Vi brukar försöka ringa in några av den kommande vår/sommar-säsongens bästa böcker med två listor, en för skönlitteratur och en för facklitteratur; ett litet antal har vi redan läst på engelska, några fler har vi läst mycket uppskattande saker om, och några är skrivna av författare vi litar blint på.
UTKOMMET:
Olga Tokarczuk – Löparna (Albert Bonniers förlag)
Årets roman, årets bok!
Ur förlagets presentation: ”Löparna är en roman om att befinna sig i ständig rörelse. Men också om att till varje pris bjuda motstånd – att bromsa och bevara. […] Episoder och fragment avlöser varandra i en lekfull och originell romantext som rör sig fritt genom tid och rum. Det handlar om resande och migration, liv och död, och den mänskliga kroppens förfall och bevarande.”
Ida Börjel – Böcker I–III (Nirstedt/Litteratur)
”Ida Börjels tre första böcker, Sond, Skåneradio och Konsumentköplagen: juris lyrik utgör början på ett av samtidens mest säregna poetiska författarskap. Tillsammans bildar de ett slags triad: från en fråga, över ett utrop, till en möjlig – eller omöjlig – fast punkt. Nu utkommer de i en länge efterfrågad volym.” Förord Lars Raattamaa. Omslag Nina Ulmaja.
JANUARI:
László Krasznahorkai – Den sita vargen (Norstedts)
Här kan du läsa en recension av Satantango, en tidigare roman av Krasznahorkai. Jag tror att recensionen ger en liten, liten aning om Krasznahorkais stil, motiv och teman. Här kan du läsa en intervju med Krasznahorkais skicklige svenska översättare, Daniel Gustafsson.
Virginie Despentes – Vernon Subutex 3 (Norstedts)
Tredje delen i fransyskan Despentes dystopiska skildring av en sektledare och hans alltmer oregerliga anhängare. Ur förlagstexten: ”Vem är Vernon Subutex?
En urban legend. En fallen ängel. Det sista vittnet till en svunnen tid. Den mänskliga komedins ultimata posterboy. Vålnaden som hemsöker oss alla.”
Lars Jakobson – Bokfört (Albert Bonniers förlag)
Lars Jakobson är smart och det är hans lekfulla texter också. Ibland får de mig att känna mig lite korkad – det är inte hela världen – men de böcker jag fått fäste i har jag slukat och läst om. Jacobsons martianska biografi I den Röda Damens slott är favorit. Så här beskriver förlaget Bokfört:
”Bokens inledande del handlar om konsten att dö, och utgår från två romaner ur besläktade genrer, science fiction och västern, av Joanna Russ och Cormac McCarthy. Båda har postkatastrofen som tema, och ur detta skriver Lars Jakobson fram en rikt förgrenad essä om litterära skildringar av möjligheten till överlevnad och hopp. Bokens andra del består av småprosa av Raymond Kimber, i original ”The Children of the Void”, som Lars Jakobson översatt och skrivit efterord till. Det är en flytande samling texter med gåtfullt ursprung, vars olika utgåvor samlats av Jakobson.”
Erik Lindman Mata – PUR (Nirstedt/Litteratur)
Ur förlagets beskrivning: ”En närhet som våldsamt brutits. PUR blir ett arbete med att hålla fast – och konstruera – vad som finns och har funnits, som väv, lista, komposition, bild: ‘bilderna förstör minnet’, det är sant. Men vad gör språket med minnet? Och vad gör kärleken?”
Helle Helle – de (Norstedts)
Ur förlagets text: ”Det är en skildring av en mor och dotter och deras relation. Det är en berättelse om sjukdom, kärlek och gymnasietiden i början av åttiotalet.”
Helle Helle är en stor stjärna i Danmark, en av de största enligt förlaget, och kritikerna hyllade romanen på bred front.
FEBRUARI:
Omslag saknas för tillfället.
Sjón – Gult hår, gröna ögon (Rámus)
Sjón har satt sällsynt stora avtryck i den isländska kulturen, som poet och prosaist, som låtskrivare åt Björk och som medlem av The Sugarcubes. Den här romanen handlar om den nazism som kevde kvar i Island efter andra världskriget. Försök gjordes att ansluta till Nordiska rikspartiet. Översättningen har John Swedenmark gjort; han är särskilt inriktad på isländsk litteratur – gjort.
MARS:
Ocean Vuong – En stund är vi vackra på jorden (Natur & Kultur)
En av förra årets riktigt stora amerikanska romaner. Vuong kom ut med sin första diktsamling för något år sedan och detta är hans romandebut. Skildrar det trassliga och trasiga förhållandet mellan en ung vietnamesisk-amerikansk pojke och hans mor, som flytt från och traumatiserats av Vietnamkriget. Romanen har formen av ett brev, skrivet till modern, som inte kan läsa. Brutalt uppriktigt med utsökt känsla för nyanser.
Jorge Borges – Borges III 1971–1986 (Bokförlaget Tranan)
Äventyret fortsätter.
Stefan Lindberg – Splendor (Albert Bonniers förlag)
Förlagets presentation: ”En majkväll 2017 stöter författaren Stefan Lindberg ihop med Mathias Splendor Johansson på en uteservering i Stockholm. Han har ett förflutet i en sekt – Paradiset – med megalomana ambitioner; man har använt en sinnesvidgande drog för att få själar, minne och framtid att flyta samman, och det visar sig snart att Splendor har kännedom om en förträngd händelse i Stefans förflutna.
Splendor är en roman som spränger autofiktionens gränser och försätter läsaren i ett tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro. På en gång mysteriespel och kärleksberättelse pekar romanen ut en ny riktning i Stefan Lindbergs författarskap. Och återkopplar till dess rötter.”
Nina Ulmajas omslag! Och här kan du läsa en novell av Lindberg.
Leif Holmstrand – Herrarna och djuren (Albert Bonniers förlag)
Förlagets beskrivning: ”Kroppar möter varandra och naturen i en annorlunda kärleks- och sönderfallsdikt, där även antydda änglar och fjorton helgongestalter deltar i ömhetens maktspel och döendets nedsjunkande i den materiella världen. Rimmad bunden vers varieras med WhatsApp-citat. Ramsan, bönen och ritualen är nära, så även magin, och en kollektiv, ny schamanism.”
Johan Melbis omslag!
Omslag saknas
Dorthe Nors –Karta över Kanada (Ordfront)
Ur förlagets beskrivning: ”Danmarks internationella författarstjärna Dorthe Nors är tillbaka med en novellsamling om längtan i alla dess former. I Karta över Kanada möter vi män och kvinnor, tillsammans och var för sig, vars tillvaro inte tycks matcha deras förväntningar. De befinner sig i Norge, Los Angeles och Köpenhamn men är alla långt hemifrån.”
APRIL:
Agustín Fernández Mallo — Nocilla Dream (Nirstedt/Litteratur)
Övers. Djorje Zarcovic
Nocilla är en spansk motsvarighet till Nutella. Mallo har med sin Nocilla-trilogi inspirerat en hel generation författare, som kallas ”La generación Nocilla.” Mallo har på flera sätt förnyat den spanska romanen, kanske främst för att hans organiserande princip är rummet snarare än tiden. Nirstedt/Litteratur kommer även att ge ut de två andra delarna av trilogin.
Läs gärna vår recension av första delen av Fitzcarraldo Editions engelska utgåva från 2015:
”Jag tror att Mallo vill undersöka det skenbart motsägelsefulla förhållandet att vi människor är mer sammanlänkade med varandra än någonsin tidigare i historien, men att vi inte alls känner en samhörighet och gemenskap med andra människor som står i proportion till detta faktum.”
Anne Carson – Eros den bitterljuva (Albert Bonniers förlag)
Förlagets presentation: ”Anne Carsons storartade debut från 1986 presenteras nu för första gången på svenska. I denna essäbok, som idag ses som en klassiker, undersöker Carson uppkomsten av begreppet ”eros” i det antika Grekland genom att studera den tidens poesi och dess förhållande till begär. Carsons enastående förmåga att förklara samtiden och antiken genom varandra framträder redan här i all sin briljans.”
Nina Ulmajas omslag!
Alice Notley – Vissa magiska handlingar (Modernista)
Ur förlagets text: ”Alice Notley är en av vår tids stora amerikanska poeter – om inte den största. Rudy Burckhardt har kallat henne för »vår tids Homeros«. Med Vissa magiska handlingar [Certain Magical Acts] introduceras Alice Notley för första gången på svenska. Här penetrerar Alice Notley världens sår: från den gångna ekonomiska krisen och havererade ekosystem, till de politiska systemens misslyckanden. Resultatet är storslagen dikt, ämnad att överleva själva planetens undergång. I svensk översättning av Marie Silkeberg.”
Ted Chiang – Ankomsten (Fri tanke)
Jag har hört att Chang arbetar med att konstruera manualer, och det tycker jag speglas i hans noveller; han bygger upp dem lite som en ingenjör eller miniatyrist. Influenserna från Borges och Calvino tycker jag är ganska tydliga, men Chang skriver nästan uteslutande science fiction, egensinnig och filosofisk science fiction. Jag har bara läst den andra novellsamlingen, Exhalation, och den gav mersmak. Här kan du läsa titelnovellen. New York Times utsåg Exhalation till en av de fem bästa böckerna 2019.
Yiyun Li – Dit mina tankar inte når (Norstedts)
Li är en storstjärna i USA, får regelmässigt fina recensioner och blir publicerad i tidskrifter som New Yorker. Den här romanen handlar om en mor, en författare med skrivkramp, som samtalar, diskuterar och grälar med sin son, som inte alltid är helt nöjd med sin mor. Men sonen är sedan länge död, han har tagit sitt liv. Romanen handlar om skuld, sorgearbete och en förtvivlad vilja att förstå.
Elis Monteverde Burrau – De äter ur din hand, baby. Cindy Shermans samlade dagböcker (Albert Bonniers förlag)
Ur förlagets beskrivning: ”En kokett hikikomori-sägen i några stympade delar. Ett militant manifest för en ny solidaritet. En fotbollshuligan som himlar med ögonen. Ett tragiskt kammarspel som glittrar av stoisk ytlighet. En vacker pose att frysa fast i, om du frågar Cindy. Vacker som en lögn.”
På något vis påminner det här lite vagt om en roman från senare år som jag tycker oerhört mycket om: Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh, utgiven på svenska av Modernista. Hon påminner i sin tur lite grand om en av mina svenska favoriter, Lina Wolff. Här kan du läsa en novell av Moshfegh. Här kan du läsa en novell av Wolff.
MAJ:
Klaus Mann – Mefisto (Modernista)
Ur förlagets presentation: ”I romangestalten Hendrik Höfgens skepnad framstår den forne vännen [skådespelaren Gustaf Gründgens] som en beräknande karriärist: kameleontisk, skrupelfri och anpasslig, helt oförstående för frågor om ansvar och skuld; bara ”en vanlig skådespelare ”, med egna ord. I det större skådespel som Klaus Mann tecknar får hans rollprestation inte bara tragiska och demoniska utan också mänskligt futtiga dimensioner.”
Omslag saknas för tillfället.
Valeria Luiselli – De förlorade barnen – ett arkiv (Rámus)
Den här romanen valde New York Times till en de fem bästa skönlitterära böckerna 2019. Jag har bara lyssnat på den, med Luiselli som uppläsare av bokens första hälft, och den har ett sagolikt flow, den är helt förtrollande, vansinnigt gripande och helt aktuell.
Ur förlagets text: ”Ett New York-par med sina två barn reser med bil i USA, på väg mot Arizona för att besöka de Apacheområden som Geronimo en gång styrde. I bilen leker den femåriga dottern och tioåriga sonen lekar och sjunger sånger, men utifrån samtalen i framsätet börjar de inse att deras föräldrar håller på att separera.
Samtidigt rapporterar radion om tusentals barn som försöker korsa gränsen till USA från Mexiko men som omhändertas och isoleras i fängelseliknande förhållanden, eller försvinner och dör i öknen.”
Ola Wihlke
På Etsy bjuder OmniscientNarrator ut en serie med väldigt stiliga tryck, med illustrerade porträtt av flera av litteraturhistoriens superstjärnor. Några av de främsta och mest bildsköna. Stilen är enkel och tydlig, så att författarnas ikoniska karaktärsdrag framträder tydligt. Apropå det påpekade min kusin att porträtten har något lite frimärkesaktigt över sig.
Trycken finns i flera olika färger och storlekar. Priserna är låga, även om man tar hänsyn till att frakt från USA tillkommer. OmniscientNarrator säljer även en serie muggar med författarporträtt och citat. Ett varmt tack till Zero, som försäljaren kallar sig, för att vi fick visa några av hans porträtt.
Ola Wihlke
New Yorker Fiction podcast bjuder Deborah Treisman in en författare, som själv har fått en eller flera noveller införda i New Yorker. Denna författare, i det här fallet Mohsin Hamid, aktuell med Exit West (Natur & Kultur), får välja en tidigare införd novell, i det här fallet ”The Book of Sand” av Jorge Luis Borges, från ett nummer av tidskriften från 1976. Hamid läser in novellen och efter uppläsningen följer ett samtal mellan Hamid och Treisman. Trivselfaktorn är skyhög.
Novellen har även skyhög Borges-faktor. En bibelförsäljare från Orkneyöarna knackar på hos en man i en lägenhet i Buenos Aires, som dessvärre har hyllorna fulla med biblar av olika slag. Bibelförsäljaren har emellertid ett trumfkort, någon slags helig skrift vars paginering antyder att den är oändlig. De köpslår och bibelförsäljaren får några dyrbara biblar och mannen i lägenheten får den mystiska boken.
Ola Wihlke
Under Noveller
Lit Hub publicerade nyligen en artikel med länkar till 10 noveller som publicerats i Playboy. Här finns namn som Italo Calvino, David Foster Wallace och den argentiske mästaren Jorge Luis Borges. ”The Other” är typisk för Borges, handlar om en man som träffar sin dubbelgångare. Det är bara åldern som skiljer de två männen från varandra, vilket trasslar till saker och ting. Novellen är lekfull, elegant och egendomlig. Om du gillar den, så kommer du säkert tycka om Borges Fiktioner (Albert Bonniers Förlag).
Ola Wihlke
Under Noveller
Varje säsong brukar vi lyfta fram några böcker ur utgivningen som vi tror är något utöver det vanliga. Som vanligt finns risken att vi favoriserar amerikansk litteratur och moderna klassiker, men förhoppningsvis blev det en rolig blandning.
Augusti:
Viktoria Jäderling – Åh Lunargatan (Albert Bonniers)
Detta utlovas: ”Viktoria Jäderling debuterar med femton noveller som handlar om jakt och avrättningar, enorma bränder och extrem sexighet, om mödrar, falska mödrar, barnlösa mödrar – om magnifika misslyckanden och popens död.”
Per Odensten – Skärvan i bergets natt (Norstedts)
Förlagets beskrivning: ”Detta är en gudasaga, som också hämtar styrka ur folksagans enkelhet, en berättelse med rötter i nordisk mytologi. Den handlar om de allt maktlösare gudarna i en åldrande värld. Om mänsklig, jordisk överlevnadsvilja och kärlek. I Skärvan i bergets natt återvänder Per Odensten till sagan och myten i Gheel.”
Agnes Gerner – Sus (Albert Bonniers)
Citerat ur förlagsinfo: ”Sus är en diktsamling som kretsar kring grisar, om grisuppfödning, djurhållning och grisslakt – om grisen som en del i en effektiviserad och industriell matproduktion. 2014 kom Agnes Gerners debut Skall för vilken hon tilldelades Katapultpriset och nominerades till Borås Tidnings debutantpris.”
September:
László Krasznahorkai – Seiobo där nere (Norstedts)
”László Krasznahorkais mästerverk Seiobo där nere är en berättelsesamling där varje nedslag vecklar ut en större historia enligt Fibonaccis berömda sekvens.”
Hakan Günday – Mer (Albert Bonniers)
Günday beskrivs som den turkiska litteraturens enfant terrible. Han gestaltar i denna roman flyktingkrisens allra mest fruktansvärda sidor. Skrev Kirkus Reviews: ”Ett oroande, politiskt laddat porträtt av flyktingkrisen. En Blecktrumman för en ny generation.”
Axel Lindén – Fårdagboken (Albert Bonniers)
Citerat ur förlagets beskrivning: ”En akademiker flyttar ut på landet med sin familj och får ansvaret för skötseln av en flock får. Men samvaron med fåren kommer att bli något annat än han kunde förvänta sig. En bok om de vägval vi gör i livet, stora som små, där vardagen avslöjar livets realitet, men också tillvarons under.”
Olga Ravn – Den vita rosen (Modernista)
Citerat ur förlagstexten: ”Verket är ett slags romantisk maskin, där dikten filtreras genom en tradition av elementardiktning; kombinerande elementen vit ros, svart vatten, olja, cigarett, ansikte, händer, handske, jag, du, vi, den sjuka, den vårdande. Resultatet är den både mest rörande och mest intelligenta systemdikten som skrivits i Norden på åratal.”
Jorge Luis Borges – Borges 1: 1923-144 (Bokförlaget Tranan)
Skriver förlaget: ”Argentinaren Jorge Luis Borges är en av 1900-talets mest inflytelserika och mytomspunna författare, men på svenska har han aldrig tidigare presenterats på ett övergripande sätt. De kommande åren kommer vi att ge ut ett generöst urval ur hela hans produktion i tre band.”
September:
Danilo Kiš – Lutan och ärren (Rámus)
I The Guardian kallades den engelska versionen av den här novellsamlingen för ”en mer eller mindre perfekt bok”, den svenska utgåvan har dessutom kompletterats med en rad kritiska texter av Kiš om bland annat Simone de Beauvoir. Citerat ur förlagstexten:
”I sex berättelser berör Kiš exilen, livet i en auktoritär stat, den konstnärliga friheten och inte minst döden, och att inför den fylla det liv som har passerat med betydelse. Storslagna historier som fångar trauman från den europeiska efterkrigshistorien såväl som dess intellektuella diskussioner.”
Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i dåvarande Kungariket Jugoslavien och avled 1989 i Paris.
Georges Perec – Försvinna (Modernista)
Perec var osannolikt rolig: ”Försvinna [La Disparition] utkom på franska 1969 och är ännu unik i sitt slag. Romanen saknar helt en av alfabetets vanligaste vokaler: bokstaven ‘e’. Självpåtagna tvång och frivilliga inskränkningar frigör skaparkraft i och frammanar en sällsam närvaro ur gåtfull frånvaro.”
Georges Perec – Vilken liten moped med kromat styre längst in på gården? (Modernista)
Perec var förbluffande rolig, en riktig upptågsmakare: ”Den humoristiska kortromanen Vilken liten moped med kromat styre längst in på gården? [Quel petit vélo à guidon chromé au fond de la cour?, 1966] är en språklig berg-och-dalbanefärd där Perec med smittsam ordglädje svingar sig från den ena retoriska figuren till den andra, mellan fars och gravallvar, samt bjuder på vildvuxna utvikningar i alla möjliga väderstreck.”
Oktober:
Maggie Nelson – Blått (Modernista)
Ur förlagets beskrivning: ”Maggie Nelson har etablerat sig som en av de absolut hetaste författarna i världen, vilket bekräftades genom den förra året prisbelönta bestsellern Argonauterna. Blått [Bluets] var hennes genombrottsbok i USA, en hybrid mellan poesi och essä, som år efter år hyllats sedan den utkom [2009]. En lyrisk, filosofisk och inte minst självutlämnande undersökning av lidande, av kärlekens och önskningarnas tillkortakommanden – allt reflekterat genom färgen blå.”
Zadie Smith – Swing time (Albert Bonniers)
”Det kan mycket väl vara Zadie Smiths största triumf hittills”, skrev Expressen om den engelska originalutgåvan. Utspelar sig på flera platser i världen och handlar om två systrar som har helt olika förutsättningar. Dans, vänskap, rasism och rotlöshet. Och Lotta Kühlhorn har gjort omslaget!
Robert Bolaño – Noveller 3: Den odräglige gauchon + Noveller 4: Det ondas hemlighet (Bokförlaget Tranan)
Vi fixar rätt omslag när de dyker upp. Ur förlagets presentation: ”Vår utgivning av Bolaños novellsamlingar når nu hamn. De två första samlingarna, som fortfarande är tillgängliga, har fått mycket uppskattning från läsare och kritiker. Med tanke på att han är mest känd för sina romaner De vilda detektiverna och 2666, som är på 800 respektive 1100 sidor, har många förvånats över hur skicklig han också var som novellist.”
Gerard Reve – Kvällarna (Ersatz)
Vi byter till rätt omslag när det blir tillgängligt. Det här låter lovande: ”Gerard Reves till stora delar självbiografiska debutroman Kvällarna är ett mästerverk i svartsynthet och väckte starka reaktioner när den utkom i Holland 1947 – i dag betraktas den som en modern klassiker. En del kritiker uttryckte oro över upphovsmannens psykiska hälsa, andra tog fasta på den groteska och befriande humorn som genomsyrar boken och hyllade den unge författaren som sin generations röst.”
Ocean Vuong – Natthimmel med kulhål (Modernista)
Julian Barnes – Tidens larm (Forum)
”Det här är en djupt berörande roman, ett förtätat mästerverk som utforskar [Dmitrij Sjostakovitjs] livslånga samvetskamp och kamp för konsten, mot diktaturens outhärdliga påtryckningar.”
— The Observer
Anne Carson – Kort sagt (ellerströms)
Citerat ur förlagets presentation: ”Liksom Anne Carsons övriga böcker är Kort sagt svårdefinierad: poesi, essä, prosa – eller en helt egen genre? Hur som helst, multum in parvo, mycket i det lilla, för att tala med antikforskaren Carson – och långtråkigheten lyser naturligtvis med sin frånvaro. ‘Nobody has not bought this book after opening it’ som en recensent formulerade saken.”
Joan Didion – Anteckningar (Bokförlaget Atlas)
”South and West: From a Notebook reveals the author at her most fascinatingly unfiltered, recording folksy vernacular at a motel pool, having G&Ts with Walker Percy, and searching fruitlessly for Faulkner’s grave in an Oxford cemetery… her riffs on everything from Gertrude Atherton to crossing the Golden Gate bridge for the first time in three-inch heels captures the thrill of a writer discovering her richest subject: the American mythologies that governed her own romantic girlhood, a yearning for an MGM-style heritage that never really was—a yearning that feels freshly perilous in its delusions.”
— Megan O’Grady, Vogue
Nina Hemmingsson – På A svarar jag hej då (Orosdi-Back)
The one and only: ”Nina Hemmingssons fria kombination av konst och humor är unik. Här samlar hon sina bilder från skissboken. En absurd samling tankar och infall som bland annat publicerats i Aftonbladet. Resultatet blir en ångestdämpande blandning av konst och tecknade serier.”
Mohsin Hamid – Exit väst (Natur & Kultur)
Alla Hamids romaner handlar om kärlek, men i hyllade Exit väst tvingas kärleksparet fly eftersom deras hemstad håller på att pulveriseras i ett inbördeskrig. Men Nadia och Saeed har hört talas om att det finns dörrar att fly igenom. Det handlar alltså om migration, en av vår tids allra största frågor, men i likhet med Colson Whitehead i Den underjordiska järnvägen – det är en historisk roman om slaveriet – tänjer Hamid på realismens gränser.
November:
Kate Kitamura – Separationen (Etta)
Det svenska omslaget lägger vi till när det blir tillgängligt. En ung kvinna kommer överens med sin otrogne make att de skall separera, men de gör det inte offentligt, så att säga. När den unga kvinnans svärmor ringer och berättar att maken försvunnit, i Grekland, tar hon motvilligt på sig uppgiften att leta reda på honom. Om jag har förstått saken rätt så är det här, bland annat, en klasskildring, av överklassen. Skriver Alexandra Schwartz i sin recension i The New Yorker:
”On page after page, we hear that Christopher was all surface, no substance, a vain, vanished man … These are stirring questions, pointing toward a deep, buried sorrow and regret, and yet the novel itself seems as repulsed by such emotions as its narrator is.”
Karl Ove Knausgård tackas i boken, i egenskap av tidig läsare.
En lista är bara en lista, men förhoppningvis är den inspirerande.
Ola Wihlke
Under Listor
Adolfo Bioy Casares
Morels uppfinning
Övers. Lasse Söderberg
Modernista
De argentinska författarna Adolfo Bioy Casares (1914-1999) och Jorge Luis Borges (1899-1986) var mycket goda vänner och umgicks i Buenos Aires litterära salonger. De skrev en hel del saker tillsammans också – deras första samarbete var en beställning på en berättelse från en firma som tillverkade yoghurt.
Något helt annat är Casares klassiska äventyrsroman Morels uppfinning (1940). Borges skrev ett mycket uppskattande förord till boken. Lite förenklat kan man säga att Borges talar sig varm för äventyrsromaner i Stevensons anda och avfärdar romaner som gör anspråk på att vara psykologiskt realistiska i stil med Proust. Borges avslutar med att hävda att Morels uppfinning är en ”fulländad” äventyrsroman. Octavio Paz (1914-1998) tyckte också att den var enastående.
Romanens första mening är tveklöst löftesrik: ”I dag har ett mirakel inträffat på ön.” Huvudpersonen och berättaren i Morels uppfinning är en man som har flytt till en öde ö där klimatet är sällsynt varmt. Den är visserligen folktom men där finns en handfull märkliga byggnader. Ett runt rum i en av byggnaderna, som kallas museet, är försett med två rader av pelare i alabaster och under det genomskinliga golvet finns ett akvarium. Ön ger ett kargt intryck snarare än tropiskt grönskande.
Mannen har flytt för att han dömts till ett livstidsstraff. Miraklet han talar om är att det dykt upp en grupp människor på ön. Han väcktes en morgon av att han hörde grammofonmusik. Han tror inte att de hastigt uppdykande människorna är ute efter honom, men han kallar dem inkräktare och smyger runt och betraktar dem skeptiskt, först på avstånd.
Man får intrycket att de här nya besökarna är sportiga och eleganta. Den flyende mannen kallar en av dem för tennisspelaren, innan han får reda på hans namn, titelns Morel. Han är ofta i sällskap med Faustine, som vid ett tillfälle bär tennisdräkt:
”De som bor här är en slags snobbismens hjältar (såvida det inte är fråga om interner på ett övergivet sinnessjukhus). Utan åskådare – eller också har de redan från början räknat med mig som publik – överskrider de gränsen för det uthärdliga och trotsar till och med döden i sin strävan att vara originella.”
Det dröjer inte länge förrän den flyende mannen förälskat sig i Faustine. Han blir svartsjuk på Morel, men de lösryckta delar han kan höra av Morels och Faustines samtal tyder inte direkt på någon kärleksrelation. Däremot verkar det på sätt och vis stämma att det den flyende mannen bevittnar är ett slags skådespel.
Allt fler tecken hopar sig som tyder på att allt inte står rätt till. På himlen syns vissa dagar två solar och vissa nätter två månar.
Den flyende mannen har all anledning att vara misstänksam, men sakta men säkert närmar han sig gåtans lösning. Men han kastas, bokstavligt talat, mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden är han djupt pessimistisk, nästa stund nästan orimligt uppåt: ”Livet står öppet för mig och jag känner mig fri och lycklig.”
Egentligen tycker jag att äventyrsroman leder associationerna fel. Visserligen utspelar sig handlingen på en öde ö och huvudpersonen är på flykt, men det är inte Indiana Jones direkt, dramat är mer existentiellt, det handlar mer om den flyende mannens inre kamp och om filosofiska frågor som väcks vid kontakten med inkräktarna och Morels uppfinning. Den flyende mannen berättar, nästan lite andtrutet, rapsodiskt om sina tankar och efterforskningar.
Den första roman jag associerade till var De dömdas ö av Stig Dagerman. Men den är också mer händelserik, vilket inte hindrar att jag älskar Morels uppfinning. Den här korta romanen är spännande, kuslig och riktigt underhållande. Den har också en säregen charm och den förtjänar sin verkligen sin kultstatus.
Omslaget av Lars Sundh är raffinerat, dels har han använt ett stiligt foto av filmstjärnan Louise Brooks, som Casares var mycket förtjust i, dels har han använt violett i titelfältet, en anspelning på Faustines violetta sjal.
Ola Wihlke
Writers: Literary Lives in Focus
Red. Goffredo Fofi
contrasto, 2014
I have always noticed that in portraits of really great writers the mouth is always firmly closed.
— Gertrude Stein
Fotot på bokens omslag är taget av Richard Avedon och den porträtterade författaren är Truman Capote. Det är en fet volym på dygt 500 sidor, varannan sida innehåller en text som i sammandrag berättar om en känd författares verk, varför hans eller hennes foto valts och lite kort om fotots bakgrund. Varannan sida visar ett fotografiskt porträtt av den aktuella författaren, ofta taget av en världskänd fotograf.
Jorge Luis Borges. © Fernando Scianna, Palermo,1984
Först ett foto av Jorge Luis Borges (1899-1986) som är ett av mina favoritporträtt i boken. Han var vid det här laget blind, men han sökte solens strålar med ansiktet och sa att han kände att himlen måste vara ultra-blå. Med ansiktet vänt mot solen började han deklamera Dante. Fotot har också en vagt komisk kvalitet. Borges hade huvudet fullt av enorma mängder litteratur. Det ser nästan ut som om molnet ovan Borges håller på att sugas in i den store diktarens huvud. Eller så har jag bara livlig fantasi.
Visst har man sett vissa av fotona i Writers: Literary Lives in Focus förr, men urvalet är generöst och laguppställningen är oerhört imponerande: det foto Heri Cartier-Bresson tog 1947 av William Faulkner i hans hem i Mississippi, det otippat roliga porträtt Philippe Halsman tog av en hoppande Aldous Huxley. Det är många imponerande par, och det är inte alltid solklar vem som är mest känd: Ernest Hemmingway i jägartagen porträtterad av Robert Capa, Jean Cocteau porträtterad av Herbert List, Julio Cortázar porträtterad av René Burri, Simone de Beauvoir av Cartier-Bresson, Zadie Smith av Eamonn McCabe, och Paul Auster porträtterad av Bruce Davidson. Bara i det här lille urvalet blev det många fotografer knutna till Magnum Photos!
Paul Auster © Bruce Davidson, New York, 1994
Hela boken, Writers: Literary Lives in Focus, vittnar om porträttfotots uttrycksmöjligheter. Bruce Davidson har verkligen fångat Auster när han ser allra mest ut som författaren Paul Auster, precis så som hans läsare och beundrare vill att han ska se ut. Det är ett riktigt stiligt foto. Det är bara en vild gissning, men jag tror att Auster var nöjd.
Ingeborg Bachmann (1916-1973) © Herbert List, Rom, 1954
Ännu ett fantastiskt porträtt, av en stilig Ingeborg Bachman, den är nästan som om hon ignorerar List och hans kamera, som om hon har hittat något betydligt intressantare att titta på. Hon har tagit på sig något av ett stenansikte, som kanske passar hennes omvittnat svåra intellektuella stil. Men jag tycker också att man runt munnen kan ana ett lite roat drag.
Emmanuel Carrère © Lise Sarfati
Jag vill minnas att jag läst en bok av Emmanuel Carrère och sett en film baserad på en av hans andra böcker. Men om någon hade visat mig den här bilden för ett par dagar sedan, skulle jag inte en komma i närheten. Det gör att Writers: Literary Lives in Focus är så rolig att bläddra, titta och läsa i. Man känner igen ganska många av de klassiska porträtten, men några av dem har man nästan glömt bort. Sedan finns de klassiska porträtt som man inte känner till. Författare man känner till men som man inte riktigt minns hur de såg ut, bara vagt från något svartvitt foto på baksidan av någon bok. Och vissa författare går man helt bet på.
Boken är alfabetiskt organiserad, från Chinua Achebe och Zhong Acheng till Marguerite Yourcenar och Andrea Zanzotto. Ju mer jag tänker på det så tycker jag att Goffredo Fofi, essäist och kritiker inom både litteratur, drama och film, har gjort ett helt fantastiskt urval, av fotografer, foton och författare.
Ola Wihlke
Roberto Bolaño
Between Parantheses: Essays, Articles, and Speeches, 1998-2003
Red. Ignacio Echevarría
Övers. Natasha Wimmer
New Directions, 2014
”I would much rather have been a homicide detective than a writer. That’s the one thing I’m absolutely sure of. A homicide cop, someone who returns alone at night to the scene of the crime and isn’t afraid of ghosts.”
– Bolaño som svar på fråga i intervju i Playboy om vad han velat göra om han inte blivit författare.
Den chilenske poeten och prosaisten Roberto Bolaño (1953-2003) slog inte igenom på den internationella litterära scenen, han formligen exploderade och även om han kanske främst identifierade sig som poet, så var det med i dubbel bemärkelse stora romaner han slog världen med häpnad.
Två av romanerna fungerade som en slags murbräckor, den charmiga och i bästa bemärkelse romantiska Los Detectives Salvajes från 1998, på svenska De vilda detektiverna 2007, och den än mer vidunderliga 2666, på spanska 2004 och på svenska 2010. Trots att det var många år sedan Bolaño gick bort känns det inte helt orimligt att kalla honom för en av de största samtida spanskspråkiga författarna.
Bolaño är så stor att han säkert skymmer sikten för många yngre författare, precis som Gabriel García Márquez (1927-2014) och de andra författarna förknippade med Boom latinoamericano en gång upplevdes som ett hinder av en otålig Bolaño och hans unga kollegor.
Det anrika förlaget New Directions spelade en mycket betydande roll när Bolaño i ganska rask takt erövrade Nordamerika, och därmed den övriga icke-spansktalande världen. Barbara Epler läste By Night in Chile och slog till, hon köpte den samt Distant Star och Last Evenings on Earth.
By Night in Chile kom ut 2003 och ett omdöme av Susan Sontag angav tonen: ”the real thing and the rarest”. De två stora romanerna gavs ut av Farrar, Straus and Giroux, The Savage Detectives 2007 and 2666 in 2008. Men New Directions fortsatte ge ut böcker av Bolaño. De har en fantastisk utgivning, större än den svenska som Bonniers och Tranan delar på, med ett par poesisamlingar, novellsamlingar och åtskilliga romaner.
Och så har New Directions gett ut den fantastiska textsamlingen, Between Parentheses – Essays, Articles and Speeches, som nu finns även i pocket. Undertiteln fungerar utmärkt som innehållsdeklaration: ”Essays, Articles, and Speeches, 1998-2003” Lägg till några förord till andra författares böcker och några ofullbordade texter. Det är med andra ord en ganska disparat samling texter, redaktör är den kände spanske kritikern Ignacio Echevarría, som med en litteraturvetares noggrannhet gör reda för bokens alla olika delar.
Notera att Los detectives salvajes kom ut just 1998, de var då telefonen började ringa och redaktörer började efterfråga texter och de gav Bolaño fina erbjudanden och villkor, med stående kolumner som han kunde härja ganska fritt i.
Vidare är Between Parantheses översatt av Natasha Wimmer till en sällsynt smidig engelska, mycket imponerande. Men, och det är ett ganska stort men, de här nästan 400 sidorna är inget man direkt sträckläser, det är en ganska specialiserad bok. Bolaño tog litteraturen på extremt stort allvar. Skriver han i en av essäerna:
”So what is top-notch writing? The same thing it’s always been: the ability to peer into the darkness, to leap into the void, to know that literature is basically a dangerous undertaking. The ability to sprint along the edge of the precipice: to one side the bottomless abyss and to the other the faces you love, the smiling faces you love, and books and friends and food. And the ability to accept what you find, even though it may be heavier than the stones over the graves of all dead writers. Literature, as an Andalusian folk singer would put it, is danger.”
Och Between Parantheses handlar nästan uteslutande om litteratur och andra författare, som han hade en viss begåvning för att reta upp och parodiera, Isabel Allende verkade irritera honom ovanligt mycket. Hon blir anklagad för att skriva kitsch och för att imitera Márquez, vilket nog ska tolkas som en dubbel anklagelse.
Allende och Márquez är i alla fall författare som de flesta känner till, men boken är full av referenser till spanskspråkiga författare i allmänhet och chilenska poeter i synnerhet: Ana María Navales, Juan Villoro, Osvaldo Lamborghini, Javier Cercas, Pezoa Véliz, Hiracio Castellanos Moya, Sergio Pitol, Nicanor Parra, Jorge Luis Borges, Julio Cortázar, Pezoa Véliz, Gabriela Mistral med många fler.
Känner man inte igen, låt säga, hälften av de här namnen – Bolaños namedropping i den här boken är stundtals bedövande – då skulle jag vänta med att läsa den – för den är trots Bolaños pendlingar mellan att tokhyllningar och radikalsågningar, svepande generaliseringar och retsamheter stundtals fullständigt briljant och Bolaño saknar, tack och lov, inte självironi. Förutom att han självklart kan enormt mycket om litteratur och har en utvecklad litteratursyn, lyser hans intelligens ofta igenom, han är bitvis hysteriskt rolig och den språkliga energin är det inget fel på.
Jag skulle börja med att läsa den lite tunnare romanen Om natten i Chile. Tempot är högt uppskruvat i den här romanen, som handlar om en fattig ung man som vill bli poet, men som slutar som jusuitpräst och konservativ litteraturkritiker. Han svassar för Chiles rika och kultureliten, genom vilka han kommer att möta Pablo Neruda och Ernst Jünger. Fantastisk roman, en första introduktion till Bolaños mycket mörka, men inte hopplösa litterära universum.
Sedan skulle jag läsa tegelstenen De vilda detektiverna. En vindlande, romantisk och libidinös berättelse som börjar i Mexico City 1975 och slutar i ett frågetecken i Sonora 1976. Däremellan berättar en kör av röster om Arturo Belano och Ulises Lima, vänner, poeter och vagabonder. Ett mästerverk, en vacker skildring av vänskap.
Och sedan det mörka hjärtat i Roberto Bolaño samlade produktion, en sinnrikt konstruerad roman (ofullbordad) i fem delar. Handlingen leder, obevekligt, till en gränsstad i Mexiko i vilken mängder med kvinnor mördas. Det tar aldrig slut. Romanen associerar till citatet tidigare, att Bolaño allra helst skulle ha velat bli polis. 2666 (Bonniers). Det stora mästerverket. Otäck är inte tillräckligt starkt, engelskans deeply disturbing passar bättre.
Eller så kan man läsa 2666 och sedan kanske kasta sig över Between Paranthesis. Men jag tror inte att jag överdrivit vilken specialiserad bok det faktiskt är, men i en underbar recension i New York Times – ”Freewheeling Essays Pair Nicely With Bitters” – framhåller Dwight Garner bokens sinnliga karaktär, den bjuder inte in till ett rationellt och dämpat samtal:
”Reading it is not like sitting through an air-conditioned seminar with the distinguished Señor Bolaño. It’s like sitting on a barstool next to him, the jukebox playing dirty flamenco, after he’s consumed a platter of Pisco sours. You may wish to make a batch yourself before you step onto the first page.”
Okej, jag köper det till viss del, Bolaño som en underhållande berättare på en stimmig lokal. Men jag tycker ändå att han lägger ned lite väl mycket energi på att fastställa vilka författare som är bäst, världens tre bästa, Chiles tre bästa, vilka som kommer att gå till historien, som Borges, Parra och Rulfo, och att en del energi slösas bort på att sålla bort dem som enligt Bolaño inte håller måttet.
Genom hela boken tycker jag att det löper en röd tråd, som handlar om hur Bolaño ser sig om lite ängsligt över axeln, för att fastställa hans egen ställning i litteraturhistorien. Han är naturligtvis högst självmedveten, men den frenesi han inmutar sin position vittnar kanske om en viss osäkerhet, vilket naturligtvis gör det hela mer rörande än irriterande.
Han sticker inte under stol med att han ogillade amerikanska författare som John Irving, Chuck Palahniuk and Michael Chabon. Det skulle man nästan kunnat gissa. Dem han beundrade, och hyllade i sina spalter, var istället författare som Philip K. Dick, Walter Mosley, James Ellroy och Thomas Harris.
Harris romaner om Hannibal Lecter kanske var bestsellers, medgav Bolaño, ”but I wish most contemporary novelists wrote this well.” Och om Philip K. skrev han: ”Dick is Thoreau plus the death of the American dream.” Till hans försvar kanske man alltså kan säga att han inte var någon snobb, han läste mycket så kallad genrelitteratur, men att han ställde lika höga krav på andra författare som på sig själv. Eller om det var litteraturen i sig han ställde krav på.
Jag tror att mycket av förklaringen till Bolaños konfrontativa stil och fallenhet för polemik, kan förklaras av hans livshållning, som en av den chilenske författarens översättare, Chris Andrews, beskriver som romantisk anarkism, i Roberto Bolano’s Fiction (CUP). Andrews använder inte beteckningen nedsättande: ”Bolaño is an anarchist in the way that he privileges voluntary associations and spontaneous form of solidarity over institutions, and in the deeply antihierarchical set of his thought […] His anarchism shows its critical edge in the fierce stigmatization of a salient vice: servile attraction to the famous and the powerful.”
För om det finns någonting som lyser med sin frånvaro i Between Parantheses, så är det politik, konventionell politik. Däremot löper Bolaños hållning som en röd tråd genom boken, ganska kompromisslös, och den löper också som en röd tråd genom hela Bolaños författarskap, till och med när det är som allra mest våldsamt och mörkt.
Between Parantheses är ojämn, men Bolaño är underhållande även när han är onödigt grälsjuk. Jag tycker att den fungerar bra som en slags yvig påbyggnadskurs i Bolaños författarskap, hans idévärld och hans litterära rötter. I inledningen skriver redaktör Ignacio Echevarría att Between Parentheses kan läsas som en slags fragmenterad ”självbiografi”. Jag försökte läsa den så, men lyckades inte riktigt. Den är lite för fragmenterad helt enkelt.
Mer om och av Bolaño:
En novell varje kväll 29: ”Clara” av Roberto Bolaño
Intervju med Chris Andrews om att översätta Roberto Bolaño
In the Labyrinth: A User’s Guide to Bolaño av Giles Harvey
Bolaño satte intervjuarna på prov
Ola Wihlke
Om du inte vet vad du ska bli när du blir stor eller funderar på ett karriärbyte, kanske kursen ”Wasting time on the Internet” kan vara något? Den ges visserligen vid University of Pennsylvania, men verkar väldigt virtuell och undervisar gör poeten Kenneth Goldsmith. Bara en sån sak.
Goldsmith har naturligtvis gett kursen ett namn som ska väcka en del uppmärksamhet, han är djupt förankrad i den avantgardistiska traditionen. New Yorker öppnade sina spalter för Goldsmith och här förklarar han syftet med kursen: ”Why I Am Teaching a Course Called ‘Wasting Time on the Internet’”
Goldsmith kanske är mest känd som mannen bakom sajten UbuWeb (en favorit), vars slogan skvallrar vad den handlar om: ”All avant-garde. All the time.” Sajten är som ett arkiv eller ett bibliotek som är fullt med experimentell litteratur och konst. Särskilt bra är UbuWeb på poesi, inte minst ljudpoesi, men utbudet är slösande rikt, med både text, bild, ljudfiler och film.
Ett tips, för att inte villa bort sig, är att börja med UbuWeb Top Tens. Man bjuder helt enkelt in personer eller institutioner att göra en topplista med det bästa ur de väldiga arkiven. Den senaste har Open Culture (en favorit) sammanställt och den är helt fantastisk:
”UbuWeb Top Ten
October 2014
Selected by Open Culture
1. Finnegans Wake (1939), Read by Patrick Healy
Open Culture: Hear All of Finnegans Wake Read Aloud: A 35 Hour Reading
2. The Craft of Verse: Jorge Luis Borges’ Norton Lectures, 1967-68
Open Culture: Jorge Luis Borges’ 1967-8 Norton Lectures On Poetry (And Everything Else Literary)
3. Three rare films by Susan Sontag
Open Culture: The Filmmaking of Susan Sontag & Her 50 Favorite Films (1977)
4. M.A. Numminen Sings Wittgenstein (1983 / 1989)
Open Culture: Ludwig Wittgenstein’s Tractatus Gets Adapted Into an Avant-Garde Comic Opera
5. Aldous Huxley’s Visionary Experience
Open Culture: Aldous Huxley, Psychedelics Enthusiast, Lectures About “the Visionary Experience” at MIT (1962)
6. Jacques Derridia’s interview with Ornette Coleman [PDF]
Open Culture: Philosopher Jacques Derrida Interviews Jazz Legend Ornette Coleman: Talk Improvisation, Language & Racism (1997)
7. Joey Ramone Sings a Piece by John Cage Adapted from James Joyce’s Finnegans Wake: “The Wonderful Widow of Eighteen Springs,”
Open Culture: Hear Joey Ramone Sing a Piece by John Cage Adapted from James Joyce’s Finnegans Wake
8. The Avant-Garde Project
Open Culture: The Avant-Garde Project: An Archive of Music by 200 Cutting-Edge Composers, Including Stravinsky, Schoenberg, Cage & More
9. Alice Toklas Reads Her Hashish Fudge Recipe
Open Culture: Alice B. Toklas Reads Her Famous Recipe for Hashish Fudge (1963)
10. Jean Baudrillard Sings!
Open Culture: Jean Baudrillard Reads His Poetry, Backed By All-Star Arts Band (1996)
Dan Colman is the editor of Open Culture, the web site he created in 2006. He’s also the Director of Stanford’s Continuing Studies Program.”
Ola Wihlke
Under Artiklar
 | Ola om Vad retar sig läsarna mest på… |
 | En tant om Vad retar sig läsarna mest på… |
 | Tanten om Veckans dikt 138: ”Résum… |
| Ola om Veckans dikt 134: ”Foste… |
 | Anton Andersson om Veckans dikt 134: ”Foste… |
BearBooks 