Etikettarkiv: Joburg

6 februari, 2017 · 19:39

Novell 148: ”En stereo i Soweto” av Tshepo Mogale

20170206_165121

Med sin nyfikenhet och genuint internationella orientering är Bokförlaget Tranan helt unikt i Sverige. Förlaget gav ut sin första bok 1992, och var först inriktat på asiatisk litteratur. Idag är utgivningen betydlig bredare och man ger framför allt ut översatt litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och andra språkområden som de allra flesta andra svenska förlagen ofta ägnar ett förstrött intresse. Läs mer om Tranan

Berättarserien – kortprosa från Vietnam, Iran, Kanada, Sydafrika…

Ett av Tranans flaggskepp är Berättarserien, böcker med kortprosa från, om uttrycket tillåts, världens alla hörn. Hittills har man gett ut 25 titlar. Det här är några exempel: Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen, Georgien berättar: Goris fästning och Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen. Novellerna i den senaste titeln lär vara den enda litteraturen som översatts från khmer till svenska någonsin.

Vi fick möjlighet – ett stort tack till Johannes Svensson på Tranan – att publicera en novell ur Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Volymen innehåller 27 noveller av mycket skild karaktär, även om flera av dem handlar om eller berör apartheid, på ett eller annat sätt. Samtliga noveller är skrivna efter 1994, översättningen och urvalet har Jan Ristarp gjort. Det initierade förordet är skrivet av Stefan Helgesson.

Vi valde den korta och humoristiska titelnovellen, skriven av Tshepo Mogale, som även är ståuppkomiker. Vilket verkar logiskt när man läser den här charmiga och även en smula äventyrliga novellen.

Den handlar om två unga män från Johannesburg, som knappt känner varandra och ska åka ut till Soweto, där en av dem varit en gång tidigare. Den ena killen har bett den andre om skjuts, eftersom han ska köpa en stereo, som möjligen är stulen, i Soweto. Berättelsen börjar när de två kompisarna segar sig fram med bil i den täta och stökiga trafiken och närmar sig Soweto: ”Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning.”

En stereo i Soweto

En kvarts körning tänjdes ut till en grym 45 minuters exponering för fredagskvällstrafiken på Sowetos huvudgata.
”Nå, hör du Moshe, vet du nu exakt var det var du skulle möta den där killen?” frågar jag min färdkamrat som jag ger skjuts för att åka och köpa en stulen stereo till hans lägenhet.
”Ja, ja, jag tyckte att vi kunde träffas vid Protea polisstation, det är det enda stället i Soweto som jag känner till”, säger han.
”Ska du träffa en kille för att köpa stulna varor på en polisstation?” frågar jag misstroget. Vilka killar! ”Men hur kommer det sig att du inte hittar i Soweto, du är ju en Joburgkille?” frågar jag och försöker konversera.
”Jovisst, men jag har vuxit upp borta i East Rand, i Boksburg. Jag har bara varit här en gång”, svarar han. ”Och du?” frågar han, ”varför hittar inte du i Soweto?”
”Jag är från Bloemfontein”, svarar jag.
”Vad ger du mig för det?” skrattar han. ”Två svarta killar, en från Boksburg och en från Bloemfontein som inte hittar i Soweto. Vilken kul grej, va?”
”Ja, det är det ju”, säger jag och bryter också ut i skratt. Efter en stund säger jag: ”Men jag förstår i alla fall inte varför du måste träffa honom på en polisstation. Vi kunde väl ha sagt en verkstad eller nåt.”

