Etikettarkiv: John Huston

Moby Dick behöver inte vara en pliktklassiker

En pliktklassiker är en bok man undviker eller misslyckas med att läsa, just för att den är så kanoniserad och omtalad som klassiker. Ungdomar uppmanas ofta att läsa pliktklassiker. Böcker som man uppmanar ungdomar att läsa riskerar att bli pliktklassiker.

Ett svenskt exempel skulle kunna vara August Strindbergs Röda rummet (1879). Det typiska amerikanska exemplet är Herman Melvilles roman Moby Dick (1850), som dessutom är ganska svårläst och, för att vara drygt femhundra sidor lång, utan någon vidare svängig intrig.

Kapten Ahab har mist ena benet i kamp med den vita valen Moby Dick. Ahab beslutar sig för att jaga Moby Dick och, till vilket pris som helst, döda valen. Det är själva ramberättelsen och innan man vet hur romanen är uppbyggd, med väldigt många korta och växlingsrika kapitel om de mest skilda ämnen och fenomen, låter det kanske inte särskilt spännande. Man tror helt enkelt inte att valjakt håller i drygt femhundra sidor.

Själv löste jag  problemet med Moby Dick som pliktklassiker genom att lyssna på den som ljudbok. På Audible.com hittade jag en version från  2010 utgiven av Tantor Media med Norman Dietz som uppläsare. På Audible kan man provlyssna innan man betalar för att ladda ned hela böckerna och Dietz ganska djupa röst lät och visade sig vara idealisk. Det är en riktig klassikerröst, som lätt skulle kunna bära bibliska texter.

Faktum är att Moby Dick har flera smått bibliska drag, och det är lätt att förstå att så många författare, musiker och konstnärer har blivit uppslukade av boken. Besatthet är i själva verket ett av bokens återkommande teman, men det är inte helt lätt att sammanfatta vad den handlar om. Den är oerhört mångsidig och det gäller både språk och innehåll.

Även om Moby Dick till stora delar är en allegorisk berättelse och även om Melville laddar på med en hel del symbolik, är det inte heller en överdrivet svårtolkad roman. Man kan läsa den som en ingående skildring av valfångstindusstrin som den såg ut på Melvilles tid, man kan läsa den som en gestaltning av en konflikt mellan idealism och kapitalism. Den är intressant och fängslande till och med när den är lite småtråkig.

Jakten på valarna skildras i all sin blodiga brutalitet, när den är som mest våldsam talar Melville om att ”en vägg av valar” täcker havsytan. Men syftet med jakten, själva drivkraften, är att utvinna valojla. Och valoljan används framför allt som ljuskälla. Den är ett mörker som gör ljus.

Det mest överraskande med Moby Dick är att den är så humoristisk. Melville är vass på ironi, satir och skämt. Han leker verkligen med språket och man får nästan känslan att romanen till stora delar har improviserats fram.

Att lyssna på ljudboken ger mersmak – precis som en religiös text lämpar sig Moby Dick för omläsningar. Ray Bradbury, som skrev manus till John Hustons Moby Dick-film (1956) med Gregory Peck i huvudrollen, hävdar att han läst de flesta kapitlen åttio gånger och vissa hundratjugo gånger.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner