Etikettarkiv: John Jeremiah Sullivan

Recension: ”The Emerald Light in the Air” av Donald Antrim

9780374280932Donald Antrim
The Emerald Light in the Air
Farrar, Straus & Giroux

Det har kommit ut många fina amerikanska novellsamlingar i år, men om jag vore tvungen att välja en måste det bli Donald Antrims The Emerald Light in the Air. Novellerna har publicerats i New Yorker de senaste femton åren. Men samlingen håller väl samman och även om grundtonen är tragisk är den bitvis hysteriskt rolig.

Skriver David L. Ulin i sin recension i Los Angeles Times: ”Think of Donald Barthelme crossed with Don DeLillo: black humor with an existential edge.”

Ingenting är enkelt för männen och kvinnorna i de här berättelserna, de har verkligen inte flow. De flesta karaktärerna är måttligt framgångsrika inom kreativa yrken, men brottas med problem på alla möjliga plan. Vi möter dem i vardagliga situationer, som är lätta att känna igen sig i – de går på parmiddagar, shoppar, går på zoo med barn.

Många av karaktärerna brottas med mer eller mindre uttalade psykiska problem, parrelationerna är allt annat än harmoniska – ett vuxet par som då det blir ihop bara träffas i andras lägenheter, eftersom båda två har rumskamrater. Det är ett slags lösning, eftersom de på så vis kan undvika en alltför påfrestande intimitet. Novellen heter ”Solace” och både mannen och kvinnan har farit mycket illa som barn. Kvinnan finner stor tröst i att de har en likartad bakgrund.

De olika karaktärerna – konstnärer, författare, skådespelare och lärare – visar sig inte direkt från sina bästa sidor. De gör bort sig, tappar kontrollen, de är uppgivna och pessimistiska. De trasslar till det ordentligt för sig. Men Antrim behandlar dem med en slags ömhet och man känner empati med dem. De försöker, så gott det går. De vill älska och bli älskade.

Det kanske låter vardagligt och småtråkigt, men det händer snarare väldigt mycket i de här novellerna på många olika plan, i och mellan karaktärerna och i språket. De handlar en hel del om konsterna och vad de kan ge oss människor, utan att det känns konstruerat.

The Emerald Light in the Air är litterär underhållning högsta nivå, obetalbar humor och existentiellt djup. Antrim är en fantastisk stilist och utnyttjar verkligen novellformens många möjligheter.

Ola Wihlke

Läs mer: ”Månadens hetaste novellsamling

Läs mer: ”Donald Antrim and the Art of Anxiety” John Jeremiah Sullivans oerhört fina porträtt av Antrim i New York Times. Handlar en hel del om hur författaren brottats med långa perioder av svår psykisk sjukdom.

Lyssna: ”Intervju med D. Antrim av Michael Silverblatt i Bookworm

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Månadens hetaste novellsamling

9780374280932Många verkar längta efter Donald Antrims nya roman, men om man gillar noveller är hans nya samling, The Emerald Light in the Air, en av höstens hetaste böcker. Den har fått strålande kritik – vi länkar till två bra recensioner, ett närgånget porträtt och, inte minst, titelnovellen, publicerad i New Yorker tidigare i år. Deborah Treisman och Antrim diskuterar novellen.

Donald Antrim is, after Thomas Pynchon, American literature’s presiding weirdo. He’s a trickster. His books are short, vivid, drastic and surreal, so much so that reading them is like driving 90 miles an hour while in third gear, in the back seat of a jalopy the author has stolen, while he disposes of his drugs by throwing them out the window.”

Citerat ur ”Staging Shakespeare in a Pit, and Other Dubious Calls” av Dwight GarnerNew York Times, 11 september 2014. Strålande recension, Garner jämför Antrim med en John Cheever i toppform.

Think of Donald Barthelme crossed with Don DeLillo: black humor with an existential edge. In the context of ”The Emerald Light in the Air,” however, it’s also something of an oblique strategy, a bit of sleight-of-hand or misdirection that disguises the real concerns of the collection as a way of catching us off our guard. […] I don’t mean to frame this as a criticism; in fact, it’s one of the most exhilarating aspects of the book, that it takes us in unexpected directions, moving from the outlandish to the intimate with the seamlessness of a single breath.”

Citerat ur ”Donald Antrims new story collection goes in unexpected directions” av David L. Ulin i Los Angeles Times, 29 augusti 2014. Ulin beskriver en rörelse i novellerna, som är skrivna under många års tid, mot en mer realistisk prosa. Det beskriver han, och andra kritiker, som något positivt. Recensionerna har över lag varit mycket bra, med mycket jämförelser med stora kanoniserade amerikanska författare.

Ett fantastiskt porträtt av Antrim skrivet av John Jeremiah Sullivan: ”Donald Antrim and the Art of Anxiety” Hela författarskapet diskuteras, och även vänskapen med Jonathan Franzen och Daviid Foster Wallace. Antrim har själv brottats med svåra självtvivel och djupa depressioner. Artikeln väcker lusten att läsa hela författarskapet.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Elvie Thomas och Geeshie Wiley, två kvinnor som förändrade den amerikanska musiken och sedan försvann

Wikimedia Commons/Privat samling

Wikimedia Commons/Privat samling

”In the world early-20th-century African-American music and people obsessed by it, who can appear from one angle like a clique of pale and misanthropic scholar-gatherers and from another like a sizable chunk of the human population, there exist no ghosts more vexing than a couple of women identified on three ultrarare records made in 1930 and ’31 as Elvie Thomas and Geeshie Wiley. There are musicians as obscure as Wiley and Thomas, and musicians as great, but in none does the Venn diagram of greatness and lostness reveal such vast and bewildering co-extent. In the spring of 1930, in a damp and dimly lit studio, in a small Wisconsin village on the western shore of Lake Michigan, the duo recorded a batch of songs that for more than half a century have been numbered among the masterpieces of prewar American music, in particular two, Elvie’s “Motherless Child Blues” and Geeshie’s “Last Kind Words Blues,” twin Alps of their tiny oeuvre, inspiring essays and novels and films and cover versions, a classical arrangement.”

Citerat ur ”The Ballad of Geeshie and Elvie. On the trial of the phantom women who changed American music and then vanished without a trace”, en lång och sällsynt välproducerad långessä av John Jeremiah Sullivan i New York Times Magazine, 13 april 2014. Fotografi och video: Leslye Davis. Produktion: Tom Giratikanon.

Essän kanske i första hand riktar sig till musik- och bluesfantaster, men den är häpnadsväckande bra också som en illustration till hur man kan använda teknik för att fördjupa en berättelse. Texten är fantastisk i sig, oerhört fängslande och rörande, men man har också använt foto, video och ljud på ett sällsynt spännande sätt. Med tanke på all fantastisk teknik dagens journalister har tillgång till, borde det väl egentligen produceras fler essäer av det här slaget? Och kanske särskilt när det handlar om musik?

Ola Wihlke  .JOHN JEREMIAH SULLIVANHIE AND ELVIE

Lämna en kommentar

Under Artiklar