Jag antar att det var det enda stället han kände till och jag var inte bekant med trakten här omkring; jag hade bara varit i Soweto en gång. Jag kände inte ens Moshe särskilt väl. Allt jag visste var att jag var pank och att han hade erbjudit mig hundra spänn för att åka med honom och hämta stereon. Jag hade träffat honom tidigare samma dag på Wits.
”Ja, vem är den här killen förresten?” frågar jag.
”Han heter Jabu, han verkar vara en just kille”, svarar Moshe.
”Och hur länge har du känt honom?”
Och Moshe, han muttrar: ”Ja, jag var i stan på Carlton Center när en kille berättade för mig om sin kusin som säljer stereo, laptoppar, mobiltelefoner och allt möjligt helvetes billigt. Så han ska sälja den här djävulska Technics med högtalare och hela skiten för 600 spänn. Men jag ska försöka pruta ner honom till kanske 500 spänn, du ska få se! Jag kan konsten att göra en god affär!”
”Nåja, vi får väl se när vi kommer fram”, säger jag.
Så vi släpar oss fram i trafiken på gamla Potch Road, fångade i en röra av taxibilar och folk som kör hem efter en lång vecka. Över hela kåkstaden hänger en tung filt av rök från de kolugnar folk använder som värmekälla. Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning. Högljudd kwaito-musik dånar ur taxibilarna, Shagaan-kvinnor i färgstarka kläder går förbi med sina stora lass av varor på huvudet. All slags spykos (snabbmat) lagas till av informella kockar runtomkring taaxistationen på andra sidan vägen mitt emot Baragwanath-sjukhuset, det största i södra hemisfären. När vi kommer längre in i kåkstaden kan vi se en lång räcka affärer, livsmedelsbutiker, affärer med begagnade bildelar och till och med en Nando’s Chickenland. Jag blir paff över mängden skyltar längs vägen, de sträcker sig kilometervis. Att köra bil i Soweto är en upplevelse för sig, för normala trafikregler gäller inte, taxichaufförerna regerar över vägen och man måste tillämpa yttersta försiktighet hela tiden. Plötsligt skär en taxi in framför oss och stannar. Jag rullar ner mitt fönster och ska ge mig till att skälla ut honom, men Moshe hejdar mig och ger mig en av de där gosse-jävlas-inte-med-den-där-taxichaufförenblickarna. När han är klar med att lasta ur sina passagerare börjar vårt körfält att röra på sig igen. Vi kör i åtminstone 25 minuter innan vi når vårt mål.
När vi stannar framför polisstationen står det två poliser vid grinden och pratar. Den ene har uniform och den andre är civilklädd. Moshe förklarar för poliserna”Eksê, bröder, vi kommer hit för att träffa en vän till mig. Jag känner inte till trakten så vi tyckte vi kunde väl träffa honom här vid polisstationen. Man vet ju att Soweto inte är det säkraste av ställen, så ni har väl inget emot att vi väntar här en stund?”
Den uniformerade polisen, han muttrar: ”Nä då, bröder, det går fint, jag går av nu, men inspektör Samadula här han ska se efter er killar”, när han går sin väg.
”Dag, imspetörn”, säger jag.
Inspektör Samadula håller i en stor automatpistol; han ser på oss och ler. Han har ett vänligt ansikte. Under polismössan har han en kort afrofrisyr och han är bredaxlad. Han har ett vackert ansikte med en lätt skäggstubb på hakan. Hans blanka ögon får honom att se ut som en sådan där person som tillbringar mycket tid i sin fantasi, på väg ut i rymden. Han går fram och tillbaka; han har ett svassande sätt att gå. När jag tittar närmare på honom kan jag svära på att han är full som en alika. Men så kan det ju inte vara, en polis i tjänst med automatpistol. Men efterhand som vi väntar inser jag ju – hallå, hallå – att det svassande steget verkligen är som han raglar, och de blanka ögonen och rymden i blicken: den jäveln håller på att tuppa av vilken minut som helst. När han raglar fram och tillbaka utanför grinden leker han med pistolen och muttrar på en cocktail av svordomar för själv.
När vi har väntat i 15 minuter börjar jag bli otålig så jag mumlar till Moshe: ”Hör du, är du säker på att den här killen kommer?”
”Jo, jo, coola ner dig bara, han kommer ska du se” svarar han.
Så jag muttrar vidare: ”Du, jag har faktiskt aldrig varit i Soweto, vi kan väl gå en liten tur till hörnet, vi kanske får syn på några brudar.”
Moshe håller med, och när vi strosar iväg från polisstationen talar han om för inspektör Samadula att vi tar en promenad. Han muttrar något till oss medan han fortsätter att ragla omkring. När vi går ner för gatan muttrar Moshe: ”Du, jag orkar inte vänta längre på den där Technics-maskinen; det första jag ska göra är att döpa den, jag ska skruva ihop ett stativ till den, och så ska jag lägga på en Luther Vandross och älska hela natten, jag kan inte bärga mig.”
Så jag muttrar: ”Ja, ja, låt oss först få tag i den där stereon, sen får du sköta din sexgymnastik. La du märke till nåt hos Samadula? Den jäveln är full som en alika! Vad fan vill det säga, va?”
Så när vi har gått en 400 meter beslutar vi att gå tillbaka till polisstationen. Vi ser inte till några brudar, det är bara taxi och bilar överallt. När vi närmar oss stationen ser vi att inspektör Samadula står mitt i gatan högljutt svärande medan han siktar på ett inbillat mål med sin pistol. Han får syn på oss och så skriker han: ”Hallå där, era jävla typer, vad fan gör ni här?”
”Vi är ju här … ” muttrar jag.
”VOETSEK! SCHTICK!” hugger han av och pekar med pistolen mot oss. ”Är ni fortfarande kvar, era jävlar; spring eller så mosar jag er!”
Vi vänder om och sprintar nerför gatan fortare än ficktjuvarna i Carlton Center. Efter cirka 100 meter stannar vi. Jag skakar som en liten tös och skriker åt Moshe: ”Din dumme fan, vad fan är det för ställe du tagit med mig till? Jag kommer att dö i det här jävla Soweto för en stulen radio! Jag har inte ens knullat en vit tjej än, och nu kommer jag att dödas av en full polis, wanyela sani!”
Moshe ser ganska skakad ut och blek för att vara svart. ”Vad är det för slags ansvarslöshet, att ge en full polis en så stor pistol?” säger han och börjar få tillbaka sin vanliga hudfärg.
Så jag står där mitt i gatan och undrar hur jag ska få tillbaka min bil. Vi bestämmer oss för att det bästa vi kan göra är att gå tillbaka med händerna över huvudet och förklara för Samadula att vi bara ska hämta bilen och köra vår väg.
Så vi går bort mot polisstationen med händerna i luften, som al-Qaida-krigare som ger upp. Vi går hela vägen uppför gatan och fram till vaktkuren med händerna i luften. Där hittar vi Samadula avtuppad på golvet med pistolen liggande ovanpå sig, med öppen mun och med drägel strilande nerför hakan och på halsen och bröstet.
Moshe säger: ”Vi tar den jävelns pistol!”
Men jag muttrar: ”Nej, absolut inte, det kan vi inte göra! Det är inte rätt, det kunde vi hamna i fängelse för. Vi tar bara hans plånbok och ger oss iväg.” Så jag letar igenom hans kläder och hittar hans plånbok, men allt han äger är 35 cent. Så vi låter det vara, svär över honom och går till bilen. Jag börjar spela upp de senaste minuternas händelser i huvudet. Jag tänker: Vad i helvete gör jag här, på en polisstation för att köpa stulna varor, rånar en avtuppad polis, var har jag min moral? Jag har fått en bättre uppfostran än det här! Vad skulle mina föräldrar tycka? Hur ska jag kunna förklara mig om jag åker fast?

”Fan också”, säger jag att jag märker att jag springer tillbaka till vaktkuren och sparkar den avtuppade polisen i revbenen. ”Jävla knöl! Tog nästan livet av oss och skrämde skiten ur mig!” Nu känner jag mig lite bättre och vänder tillbaka till bilen, klar att ge mig av fort som fan från det här dårhuset.

”Hola magents! Tjena killar!” är det nån som säger när vi kliver in i bilen.
”Jabu!” säger Moshe.

”Ledsen jag är sen, men du vet ju hur det är – afrikansk tid”, säger Jabu.
Jag hatar när svarta använder det som en ursäkt för att komma för sent?
”Så vart ska vi?” frågar Moshe honom. Jabu går in där bak och säger att han ska visa vägen. Vi kör i omkring tio minuter och lyssnar till Jabu som går på om hur hemsk hans tid i fängelset var och om alla han har rånat. Vi stannar vid ett skjul och Jabu säger”Såja, killar, vänta här, jag går och hämtar grejorna. Ge mig pengarna så kommer jag tillbaka med detsamma.”
När Moshe räcker honom pengarna säger han: ”Jag går med dig in.”
”Nej, vänta här, jag kommer tillbaka med detsamma. Dom här killarna är kriminella, broder, och dom gillar inte att få in främlingar i huset”, säger han. Så han kliver in i skjulet och vi blir lämnade kvar för att vänta på den där Jabu-typen.
Så vi väntar i fem, tio, tjugo minuter.
Jag säger till Moshe: ”Gå och kolla den där killen, det här är ju löjligt.”

Så när Moshe kliver ur bilen säger han: ”Du kan väl komma med, det är lite läskigt därinne.”
Och jag muttrar: ”Ja, det är det.”
Han bara tittar på mig. Så jag går ur bilen och vi går bort mot skjulet. Vi går in på gården. Plötsligt är det mycket, mycket tyst. Allt jag kan höra är mina egna fotsteg och mina hjärtslag. Vi märker plötsligt en rörelse inne i skuggan, vi skriker till båda två, och vad får vi se? En jävla katt.
”Puh!” suckar vi båda två. Vi öppnar dörren och slinker in i skjulet.
”Wola, hallå, är nån här?” frågar Moshe nervöst. Jag pissar nästan på mig när vi får syn på skuggan av en människa med upplyft hand som håller vad som ser ut som en kniv. Vi skriker igen och när vi vänder oss om får vi se en gammal kvinna som håller en träslev täckt med gröt. Än en gång känner vi oss som några riktiga klantskallar
”Hej, mamma, vi letar efter Jabu”, muttrar Moshe.

”Vilken Jabu? Det finns ingen Jabu som bor här. Kanske menar ni den där grabben som sprang igenom skjulet för 20 minuter sen? Är det en vän till er? Säg åt honom att om jag nånsin får tag i honom, så kommer han att få ångra det.” Hon skakar och svänger med grötsleven igen som med en käpp. Och så med en gång tappar Moshe kontrollen och säger med hög röst: ”Du ljuger, han är här inne nånstans! Jag vet att du gömmer honom nånstans! Jag vet att du gömmer honom, fan också, var är han?”
”Lugna dig Moshe”, säger jag. ”Jag är ledsen, frun, vi går. Om ni nånsin ser honom så var snäll och be honom ringa mig”, säger jag och försöker få Moshe på bättre humör.
Vi lämnar skjulet, kliver under tystnad in i bilen. Vi kör ut ur kåkstan utan att växla några ord. När vi kommer tillbaka till asfaltvägen kan jag inte komma på nånting att säga till honom som kan få honom på bättre humör. Jag öppnar munnen för att säga nåt, men allt som kommer ut är: ”Jag behöver fortfarande dom 100 spänn du lovade för bensinen.”

Tshepo Mogale
 

© Tshepo Mogale, Jan Ristarp & Bokförlaget Tranan

Lämna en kommentar

Under Noveller

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

15 april, 2016 · 09:29

Interview: urban planner Tanya Zack on Johannesburg

FW_WUTIJ_Poster

South Africa has gone through huge changes since apartheid was abolished 1990 and free elections was held 1994. One of the places that has changed the most is Johannesburg, South Africas largest city and the region’s most vibrant commercial center.

The publisher Fourthwall Books has published a beautiful series of booklets about different places in Johannesburg, most of them dominated by immigrants from other African countries. These immigrants are often very skillful entrepreneurs and they add to the character of the neighborhoods they live in.

Mark Lewis (interview + photos) has taken the photos for the booklets, urban planner Tanya Zack has written the texts. We had the opportunity to ask Zack a few questions about the books (review).

Could you tell us a little bit about the ideas behind Wake up, this is Joburg?

– I have always lived in Johannesburg and I grew up close to the inner city, in Bertrams. My worklife has often intersected with the inner city and I have a passion for its dynamism and surprise. But from around 2008 I had the opportunity through my work – doing research and policy – to work on some of the big issue areas of the inner city – such as so-called ‘bad buildings’. I became convinced that I need to spend more time in understanding and in diagnosing what I see in the city before I can hope to respond to it as an urban planning practitioner.

– I started walking the streets of the inner city and I was overwhelmed with the excitement of it. I learnt so much, saw so much I didn’t know existed in Johannesburg and also simply encountered these incredible experiences of interacting with people or of just watching. I felt humbled by how little I knew and understood and how my training and experience as an urban planner equipped me in some ways to have a lens for interpreting what I was seeing but the privilege of just being in the space and looking was a whole new learning experience.

FW_Mark-Lewis-Tanya-Zack_Tony-Dreams-in-Yellow-and-Blue_Cover-679x679

– Photography became a natural extension for me in the act of watching and I spent many months taking photos. This was also a vehicle of access because each photo required conversation, and permissions and so I got talking to people. It was still a personal project – looking, taking pictures, turning these into collages for the pleasure of absorbing and playing with the extraordinary images of the inner city.

– The next stage in this unplanned journey was the collection of stories. And Mark and I joined forces. I write the stories, he photographs them. We work together very closely so that the pictures tell a story and the words create images. In some cases the stories popped up because we encountered them in our wanderings. In other cases we set out specifically to understand a specific activity or person life and livelihood in the city. For instance we followed recyclers over a number of days and in some cases followed their stories over many months. Not every story is intended for publication. In fact most are just our personal encounter with our city.

FW_Mark-Lewis-Ansteys_1-679x679

– The selection of stories is not conscious as much as it is driven by ‘that feels right’ or that doesn’t feel right. The journey is intuitive. We are not trying to look at a particular category of person, space or activity but rather at something that feels lesser known, but important to us for understanding something about Joburg. They have mostly centered on less formal activities in the city and mostly in the inner city which is the dynamic heart of Johannesburg, often a first place of arrival for migrants and a place where buildings are constantly being re-purposed.

– We are not offering lessons or opinions on what should be done in Joburg. This is a creative task. If we can alert people in Joburg to something that feels a little lesser known and through that inspire a greater affection for this city of possibilities, we will have achieved a lot.

00004093

I have recently read the books, published by Fourthwall Books, by you and Mark and I have read another book that Fourtwall is involved in: UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises. Several themes are recurring in these books. One of those themes are change, rapid change on a grand scale. Several of your stories focus on marginality and informality. Can you tell us a little about that?

– One of the things the stories alert us to is people carving a livelihood on leftover space. All over Johannesburg leftover land and redundant buildings are appropriated temporarily or irregularly for living space, places of religious worship, gambling or for survivalist income generation. That space may be threatened or criminalized or ignored by the authorities. But these are often the only remaining places of opportunity for new entrants to the saturated informal economy of the inner city.

© Mark Lewis

 
– The most marginal of the activities and spaces that the story series explores is that of informal butchers who chop cow heads in a disused parking garage in the heart of the inner city. The condemned building that the story S’kop takes place in abuts highly formalized inner city structures and is within view of banking head offices and the cultural precinct of Newtown. It is in the shadow of the city railway station and is the backdrop to the city’s premier public art sculpture, the Firewalker.

– Several of the stories are located in leftover spaces or concern marginal economic activity. These activities that occur in the gaps of the planned and regulated city offer spaces of innovation and of experimentation with new ways of creating livelihoods and of city making.

– They may well manifest the shifts that begin as quiet moments and actions outside of the purview of formalized city planning but that over time normalize and mainstream in the urban space. More important than their absorption into the regulated city however is their value in pioneering new modes of practice – often out of necessity and at times out of a serendipitous accident of history. These fringes are the things to watch and learn from to understand how the remaking of cities happen in spite of the systems that resist change.

Humfrey, Caretaker of Ansteys
Humphrey Lenong, caretaker of Ansteys © Mark Lewis

 
In Tea at Anstey’s, about a beautiful art deco building where you live, you write: ”Everyone mentions crime or safety here.” Could you tell us a little bit about crime and safety in Johannesburg, and about what you think would be good policies to address these challenges?

– Violence is pervasive in Johannesburg. In all our stories there are views of crime and violence, whether violent physical crime, or violence of exclusion (such as of migrants) or xenophobia. In other research that I have conducted people speak of the violence and corruption exercised by security officers in the inner city, where violence is structural and where violence is exercised by security officers – in the form of extraction of bribes and threats or theft, as is alleged in several interviews I have conducted in the inner city – then the only action that can be taken is internal structural change within the state and security forces. This means that change has to start with cleaning up of policing and of the corrupt elements within local governance structures. It is a frightening city when people fear the law enforcement officers whose role should be protection.

Ansteys1
© Mark Lewis

 
Can you tell us about the trading patterns you have observed amongst migrant traders who have featured in your stories, such as in the story Inside Out?

Johannesburg, as an arrival city for migrants, is also a city where business is fostered by low end globalisation. In our story Inside Out we note that: “Arranged on the two tiers of Senga’s stall in the Rockey Street market are foods and oils unfamiliar to native Joburgers but as familiar as their own language to those who have crossed half a continent to be here. There are varieties of beans from Malawi and the DRC, palm oil from Ghana and Cameroon, spices from Nigeria, Mopani worms and dried fish from Zambia. Face creams and antiseptic lotions from the DRC, Côte d’Ivoire and France confound the description of this and other kiosks as ‘vegetable stalls’.”

– We learn that on-going research, price comparison, attention to displays, quantity and variety also mark the work of traders in the Rockey Street market in Yeoville. It’s a vibrant market hosting an Afropolitan trader population including barbers from Nigeria, dressmakers and fabric sellers from Nigeria, South Africa and the DRC, tailors and cobblers from Ghana and Nigeria, photographers from the DRC and Mozambique, and vegetable sellers from Zimbabwe and Mozambique. In the story Inside Out traders talk ‘trader language’ to one another. That story also reveals the intensity of a trade that is made possible through low-end globalization. People are trading across borders and are distributing goods to many cities using cell phones and informal networks of suppliers, bankers, transporters and traders.

”Geraldine is Zambian. Her imports of beans, peanuts, cassava, dried fish, eggplant and okra are sought after in Johannesburg, Cape Town, Durban and East London. She sources goods for regular customers and brings in what is in good supply. She is networked to the delivery trucks that serve traders like herself across South Africa. Sometimes the trucks carry only goods for cross-border traders. But if they are carrying furniture or other large items, the drivers might agree to add an extra bag or box to their load for the market traders. Geraldine also works with individual suppliers and customers who do not use trucks, but carry bags of spices, creams or vegetables on their backs. ‘If someone is coming I tell him to bring what I need, ’ she says. The trading lattice is organised by word of mouth and transactions are recorded on scraps of paper or in notebooks. It’s low-end globalisation: boxes of goods arrive from many countries and are funnelled through backyards to be sorted and to join other goods bound for stalls, shops and restaurants across South Africa.”

She now stocks from Nigeria, Cameroon, Malawi, Tanzania, Ghana, Mozambique and Zambia.

Winnie sitting on her bed
Winnie © Mark Lewis

 
You speak of harsh realities in Johannesburg but also of hope. Can yo tell us about the hopefulness you found in the Tea at Anstey’s story?

– The Anstey’s building in the heart of the inner city is an extraordinary example of inclusionary living in one building. There a unique mix of income, race and class characterizes the tenant population. It has evolved as an inclusionary housing development through an accident of history. Tea at Anstey’s tells the story of this glamorous building’s deterioration and of its reclamation and partial subdivision for affordable apartments for ownership. It also tells of the plush apartments that have been converted by artists and other creative professionals.

And of the communities within communities of this sociable urban space. One tenant calls Anstey’s ”a test tube for a real community” and the writer notes the following people entering the lift one afternoon:

”Mother with baby on back.
Teenager with finger in mouth.
Two young guys carrying backpacks and sporting big earphones under hoodies.
Teenage girl followed by toddler in pink tracksuit.
Man with cello case.
Man carrying child in Spiderman suit.
Woman wearing towel around waist and carrying bucket of water.
Tall, stylish man carrying three shirts and suit bag.
Old man with broken shoes carrying bulging bag on back.
Frowning nurse in navy trouser uniform.
Laughing guys carrying crate of beer.
Young woman in chef’s top.
Woman in large sunglasses rocking to loud music from phone. (Bright lipstick!)
Stout man with limp carrying two plastic bags filled with vegetables.
Small boy yelling, ‘Yay! New shoelaces! New shoelaces! Yay! Yay!’”

– This is not the sort of mixed community that we can readily ‘design’ into urban living. But it is the sort we hope for and the sort that, as Anstey’s shows, is possible.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Taggat som , , , , , ,

1 april, 2016 · 16:25

Ny fet och uppslagsrik bok om Johannesburgs skyskrapor

00004093
 
UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises
Red. Nele Dechmann, Fabian Jaggi,
Katrin Murbach & Nicola Ruffo
Foto: Mpho Mokgadi
Hatje Cantz / Fourthwall Books

”There is something about Johannesburg, about seeing the future and dreams. But living in a dream is fragile.”
– Guy Tillim

Sydafrika har förändrats oerhört mycket sedan apartheid avskaffades 1990 och fria demokratiska val hölls 1994. Landet, som ett tag var i fokus för världens intresse, har på senare år hamnat lite i medieskugga, men förändras fortfarande i snabb takt på rader av olika områden. En plats som har förändrats i särskilt hög takt: Johannesburg.

Det tyska kvalitetsförlaget Hatje Cantz har, i samarbete med det lilla spännande Johannesburg-förlaget Fourthwall Books, gett ut en fantastisk bok som bör intressera alla som är nyfikna på Sydafrikas största stad. Boken heter UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises och är en antologi med texter av olika slag, inte minst intervjuer, som har mer eller mindre tydliga kopplingar till 27 skyskrapor eller andra anmärkningsbara byggnader i Johannesburg. De flesta av dem är byggda under 60- och 70-talet, en period som verkar ha varit något av en ekonomisk guldålder för Joburg.

Boken har ingen inledning och inget efterord. Det är bara att dyka in i texterna; jag läste från pärm till pärm, men framställningen gör att man kan röra sig fritt fram och tillbaka i framställningen. Det är en text per byggnad och varje byggnad presenteras också fotografiskt och med ritningar samt med grundläggande fakta om byggnadens arkitekt, byggår, antal våningar, vad den användes till ursprungligen samt vad den används till idag.

4093-up-up-hc-hr-07

Johannesburg Sun. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi

 
En berättelse återkommer i olika varianter, den berättas eller anspelas på, och det är berättelsen om hur Johannesburg innerstad förändrades från att ha varit nästan helvit till att nästan domineras helt av andra etniciteter. Det här är berättelsen i sammandrag, åtminstone en variant av den. Under 80-talet började de stora finansiella institutionerna, försäkringsbolag och banker, göra tunga investeringar i Johannesburgs norra förorter. Det satte igång en utveckling som ledde till att fler och fler vita och förmögna flyttade dit från innerstaden. Dessutom flyttade fler och fler stora företag sina huvudkvarter enligt samma mönster.

Den här sortens mönster är visserligen inte unika för vare sig Sydafrika eller Johannesburg, i USA:s närhistoria finns det mängder med liknande exempel. Det anmärkningsvärda med utvecklingen i Joburg är skalan och hastigheten. Innerstaden blev mindre och mindre attraktiv, delar av den tilläts att förfalla och vissa byggnader övergavs helt enkelt.

Samtidigt ledde detta till kraftigt sänkta hyror och priser på bostadsrätter i innerstaden. Dels hindrade inte apartheid svarta från att flytta till innerstaden, dels försvann de ekonomiska spärrarna. Dessutom är Johannesburg en typisk så kallad ”arrival city”, innerstaden blev inte bara attraktiv för svarta sydafrikaner, från Joburg och resten av landet, som sökte nya möjligheter, till innerstaden flyttade också mängder med migranter från andra delar av Afrika som sökte ett bättre liv. De kommer exempelvis från Zimbabwe, Angola, Moçambique, Nigeria, Somalia, Etiopien.

4093-up-up-hc-hr-09

Standard Bank Centre. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi

 
På bara 10 år, mellan 2001 och 2011, växte provinsen Guateng, vars huvudstad är Johannesburg, med hela 30%. Under apartheid var innerstaden alltså nästan helvit, idag är knappt hälften av invånarna där sydafrikaner och av dem är en mycket liten minoritet vit. Om avskaffandet av apartheid och demokratiseringen är den stora ramberättelsen om det moderna Sydafrika, så är de här förändringarna som Johannesburg genomgått ett viktigt kapitel.

För varje byggnad som presenteras i boken redovisas byggnadens ursprungliga ägare/syfte och dess nuvarande ägare/användningsområde. Nästan alla de här små faktauppgifterna vittnar om förändring, oftast snabb och drastisk förändring. Uppgifterna för Trust Bank Building som byggdes 1970:

”Client/purpose: A new prestige building for South Africa’s Trust Bank.”

”Current owner/use: The Trust Bank Tower was sold in 2003 for R6.4 million (US$403.000). Now Redefine Properties owns the building, which is half empty but available for rentals.”

En 33 våningar hög skyskrapa i Johannesburgs innerstad för ett betydligt lägre pris än priset på en etta med kokvrå på Kungsholmen i Stockholm alltså.

Och uppgifterna för Second Kazerne Garage, som byggdes 1963 och bara hade fem våningar:

”Client/purpose: The city was in need of a new parking garage. This one, based on the structure of the first Kazerne, accommodated 1,300 cars.”

”Current owner/use: In the late nineteen-eighties the Kazerne ceased to function as a parking garage and became a taxi rank. It was then taken over by homeless people, and the precense of criminal businesses made it too dangerous for police to enter. The building was demolished in 2013.”

Byggnaden användes även av informella slaktare, immigranter från Zimbabwe, vilket vi har skrivit om i ett annat blogginlägg. Mark Lewis foton är spektakulära.

Och så ett tredje och sista exempel, uppgifterna för Anstey’s, en fantastisk art deco-skapelse byggd 1937. Den hotades av rivning 1989, men blev utsedd till nationellt monument 1994:

”Client/purpose: Built to house the luxury department store of Norman Anstey.”

”Current owner/use: The commercial sections were transferred to the Preservation of Anstey’s Building Trust, which now hosts artists’ studios, a crèche, and an HIV education center. The residential units were sold to private owners.”

Anstey’s utgör ett exempel på en positiv utveckling i Sydafrika efter apartheid, här bor människor av vitt skilda etniciteter och att döma av intervjuerna med dem trivs de väldigt bra tillsammans.

4093-up-up-hc-hr-01

Sandglen Towers. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi

 
De som har skrivt texterna i den här boken, de som har gjort intervjuerna, är verksamma inom olika fält, som arkitektur, stadsplanering, urban design och undersökande journalistik. Det som gör UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises så exceptionellt spännande och intressant är blandningen av människor de träffat. En av dem kämpar för hbtq-personers rättigheter. En annan är pensionerad arkitekt som ritat många hus i Johannesburg, inspirerad av modern brasiliansk arkitektur. En annan är gatuförsäljare från Nigeria som kränger jeans. Ytterligare en annan är Dali Tambo, son till ANC-kämparna Adelaide och Oliver R. Tambo. Ytterligare en annan som blir intervjuad är Guy Tillim, en av Sydafrikas främsta fotografer.

Jag har tänkt mycket på Tillims citat, som inleder den här recensionen. Många kommer verkligen till Johannesburg med drömmar om ett bättre liv, man arbetar hårt och idérikedomen är stor, men det verkar på många sätt vara ett väldigt tufft klimat att verka i. Alla som bor i Anstey’s trivs exempelvis och känner sig trygga och säkra, men bara inne i byggnaden. Att gå ut efter mörkrets inbrott verkar inte vara ett alternativ i Johannesburgs innerstad.

Kriminaliteten är ett ständigt återkommande ämne i boken, även om den bara nämns i förbigående eller anspelas på: Varför skulle jag åka in till city? frågar en pensionär som flyttat till en lugn förort menande. Det var åtskilliga år sedan han var där. En gigantisk industri har vuxit upp som erbjuder tjänster och produkter till skydd mot brott och våld. Ett avsnitt handlar om ett annat lukrativt område: begravningar.

Jag har svårt att komma på ett enda tungt vägande skäl att inte läsa UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises, även om jag tycker att den borde innehålla en eller flera kartor. Boken är ett ymnighetshorn av berättelser och otippade ingångar till ämnet Johannesburg, men det kan vara värt att påpeka att boken inte bara eller ens främst riktar sig till läsare som är intresserad av skyskrapor och andra byggnader. Visserligen är bildmaterialet rikt, men texterna handlar minst lika mycket om människor som har en eller annan koppling till byggnaderna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Taggat som , , , , , , , , , ,

23 mars, 2016 · 20:36

Photos by Mark Lewis of informal butchers in Johannesburg

FW_Mark-Lewis-Tanya-Zack_Skop_Cover-679x679

S’kop (Fourthwall Books) by Tanya Zack and Mark Lewis. S’kop is short for isiKop – ”the head” – in a hybrid Zulu/Afrikaans slang.

 
South Africa has undergone dramatic change since apartheid was abolished 1990 and free elections were held 1994. The South African society is still changing, on many different levels, and one place in particular has changed rapidly the last decades: Johannesburg.

The big insurance and banking companies began to invest heavily in the suburbs, particularly the northern suburbs, in the 80s. This triggered a flight of white and affluent people from the inner city and more and more companies moved their headquarters as well. The inner city became less attractive, parts of it was totally neglected, but Johannesburg is a typical “arrival city”, it’s not only attracting South Africans in search for opportunity, it attracts Africans seeking opportunity from the entire region. From Zimbabwe, Angola, Mozambique, Nigeria, Somalia, Ethiopia among other countries.

FW_Mark-Lewis-Ansteys_1-679x679

In only ten years, between 2001 and 2011, the province of Guateng, of which Johannesburg is capital, grew by 30%. During the apartheid years the inner city of Johannesburg was virtually all white.  Today, according to some estimates, less than 50% of the population is South African and of them only a very small minority is white.

The photographer Mark Lewis has worked a lot in Johannesburg during the last decades, and we are very grateful that we may publish a few of his amazing images of informal butchers in Johannesburg, most of them Zimbabwean immigrants. We also asked Mark a couple of questions.

Could you please tell us a little bit about yourself? How did you become a photographer, how did you develop your style and interest in telling stories?

– I kind of slipped into photography. I got a job painting the interior of a photographer’s studio and ended up staying on as his assistant. I then did advertising photography and moved to London in the 80s and started doing fashion photography for magazines like Blitz and The Face. I viewed my work with those magazines, in particular Blitz Magazine, as more social documentary than fashion as it really reflected the times and in that way the fashion of the day, post punk and the beginning of Thatcherite England.

– I returned to South Africa in 1994 and started doing work with an Africa Correspondent for various German publications so that work took me into the continent and that opened my eyes to a new beginning in photography and one that I felt more comfortable with. It was when I returned to live in Joburg after a very long absence that I met up with Tanya Zack and we both discovered our mutual desire to seek and tell stories of this ever changing city, and so began the Wake Up This Is Joburg series. Tanya’s knowledge of the city through her work as an Urban Planner enabled me to look at the city in a new way.  It has also increased my interest in urbanisation and the changes that are taking place in the peri-urban landscape in Joburg, South Africa and in the rest of the continent.

FW_Mark-Lewis-Tanya-Zack_Tony-Dreams-in-Yellow-and-Blue_Cover-679x679

S’kop is the first book in the Wake Up-series. Could you please tell us a little bit about the series and why you began to focus on the Kazerne, that ceased to function as a parking garage in the late 1980s and then became a taxi rank?

– Wake Up This Is Joburg is a series of 10 booklets, it tells the stories of 10 ordinary, interesting, odd or outrageous denizens of the city of Johannesburg. It was first conceived as one book by Tanya and myself, S’kop, but Fourthwall Books suggested we do it as 10 stories which we both liked. Tanyas and my initial thoughts were about looking at movement in and through the inner city; how urban space gets continually altered and abandoned and hijacked and also how people navigate through these altered, abandoned and hijacked spaces. So seeing cow heads pushed through the city centre in Woolworths shopping trolleys fitted exactly into what I was hoping to find. The heads are collected every day from the inner city butcheries and pushed to various abandoned or left over spaces around the city where they are chopped and cooked.

– On entering the abandoned space which had been a parking garage and then a taxi rank and was now occupied by informal butchers wielding axes and knives and smoke billowing from fires cooking huge pots of porridge and meat, and skulls and skins piled upon blackened concrete floors, it was quite an extraordinary site, the light was wonderful and we were soon welcomed into their space and allowed to witness this process. But then the extraordinary becomes the ordinary and then you can see it for what it is, which is a startling story of entrepreneurship and survival in the city.

All photos © Mark Lewis

The Kazerne, also known as Second Kazerne Parking Garage, 66 Harrison Street, was built 1963 and demolished 2013.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Taggat som , , , , , , , ,

19 mars, 2016 · 17:02

Unik serie med fotoessäer om olika platser i Johannesburg

FW_Mark-Lewis-Tanya-Zack_Tony-Dreams-in-Yellow-and-Blue_Cover-679x679
 
Tony Dreams in Yellow and Blue
Foton: Mark Lewis
Text: Tanya Zack
Fourthwall Books

Tea at Anstey’s
Foton: Mark Lewis
Text: Tanya Zack
Fourthwall Books

Tony och Orlinda Martins bor i ett märkligt hus i arbetarklassförorten Turffontein i Johannesburg. Lite på håll ser huset, omgärdat av staket, ut som ett sagoslott, som byggts till lite då och då. Flera bilar, som syns från gatan, är det första men inte sista tecknet på att Tony är en riktig samlare. Han kan, visar det sig, inte slänga saker som han tror att han kan laga. Och han försöker laga det mesta. Hela andra våningen är full med alla möjliga prylar som ska lagas, medan Orlinda har råkoll på ordningen på gatuplanet.

Tony2
All images © Mark Lewis

 

Om Tony och Orlinda och deras hus handlar Tony Dreams in Yellow and Blue, den andra fotoessän i den fantastiska serien Wake up, this is Joburg, som handlar om olika platser i Johannesburg, inte direkt turistattraktioner, och om människorna som lever och arbetar där. Det är små välgjorda och snygga häften utgivna av Fourthwall Books i små upplagor, man kanske skulle kunna kalla dem rapportböcker.

Tanya Zack, som har skrivit de nyansrika texterna är stadsplanerare och särskilt kunnig inom områden som ”policy development, research, writing, project management and facilitation of community participation.” Mark Lewis, som fotat, är en erfaren frilansfotograf med Johannesburg som bas.

Tony Martins sammanfattar de viktigaste årtalen i sitt liv: ”I was born in Madeira in 1940. I married in 1964. In 1966 we came to LM [Lourenco Marques, numer Maputo]. I worked there as a builder until 1970. In 1970 I moved to Rhodesia where I worked on the railways. After ten years independence came but we stayed there. In 1990 we came to South Africa.”

Tony6© Mark Lewis

 
Det sagoaktiga huset är fullt med grejor som Tony skaffat och reparerat. På andra våningen lagras sånt som ännu inte fixats: ”There are paintings, tins, buckets, a baby pram, a plastic headboard mould, radios, birdcages, a gramophone, a combat helmet, a teacup, a beach umbrella, three kitchen chairs, suitcases, plugs, a press drill, a watering can, a door, a rake, an empty casing for a movie screen, three old projectors, two typewriters, a few circuit boards, odd shoes, and a Morse code radio that announces ‘this will float’.”

Tony4© Mark Lewis

 
Och på garagetaket: ”Two human-sized plastic beverage bottles share the garage roof with a boat, a large windmill attached to a chemical drum, and a vintage moped driven by a Michael Jackson-lookalike manikin that Tony and his wife Orlinda have named after their son who lives in London.”

Arbetarklassförorten Turffontein har blivit allt mer mångkulturell, där finns kyrkor som representerar alla tänkbara trosinriktningar, och det är många immigranter, inte minst från andra afrikanska länder, som söker sig hit. Tony har, med byggmaterial som han säger att han hittat, byggt en mindre labyrint av rum som han hyr ut till singlar eller par. Sammanlagt bor det 34 personer i tillbyggnaderna. ”They are from all over,” berättar han, ”from Zim, Mozambique, Botswana and Durban.”

Migranter och immigranter har skapat en stor efterfrågan på billiga bostäder i Johannesburgs södra förorter. Tony är långt ifrån ensam om att hyra ut rum till dem, efterfrågan är extremt stor och det driver upp priserna. Det är inte ovanligt att folk avdelar rum med gardiner och hyr ut delar av dem i andra hand. Som så många andra sektorer i den sydafrikanska ekonomin, exempelvis taxinäringen, så är den här uthyrningsverksamheten till stora delar både blomstrande och informell.

Tony Dreams in Yellow and Blue ger spännande inblickar i livet i en förort i Sydafrika efter apartheid. Tony berättar, nästan lite stolt och trotsigt, att hans tillhörigheter får vara ifred; annars är brottsligheten ett ständigt återkommande ämne i det nya Sydafrika. Det här är en fantastisk liten bok, men jag skulle gärna ha sett att texten vore lite längre.

FW_Mark-Lewis-Ansteys_1-679x679

Den sjätte volymen i serien Wake up, this is Joburg heter Tea at Anstey’s och handlar om Ansteys, en art deco-byggnad inne i Johannesburg som tidigare var ett av stadens mest exklusiva varuhus och som var känt för sin tesalong. Det är också en historisk byggnad. Här bodde exempelvis den politiskt aktive skådespelaren Cecil Williams. Nelson Mandela var utklädd till Williams chaufför när han blev tillfångatagen 1962.

Tanya Zack, som alltså skrivit texten, bor själv i en lägenhet på 12:e våningen i Ansteys. Hennes lägenhet är på sätt och vis också historisk. Skriver hon inledningsvis apropå boken: ”This is my homage to Paula Barry, South Africa’s first sex change patient, who lived in this 12th-floor apartment in the late seventies.”

Med sina 20 våningar var Ansteys Afrikas högsta byggnad på 30-talet och i decennier var det ett shoppingparadis för dem som hade råd. Men det förändrades på 70-talet. Varuhuset ersattes av mindre affärer, skräddare och kontor. Zack berättar att Ansteys var unikt också på andra sätt: ”This would be one of the first buildings in which black people could own inner city flats. ‘No one wanted to live here,’ was as true as, ‘People were desperate to move to the inner city.'”

Ansteys1© Mark Lewis

 
Tanya Zack pratar med åtskilliga av sina grannar, av skilda etniciteter, och pratar med dem om hur det är att bo i Ansteys. Två saker återkommer om och om igen i den här berättelsen – stolthet över att bo i Ansteys, ett vackert och välfungerande hus i innerstaden, och frågan om säkerheten. Säkerheten är god i huset, men området bedömer de flesta som osäkert. Många berättar om rån och överfall i området, också på dagtid.

Skriver Zack: ”Everyone mentions crime or safety here. Margaret Mahlangy […] says, ‘We came here for safety nearly 15 years ago. We moved out of a township where there was too much crime. Now our three kids who grew up here say, ‘Let’s go stay in a township.’ And we say, ‘No!’ We now they are safe here.'” Men Sisi Mahlangu, som också bor i huset, håller inte med: ”Don’t ever get comfortable in Joburg!”

Humfrey, Caretaker of AnsteysHumphrey Lenong är Ansteys vaktmästare © Mark Lewis

 
Lägenhetsmarknaden i Sydafrika, som genomgått dramatiska förändringar på kort tid, verkar kunna svänga både snabbt och kraftigt. Somliga som haft turen att tajma marknaden – det talas om en bilkapare som köpte flera lägenheter – har kunnat göra riktigt stora vinster. När priserna var som lägst var de nästan osannolikt låga: ”In the early 2000s, as the building became indebted to the muncipality, people picked up units for R5000-R10.000. Records show that in this period a few sold for as low as R100!” På 2010-talet kunde en lägenhet kosta R450.000. Dagskursen för en rand är ungefär femtio öre.

Winnie sitting on her bedWinnie © Mark Lewis

 
Det verkar som om det bor ovanligt mycket kulturarbetare i Ansteys: konstnärer, journalister, musiker, fotografer, designers, arkitekter etc. Men mest anmärkningsvärd är blandningen av människor, olika etniciteter, åldrar och yrkesgrupper. Och om man undantar säkerheten verkar de allra flesta vara oerhört nöjda med att bo i Ansteys i Johannesburgs innerstad. Många framhåller att det är nära till allt, och att sammanhållningen är sällsynt god.

Ansteys hotades av rivning 1989, men blev utsett till nationellt monument 1994.

Många av häftena i Wake up, this is Joburg är slutsålda, de har tryckts i 150-300 exemplar, men om jag förstår saken rätt ska de tryckas upp i nya upplagor

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Taggat som , , , , , , , ,

10 december, 2015 · 13:29

Interview: Oliver Kruger on his photo series Golden Youth and Johannesburg

copertina 001

In his ongoing photo series Golden Youth photographer Oliver Kruger (b. 1977), based in Cape Town, draws on the tradition of African studio photography, amongst others, to capture the arresting faces and flamboyant street style of young urban South Africans. We had the opportunity to ask Oliver about his exceptional series of portraits, several of them collected in the beautiful volume Golden Youth (L’Artiere Edizioni).

Could you please tell us a little bit about your career as a photographer, and your special interest in the portrait as a genre?

My interest in photography came from my parents who were both keen amateur photographers, and many holidays fiddling and shooting pictures with their cameras. I also spent a while shooting skateboarding and the friends who I did that with.

Initially I learned photographic technique from fashion photographers, which is what I thought I would like to have done, but as it turned out was what I did not enjoy. People interested me more than aesthetics and style. As a result, I guess I enjoy portraiture. Also a photographer friend of mine in London with whom I used to drink, made me aware of all the great american photographers from Carlton E Watkins through to Stephen Shore and William Eggleston. I think after looking at the cannon of american photography I felt that there was a far more interesting world to explore outside of commercial photography, and that this sparked my real interest in photography.

Shelley_Mokoena_Johannesburg_2013

All images © Oliver Kruger

You have said elsewhere that the portraits in Golden Youth doesn’t represent a specific subculture, yet they seem so perfect gathered together. They express individuality, yet they seem to have something in common. Please tell us a little bit about the series and its connection to Joburg.

Johannesburg is a city created by commerce and industry and did not develop naturally around natural surface features, as such there is little to engage people outside of work and socialising. It’s infrastructure developed around mining and engineering, which has largely passed, and is a post industrial space which is quite ugly and yet beautiful at the same time. It also has a population of 12000000 people in the greater area, which covers four municipal areas. I think there is a convergence of two factors: One being a psychological space which not only permits, but encourages individuality and flamboyance, and a physical space in which it is one of the few ways that young people can assert themselves.

I came upon this project purely by chance. A friend of mine Bradley Abrahams, who is a designer invited me to join him at a kind of street culture festival, where he was attending a trade show and series of lectures by artists and designers. He mentioned that I should probably bring a camera. I decided to set a studio up in the parking garage where the trade show was held and grabbed anybody who interested me or whom I thought stood out for whatever reason. I went back for three years and set up studio for two days at a time. It was a great way of finding people from all the corners of Gauteng and Vaal Triangle, that I would never have been able to find through networks of friends or by driving around or going to bars, clubs or social events.

Zamokuhle_Nkutha_Johannesburg_2014

I might be wrong, but the clothes, even though they look luxurious, don’t seem to be brand name clothing. Could you please tell us a little bit about this specific street style?

Much of what people with a keen sense of style wear is what is found and appropriated. In a place with money and a huge foreign influence, it is easy to wear designer brands and recognizable names, and to differentiate oneself, you have to find something a little different. It seems to me to be an amalgamation of street style from the last thirty years, eighties hip hop, colonial references, pan-african designs and current pop references.

Abiah_Superstar_Johannesburg_2012

You are mostly a portrait photographer. I think your photos have a beautiful painterly quality. What have been the main influences, not necessarily photography, on this series and your photography as a whole?

At school, painters were held up as the pinnacle of artistic achievement. I also imagine that the painterliness comes from having people sit very still and not rushing. I admire certain photographers, like Stephan Ruiz, Oliver Sieber, Pieter Hugo and Katy Grannan, and have certainly borrowed from them. I also worked with Pieter Hugo, Alessandro Cecchinni and Randal Mesdon, from whom I learned a lot.

Pfano_Johannesburg_2012

Could you name a few of your favorite contemporary photographers, and say something about what makes you fond of them?

Stephan Ruiz, Oliver Sieber, Bryan Schutmaat, Pieter Hugo and Katy Grannan and Rineke Dijkstra would be my favourites, along with Stephen Shore and Alec Soth. I think mostly because of their considered manner of working, and their formalism, along with their critical engagement with the world.

Lulama_Dingani_Johannesburg_2013

And, finally, are there any other things from Joburg you would like to recommend? Art, galleries, music, books?

I would say that Johannesburg’s energy and the people that inhabit it are what I would like to recommend most. Once you get a handle on those two the rest follow. Johannesburg has a very active art and music scene unlike any other in the world. It also has amazing food if you know where to look. The books that I admire regarding Johannesburg would be any of David Goldblatt’s work in Johannesburg and After the Mines by Jason Larkin and many more. The work of the Drum magazine photographers and the press photographers of the eighties and nineties are very important. Also, many of the recent graduates of The Market Theatre Photo Workshop are producing amazing work.

Thabang_Moatshe_ Johannesburg_2013

Fani_Segerman_Johannesburg_2012

Maitele_Johannesburg_2012

Tish_Pillay_Johannesburg_2013

Rachel_Mohlabane 9

Photo 1-10 taken in Johannesburg: Shelly Mokoena, 2013, Zamokuhle Nkutha, 2014, Abiah Superstar, 2012, Pfano, 2012, Lulama Dingane, 2013, Thabang Moatshe, 2014, Fani Segerman, 2012, Maitele, 2013, Tish Pillay, 2013, Rachel Molabane.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Taggat som , , , , , , , , ,