellebecq. Författarens vän, Bernard Maris, en av tidskriftens chefredaktörer, var en av dem som dödades i attacken.

Intresset för både Charlie Hebdo och Soumission har, inte helt förvånande, ökat markant. Trots att en stor del av redaktionsmedlemmarna på Charlie Hebdo dödades, planerar man att utöka nästa upplaga till en miljon exemplar, att jämföra med en normal upplaga på drygt 100.000. Soumission har sålt sensationellt bra och klättrar på topplistorna. Houellebecq har dock lämnat Paris och avbrutit boklanseringen.

Michel Houellebecqs svenska förläggare, Albert Bonniers, ger i höst ut Soumission under titeln Underkastelse. Eftersom författaren tidigare uttalat sig mycket nedsättande om islam, men han har friats från anklagelser för hets mot folkgrupp, så har det legat nära till hands att avfärda romanen som en simpel provokation – alla Houellebecqs böcker är mer eller mindre provokativa – men kritikerna ger en mycket mer nyanserad bild av boken.

1540-1

Les particules élémentaires (J’ai Lu)

En kort genomgång av det kritiska mottagandet i Sverige:

Thomas Steinfeld recenserar Soumission i Sydsvenskan: ”I islamska republiken Frankrike”

Så här sammanfattar Steinfeld ramhandlingen: ”Den handlar om en utopi, som må stå för högerpopulisternas yttersta fasa: År 2022, berättar Michel Houellebecq, vinns valet till det franska parlamentet av ‘Front National’. För att förhindra att högerpopulisterna tar makten, bildar de andra partierna en koalition: socialisterna, gaullisterna (dagens UMP) och ett nytt islamistiskt parti, som är störst bland de tre mindre partierna. Presidentämbetet går till en muslimbroder med namnet Mohammed Ben Abbes. Steg efter steg, och utan alltför mycket motstånd, förvandlar denne moderata muslim Frankrike till en islamisk republik – och hela Europa följer efter, de nordiska länderna inklusive: De är trötta på sig själva, för att de inte längre tror på några västerländska värden.”

Huvudpersonen är en typisk Houllebecq-figur: ”Också hjälten och jag-berättaren i den nya romanen härstammar helt och hållet ur Michel Houellebecqs numera välkända värld: François är litteraturvetare och undervisar på ett mindre universitet i Paris, med få intellektuella och inga pedagogiska ambitioner. Han är ensam och nedstämd. Han kan, under bara några timmar, dricka två flaskor vin utan att det påverkar tankeförmågan, han röker minst fyra paket cigaretter om dagen, och det är bara de tillfälliga samlagen som ger honom korta ögonblick av harmoni med livet – samlagen, och kanske läsningen av Joris-Karl Huysmans böcker.”

Steinfeld läser romanen – Houellebecq får väl nästan betraktas som någon slags nihilist –  som ett hån mot både alla högerpopulistiska och främlingsfientliga partier, som vill rädda kontinenten från en islamsk invasion, och ett hån mot politisk islam: ”Det gäller framför allt att iaktta de yttre formerna, lär sig [François]. När butikerna för tajta damtröjor försvinner under den nya regimen, så går det desto bättre för affärerna som säljer vågade underkläder.”

Huvudkritiken riktas mot ett ”konstruktionsfel”: ”Om boken Underkastelse bara vore en satir, skulle den ha en stark poäng: Varför kräva att Europa bör försvaras emot islam, om islam redan är mera europeiskt än Europa självt – ända ner till matsedelsnivå? Varför satsa på motstånd, om kulturen som skall försvaras, för det mesta kan beskrivas i termer av obildning, kamp, hopplöshet, droger och våld? Men boken är inte bara en satir, utan också en utopi. Och i denna förbindelse ligger den här gången ett konstruktionsfel: Ty det går inte bra att håna någonting som man själv har hittat på. Det ligger någonting barnsligt över romanen, som om någon mycket ung författare bara hade låtit fantasin rusa iväg, för sitt eget nöjes skull utan hänsyn till att de olika delarna måste passa ihop om satiren verkligen ska träffa sitt föremål.”

Steinfeld radar upp rader av ”barnsligheter”, men tillstår att Soumission bitvis är underhållande: ”Över långa sträckor är romanen rolig att läsa, men nöjet gäller de udda idéerna, de sneda vinklarna och den fullständiga respektlösheten gentemot alla slags ‘värden’. Nöjet gäller inte polemiken.”

Det här är den överlägset mest kritiska recensionerna av dem vi läst.

9789100574611

Elementarpartiklarna (AB Pocket, 1998/2000

Nils Forsberg recenserar SoumissionExpressen: ”Ett liv på knä”

Forsberg identifierar också antihjälten François som en typisk Houllebecq-karaktär: ”Berättare är litteraturhistorikern François, några och 40, specialiserad på sekelskiftesdekadenten som blev katolik, Joris-Karl Huysmans. Han undervisar på Sorbonne men saknar karriärambitioner och vänner och säger sig vara lika politisk som dasspapper. Han är en ofräsch släkting till Meursault i Albert Camus Främlingen men skulle aldrig komma sig för att skjuta någon. Höjdpunkterna i hans tillvaro rör sig över hela spektrat från mikromat och internetporr till att ligga med sina studenter.”

Romanen är bitvis otäck, framhåller Forsberg, med sina stämningar av ett land på gränsen till inbördeskrig. Han tycker att den länge går att läsa ”som en plaidoyer för rätten att slippa ta ställning – till politik, till samhällsfrågor, till sociala konventioner. François kanske inte är direkt lycklig, men han är fri. Men Houellebecq vore inte Houellebecq om han inte drog konsekvenserna hela vägen. François konverterar till islam och får tillbaka sin tjänst på Sorbonne med bättre lön (även om det väl lika mycket är utsikterna till att kunna ta sig flera unga fruar som lockar). Den västerländska kulturen i stort är ändå på väg att dö. Flera andra europeiska länder har redan fått islamskt styre.”

Forsberg tycker att romanen inledningsvis provocerar med sin passive och politiskt inkorrekte huvudperson. Sedan provocerar den när han konverterar till islam: ”Den enda islamofobi som eventuellt står att finna i samband med den här romanen fladdrar förbi ungefär där, och då i läsarens huvud.”

Recensionen är överlag positiv, men inte direkt entusiastisk över romanbygget i sig. Han tycker den har kvaliteter: ”Soumission gör med andra ord sitt jobb som fabel, som tankeexperiment och – som litteratur. Michel Houellebecqs konstlösa prosa och raka berättelse är ett försvar för konsten i en tid när den gärna avkrävs tydliga svar, ställningstaganden samt inte minst moral. Soumission erbjuder ingetdera. Just därför fastnar den.”

Jag tycker att Forsbergs recension är riktigt bra, men lever vi verkligen ”i en tid när [konsten] gärna avkrävs tydliga svar, ställningstaganden samt inte minst moral”? Jag sticker ut hakan och hävdar tvärtom att vi lever i en historiskt unik tid, som kännetecknas av att konsten och litteraturen inte avkrävs tydliga svar, ställningstaganden och moral, åtminstone inte i västvärlden. Tydliga svar, ställningstaganden och moral betraktas väl snarast sedan ett par decennier som estetiska defekter, åtminstone inom samtida så kallad seriös konst och litteratur?

H.P. Lovecraft (Gollancz)

Kristoffer Leandoer recenserar Soumission i Svenska Dagbladet: ”Inte en roman för eller emot islam”

Leandoer är den kritiker som skriver mest ambitiöst om Soumission och inleder med att berätta om Houllebecqs syn på livet och litteraturen: ”Författarskapet börjar så här: ‘Livet är smärtsamt och fullt av besvikelser.’ En formulering som lika mycket gäller den egna erfarenheten som bokens ämne, den visionäre skräckförfattaren Lovecraft, som i berättelse efter berättelse skildrar människans underkastelse inför artfrämmande och överlägsna varelser. ‘HP Lovecraft. Emot världen, emot livet’ var år 1991 Michel Houellebecqs sätt att introducera sig själv och sin livssyn – genom ett annat författarskap, ett manifest i monografins förklädnad som utmynnar i påståendet att litteraturens uppgift är att ‘erbjuda ett alternativ till livet i alla dess former’. Ännu tjugofyra år senare är det nog så man bör läsa Houellebecq: det han iscensätter i sina romaner är alternativ.”

