Etikettarkiv: John Updike

Klassiska amerikanska bokrecensioner

Amerikanska Lit Hub är en av mina favoritsajter om böcker. De lägger hela tiden upp nytt material och det är mångskiftande. Sajten är svårslagen om man vill försöka få en viss överblick av vad som kommer ut i USA och hur det tas emot.

Ett roligt inslag är Review of the Day, men jag tycker att deras växande samling med klassiska recensioner, Classic Reviews, är ännu mer underhållande. De är roliga att läsa för att de är välskrivna, för att man får en glimt in i en tid då böcker verkligen var på allvar, för att skribenterna tar ut svängarna, oavsett om de sågar eller hyllar. Jag tycker att det är fullt rimligt att betrakta recensionen som en genre i sig, som man kan läsa utan att ens vara intresserad av att läsa boken i fråga.

Det här är fem av de klassiska recensionerna, ett litet urval.

images (1)

David Foster Wallace recenserar Toward the End of Time av John Updike i The Observer 1997: ”John Updike, Champion Literary Phallocrat, Drops One; Is This Finally the End for Magnificent Narcissists?”

”Mailer, Updike, Roth-the Great Male Narcissists* who’ve dominated postwar realist fiction are now in their senescence, and it must seem to them no coincidence that the prospect of their own deaths appears backlit by the approaching millennium and on-line predictions of the death of the novel as we know it. When a solipsist dies, after all, everything goes with him. And no U.S. novelist has mapped the solipsist’s terrain better than John Updike, whose rise in the 60’s and 70’s established him as both chronicler and voice of probably the single most self-absorbed generation since Louis XIV.”

I den här recensionen, som bitvis är riktigt syrlig, ger sig Wallace kaxigt på en hel författargeneration, som han naturligtvis i någon mån är konkurrent till.

kraus_i_love_dick_omslag_inb_0

David Rimanelli recenserar I Love Dick av Chris Kraus i Bookforum 1998: ”I Love Dick”

”Chris Kraus’ ‘novel’ is a book not so much written as secreted. One is inescapably reminded of Capote’s put-down of Kerouac: that it was typing, not writing. But typing can be used to interesting literary effect. Psychic vomiting and a flat prose style shot through with banal dialogue are staples of a certain kind of ‘experimental’ ecriture, a style particularly appealing to wannabe bad boys (and girls) for its supposed rawness and lack of literary affectation. With I Love Dick, however, that lack of obvious literariness perfectly suits Kraus’ exhibitionism and her readers’ voyeurism.”

Rimanelli är inte direkt överväldigad av Kraus litterära memoar, som nog får sägas ha klassikerstatus idag. Myggor och tigrar av Maja Lundgren, fick ett liknande fientligt mottagande. Om jag minns rätt skrev jag själv en rätt obalanserad recension.

cover.jpg.rendition.460.707

Phoebe-Lou Adams recenserar On The Road av Jack Kerouac i The Atlantic 1957: ”Recensionen”

”JACK KEROUAC’S second novel, On the Road (Viking, $3.95), concerns the adventures of the narrator, Sal Paradise, a war veteran who is studying on the G.I. bill and writing a book between drinks, and his younger friend, Dean Moriarty late of reform school. Neither of these boys can sit still. They race back and forth from New York to San Francisco, they charge from one party to another, they tour jazz joints, and Dean complicates the pattern by continually getting married. At odd moments they devote a little thought to finding Dean’s father, a confirmed drunk who is presumably bumming around somewhere west of the Mississippi.”

Det roliga med den här inledningen är att Adams nästan verkar förebrå de båda huvudkaraktärerna för att de är rastlösa, flänger runt och inte kan sitta still. Det är ju lite det som är idén med romanen, att gestalta den rastlöshet som präglade beatrörelsen. Men recensionen utmynnar i ganska positiva omdömen. Däremot tycker jag att jag ofta hör unga svenska kritiker och författare som dissar hela beatrörelsen. Den verkar inte vara det minsta hipp just nu.

images

”From almost any approach one chooses to take, ‘Speedboat’ is a non‐novel. […] Yet it is a very good book elegantly written, often funny, vivid in its presentation of the absurdities, the small and great horrors, the boobytraps with which our daily existence is strewn. Essentially it is a collage, an assemblage of tiny anecdotes, vignettes, overheard conversations, aphorisms and reflections.”

Den här recensionen är spännande för att den är så ambivalent. Den här romanen, eller icke-romanen, står högt upp på min lista över läsvärda moderna amerikanska klassiker.

9780375726569

Colson Whitehead recenserar A Multitude of Sins av Richard Ford i New York Times 2002:

”Almost every story deals with adultery, invariably in one of two stages: in the final dog days of an affair, or in the aftermath of an affair. The characters are nearly indistinguishable. If I were an epidemiologist, I’d say that some sort of spiritual epidemic had overtaken a segment of our nation’s white middle-class professionals, and has started to afflict white upper-middle-class professionals. These characters could use some good advice, and if they had friends, they might be able to ask for it, but they don’t have friends. Sometimes the men are named Roger or Tom, sometimes the women are named Nancy or Frances. If they have children, we rarely see them.”

Den här recensionen är ganska elak, på ett lite nedtonat passivt aggressivt sätt, men det borde en världsstjärna som Ford kunna ta. Istället ledde den till att Ford spottade på Whitehead och en evighetslång litterär fejd.

Skriv gärna och berätta om du har några svenska favoritrecensioner eller favoritkritiker. Skriv gärna och berätta vad du tycker om dagens litteraturkritik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

En novell varje kväll 88: ”A&P” av John Updike

Novellens inledning: ”In walks these three girls in nothing but bathing suits. I’m in the third check-out slot, with my back to the door, so I don’t see them until they’re over by the bread.”

I ”A&P”, en underbar liten novell av John Updike, dras vi genast in i handlingen, som den berättas av en ung man som jobbar i en livsmedelsbutik. En butik i kedjan A&P som får oväntat men välkommet besök av några tjejer i badkläder.

Stilen har drag av medvetandeström, men det är, trots det inledande grammatiska felet, en mycket välkomponerad liten berättelse, hämtad ur samlingen Pigeon Feathers (Random House), första gången utgiven 1962.

9780679645764

Tydligen råder det delade meningar om den här novellen, kanske för att den unge mannen i sina tankar så fräckt kommenterar tjejernas utseende? Men senare i novellen kommer han till deras undsättning. Frågan Updike mer eller mindre tvingar oss att fundera över är: Gör han det för att han är schyst eller för att han vill imponera på tjejerna?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Liten guide till litterära attacker på kända författare

English: Anglo-Irish playwright George Bernard...

English: Anglo-Irish playwright George Bernard Shaw writing in notebook at time of first production of his play ”Pygmalion.” (Photo credit: Wikipedia)

För en tid sedan skrev vi ett inlägg om en hård attack på filmaktuella romanen The Great Gatsby, en av den moderna amerikanska litteraturens verkliga kelgrisar. Artikelns författare, Kathryn Schulz, hävdade att hon knappt kunde hitta någonting i F. Scott Fitzgeralds roman som tilltalade henne.

För en tid sedan skrev vi också om en radikal attack på hela Franz Kafkas författarskap, inklusive en hel drös med specialister som tvärtom anser att Kafka är unikt bra. Vi utnämnde Joseph Epsteins genomsura artikel i Atlantic Monthly till ”Årtiondets Kafka-attack”.

Däremot skrev vi inte om Christian Lorentzens tvärsågning av Dear Life, i praktiken hela Alice Munros författarskap, i London Review of Books, i vilken han hävdar att Munros noveller är tråkiga, enformiga och, kanske mest märkligt, för sorgliga.

Kritikern Laura Miller, själv ganska godmodig och inte så benägen att hårdsåga, uppmärksammar samtliga de här tre attackerna i en spännande artikel i Salon: ”The greatest literary takedowns of all time”. De tre attackerna är inget att förvånas över hävdar Miller, de följer en given medielogik som är särskilt attraktiv under de ur boksynpunkt lugna sommarmånaderna. När artiklar av det här slaget publiceras rasslar det i regel till ordentligt i kommentarsfälten.

Men Millers artikel blickar mest bakåt, handlar om några av historiens – sedd ur ett engelskspråkigt perspektiv – mest minnesvärda attacker på etablerade författare. Artikeln är ganska skissartad, men Miller skriver underhållande om olika typer av attacker och argumenterar övertygande för att de mest effektiva i regel är humoristiska, åtminstone delvis.

Som exempel på en sällsynt lyckad, minnesvärd och träffsäker attack nämns Mark Twains ”Fenimore Cooper’s Literary Offenses”, i vilken en av storheterna inom genren äventyrsskildring i vildmarksmiljö får sig en rejäl omgång. Twain skriver om Coopers The Deerslayer att ”in the restricted space of two-thirds of a page, Cooper has scored 114 offenses against literary art out of a possible 115. It breaks the record,” hävdar Twain och fortsätter i samma humoristiska stil att rada upp brott mot fiktionens lagar och regler.

George Bernard Shaws drapa om William Shakespeare är komisk, men ofrivilligt komisk. Ta ett djupt andetag och läs vad Shaw skrev om den store barden i Saturday Review: ”this ‘immortal’ pilferer of other men’s stories and ideas, with his monstrous rhetorical fustian, his unbearable platitudes, his pretentious reduction of the subtlest problems of life to commonplaces against which a Polytechnic debating club would revolt, his incredible unsuggestiveness, his sententious combination of ready reflections with complete intellectual sterility, and his consequent incapacity for getting out of the depth of even the most ignorant audience, except when he solemnly says something so trancendentally platitudinous that his more humble-minded hearers cannot bring themselves to believe that so great a man really meant to talk like their grandmothers.” Pust.

Ett mer modernt exempel som Miller tar upp är David Foster Wallace ”John Updike, Champion Literary Phalllocrat, Drops One”, som inte är fullt så rolig som den utger sig för att vara. Den är intelligent och bitvis träffsäker, men för drypande av illasinnad ironi.

Ett ännu senare exempel är en attack mot just David Foster Wallace, men den är mer passivt aggressiv. Geoff Dyer skriver i ”My Literary Allergy” att han verkligen vill och verkligen har försökt tycka om DFW:s böcker, men att ”a page – sometimes even a sentence, or an essay title – brings me out in hives.” Faktum är att den här varianten, att beskriva motståndet mot ett författarskap som något naturgivet och inte som en estetisk tvistefråga, funkar bättre än exempelvis David Foster Wallace egen attack på John Updike.

Att döma av Laura Millers exempel verkar humor och fantasi faktiskt funka bäst, vilket helt diskvalificerar åtminstone Joseph Epstein och George Bernard Shaw – självförtroendet är det inget fel på – men kanske även David Foster Wallace, Kathryn Schulz och Christian Lorentzen, även om de är betydligt mer nyanserade och använder sig av skarpare och mer genomtänkta argument. Skriv gärna och berätta om du känner till några svenska exempel på litterära attacker, lyckade såväl som mindre lyckade.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Författarnas ritualer för att få kreativiteten att flöda

Friedrich Schiller, German poet, philosopher, ...

Friedrich Schiller, German poet, philosopher, historian, and dramatist (Photo credit: Wikipedia)

Ännu en blogg har blivit bok, men den här gången är resultatet riktigt roligt. Amerikanska journalisten Mason Currey började blogga om kända kreativa personers ritualer och knep, som de använt för att smörja den kreativa processen. Bloggen handlade både om historiska och nu levande personer.

Det blev sammanlagt ett drygt sjuttiotal blogginlägg, men mycket material till Daily Rituals: How Artists Work (2013) är helt nyskrivet och fördjupat. Boken handlar om alla sorters kreativa människor, 160 stycken, men vi har valt ut sex ritualer eller knep som just författare har tagit till:

1. Kaffe. Fransmannen Honoré de Balzac (1799-1850) var vansinnigt produktiv. Det är ganska välkänt att han drack mycket kaffe, enligt vissa beräkningar så mycket som 50 koppar om dagen. Kaffe är förmodligen författarnas favoritdryck idag, kaffe kanske rentav överkonsumeras, men Balzac som skrev stående vid en pulpet tog konsumtionen till en svårslagen nivå.

2. Ruttna äpplen i en byrålåda. Den tyske författaren, dramatikern och filosofen Friedrich Schiller hade svårt att skriva om det inte låg multnande äpplen i en av hans skrivbordslådor, för att av den med tiden dävna doften bli påmind om Förgängelsen. Mycket bra och originell idé, förutsatt att man inte redan har en tendens att mest hela tiden tänka på åldrande, tidens monotona malande och Döden.

3. Gå upp tidigt/Arbeta på nätterna. Vissa författare har varit överlägset mest produktiva på morgnar och förmiddagar, andra har skrivit nästan uteslutande på natten, som ovan nämnde Friedrich Schiller. Det samma gäller Samuel Johnson, Gustave Flaubert, Marcel Proust och George Sand. Hon skrev ett tjugotal sidor varje natt i sitt vuxna liv. Det var inte ovanligt för Sand att krypa ur någon älskares säng mitt i natten och börja skriva. Hon hävdade att hon inte alltid mindes vad hon skrivit dagen därpå. Uppe i ottan, och punktliga, var däremot författare som William Faulkner, John Updike och Vladimir Nabokov.

4. Behåll ditt vanliga jobb. Wallace Stevens och T.S. Eliot lyckades ovanligt bra med att förena arbete och att verka som poeter. När Eliot jobbade på bank, skötte han sina litterära möten på luncherna och skrev på kvällarna. Under större delen av sin författarkarriär arbetade Toni Morrison på dagarana, som redaktör på Random House, men undervisade också i litteratur och uppfostrade på egen hand två söner.

5. Amfetamin. Om kaffe fungerat så sällsynt bra, varför skulle inte lite tyngre stimulantia kunna göra jobbet ännu bättre? Poeten W.H. Auden tog amfetamin på morgonen, ungefär som en multivitamin. Till kvällen tog han något annat för att somna. Ungefär samma pragmatiska syn på amfetaminet hade Graham Greene, under en period när han skrev två böcker samtidigt, tog han både amfetamin på morgonen och mitt på dagen. Greene verkade kunna hantera drogen och sedan bara lägga av, författare som Aayn Rand och Jean-Paul Sartre utvecklade mer problematiska beroenden.

6. Disciplin. Daily Rituals är ingen självhjälpsbok för kreativa människor, det är snarare en kulturhistorisk orienterad bok, lättläst och underhållande med massor av exempel. ”There’s no one way – there’s too much drivel about this subject,” sa författaren Bernard Malamud när han fick frågan om sina skrivarrutiner. ”You’re who you are, not Fitzgerald or Thomas Wolfe. You write by sitting down writing. How one works, assuming he’s disciplined, doesn’t matter. If he or she is not disciplined, no sympathetic magic will help.”

BB

Lämna en kommentar

Under Listor