Tag Archives: Jorge Luis Borges

Recension: ”Morels uppfinning” av Adolfo Bioy Casares

casares_morels_uppfinning_omslag_inb_0

Adolfo Bioy Casares
Morels uppfinning
Övers. Lasse Söderberg
Modernista

De argentinska författarna Adolfo Bioy Casares (1914-1999) och Jorge Luis Borges (1899-1986) var mycket goda vänner och umgicks i Buenos Aires litterära salonger. De skrev en hel del saker tillsammans också – deras första samarbete var en beställning på en berättelse från en firma som tillverkade yoghurt.

Något helt annat är Casares klassiska äventyrsroman Morels uppfinning (1940). Borges skrev ett mycket uppskattande förord till boken. Lite förenklat kan man säga att Borges talar sig varm för äventyrsromaner i Stevensons anda och avfärdar romaner som gör anspråk på att vara psykologiskt realistiska i stil med Proust. Borges avslutar med att hävda att Morels uppfinning är en ”fulländad” äventyrsroman. Octavio Paz (1914-1998) tyckte också att den var enastående.

Romanens första mening är tveklöst löftesrik: ”I dag har ett mirakel inträffat på ön.” Huvudpersonen och berättaren i Morels uppfinning är en man som har flytt till en öde ö där klimatet är sällsynt varmt. Den är visserligen folktom men där finns en handfull märkliga byggnader. Ett runt rum i en av byggnaderna, som kallas museet, är försett med två rader av pelare i alabaster och under det genomskinliga golvet finns ett akvarium. Ön ger ett kargt intryck snarare än tropiskt grönskande.

Mannen har flytt för att han dömts till ett livstidsstraff. Miraklet han talar om är att det dykt upp en grupp människor på ön. Han väcktes en morgon av att han hörde grammofonmusik. Han tror inte att de hastigt uppdykande människorna är ute efter honom, men han kallar dem inkräktare och smyger runt och betraktar dem skeptiskt, först på avstånd.

Man får intrycket att de här nya besökarna är sportiga och eleganta. Den flyende mannen kallar en av dem för tennisspelaren, innan han får reda på hans namn, titelns Morel. Han är ofta i sällskap med Faustine, som vid ett tillfälle bär tennisdräkt:

”De som bor här är en slags snobbismens hjältar (såvida det inte är fråga om interner på ett övergivet sinnessjukhus). Utan åskådare – eller också har de redan från början räknat med mig som publik – överskrider de gränsen för det uthärdliga och trotsar till och med döden i sin strävan att vara originella.”

Det dröjer inte länge förrän den flyende mannen förälskat sig i Faustine. Han blir svartsjuk på Morel, men de lösryckta delar han kan höra av Morels och Faustines samtal tyder inte direkt på någon kärleksrelation. Däremot verkar det på sätt och vis stämma att det den flyende mannen bevittnar är ett slags skådespel.

Allt fler tecken hopar sig som tyder på att allt inte står rätt till. På himlen syns vissa dagar två solar och vissa nätter två månar.

Den flyende mannen har all anledning att vara misstänksam, men sakta men säkert närmar han sig gåtans lösning. Men han kastas, bokstavligt talat, mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden är han djupt pessimistisk, nästa stund nästan orimligt uppåt: ”Livet står öppet för mig och jag känner mig fri och lycklig.”

Egentligen tycker jag att äventyrsroman leder associationerna fel. Visserligen utspelar sig handlingen på en öde ö och huvudpersonen är på flykt, men det är inte Indiana Jones direkt, dramat är mer existentiellt, det handlar mer om den flyende mannens inre kamp och om filosofiska frågor som väcks vid kontakten med inkräktarna och Morels uppfinning. Den flyende mannen berättar, nästan lite andtrutet, rapsodiskt om sina tankar och efterforskningar.

Den första roman jag associerade till var De dömdas ö av Stig Dagerman. Men den är också mer händelserik, vilket inte hindrar att jag älskar Morels uppfinning. Den här korta romanen är spännande, kuslig och riktigt underhållande. Den har också en säregen charm och den förtjänar sin verkligen sin kultstatus.

