Etikettarkiv: Jonathan Franzen

Jhumpa Lahiri: ”Amerikansk litteratur massivt överskattad”

Den indisk-amerikanska författaren Jhumpa Lahiri, bokaktuell i Sverige i vår med Låglandet (Brombergs), skapade stort rubriker när hon uttalade sig generellt mycket negativt om amerikansk litteratur.

”Our reading habits are transformed by the mainstream and to be frank, I find American literature massively overrated,” sa Lahiri på den pågående Jaipur Literature Festival under ett samtal med författarna Jonathan Franzen, Jim Crace och Xiaolu Guo. Läs mer.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Årets litterära fejder och kontroverser i sammandrag

I New Yorker sammanfattar Rachel Arons årets litterära fejder och kontroverser. Många av dem har vi skrivit om, och de har bland annat handlat om litteraturkritikens ställning i ett digitaliserat medielandskap och genusfrågor, inte minst om det finns ett outtalat krav på kvinnliga författare att skapa älskvärda karaktärer. Och jo, Jonathan Franzens attack på den digitala världen finns med i sammanfattningen.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar

pleasedontbuymybookonamazon.com

Bookstore in Florence, Italy

En så kallad bokhandel (Photo credit: Wikipedia)

För en tid sedan gick Jonathan Franzen i en lång artikel, inspirerad av satirikern Karl Kraus, till storms mot samtiden i allmänhet och fixeringen vid internet och sociala medier i synnerhet. Han fick snart lära läxan att det är fenomen som man inte ifrågasätter ostraffat.

Däremot var det inte många som kommenterade hans kompromisslösa attack på Amazon och dess grundare: ”In my little corner of the world, which is to say American fiction, Jeff Bezos of Amazon may not be the antichrist, but he surely looks like one of the four horsemen. Amazon wants a world in which books are either self-published or published by Amazon itself, with readers dependent on Amazon reviews in choosing books, and with authors responsible for their own promotion.” Först efter det kom det där ”yakkers and tweeters and braggers” som bidrog till att reta upp så många.

Nu har en annan författare, som dessutom är oberoende bokhandlare, tagit avstånd från bokjätten Amazon på ett ganska tydligt sätt. Jaime Clarke har skapat en sajt för lanseringen av sin kommande bok, Vernon Downs, som går att köpa genom Amazon i april nästa år. Men Clark har, berättar en artikel i Los Angeles Times, redan nu uppmanat eventuella läsare att inte beställa boken från Amazon. Istället vädjar Clarke om att de ska förbeställa boken direkt från förlaget, Roundabout Press, eller köpa den hos sin lokala bokhandlare. Adressen till Clarkes hemsida är: pleasedontbuymybookonamazon.com.

Precis som Franzen tycker Clarke att Amazons allt mer dominerande ställning på bokmarknaden är ett problem, för författarna, förlagen och bokhandlarna. De enda som verkar nöjda är kunderna. På frågan vad Clarke anser om Amazons verktyg för självpublicering, svarar Clarke att han är säker på att födelarna ligger på Amazons sida av transaktionen och att företaget aldrig visat intresse för konsten. ”Just money.”

O.W:

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Essä: Jonathan Franzen om vår tids behov av Karl Kraus

Karl Kraus 1914

Karl Kraus 1914 (Foto: Wikipedia)

I en lång text i The Guardian lägger Jonathan Franzen ut texten om den kompromisslöse österrikiske satirikern Karl Kraus (1874-1936), som i sin tidkrift Die Fackel kritiserade sin samtids dumheter, i pressen, tysk kultur och tysk och österrikisk politik. Finns översatt till svenska.

Kraus var rolig, mycket roligare än Jonathan Franzen, men han använder Kraus, skulle man kunna säga, för att komma till rätta med sitt eget missnöje över sakernas tillstånd idag. Han går bland annat till storms mot vår tids teknokonsumism och fördumningen av medierna. Man blir, ironiskt nog, mer sugen på att läsa mer Kraus än mer Franzen. Men det är en mycket underhållande kortessä.

Tillägg: Franzens essä väckte enorm ilska i medierna och somliga trodde att han medvetet muckade och trollade. Men i ”In Defense of Jonathan Franzen” försvarar Michelle Goldberg Franzen och avslutar med en retorisk fråga: ”The Internet’s creative destruction probably has to be accepted. But do we have to like it?”

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

”I’m hesitant to say that there is a female way of looking at books”

Handmaid under the Eye

Handmaid under the Eye (Foto: Wikipedia)

Prospect Magazine har påbörjat en mycket lovande intervjuserie, Critical thinking, med litteraturkritiker. Den första intervjun var med Adam Kirsch, bara 37 år gammal men redan ett etablerat namn. Han har medverkat i tidskrifter som New Republic, the New Yorker och New York Review of Books.

I seriens andra del intervjuas kritikern Ruth Franklin, som skriver för samma prestigetidskrifter och även för Prospect Magazine. För dem har Franklin bland annat skrivit om JM Coetzee och hans svårfångade författarskap, uppsvinget för den amerikanska novellen och om Margaret Atwood och science fiction.

Den tajta och underhållande intervjun handlar bland annat om Franklins väg in i kritiken, hennes hållning som kritiker samt om underskottet på kvinnliga kritiker och redaktörer i det litterära finrummet.

Franklin berättar också om hennes väldigt kritiska recension av Jonathan Franzens Freedom och en rolig anekdot om när stjärnkritikern James Wood, som då var på New Republic, i en artikel förlöjligade henne och hennes kollegors insats på ett akademiskt seminarium. Läs hela intervjun.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

American Icons – fem texter som definierat USA

English: Malcolm X waiting for a press confere...

Malcolm X waiting for a press conference to begin on March 26, 1964 (Foto: Wikipedia)

Studio 360 är New York-stationen WNYC:s coola kulturprogram, som under ledning av Kurt ”Rösten” Andersen blandar friskt mellan fint och fult inom film, konst, musik, teater och litteratur. Vi är väldigt förtjusta i deras klassiska radioserie American Icons.

Kanalen ställer en fråga till sina lyssnare: ”Vilken bok, film, låt, pjäs eller byggnad tycker du ska bli nästa Amerikanska ikon?” Utifrån lyssnarnas förslag gör man sedan nästa avsnitt av American Icons, ofta timslånga program som kan handla om allt från Miles Davis Kind of Blue och Nirvanas Nevermind till teveserien Dallas och Barbie-dockan. Det är riktigt bra radio. Det här är fem av våra favoritavsnitt på temat litteratur:

1. F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby

”In 50,000 words, he tells you the central fable of America … and yet you feel like you are eating whipped cream.”
Jonathan Franzen

2. Susan Eloise Hintons The Outsiders

”You’ve got to have the hormones going before you really appreciate that book.”
– Susan Eloise Hinton

3. Emily Dickinsons ”Because I Could Not Stop for Death”

Modernism innan modernismen, surrealism innan surrealismen.

4. Herman Melvilles Moby Dick

Med hjälp av Ray Bradbury, Tony Kushner, Laurie Anderson and Frank Stella utforskar Kurt Andersen de influenser Den Stora Amerikanska Romanen utövat på konstnärer, musiker, filmskapare och författare.

5. Malcolm X – The Autobiography of Malcolm X

En av President Obamas favoritböcker och, om man får tro Public Enemys Chuck D, inget man smäller i sig: ”This book is like food. It ain’t McDonalds — it’s sit down at the table and say grace.”

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Podcasts / radio

Recension av ”The Sound of Things Falling” som ljudbok

Deutsch: Lesung am 14.04.2011 in München, Buch...

Juan Gabriel Vásquez (Foto: Wikipedia)

Juan Gabriel Vásquez
The Sound of Things Falling
Uppläsare: Mike Vendetti
Tid: 7 timmar and 40 minuter
Audible for Bloomsbury

Juan Gabriel Vásquez utforskar det förflutna i sina romaner. Genom- brottsromanen på engelska, The Informers (2009), uppehöll sig vid mindre kända sidor av andra världskriget och The Secret History of Costaguana (2011) var en lek med Joseph Conrads Nostromo som skildrade en nations födelse och nedgång. Och nu har den i Colombia födde författaren nästan nått fram till nutiden, och de brutala drogkrig som plågade hemlandet framför allt under 1990-talet.

The Sound of Things Falling skildrar hur kartellernas krig präglade tillvaron i Colombia och även drabbade mängder med vanliga colombianer. Det här anses för övrigt vara Vásquez bästa bok hittills – den har fått mycket beröm av bland andra Jonathan Franzen och E.L. Doctorow. Vásquez pekas ofta ut som en av de mest spännande nya latinamerikanerna.

I Bogotá läser juristen Antonio Yammara en artikel om en flodhäst som rymt från ett zoo, som en gång i tiden ägdes av den legendariska och excentriske drogkungen Pablo Escobar. Artikeln förflyttar Antonio tillbaka till tiden för drogkrigen, mellan karteller och mellan kartelllerna och regeringen. Det visar sig att Antonio bevittnade mordet på en vän, som blev skjuten i Bogotá, en händelse som fortfarande hemsöker och plågar honom.

Antonio gräver djupare och upptäcker hur påverkad inte bara han är, men också hur hans vänner och familj påverkas av Colombias närhistoria. Antonios grävande leder honom ända tillbaka till 60-talet och en tid då världen var på väg att förändras – innan narkotikahandeln kopplade sitt grepp kring landet.
Men ju mer Antonio gräver i sitt fall, desto större växer avståndet till dem han älskar, partnern Aura och deras lilla dotter. Istället engagerar sig Antonio på annat håll och ser sakta men säkert ut att nå sitt mål, att förstå vad som hände hans mördade vän.

Först är det svårt att avgöra om man lyssnar på en thriller eller en karaktärsstudie av en person på randen till sammanbrott. Det visar sig efter ett tag att det är någonting däremellan. Ett tag går det riktigt väl för Antonio, som finner flera av de svar han så förtvivlat söker. Vásquez är riktigt vass på både trovärdiga karaktärer och spännande miljöskildringar, Bogotá skildras sällsynt levande.

The Sound of Things Falling är en roman om minnet, smärta, om förmågan att känna med andra och det Vásquez i en intervju kallat en känsla för ”the presence of the past among us.” Vásquez skriver påfallande realistiskt, inte minst om man jämför med den store landsmannen Gabriel Garcia Márquez, men behandlar tiden med lyrisk finess. Vi tycker att uppläsningen är okej, men skulle tveklöst rekommendera att läsa boken. Uppläsningen är ganska offensiv, kan man säga.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

Jonathan Franzen vilse i den latinamerikanska dimman

English: Jonathan Franzen - Frankfurt Book Fai...

Jonathan Franzen – Frankfurts bokmässa 2010 (Foto: Wikipedia)

Med tanke på hur höga krav Jonathan Franzen ställer på läsare, Litteraturen och litteraturkritiken, måste man nog säga att han gick bort sig lite under en intervju med den colombianska stjärnan Juan Gabriel Vásquez, aktuell i USA med den hyllade boken The Sound of Things Falling. Chad W. Post, som redan tidigare hade svårt för Franzen som författare och hans offentliga persona, bloggade skadeglatt om incidenten. Ett längre Franzen-citat gör Posts upprördhet begriplig:

”I’m struck by how different in feel The Informers and The Sound of Things Falling are from the Latin American “boom” novels of a generation ago. I’m thinking of both their cosmopolitanism (European story elements in the first book, an American main character in the new one) and their situation in a modern urban Bogotá. To me it feels as if there’s been a kind of awakening in Latin American fiction, a clearing of the magical mists, and I’m wondering to what extent you see your work as a reaction to that of Márquez and his peers. Did you come to fiction writing with a conscious program?”

Det finns naturligtvis oerhört mycket att säga om det här citatet. För det första är det lite konstigt att reducera boomen till en person, men det är ett ännu allvarligare misstag att reducera hela den latinamerikanska litteraturen under en period till boomen och den magiska realismen. Det är inte särskilt förvånade att Franzen inte vurmar för den magiska realismen, men lite mer fingertoppskänsla hade man kunnat förvänta sig. Det är som att han äntligen, med en irriterad handrörelse, får vifta bort de sista resterna av den magiska dimma som i decennier legat som ett förmodernt täcke över Latinamerika.

Chad W. Post kanske hetsar upp sig väl mycket, men hans omformulerade fråga, riktad till Franzen, har onekligen sina poänger:

”I’m struck by how different in feel The Corrections and Freedom are from the American “modernist” novels of a generation ago. I’m thinking of both their disinterest in language and representations of the inner workings of the human experience (the straightforward neo-realistic prose that dominates both of them) and the obsession with the suburbs. To me it feels as if there’s been a kind of awakening in American fiction, a clearing of the obfuscating mists, and I’m working to what extent you see your work as a reaction to that of Faulkner and his peers. Did you come to fiction writing with a conscious program?”

Den här incidenten påminner oss tyvärr om när vi skulle intervjua Zadie Smith, vars Vita tänder (2001) slog hela den litterära världen med häpnad. Under den här intervjun gjorde vi (minst) ett misstag. Vi började en bit in i intervjun försiktigtvis prata lite om Salman Rushdie, eftersom vi tyckte att det fanns vissa likheter mellan teman och ton i vissa av hans romaner och Zadie Smiths stora genombrottsroman. Det tyckte emellertid inte Smith. Hon radade istället, i ett aningen irriterat tonfall, upp mer adekvata influenser – mer kanoniserade författare (E.M. Forster och Henry James) och coolare författare (David Foster Wallace). Ett kort tag var det lite småsvettigt.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Bra biografi om David Foster Wallace

Infinite Jest

Infinite Jest (Photo credit: Wikipedia)

D.T. Max
Every Love Story is a Ghost Story: A life of David Foster Wallace
Viking, 2012

När David Foster Wallace tog sitt liv 2008, bara 46 år gammal, var han redan en helt etablerad, mångfaldigt prisbelönt, kultförklarad och till och med kanoniserad författare. Man kunde, och kan fortfarande, läsa universitetskurser om hans böcker, inte minst om megaromanen Infinite Jest (1996), som mycket väl kan vara 90-talets mest inflytelserika amerikanska roman. Av Time magazine valdes den till en av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna utgivna mellan 1923 och 2005.

När man läser D.T. Max biografi om Wallace, Every Love Story is a Ghost story, får Wallace tragedi många dimensioner. Han hade, visar det sig, psykiska problem redan före tonåren och led senare av ständigt hotande och återkommande djupa depressioner. Han hade allvarliga problem med missbruk, framförallt marijuana, men lyckades hålla sig nykter under mycket långa perioder. Max beskriver en nästan ständig kamp, som är rörande, gripande och imponerande.

Men Wallace förde också en litterär kamp, ställde enorma krav på sig själv och litteraturen. Debutromanen The Broom of the System (1987) skrev han som ett examensarbete när han gick på college, hans huvudämnen var engelska och filosofi med inriktning på logik. Debuten avfärdade han sedan helt, som något som verkade vara skrivet av en mycket begåvad fjortonåring.

DFW gjorde även stor succé med sin litterära långjournalistik, inlevelsefulla och analytiska reportage och essäer om allt från lyxkryssningar och hummerfestivaler till teve och Roger Federer, men det skönlitterära författandet verkar ha varit överordnat det mesta, ja kanske rentav allt. Litterärt var nu Wallace inriktad på att ta nästa kliv, och det skulle leda bort från debutens utpräglat humoristiska ton.

DFW levde egentligen hela sitt liv i anslutning till den akademiska världen, först som en mycket tävlingsinriktad, framgångsrik och självkritisk student, sedan som lärare i framförallt creative writing. Biografin ger en spännande inblick i dels hur det amerikanska utbildningssystemet fungerar, dels hur den litterära systemet fungerar. De överlappar naturligtvis varandra och Wallace tillhörde båda.

Max citerar flitigt ur brevväxlingen mellan DFW och Jonathan Franzen respektive Don DeLilllo, två brevvänner som han förhöll sig ganska olika till. Han umgicks däremot inte så mycket med andra författare, men en hel del med förlags- och tidskriftsredaktörer. Max, som skriver för New Yorker, skildrar initierat den här världen.

Med novellsamlingen Girl with Curious Hair (1989) togs det första stora steget bort från det postmodernt och garvigt humoristiska, skrivet under inspiration av Barth, Barthelme och, inte minst, Pynchon. DFW var en riktig storkonsument av teve, såpoperor och serier som Hill Street Blues, men en kritisk storkonsument och författarskapet börjar allt mer handla om och problematisera eller kritisera medias och teves inflytande.

Apropå en novell om en kvinna som ska uppträda i teve skriver Max: ”Wallace wanted again to show the way media colonized everything from history to our private thoughts. But in the Letterman story, Wallace narrowed his concern, focusing on what he saw as television’s elevation of a rising attitude of knowingness in the culture.” Det handlar om en allt mer uppskruvad självmedvetenhet – en medvetenhet om att man är självmedveten och så vidare – som Wallace kopplar samman i synnerhet till tevemediet.

Metafiktionen blir efterhand lika problematisk som teve, och även om Wallace hade en naturlig fallenhet för den drivs han av en allt större lust att överskrida dess begränsningar, hävdar Max. Skriver han apropå novellen ”Westward”: ”But the story is also evidence of how readily at the time Wallace was seeing connections around him – between love and addiction, and storytelling and advertising, for instance – beginning to put together a worldview that would be fundamental when he turned his attention to Infinite Jest a few years later. Foremost is the idea he debuted in his Arizona stories that our passions are no longer our own. In the age of media, we are nothing but minds waiting to be filled, emotions waiting to be manipulated. There is a sense – again brought to full boil in Infinite Jest – that our obsession with being entertained has deadened our affect, that we are not, as a character warns in the book, choosing carefully enough what to love.”

Infinite Jest intar som väntat en särställning i biografin, det var med den DFW slog igenom och den gjorde honom till en litterär stjärna och litterär representant för en hel generation. Han älskade och avskydde kändisskapet, kanske avskydde han det för att han inte kunde låta bli att älska det? Enligt Max var det trassliga känslor av det här slaget DFW ständigt brottades med. Han kunde välja och vraka bland groupies, men brottades ofta i efterhand med självförakt. Kvinnoaffärerna är ett kapitel för sig, så att säga.

Max är ganska generös med skvaller, men som biografi är Every Love Story is a Ghost Story relativt balanserad. Det bästa med boken är att det finns en fin balans mellan Wallace liv och verk. Max skriver sällan om sådant som inte alls är intressant för någon som i första hand är nyfiken på Wallace böcker. Det finns undantag, som när han nämner att DFW verkligen hade åkt i en viss bilmodell (AMC Pacer), som sedan förekommer i det ofullbordade mästerverket The Pale King (2011). Eller då han tvärsäkert påstår saker som han omöjligt kan veta med säkerhet, som att Wallace påverkats av det ena eller andra omedvetet.

Det är mycket som är sorgligt med Max skildring, så sorgligt att man nästan glömmer bort vilken fantastisk humorist och litterär underhållare DFW är, han kan verkligen trollbinda med sin flödande rika prosa och gränslösa fantasi. Han kunde uppenbarligen inte få ihop The Pale King, men trots att den är publicerad i ofullbordat skick är det i just denna roman DFW hittar den perfekta balansen mellan humor och tragik, intellekt och känsla. Frågan är om det inte är hans bästa bok.

Ola Wihlke

Recension av böcker av David Foster Wallace i svensk översättning.

Sida med allt du skulle vilja veta om David Foster Wallace, och lite till.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Top Ten Books: listor med författarnas favoriter

English: David Foster Wallace at the Hammer Mu...

English: David Foster Wallace at the Hammer Museum in Los Angeles, January 2006. (Photo credit: Wikipedia)

Amerikanen J. Peder Zane tyckte att det var underbart att utbudet av böcker var större än någonsin i historien, men att det var lite jobbigt att det därmed också blivit svårare att välja böcker. Han fick en idé och frågade helt enkelt 125 kända amerikanska och brittiska författare om deras tio favoritböcker. Resultatet samlades i The Top Ten: Writers pick their favourite books.

Zane kallar boken för den ultimata guiden till världens bästa böcker. Och listan med medverkande författare är verkligen imponerande. Ett urval: Norman Mailer, Tom Wolfe, Annie Proulx, Stephen King, Joyce Carol Oates, Jonathan Franzen, Claire Messud, George Saunders, Jennifer Egan, Michael Chabon.

På hemsidan expanderar boken och man publicerar även aggregerade listor, som bygger på samtliga individuella listor. Det är riktigt roligt att surfa runt och kika på vad olika författare har för favoritböcker. Efter ett tag börjar man se vissa mönster, författare kanske inte är så originella som man skulle vilja tro. Eftersom vi håller på att recensera D.T. Max biografi om David Foster Wallace, så var vi särskilt nyfikna på hans lista. Wallace lista ser ut så här:

1. The Screwtape Letters av C. S. Lewis (1942).

2. The Stand av Stephen King (1978).

3. Red Dragon av Thomas Harris (1981).

4. The Thin Red Line av James Jones (1962).

5. Fear of Flying av Erica Jong (1973).

6. The Silence of the Lambs av Thomas Harris (1988).

7. Stranger in a Strange Land av Robert A. Heinlein (1961).

8. Fuzz av Ed McBain (1968).

9. Alligator av Shelley Katz (1977).

10. The Sum of All Fears av Tom Clancy (1991).

Det här var uppriktigt sagt inte riktigt vad vi hade väntat oss, även om Wallace konsumerade enorma mängder populärkultur. Men inte minsta spår av några av hans andra favoriter, som Pynchon, Melville, Kafka eller Dostojevskij. En rolig men ganska utstuderad lista måste man nog säga. Här finns alla listor.

Lämna en kommentar

Under Listor