Leandoer sätter inte bara in Soumission i ett större litterärt sammanhang, han presenterar också en rad tolkningar av boktiteln, flera associationer som den väcker: ”Det finns ytterligare ett sätt att läsa titeln, och det är som angivande av arbetsmetod: den författare som vill erbjuda ett ‘alternativ till livet’ måste själv underkasta sig dess inre logik och acceptera vart dessa bär hän.”

Stilen gör den osannolika händelseutvecklingen trovärdig: ”Houellebecqs lugna, resignerade stil ger extrem trovärdighet åt skildringen av hur vardagen förändras genom små, knappt märkbara övergångar och betydelseförskjutningar.”

Detta verkar rentav vara ett av bokens viktigare teman: ”Princip efter princip – frihet, jämlikhet, broderskap – ges upp utan motstånd av bekvämlighet, egenintresse eller möjligen ren liknöjdhet. Det är själva processen som intresserar författaren: hur snabbt människor ställer om sin inre kompass, hur snabbt man skolar om den egna smaken, den egna ideologin, det egna ordvalet. […] Soumission är i första hand en roman om opportunismens mekanismer, om hur människor höjer rösten i första hand för att övertyga sig själva om riktigheten i sina nya värderingar, inte en roman för eller emot islam.”

Romanen handlar också om litteratur, bitvis är det bland det bästa Houellbecq skrivit: ”I andra hand är det en roman om litteratur. François är en stillsam litteraturprofessor med Joris-Karl Huysmans som specialitet. […] Den virtuella verkligheten, collagetexten, den hopplösa fångenskapen i varusamhället: mycket hos Huysmans pekar rätt mot vår tid, kanske särskilt just mot Michel Houellebecq. Samma grundläggande vantrivsel, samma fascinerade äckel inför den egna kroppen och dess funktioner, samma livslånga försök att ordna den materiella tillvaron på ett hyggligt tillfredsställande sätt. Huysmans blir ett alternativt självporträtt precis som Lovecraft – så kunde livet ha gestaltat sig – och de sidor i Soumission som behandlar Huysmans är bland de bästa och insiktsfullaste Houellebecq skrivit.”

Kristoffer Leandoer avslutar sin recension med att kalla Michel Houllebecq ”en osvikligt underhållande röst i vår samtid.” Recensionen är ovanligt perspektivrik och dyrkar upp Soumission för olika läsningar, av en roman som ytligt sett kanske mest framstår som en simpel provokation.

Leandoer skriver att Soumission i första hand handlar om opportunismens mekanismer och om hur snabbt vi ställer om ideologiskt när klimatet skiftar, så det är knappast bara en fransk angelägenhet eller en roman som har mist sin aktualitet när den kommer ut på svenska i höst.

9789100110437

Refug (AB)

Jenny Högström recenserar Soumission i Dagens Nyheter: ”Michel Houellebecq: ‘Soumission'”

Medan Steinfeld kallar Soumission för en utopi, kallar Jenny Högström romanen för en dystopi. Många teman känns igen från tidigare böcker: ”Houellebecq, tidigare ställd inför rätta för rasistiska och islamofoba uttalanden – men inte fälld – spinner här vidare på några av sina favoritteman: dystopin, västvärldens sammanbrott, islam kontra det konfessionslösa samhället, makt- och begärstrukturer, erotik, konst, turism, liberalism, humanism.”

Att fastställa en läsning är inte helt lätt: ”Som journalisten Guillaume Erner påpekade i Huffington Post, kan man jämföra Soumission med Paul MacCarthys skulptur på Place Vendôme: oavsett om man ser en gigantisk ‘butt plug’ eller en julgran, så går det i vart fall inte att bortse från att den existerar.”

Jag tycker att Houellebecq är underskattad som humorist, men Högström identifierar en Houellebecq på mycket gott humör: ”Något jag som gammal Houellebecqläsare snabbt kan konstatera är att det, liksom med Goncourtprisade Kartan och landskapet från häromåret – är en författare på utmärkt gott humör.”

Mycket känns bekant och väldigt houellebecqskt i huvudpersonens tillvaro: ”Här prunkar livsledan från första stund. Här inleds obegripliga romantiska relationer mellan unga sexiga studentskor som är hälften så gamla som sina sunkiga professorer. Här beskrivs vädrets växlingar och himlens skiftningar i grått med samma sociologiska precision och förment objektiva stil som urvalet av exotisk färdigmat, exotiska eskortflickor – eller den oundvikliga känslan av förfall och tilltagande ensamhet som är människans lott.”

Houellebecq är i sitt esse, tycker Högström, och fientligheten mot islam är nedtonad: ”Men en sak är definitivt annorlunda: där exempelvis Michel i Plattform var regelrätt islamofob, är protagonisten François i Soumission […] betydligt mindre rabiat.”

Kvinnosynen är däremot densamma, det vill säga allt annat än progressiv. Högström tycker även att romanen brister i realism, att Houellebecq verkar ha missat islams stadiga sekularisering. Inte desto mindre: ”Men det han gör, det gör han bra. Han fångar upp ett samtidstrauma och drar det till sin spets på ett mycket mer övertygande sätt än i exempelvis Refug. Och man behöver knappast vara islamofob för att rysa vid tanken på att vilken som helst religiös fanatism skulle tränga in i och ta över utbildningsväsendet. Eller vilken religion som helst, kort och gott.”

Soumission kan uppenbarligen läsas på många olika sätt, som en utopi, en dystopi, som en bok som tar ställning till religion i allmänhet och islam i synnerhet, men också som en roman som inte har religion, men opportunism, som sitt huvudämne. Den kan också läsas som ett försvar av konstens och litteraturens frihet.

9789100126384

För Kartan och landskapet (AB) fick Michel Houellebecq 2010 det åtråvärda Goncourtpriset. Det är, bland annat, en satir över konstvärlden och många anser att det är en av författarens allra bästa romaner. Först satir över konstvärlden och nu, med Soumission, satir över den akademiska litteraturvetenskapen. Två världar präglade av hård konkurrens och ständigt skiftande moden och trender, två världar Houellebecq tydligen har trivts med att vantrivas i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Modernista inleder utgivning av Ismail Kadare

Ismail Kadare (f. 1936) är en albansk författare med franskt medborgarskap. Han nämns ofta som en kandidat till Nobelpriset. Sitt internationella genombrott fick han redan med debuten Den döda arméns general (1963) och hans romaner är i dag översatta till över trettio språk. Till priser han erhållit hör Prix Mondial Cino Del Duca 1992; Man Booker International Prize 2005 och Prinsen av Asturiens pris 2009. Nu inleder Modernista, Sveriges mest offensiva förlag, sin utgivning av Kadares författarskap med de tre romanerna Krönika i sten (1971), Den hårda vintern (1973) och Drömmarnas palats (1981).

Ismail Kadare Krönika i sten

Ismail Kadare Den hårda vintern

Ismail Kadare Drömmarnas palats

Det är stort i sig att Modernista ger ut tre av Kadares romaner, som i likhet med Patrick Modianos kretsar mycket kring minne och sanning, men som måste betraktas som mer svårlästa, utgivningen är dessutom väldigt ambitiös.

Böckerna och omslagen, formgivning Lars Sundh, är sagolikt vackra och man har anlitat en mindre stab av förstklassiga översättare (Britt Arenander, Marianne Eyre, Agneta Rehder) och kritiker (Jenny Högström, Kajsa Ekis Ekman, Henrik C. Enbohm) som skrivit initierade förord. Nu vore det ännu lite roligare om Kadare kunde knipa ett Nobelpris.

Kajsa Ekis Ekmans DN-intervju med Ismail Kadare: ”Mannen som tog avstånd från sig själv”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter