Etikettarkiv: John Swedenmark

John Swedenmark, om amerikansk poesi på vinyl

Gatefold_STRAY.indd

FONO5
SUSAN HOWE & NATHANIEL MACKEY — STRAY: A GRAPHIC TONE
Fonograf Editions

Två vinylskivor från USA med poesi når mig via BearBooks. Den ena, Stray: A graphic tone, undersöker relationen mellan text och ljud. 2016 gjorde Shannon Ebner en utställning med fotografier ur böcker av Susan Howe och Nathaniel Mackey. Bägge poeterna jobbar oerhört medvetet grafiskt med sina böcker, och jag hade verkligen velat se utställningen.

Jag tänker mig att en avfotograferad boksida kan understryka poesins skönhet och eftertanke — mer än vad som är fallet vid direkt läsning. Och under utställningen spelades en unik skiva in med diktuppläsningar och annat. Det är den som nu har utkommit under titeln ”Sträva bort — en grafisk klang”. Utställningen fortsätter snurra, så att säga, och omslaget är rikt på dokumentation och information. Man blir sittande länge.

Susan Howe, född 1937, är en av världens mest inflytelserika poeter. På svenska finns en vacker urvalsvolym med dikter, Spinnaker, och en långessä, i översättning av Marie Silkeberg. Howe använder språket som material. På riktigt. Hon hittar grejer i arkiv och gamla böcker och ställer upp dem som dikter som handlar om demokratins sårytor i det amerikanska samhället, och om de fina ord som försöker täcka över dem.

Och hon jobbar med collagedikter där raderna täcker över varann, eller bara består av fragment. Att höra henne läsa blir en uppenbarelse, som förstärks av en intervju som tvärsäkert förklarar att det är ljudet hon eftersträvar när hon jobbar med det grafiska uttrycket. Så ett utdrag ur den tunga sorgeboken That This går faktiskt att läsa upp trots att raderna går kors och tvärs. Avbrotten blir en del av tidsflödet. ”Det skrivna är partitur” för att citera Jan Olov Ulléns essä om Sonnevi och musiken.

STRAY_inner-gatefold_

På andra sidan av skivan gör jag en ny bekantskap och möter Nathaniel Mackey (född 1947) utan förhandskunskap, men med örat upptränat efter att ha lyssnat noga på Howe. Hans dikter har afrikanska teman och apostroferar dogonfolket och deras förmänskliga förfäder andoumboulo. Jag måste framöver sätta mig in i hans dikter och teoretiska arbete. Men vad är det jag hör från grammofonen? Det är kort och gott polyrytmik i arbete. Fast på vacker engelska. Polyrytmik är samlingstermen för det musikaliska hantverk särskilt i Västafrika som blandar tystnader och olika taktarter till synes fritt och improviserat, men ändå så att det bildas växande helheter och mönster — tills ett slut ändå infinner sig. Och någonting har hänt under tiden. Trummorna, stränginstrumenten och xylofonerna har gjort en gemensam resa och kommit tillbaka.

Mackey har ett enormt förfinat handlag med rytmerna, pauserna och taktbytena. Men det som är grundvalen i hans poesi är att också språkljuden återkommer musikaliskt, som rim fast i början av orden och i vokalerna. (Liksom i den fornnordiska diktningens allitteration och assonans.) Språkljuden är hans bärande instrument, och att lyssna ger genast stimulans och idéer. Således är Ebners projekt att undersöka relationen mellan grafisk form och ljud ett oerhört lyckat experiment. Skivan når fram till väsentligheter, och uppmuntrar till ett mer intensivt och infallsrikt lyssnande också till andra vanliga poeter som bara läser högt. Ett lyssnande till tystnaderna och skiftningarna. Till världens närvaro.

John Swedenmark

Ett varmt tack till John för att han hade vänligheten att skriva om den här skivan. Jag beställde två LP från Fonograf Editions, som är specialinriktade på att ge ut samtida amerikansk poesi på vinyl-LP. Besök hemsidan, där du även kan lyssna på inspelningar.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Recensioner

Intervju med översättaren Daniel Gustafsson

Böcker av László Krasznahorkai utgivna av Norstedts och New Directions

 
2015 tilldelades den ungerska författaren László Krasznahorkai det sjätte Man Booker International Prize. Valet av pristagare var allt annat än publikfriande, snarare modigt, eftersom Krasznahorkais prosa är tät – meningarna sträcker sig ofta över flera sidor – och eftersom hans litterära universum är beckettskt mörkt, pessimistiskt och gränsande till det mystiska. Litterära valfränskaper är, bland många andra, Franz KafkaFjodor Dostojevskij och William Faulkner, vilket ger en viss ledning. Böckerna är visionära, kompromisslösa och djupt originella.

James Wood har skrivt en, trots att den är från 2011, svårslagen introducerande artikel om Krasznahorkai i New Yorker”Madness and Civilization. The very strange fictions of László Krasznahorkai” Det här en av Woods många eleganta beskrivningar av mötet med Krasznahorkais texter:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

Krasznahorkais översättare har fått mycket och välförtjänt uppmärksamhet. Det handlar om mycket svåröversatta böcker och en av översättarna, George Szirtes, har liknat prosan vid ”a slow lava-flow of narrative, a vast black river of type.”

arbetsplats

Jag har haft förmånen att få ställa några frågor till Daniel Gustafsson, som översätter prosa, poesi och dramatik från ungerska till svenska. Han har översatt de två romaner av Krasznahorkai som på svenska har fått titeln Motståndets melankoli (1989/2014) och Satantango (1985/2015), och han håller på att översätta en tredje, som kommer att heta Seiobo där nere. Romanerna och översättningarna har fått lysande kritik.

Skulle du vilja berätta lite om din bakgrund, om ditt intresse för litteratur – kanske något om favoritböcker – och hur det ledde vidare till att du blev översättare?

– För mig har det aldrig varit språket i sig, utan litteraturen som varit drivkraften att översätta, eller rättare sagt en kombination av de båda: det litterära språket. Redan när jag började lära mig ungerska satte jag igång att översätta – en ren och skär omöjlighet naturligtvis, med tanke på språkets komplexitet. Men jag fångades av den ungerska litteraturen, är ju själv hängiven läsare sedan ganska tidigt i livet och läste sedan litteraturvetenskap, teatervetenskap etc. i Uppsala och Stockholm. Jag kände nog alltid att jag på ett eller annat sätt skulle syssla med litteratur, även om jag idag har allt mindre tid för ren lustläsning.

14056658948_743ac8b4aa_k

– Favoritböcker är svårt naturligtvis, men i mitt intresse för Centraleuropa har jag dragits till författarskap som Thomas Bernhard, Witold Gombrowicz, Péter Nádas. Och Marguerite Duras är en annan författare som jag tror påverkat min syn på vad litteratur kan vara. Men det finns även en rad svenska författare som jag verkligen tycker om, inte minst språkligt: Cecilia Davidsson, Magnus Florin, Ida Linde och nu senast Mikael Berglund (som debuterade för ett par år sedan med den fantastiska romanen Ett föremåls berättelse om obesvar) bara för att nämna några. Det är författare som tar språket på allvar, ser dess möjligheter och utnyttjar dem. Sedan är jag också lyrikläsare, såväl svenskt som översatt, men det har gått i perioder. Blev väldigt glad för introduktionen av ny dansk lyrik som pågått ett tag, Maja Lee Langvad, Olga Ravn, Julie Sten-Knudsen med flera. Här finns många guldkorn.

Vilka var dina allra första uppdrag? Vilka är de största skillnaderna mellan att översätta då och nu när du är rutinerad?

– Mitt första uppdrag var romanen Stillheten av Attila Bartis, ett jobb jag tog mig an nästan helt utan förkunskaper. Jag hade som projektledare på Svenska institutet länge arbetat med utländska översättare som har svenska som källspråk, hade anordnat fortbildningar och seminarier, så jag tyckte att jag hade koll. Men när jag själv satte igång var det som att kasta sig ut över ett stup. Tack och lov hade jag en lysande redaktör för boken – Peter Karlsson – som behärskar ungerska, så översättningen blev ett slags översättarseminarium för mig, med honom som handledare.

13057767_o_1

– Även nu när jag översatt ett antal böcker, bland annat den krävande Krasznahorkai, känner jag att ungerskan på sätt och vis är mig helt främmande, ett universum jag aldrig kan bli en del av, att jag är en utomstående som kikar in – ibland rentav en bluff – och att varje mening är en enorm ansträngning att ta sig an. Men jag känner också en större trygghet, att jag kan behärska skräcken och på sikt ta mig förbi hindren, även om avgrunden fortfarande öppnar sig med jämna mellanrum.

Det finns ju många olika ideal om hur man bäst bör översätta en skönlitterär text. Arbetar du i enlighet med några teorier eller principer, eller är översättandet mer som ett hantverk i vilket språkkänslan och intuitionen är helt avgörande?

– Eftersom jag själv lärt mig översättandet i ett slags hantverksform och aldrig gått någon direkt utbildning, har jag svårt att applicera teorier. Men jag ser naturligtvis svårigheterna klarare nu, efter några år. I höstas var jag handledare för ett kortare svensk-ungerskt översättarseminarium – förhoppningsvis blir det fler tillfällen – och var tvungen att tänka mer strukturellt kring svårigheterna med att föra över ungerska till svenska. Men i slutändan handlar det nog för mig mest om känsla ändå, att destillera en litterär svenska som på något sätt motsvarar, eller snarare reflekterar, originalets litterära universum.

13059457_o_1

– En viktig aspekt för mig, kanske är det min enda teori egentligen, är att jag måste förhålla mig ”spatialt” till en text. Textens värld måste vara någorlunda bekant för mig, jag måste kunna se, dofta, höra den värld som källtexten skapar – utan att ha varit i ungerska  byar och småstäder på landet, med sina sjabbiga krogar och blåsiga gator, hade det varit så mycket svårare att översätta t ex Krasznahorkai. Nu, i hans senaste bok, som har en global utblick, innebär det stora svårigheter för mig att kliva in i textrummet, jag har ju aldrig varit i ett japanskt zenbuddistiskt tempel, och min tolkning av det på svenska blir därför mer av en fantasi, och det ställer helt klart högre krav. Sedan uttrycker ju alltid skönlitterär text sådant som är universellt och som jag som människa kan relatera till – känslor, ljud, intryck. Men när jag känner mig kontextuellt hemma i en text blir det så mycket enklare – och jag kan låta mig själv dras med på ett annat sätt.

Hela bokbranschen har ju genomgått stora förändringar på senare år, inte minst på grund av den extremt snabba teknologiska utvecklingen. Hur har översättarnas villkor påverkats? Hur ser villkoren ut idag jämfört med tidigare?

– Jag har svårt att uttala mig om det, har ju själv bara hållit på i knappt tio år som översättare. Men villkoren är ganska dåliga, särskilt för den som översätter mer krävande litteratur. Men vad gäller teknologin – läs internet – tror jag att översättningar bara går snabbare och blir bättre. Bildsökningar är t ex något jag ofta använder mig av för att hitta namn på knepiga föremål och annat. Det mesta går att hitta utan att man behöver ta sig till KB och kika i tjocka encyklopedier.

Du är inne på din tredje roman av László Krasznahorkai, en ungersk mästare som anses vara en av Europas, ja kanske världens, mest egensinniga och intressanta författare just nu. Han är svårläst och är, bland annat, känd för sina utstuderat långa meningar. En av hans översättare till engelskan har beskrivit hans prosa som en framflytande lavaström. Hur skulle du beskriva hans prosa? Vilken funktion fyller de långa meningarna i romanmaskineriet?

– Jag har väl hittat min egen ingång till hans språk, genom att rent praktiskt arbeta med det. Och jag kan efterhand börja hålla med Krasznahorkai i hans egen beskrivning av språket: att det är såhär människor talar, tänker, gör. De långa meningarna liknar i det avseendet livet, en slags språklig naturalism, som kan se knepig ut vid första anblicken. Hans berättelser och hans språk är dessutom intimt sammanflätade – narrativet är inte överordnat språket, som i bruksprosan, utan de är förutsättningar för varandra. Det är det, antar jag, som gör detta till stor romankonst. Jag känner mig tacksam över att få arbeta med hans texter, även om det varje gång är det samma skräck och förfäran över att behöva stiga ner i den där flammande lavafloden, som hans engelska översättare George Szirtes talar om.

Vad finns det för skillnader och likheter mellan de tre romanerna?

– De första två romanerna jag översatte – Motståndets melankoli och Satantango – utspelar sig en slags dystopisk ungersk miljö: den eftersatta, fattiga landsbygden i en slags tidlös tid, medan den senaste jag jobbar med – Seiobo där nere – rör sig globalt. Samtidigt hålls författarskapet ihop av Krasznahorkais säregna diktion. Och de teman han jobbar med – maktordningar, mänsklig svaghet och individens hopp om en mening med alltihop – går igen i hans texter.

– Det är en ganska pessimistisk syn på världen han för fram, men som räddas av det medryckande berättandet, det organiska språket och en slags svart humor. Berättelserna bygger gärna på litterära klichéer men stöpta i en ny form, och det fina är väl att det aldrig blir tråkigt – det finns inga transportsträckor i hans romaner. Allt på något sätt glöder av ett engagemang och en kärlek till texten och språket som meningsfulla domäner att befinna sig i och där det mänskliga predikamentet kan rannsakas.

Jag antar att humorn, som finns där inbäddad i mörkret, och grova eder kan ge upphov till problem vid översättningen. Vad har varit svårast respektive mest stimulerande när du arbetat med hans romaner?

– Svårast är nog att återskapa det flyt han har i sitt litterära språk, för även om meningarna tycks långa och stundtals invecklade finns där en slags ”andning” som måste genomsyra även översättningen. Det gäller alltså att hitta rätt ton, där det naturliga drivet inte stoppas upp av en alltför krånglig statsbyggnad. Det är oerhört tillfredsställande när detta lyckas, eller när jag upplever att det lyckas, när jag kan rumstera om i hans textrum utan att köra fast för ofta, utan få njuta av det sinnliga av att befinna sig där. Men över huvud taget har hans prosa med tiden blivit allt mer lärd och pepprad med fakta – även om en ramberättelse i den nya boken till exempel handlar om en kringdrivande arbetslös östeuropeisk murare i Barcelona, utmynnar det sedan i en exposé om ikonens historia från Bysans till Ryssland och diverse teologiska problem, vilket kräver en hel del vad gäller faktakoll, stavning etc.

Ungerskan är ju ett ensartat finskugriskt språk – Krasznahorkai har själv sagt att han är förvånad över hur många av hans översättare, som han sätter stort värde på, det är som inte är ungrare. Förvånad, eftersom ungerskan är så svår att behärska. Det vore spännande om du ville berätta lite om ungerskans särart och hur dess egenheter påverkar översättandet.

– Ungerskan är ju inte indoeuropeiskt, och har en helt annan, så kallat agglutinerande grammatik, än den vi är vana vid – det mesta sker genom deklinationer och olika typer av kasusbildningar med suffix (ändelser). Men detta går på något vis att ersätta, svårare är det då med den friare meningsstrukturen, där det ibland blir otydligt med syftningar, eller verbformer som inte går att överföra, till exempel ungerskans förkärlek för imperativ, som inte riktigt liknar vårt användande.

– Språket saknar även genus – ”hen” finns naturligt i språket – så ibland skapar det också otydligheter som måste redas ut på svenskan. Dessutom är språket oerhört ordrikt och nyansrikt, och en författare som Krasznahorkai använder gärna hela språkets arsenal, från det högstämda till det extremt vardagliga, både vad gäller ordval och meningsbyggnad, ibland i en och samma mening. Detta kan naturligtvis bli svårt att hantera i översättningen.

Krasznahorkai har själv beskrivit ungerskan som ett fragilt eller skört språk. Jag har hört andra beskriva det som elastiskt, vilket snarare associerar till slitstyrka. Ligger det kanske något i båda beskrivningarna?

– Jo, det kan det nog göra. Med skört kanske man kan förstå det som att en sats på ungerska kan töjas ut nästa i det oändliga, tills den nästan blir en slags möbiusfläta, utan egentligt centrum, med oklara syftningar och en slags flyktighet över sig. Och det bygger ju i sig på en elasticitet, något som den litterära svenskan, upplever jag, ibland kan sakna i det att idealet här ofta är en slags klarhet och renhet, och där det mer avancerade språket ibland kan uppfattas som märkvärdigt eller elitistiskt.

9789100156602

– Men jag tror ju att även svenskan håller för ett mer komplext litterärt språk, och att översätta författare som Krasznahorkai leder förhoppningsvis till en större acceptans för det. Det var oerhört fint att läsa den magnifika postumt utgivna romanen Den skeva platsen, av Caterina Pascual Söderbaum, som på sätt och vis rör sig i denna litterära terräng. Tror bokens första mening löper över en hel sida – det är något jag kan gå igång på. Det går att göra så! Och det kan bli riktigt bra litteratur av det.

Kan vi se fram emot fler böcker av Krasznahorkai på svenska? Och, vilka andra ungrare skulle du vilja översätta framöver? Berätta gärna lite om dem och något om den samtida ungerska litteraturen.

– Som sagt kommer Seiobo där nere redan nu i höst (om jag blir färdig någon gång!), och så har han skrivit en ny stor roman (Baron Wenckheims återkomst) som kom ut i Ungern fjol – ett återvändande till den ungerska kontexten efter att i närmare 25 år ha sysslat med ett mer globalt berättande. Vi får se om den kommer på svenska en vacker dag. Tvärtom mot vad man kan tro hänger jag inte så bra med i vad som händer på den ungerska litterära scenen, jag är fullt upptagen att brottas med de uppdrag jag får. Men att översätta en favoritförfattare som Péter Nádas någon gång vore hedrande – även han är ju en språkkonstnär av rang.

730521

– Jag översätter även gärna dramatik och lyrik – en fantastisk poet jag jobbat med är Dénes Krusovszky som Rámus gav ut härom året (läs dikt). Och i pipeline ligger ett riktigt önskeprojekt: översättningen av en tyskspråkig poet tillsammans med min goda vän Cecilia Hansson, som är en lysande poet och lyriköversättare. Nu översätter jag även från engelska, och nästa bok jag gör är faktiskt en amerikansk debutant, delvis ny terräng för mig – men boken utspelar sig i Bulgarien, och jag kan på sätt och vis relatera till den värld som beskrivs i boken.

– Men det viktiga för mig just nu är att inte fastna i översättandet fullständigt – det är ett oerhört slitsamt och ensamt yrke – och därför jobbar jag även med en del projekt på litteraturområdet, bland annat är jag med och arrangerar Stockholms litteraturmässa i maj, men är även programläggare för något som heter Rum för poesi på bokmässan – en särskild samtalsscen för översättarrelateraden ämnen. Utöver det försöker jag även få tid över till att skriva en del eget, både skönlitterärt och artiklar för tidskrifter.

Vad är viktigast när du översätter – koffein eller musik? Vad föredrar du för kaffe och vad lyssnar du helst på när du arbetar?

– Musiken är kanske (eller har blivit) viktigare än kaffet faktiskt. Just nu lyssnar jag på en massa gammal jazz när jag jobbar, som Thelonoius Monk och Charles Mingus, det ger ett bra driv tycker jag. Kaffet försöker jag dra ner på, har en helt vanlig moccabryggare som går varm med espressokaffe (Lavazzas röda), men för mycket kaffe kan man ju bli lite stissig av, och det är inte bra för koncentrationen. Däremot har nikotinet alltid följt mig som en skugga och där är är jag allätare, försöker som småbarnsförälder minimera intaget, cigariller och nedtrappning är ledord för dagen.

Och avslutningsvis: Om jag fick tillfälle att intervjua ett par tre andra svenska översättare, vilka tycker du att jag borde fråga då?

– Jag hyser ju den största respekt för giganter som till exempel Anders Bodegård och Inger Johansson, som båda tagit sig an för mig viktiga författarskap på polska, franska, rumänska, och som inspirerar för att de visar vad man faktiskt kan åstadkomma som översättare. John Swedenmark är en annan ledstjärna, som utöver att vara en briljant översättare även har den unika förmågan att även tänka, skriva och diskutera kring översättning på ett alltid snarast sinnesutvidgande sätt.

Schulz_omslag.indd

– Ett par yngre översättare som kämpar på med att introducera omistliga författare är Jens Ahlberg som jobbar med Robert Walsers texter och så Emi-Simone Zawall som nyss gjorde ett smått fantastiskt urval av oöversatta Bruno Schulz-texter – stora insatser för den översatta litteraturen tycker jag. Min goda vän Slavica Agatonovic är en helt tvåspråkig översättare (till och från serbiska), en unik förmåga som jag verkligen kan fascineras av och som har ett dubbelt perspektiv på sina två modersmål.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

John Swedenmark om ”Berlin Metropolis 1918-1933”

 
Berlin Metropolis von
 
Berlin Metropolis 1918-1933
Red. Olaf Peters
Prestel

År 1928 utlyste det tyska kosmetikmärket Elida en tävling om det vackraste kvinnoporträttet, med tokhög förstaprissumma: 10.000 Mark. Många framstående konstnärer skickade in, och segrade gjorde Willy Jaeckels målning av hustrun i cool pose och coola färger i murrig hemmiljö.

Det konstnärliga var en del av kosmetikfirmans marknadsstrategi; men själva projektet hade djupare rötter än så. ”Den nya kvinnan” var ett av den tidens favoritämnen, med rötter både i samhällsförändringar och i den feminism som inspirerades av Nietzsche från 1890-talet och framåt, till exempel Lou Andréas-Salomé och svenska Ellen Key. (Den som vill få en inblick i den strömningen rekommenderas varmt att läsa en nyutkommen doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Cecilia Annells Begärets politiska potential, som analyserar strategierna i två svenska och två tyska romaner runt förra sekelskiftet.)

4. George Grosz, Diablo Player, 1920.jpg

George Grosz (1893-1959) Diablo Player, 1920 Pen and ink and watercolor on paper Private Collection © 2015 Estate of George Grosz/Licensed by VAGA, New York

 
Elidatävlingen spelar en viktig roll i Dorothy Prices högintressanta essä ”The New Woman in 1920s Berlin”, som är ett av huvudnumren i katalogen Berlin Metropolis 1918-1933, utgiven av Olaf Peters till en utställning med samma rubrik vid Neue Galerie i New York.

För mig sätter den fingret på vad som är så lockande med nittonhundratjugotalets Berlin. Utlevelsen, queerheten, Willkommen Bienvenue Welcome – javisst. Men också den kollektiva vissheten om att den nya människan håller på att ta form, både som person och tack vare de nya scener som byggs runtom henne.

Olaf Peters som curator ger otaliga exempel på god konst, vissa verk så underbara att man vill ha dem på väggen, till exempel Karl Hofers målning av den halvnakna tjejen med en grammofonskiva i handen. Men det allra viktigaste med katalogen är att han tillhandahåller en så utmärkt ram kring de miljöer och scenografier där detta utspelades.

Det handlar om arkitektur, om filmkulisser och scenografi. Det handlar också om fotografers och konstnärers idoga arbete för att leva upp till de nya miljöernas revolutionerande rymder, till exempel László Moholy Nagys fotografier tagna uppifrån Radiotornet, och i förlängningen hela hans typografiska formspråk, till exempel gestaltat i omslagen till tidskriften die neue linie.

A 0427

Umbo (Otto Umbehr) (1902-1980) The Racing Reporter (Egon Erwin Kisch), 1926 Photomontage; vintage gelatin silver print. Bauhaus-Archiv, Berlin. © 2015 Gallery Kicken Berlin / Phyllis Umbehr / Artists Rights Society (ARS), New York / VG Bild-Kunst, Bonn

 
10. Herbert Bayer, Lonely Metropolitan, 1932

Herbert Bayer (1980-1985) Lonely Metropolitan, 1932 (signed reproduction 1970-80)Photograph of collage; silver gelatin print. Bauhaus-Archiv Berlin © 2015 Artists Rights Society (ARS), New York / VG Bild-Kunst, Bonn

 
Det behövdes nya rum, nya rymder till en ny människa, som är på en och samma gång arbetare och lyxvarelse. Det handlar om en cool vertikalitet både i kroppshållning och byggnadskonst, som strävar efter att avskaffa klassamhället.

Särskilt knäckt och lycklig blir jag av den för mig helt okände Oskar Nerlinger, vars kombination av abstrakt konstruktivism med klara rötter i Sovjetunionen och diagrammatisk klassskildring är helt exemplarisk. Och en liknande upplevelse ger mig många av de andra bidragen: konstverk, scenskisser, arkitekturprojekt; här var nånting på gång som hade kunnat få en fortsättning och förändra världen. Weimarrepubliken var nämligen inte ett loserprojekt. Där finns mycket som vi kan lära oss av idag. Och där finns mycket vi spontant känner igen oss i. En hipstermentalitet med mening och riktning.

7. Berlin Symphony of a Metropolis film poster, 1927

Poster for the film Berlin: Die Sinfonie der Grosstadt (Berlin: Symphony of the Metropolis) directed by Walther Ruttmann, 1927 Colored lithograph Printer: Lindemann/Lüdecke, Berlin

 
Visst inryms i boken också den politiska konsten, och många berättelser om konflikter där kommunisterna krävde rättning i leden. John Heartfield, George Grosz och andra som redan geniförklarats. Samt en stark upprättelse av collagekonstnären Hanna Höch, vars verk går från dadaistiskt uppror till sorgtyngd outgrundlighet.

Men det som lockar mig mest, och får mig att vilja flytta dit, det är stämningen i tjugotalets Berlin av att människorna för en gångs skull har makten att forma sitt eget öde, och att individualismen därför är en kollektiv rörelse. Freud beskrev de närmast föregående generationerna av européer som människor som lider (eller dör) av att ha stöpts i fel form; här finns istället en rörelse av människor som själva har tagit kontrollen – fastän de kanske också jobbar nio till fem på ett kontor eller en fabrik. Inte minst är Jürgen Müllers tolkning och kontextualisering av Fritz Langs film Metropolis ett underverk av kritiskt tänkande; han beaktar alla samhällsmotsättningar och deras elektrifierade konstnärliga gestaltning.

John Swedenmark

John Swedenmark är skriftställare och översättare. Om du är nyfiken på hans kritik, bör du inte missa Kritikmaskinen (Ruin).

Kritikmaskinen

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Stensamlarens sång” av Sjón

Sjón
Stensamlarens sång
Övers. John Swedenmark
Rámus

Det känns lite högtidligt att öppna pärmarna på Stensamlarens sång, den samling med vilken isländska poeten Sjón a.k.a. Sigurjón Birgir Sigurðsson introduceras på svenska.

Sjón har i det närmaste varit synonym med isländsk litteratur sedan debuten för 35 år sedan och han är översatt till mängder av språk, inte minst romanerna har varit framgångsrika. Med Skugga-Baldur (2005) vann han Nordiska rådets litteraturpris. Han är även medlem i The Sugarcubes och låtskrivare åt ett annat isländskt fenomen, sångerskan Björk.

Sedan debuten med Sýnir har Sjón kommit ut med tretton diktsamlingar och urvalet i Stensamlarens sång sträcker sig från 1978 till 2013. Det är en väldigt fin samling och förlagsreklamen lyfter fram språkglädjen, fantasin och ett kolorerat bildspråk, som bidragande orsaker till att Sjóns dikter är så sällsynt fängslande.

Dikterna låter sig inte så lätt fångas i en kort recension, särskilt inte som de spänner över så lång tid, men Sjón framstår som en eklektisk och tapper surrealistrebell med rötterna i romantiken och som gärna blandar och lånar från olika håll.

När man läser det här urvalet kan man bara konstatera att Sjóns poetiska universum är ovanligt rymligt och att perspektiven ofta är som förvrängda. Loppan och valen är lika stora i encyklopedin heter det i en dikt, och dragningen åt det encyklopediska är ett annat kännetecken. Upprepningar och omtagningar.

Den klassiska litteraturen ryms i den här diktvärlden. Svanar från romantiken ryms. Den isländska sagan ryms. Den helt moderna litteraturen ryms. Det vackra, det groteska och det absurda ryms och, någon enstaka gång, sånt som kanske kan klassas som samtidskommentar: ”den internationella ekonomin styrs av en jättebebis / som sträcker sig mellan oceanerna”.

Sjóns popularitet som poet bör åtminstone delvis bero på att hans dikter är så lättillgängliga, inte nödvändigtvis lätta att förstå, men lätta att ta till sig. En hel del skulle kunna klassas som surrealistisk naturlyrik. Människan är ganska liten i förhållande till naturen.

Många poeter får för lite cred för sin humor; utgångspunkten är att poesi är något väldigt allvarligt. Sjón är stundtals väldigt rolig, som när han i familjeliv låter en härk störa ordningen:

efter disken träffar han
på en härk
som ligger under soffbordet
och idisslar

den upptäcker honom
och störtar

ut ur vardagsrummet
ut i hallen
där den tar språng
över sandaler
och en ensam damsko

han följer efter in i sovrummet

djuret kryper in
under
dubbelsängen

han ställer sig på alla fyra
ser hur den förenas
med hjorden igen

den bölar
vackert

och han
försvinner

Det mesta kan hända i Sjóns diktvärd, men man kan vara ganska säker på att naturen till slut segrar över människan. Översättningen är ett precisionsarbete av John Swedenmark.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Novellen 15: ”Bokhyllan” av Gyrðir Elíasson

Bland träden (kartonnage)

Gyrðir Elíassons noveller i Milli trjánna / Bland träden (Reverb) låter sig inte enkelt beskrivas i en kort introducerande text. Det mesta kan emellertid hända, August Strindberg kan exempelvis dyka upp på serveringen i ett IKEA-varuhus.

Den isländske översättaren och författaren Gyrðir Elíasson, född 1961, har producerat högklassig fiktion i drygt 30 år. 2011 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Bland träden. ”För en stilistisk ordkonst på hög nivå som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen” löd motiveringen.

Bland träden består av 47 korta noveller och visst är den full av hot, alltifrån ilskna hundar och andra otäcka djur till minnesluckor och spöklika tidsförskjutningar. Vid sidan av det hotfulla och vagt kusliga löper en melankolisk, emellanåt muntert melankolisk, ton genom samlingen. Den är subtilt samhällskritisk.

Vi har valt en realistisk novell präglad av melankoli och svart humor, ”Bokhyllan”, som handlar om en gammal man som har fått nog. Ett stort tack till John Swedenmark, kulturredaktör på Arbetet och översättare, som gett oss tillstånd att publicera novellen. Swedenmark har översatt Bland träden och är känd för sina säkra tolkningar av mängder med andra isländska böcker.

Bokhyllan

Han hade blivit gammal, och diverse saker hade börjat ge tydliga besked om att livet inte var oändligt. En dag när han låg i soffan hemma i vardagsrummet och betraktade bokhyllan, som var full av böcker, fick han en idé.

Långsamt och tungt reste han sig, gick bort till bokhyllan och satte igång med att plocka ut böckerna. Det var en väldigt djup hylla, av ek, ett gediget arbete. Han lade ifrån sig böcker på stolarna och på soffan, tog ibland nån bok som var honom särskilt kär och bläddrade, men fortsatte sedan tömma hyllplanen. Till slut var bokhyllan helt tom. Hyllplanen satt inte fast och dem tog han ut och ställde mot väggen. Sen började han baxa undan bokhyllan från väggen. Den var tung fastän det inte stod några böcker i den längre och den gamle blev andfådd av att försöka rubba den. Han kämpade ett bra tag, och lyckades till slut knuffa ut den mitt på vardagsrumsgolvet. Det fanns plats nog för att lägga ner hyllan, och han tog tag i överkanten och lade sakta och försiktigt omkull den på golvet. Han kände svindel när han betraktade hyllan där den låg på golvet, och nu liknade den inte en bokhylla längre, utan nånting annat.

Den gamle gick till sitt lilla förrådsutrymme, som låg längst in i en korridor i huset, och där hämtade han hammare och spik. Det var fukt i förrådet, och spikarna hade rostat, liksom huvudet på hammaren. Han gick tillbaka in i lägenheten, tog de hyllor som stod uppställda mot väggen och lade dem ovanpå hyllkanten. På så vis radade han upp dem tills de nådde ovanför mitten. Nu började det arta sig. Han spikade fast dem ordentligt i hyllan, två spikar vardera på varsin sida av varje planka.

Slagen ekade inne i den lilla lägenheten.

Han tittade som hastigast ut genom fönstret. Träden utomhus var märkligt grå och färglösa, trots att de var fulla av löv, och ovanför syntes en remsa av en tung och molntäckt himmel. Ett litet barn lekte med en röd boll på lekplatsen på bakgården.

Den broderade röda kudden hans fru hade sytt tog han och lade i ena änden av hyllan. Bräderna i hyllans bakstycke gick på längden. Han kröp långsamt och omständligt ner på bräderna, lade sig ner med det gråhåriga huvudet på kudden och stirrade upp i det gulmålade vardagsrumstaket. Kristallkronan hans fru köpt en gång för länge sen hängde nästan rakt ovanför honom. Glaset i den var matt nu, i detta dagsljus och när inga glödlampor var tända.

”Detta blir utmärkt”, tänkte han. Bokhyllan var lagom lång, och behagligt bred. Han tog sig upp genom att gripa tag i det översta av de hyllplan han hade spikat fast ovanpå. Han gick till förrådet en gång till, lade ifrån sig hammaren på den trasiga tvättmaskinen, återvände sen och tog med tre tomma pappkartonger. Han satte igång med att rada upp böcker i pappkartongerna. Han gjorde en grimas när han kände hur fuktig wellpappen var, tog upp de böcker han redan hade stoppat ner, tog dagstidningar ur tidningskorgen och lade i botten på lådorna. Sen började han packa ner böckerna igen. Den här gången avhöll han sig från att kika i dem, radade upp dem med omsorg och omtanke. När han hade fyllt alla kartongerna var det några böcker över, som han lade i fönstersmygen.

Kartongerna var tunga, och han försökte inte ens lyfta dem. Han sköt dem över golvet till ett hörn av vardagsrummet, där pianot en gång stått. Pianot hade han inte kvar, för det var inte han som brukat spela på det, utan hon. Hon hade tyckt bäst om att spela enkla melodier av Charles Valentin Alkan, om vilken det berättas att han dog av en bokhylla som föll över honom när han sträckte sig efter en religiös bok på översta hyllan.

När han var klar gick han ut i köket, kopplade in vattenkokaren och öppnade en lite burk Nescafé. Han väntade tills vattnet kokade upp, fyllde en kopp och lade i två teskedar kaffepulver och socker. Han var rejält darrhänt och koppen skallrade mot fatet när han gick ut i vardagsrummet. Han slog sig ner i soffan och smuttade på kaffet medan han blickade ut. Löven på träden hade samma gråaktiga färgton som tidigare. Ändå var det bara i mitten av augusti.

”Dom borde vara gröna fortfarande”, tänkte han.

Ungen som hade lekt med den röda bollen var försvunnen. Två trastar skuttade omkring på gräsmattan, och även gräset hade samma gråa färg.

Plötsligt ringde telefonen. Han svarade. Det var hans dotter.
”Hur är det med dig, pappa?”
”Tja, sisådär.”
”Vill du att jag ska komma över?”
”Imorron kanske”, sa han.

Han lade på och drack upp kaffet. Därpå tog han en av de böcker som låg i fönstersmygen. Det var Brev från min kvarn av Alphonse Daudet. Han tände i vardagsrummet trots att det var ljust nog att läsa ändå, tog på glasögonen som låg på soffbordet och krånglade sig ner i bokhyllan med boken. Där rättade han till sig, flyttade omkring huvudet på kudden och var slutligen nöjd med ställningen. Han öppnade boken och började läsa. Han var tvungen att hålla den en bit bort för att se de små bokstäverna. Han valde berättelsen om geten. Just den hade varit hans favoritberättelse i boken, som han inte läst på decennier. Nu var det som om han läste den för allra första gången. Han tyckte att det kändes som om orden vore nyskrivna.´

”Nu fattas det bara ett par bräder så är det klart”, tänkte han, samtidigt som han vände blad.

Gyrðir Elíasson

© Gyrðir Elíasson / Reverb

1 kommentar

Under Noveller