Etikettarkiv: Jim Crace

Hur hårt får man såga en bok?

hatchet_jobs_pb”Rick Moody is the worst writer of his generation.”

Det är den inledande meningen i kritikern Dale Pecks omtalade recension av Rick Moodys The Black Veil. Recensionen infördes i New Republic 2002 under titeln ”The Moody Blues”. Den är också en nyckeltext i Hatchet Jobs. Writings on Contemporary Fiction (The New Press, 2005), som är en samling med Dale Pecks ofta essälånga sågningar.

Det var recensionen av The Black Veil som skaffade Peck fler fiender än han kunde hantera, inte minst på tidskriften The Believer. Den utlöste en mindre kritikerstorm, som fick Peck att besluta sig för att begrava yxan för gott. Hatchet Jobs är därför ett slags bokslut över en kritikergärning.

Under läsningen dyker en och samma fråga upp igen och igen: Hur hårt får man såga en bok? Dale Peck, som själv är författare, tar visserligen avsked av kritiken med Hatchet Jobs, men han ber inte om ursäkt för sin kritikergärning, han tycker att det är hans kritiker som överreagerat.

När jag läser Peck kommer jag att tänka på mina egna recensioner, och minns flera i vilka jag tycker att jag gick för långt, recensioner i vilka jag varit raljant och mästrande. En handfull personer kanske rentav förtjänar en ursäkt, men jag tror och hoppas att jag, precis som Peck, inte varit onödigt hård mot debutanter eller mindre kända författare.

Peck skriver väldigt förklenande om olika författare, han avfärdar en roman som låg och på vissa sätt fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, Infinite Jest, med orden ”David Foster Wallace has not merely written (and, I might add, found publishers for) what amounts to an airbrushed handjob of Thomas Pynchons fiction: hes done it twice.” Därmed sågar Peck också debuten, The Broom of the System.

Peck ger sig uteslutande på giganter i den samtida engelskspråkiga prosan, de allra, allra största. Förutom Moody och Wallace, storheter som Philip Roth, Colson Whithead, Jim Crace, Julian Barnes och Kurt Vonnegut. Och Dale Peck motiverar väldigt utförligt varför han tycker att en bok inte lever upp till förväntningarna man kan ställa på den, om man betraktar den som ett seriöst ordkonstverk.

Ju mer jag läser Peck desto bättre tycker jag om honom som kritiker, men hans recensioner lider ofta av ett och samma problem: överdrifter. Det är exempelvis inte sant att Rick Moody är den sämsta författaren i sin generation. The Black Veil var ingen lyckad bok, kanske Moodys dittills sämsta, men den inledande överdriften i recensionen tar liksom udden av alla goda argument Peck framför i resten av den långa recensionen.

Det är samma sak med The Broom of the System och Infinite Jest, David Foster Wallace var verkligen inspirerad av Thomas Pynchon – det mesta tyder på att han själv ansåg att detta inflytande inte enbart var av godo – men åtminstone Infinite Jest står sig fortfarande som en originell och väldigt underhållande roman.

Dessutom verkar Dale Peck drivas av en genuin kärlek till litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet. Han har en tydlig linje som han inte viker ifrån, inte ens när han recenserar de coolaste författarna eller författare som tippas vinna Nobelpriset. Han verkar omfatta en teori som är både ganska rolig och lite udda – roten till det mesta som är dåligt med dagens litteratur är… Ulysses av James Joyce.

Det är alltså denna megaklassiker som är den huvudsakliga orsaken till allt som är fel med den samtida prosan. Det är en lång historia men lite förenklat kan man säga att Peck menar att allt för många av dagens författare skriver för andra författare, han är alltså inte någon elitist. Men kanske är det stora problemet ett form av självöverskattning, att litteraturen så att säga står och faller med att just han försvarar den. Överdrifterna kanske mer är ett utslag av desperation än av elakhet?

Hatchet Jobs rekommenderas varmt till alla som är intresserade av samtida amerikansk litteratur och litteraturkritik. Det är inte ofta man man läser något så passionerat om samtida litteratur. Det är en verkligt stimulerande bok, också när man inte håller med, modig och oerhört inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Jhumpa Lahiri: ”Amerikansk litteratur massivt överskattad”

Den indisk-amerikanska författaren Jhumpa Lahiri, bokaktuell i Sverige i vår med Låglandet (Brombergs), skapade stort rubriker när hon uttalade sig generellt mycket negativt om amerikansk litteratur.

”Our reading habits are transformed by the mainstream and to be frank, I find American literature massively overrated,” sa Lahiri på den pågående Jaipur Literature Festival under ett samtal med författarna Jonathan Franzen, Jim Crace och Xiaolu Guo. Läs mer.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Man Booker-prisets longlist har blivit kort

Man Booker Prize, det mest prestigefulla brittiska litteraturpriset, har idag presenterat sin shortlist och nu är det bara sex kandidater kvar. När vi skrev ett inlägg om prisets longlist tippade vi att Eleanor Catton eller Jim Crace skulle ta hem hela spelet. Bägge finns med bland de sex, men nu går vi all in på Catton. Följande sex författare kan fortfarande vinna (klicka på länkarna för att läsa utdrag ur böckerna):

Man Booker Prize

Man Booker Prize (Foto: Wikipedia)

We Need New Names av NoViolet Bulawayo

The Luminaries av Eleanor Catton

Harvest av Jim Crace

The Lowland av Jhumpa Lahiri

A Tale for the Time Being av Ruth Ozeki

The Testament of Mary av Colm Tóibin

Priset har under åren ständigt mötts av kritik, oftast för att det ansetts vara för elitistiskt, men också för att valet ansetts för publikfriande. Årets lista verkar diplomatiskt utformad och utgör något slags mellanting.

BB

Lämna en kommentar

Under Listor, Nyheter

”… surely the most diverse longlist in Man Booker history”

Man Booker Prize

Photo credit: Wikipedia

Tidigare idag presenterade Robert Macfarlane Man Booker-prisets longlist, med de 13 kandidater som kan vinna årets litteraturpris. Man Booker, som tidigare anklagats för att vara elitistiskt , hävdar att årets longlist är den mest varierade i det brittiska prisets 45 år långa historia.

Med på listan finns författare från Storbritannien, Zimbabwe, Nya Zeeland, Kanada, Australien, Malaysia and Irland. Den 10 september presenteras en shortlist med sex kandidater och 15 oktober avslöjas vem som blir slutgiltig vinnare och 50.000 pund rikare. Nedan följer listan med boktitlarna inom parentes:

Tash Aw (Five Star Billionaire)

NoViolet Bulawayo (We Need New Names)

Eleanor Catton (The Luminaries)

Jim Crace (Harvest)

Eve Harris (The Marrying of Chain Kaufman)

Richard House (The Kills)

Jhumpa Lahiri (The Lowland)

Alison MacLeod (Unexploded)

Colum McCann (Transatlantic)

Charlotte Mendelson (Almost English)

Ruth Ozeki (A Tale for the Time Being)

Donal Ryan (The Spinning Heart)

Colm Toibin (The Testament of Mary)

Med knappast möjliga marginal domineras listan av kvinnor och tre av författarna – Bulawayo, Harris och Ryan – är romandebutanter. Böcker från tre oberoende förlag finns med på listan: Canongate, Granta and Sandstone Press.

Enligt ledande bookmakers ligger Catton, Crace och Toibin bäst till. Catton är dessutom, med sina 27 år, listans yngsta författare. Med tanke på juryns iver att framstå som varierad ser det vettigt ut att placera ett spel på Catton och ett på Crace, som är äldst och har meddelat att hans skrivande karriär är över.

”This is surely the most diverse longlist in Man Booker history: wonderfully various in terms of geography, form, length and subject,” meddelade juryns ordförande Macfarlane.

”These 13 outstanding novels range from the traditional to the experimental, from the first century AD to the present day, from 100 pages to 1,000 and from Shanghai to Hendon.”

Hilary Mantel vann förra året med Bring Up the Bodies, vilket gjorde henne till den första kvinnan och den första britten att vinna priset två gånger. Sedan dess har hon dessutom lyckats bli den första vinnaren av Man Booker att toppa Storbritanniens officiella bästsäljarlista, med just Bring Up the Bodies.

BB

Lämna en kommentar

Under Listor, Nyheter