Omslaget av Lars Sundh är raffinerat, dels har han använt ett stiligt foto av filmstjärnan Louise Brooks, som Casares var mycket förtjust i, dels har han använt violett i titelfältet, en anspelning på Faustines violetta sjal.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Fet bok med 250 författarporträtt tagna av kända fotografer

cover writers

Writers: Literary Lives in Focus
Red. Goffredo Fofi
contrasto, 2014

I have always noticed that in portraits of really great writers the mouth is always firmly closed. 
— Gertrude Stein

Fotot på bokens omslag är taget av Richard Avedon och den porträtterade författaren är Truman Capote. Det är en fet volym på dygt 500 sidor, varannan sida innehåller en text som i sammandrag berättar om en känd författares verk, varför hans eller hennes foto valts och lite kort om fotots bakgrund. Varannan sida visar ett fotografiskt porträtt av den aktuella författaren, ofta taget av en världskänd fotograf.

48c23fe49df829de14254134390add15-large

Jorge Luis Borges. © Fernando Scianna, Palermo,1984

Först ett foto av Jorge Luis Borges (1899-1986) som är ett av mina favoritporträtt i boken.  Han var vid det här laget blind, men han sökte solens strålar med ansiktet och sa att han kände att himlen måste vara ultra-blå. Med ansiktet vänt mot solen började han deklamera Dante. Fotot har också en vagt komisk kvalitet. Borges hade huvudet fullt av enorma mängder litteratur. Det ser nästan ut som om molnet ovan Borges håller på att sugas in i den store diktarens huvud. Eller så har jag bara livlig fantasi.

Visst har man sett vissa av fotona i Writers: Literary Lives in Focus förr, men urvalet är generöst och laguppställningen är oerhört imponerande: det foto Heri Cartier-Bresson tog 1947 av William Faulkner i hans hem i Mississippi, det otippat roliga porträtt Philippe Halsman tog av en hoppande Aldous Huxley. Det är många imponerande par, och det är inte alltid solklar vem som är mest känd: Ernest Hemmingway i jägartagen porträtterad av Robert Capa, Jean Cocteau porträtterad av Herbert List, Julio Cortázar porträtterad av René Burri, Simone de Beauvoir av Cartier-Bresson, Zadie Smith av Eamonn McCabe, och Paul Auster porträtterad av Bruce Davidson. Bara i det här lille urvalet blev det många fotografer knutna till Magnum Photos!

5dbb9c686414b9b0226d79cf813c1d86-large

Paul Auster © Bruce Davidson, New York, 1994

Hela boken, Writers: Literary Lives in Focus, vittnar om porträttfotots uttrycksmöjligheter. Bruce Davidson har verkligen fångat Auster när han ser allra mest ut som författaren Paul Auster, precis så som hans läsare och beundrare vill att han ska se ut. Det är ett riktigt stiligt foto. Det är bara en vild gissning, men jag tror att Auster var nöjd.

1bbb0e86b4a2d579291fdb9684d2559d-large

Ingeborg Bachmann (1916-1973)  © Herbert List, Rom, 1954

Ännu ett fantastiskt porträtt, av en stilig Ingeborg Bachman, den är nästan som om hon ignorerar List och hans kamera, som om hon har hittat något betydligt intressantare att titta på. Hon har tagit på sig något av ett stenansikte, som kanske passar hennes omvittnat svåra intellektuella stil. Men jag tycker också att man runt munnen kan ana ett lite roat drag.

ecb05461712eb04ea195e3f2fdb74b9d-large

Emmanuel Carrère © Lise Sarfati

Jag vill minnas att jag läst en bok av Emmanuel Carrère och sett en film baserad på en av hans andra böcker. Men om någon hade visat mig den här bilden för ett par dagar sedan, skulle jag inte en komma i närheten.  Det gör att Writers: Literary Lives in Focus är så rolig att bläddra, titta och läsa i. Man känner igen ganska många av de klassiska porträtten, men några av dem har man nästan glömt bort. Sedan finns de klassiska porträtt som man inte känner till. Författare man känner till men som man inte riktigt minns hur de såg ut, bara vagt från något svartvitt foto på baksidan av någon bok. Och vissa författare går man helt bet på.

Boken är alfabetiskt organiserad, från Chinua Achebe och Zhong Acheng till Marguerite Yourcenar och  Andrea Zanzotto. Ju mer jag tänker på det så tycker jag att Goffredo Fofi, essäist och kritiker inom både litteratur, drama och film, har gjort ett helt fantastiskt urval, av fotografer, foton och författare.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Between Parantheses” av Roberto Bolaño

51jaz45bWnL

Roberto Bolaño
Between Parantheses: Essays, Articles, and Speeches, 1998-2003
Red. Ignacio Echevarría
Övers. Natasha Wimmer
New Directions, 2014

”I would much rather have been a homicide detective than a writer. That’s the one thing I’m absolutely sure of. A homicide cop, someone who returns alone at night to the scene of the crime and isn’t afraid of ghosts.”
– Bolaño som svar på fråga i intervju i Playboy om vad han velat göra om han inte blivit författare.

Den chilenske poeten och prosaisten Roberto Bolaño (1953-2003) slog inte igenom på den internationella litterära scenen, han formligen exploderade och även om han kanske främst identifierade sig som poet, så var det med i dubbel bemärkelse stora romaner han slog världen med häpnad.

CM462_G

2666

Två av romanerna fungerade som en slags murbräckor, den charmiga och i bästa bemärkelse romantiska Los Detectives Salvajes från 1998, på svenska De vilda detektiverna 2007, och den än mer vidunderliga 2666, på spanska 2004 och på svenska 2010. Trots att det var många år sedan Bolaño gick bort känns det inte helt orimligt att kalla honom för en av de största samtida spanskspråkiga författarna.

Bolaño är så stor att han säkert skymmer sikten för många yngre författare, precis som Gabriel García Márquez (1927-2014) och de andra författarna förknippade med Boom latinoamericano en gång upplevdes som ett hinder av en otålig Bolaño och hans unga kollegor.

By_Night_in_Chile_1_300_462

Det anrika förlaget New Directions spelade en mycket betydande roll när Bolaño i ganska rask takt erövrade Nordamerika, och därmed den övriga icke-spansktalande världen. Barbara Epler läste By Night in Chile och slog till, hon köpte den samt Distant Star och Last Evenings on Earth.

By Night in Chile kom ut 2003 och ett omdöme av Susan Sontag angav tonen: ”the real thing and the rarest”. De två stora romanerna gavs ut av Farrar, Straus and Giroux, The Savage Detectives 2007 and 2666 in 2008. Men New Directions fortsatte ge ut böcker av Bolaño. De har en fantastisk utgivning, större än den svenska som Bonniers och Tranan delar på, med ett par poesisamlingar, novellsamlingar och åtskilliga romaner.

9780312427481

Och så har New Directions gett ut den fantastiska textsamlingen, Between Parentheses – Essays, Articles and Speeches, som nu finns även i pocket. Undertiteln fungerar utmärkt som innehållsdeklaration: ”Essays, Articles, and Speeches, 1998-2003” Lägg till några förord till andra författares böcker och några ofullbordade texter. Det är med andra ord en ganska disparat samling texter, redaktör är den kände spanske kritikern Ignacio Echevarría, som med en litteraturvetares noggrannhet gör reda för bokens alla olika delar.

Notera att Los detectives salvajes kom ut just 1998, de var då telefonen började ringa och redaktörer började efterfråga texter och de gav Bolaño fina erbjudanden och villkor, med stående kolumner som han kunde härja ganska fritt i.

9780312429218

Vidare är Between Parantheses översatt av Natasha Wimmer till en sällsynt smidig engelska, mycket imponerande. Men, och det är ett ganska stort men, de här nästan 400 sidorna är inget man direkt sträckläser, det är en ganska specialiserad bok. Bolaño tog litteraturen på extremt stort allvar. Skriver han i en av essäerna:

”So what is top-notch writing? The same thing it’s always been: the ability to peer into the darkness, to leap into the void, to know that literature is basically a dangerous undertaking. The ability to sprint along the edge of the precipice: to one side the bottomless abyss and to the other the faces you love, the smiling faces you love, and books and friends and food. And the ability to accept what you find, even though it may be heavier than the stones over the graves of all dead writers. Literature, as an Andalusian folk singer would put it, is danger.”

Och Between Parantheses handlar nästan uteslutande om litteratur och andra författare, som han hade en viss begåvning för att reta upp och parodiera, Isabel Allende verkade irritera honom ovanligt mycket. Hon blir anklagad för att skriva kitsch och för att imitera Márquez, vilket nog ska tolkas som en dubbel anklagelse.

Allende och Márquez är i alla fall författare som de flesta känner till, men boken är full av referenser till spanskspråkiga författare i allmänhet och chilenska poeter i synnerhet: Ana María Navales, Juan Villoro, Osvaldo Lamborghini, Javier Cercas, Pezoa Véliz, Hiracio Castellanos Moya, Sergio Pitol, Nicanor Parra, Jorge Luis Borges, Julio Cortázar, Pezoa Véliz, Gabriela Mistral med många fler.

5220032049_a9cf5c499f_z

Känner man inte igen, låt säga, hälften av de här namnen – Bolaños namedropping i den här boken är stundtals bedövande – då skulle jag vänta med att läsa den – för den är trots Bolaños pendlingar mellan att tokhyllningar och radikalsågningar, svepande generaliseringar och retsamheter stundtals fullständigt briljant och Bolaño saknar, tack och lov, inte självironi. Förutom att han självklart kan enormt mycket om litteratur och har en utvecklad litteratursyn, lyser hans intelligens ofta igenom, han är bitvis hysteriskt rolig och den språkliga energin är det inget fel på.

Jag skulle börja med att läsa den lite tunnare romanen Om natten i Chile. Tempot är högt uppskruvat i den här romanen, som handlar om en fattig ung man som vill bli poet, men som slutar som jusuitpräst och konservativ litteraturkritiker. Han svassar för Chiles rika och kultureliten, genom vilka han kommer att möta Pablo Neruda och Ernst Jünger. Fantastisk roman, en första introduktion till Bolaños mycket mörka, men inte hopplösa litterära universum.

framsida_Narmanarung.indd

Sedan skulle jag läsa tegelstenen De vilda detektiverna. En vindlande, romantisk och libidinös berättelse som börjar i Mexico City 1975 och slutar i ett frågetecken i Sonora 1976. Däremellan berättar en kör av röster om Arturo Belano och Ulises Lima, vänner, poeter och vagabonder. Ett mästerverk, en vacker skildring av vänskap.

9789100124274

Och sedan det mörka hjärtat i Roberto Bolaño samlade produktion, en sinnrikt konstruerad roman (ofullbordad) i fem delar. Handlingen leder, obevekligt, till en gränsstad i Mexiko i vilken mängder med kvinnor mördas. Det tar aldrig slut. Romanen associerar till citatet tidigare, att Bolaño allra helst skulle ha velat bli polis. 2666 (Bonniers). Det stora mästerverket. Otäck är inte tillräckligt starkt, engelskans deeply disturbing passar bättre.

Eller så kan man läsa 2666 och sedan kanske kasta sig över Between Paranthesis. Men jag tror inte att jag överdrivit vilken specialiserad bok det faktiskt är, men i en underbar recension i New York Times”Freewheeling Essays Pair Nicely With Bitters” – framhåller Dwight Garner bokens sinnliga karaktär, den bjuder inte in till ett rationellt och dämpat samtal:

”Reading it is not like sitting through an air-conditioned seminar with the distinguished Señor Bolaño. It’s like sitting on a barstool next to him, the jukebox playing dirty flamenco, after he’s consumed a platter of Pisco sours. You may wish to make a batch yourself before you step onto the first page.”

Okej, jag köper det till viss del, Bolaño som en underhållande berättare på en stimmig lokal. Men jag tycker ändå att han lägger ned lite väl mycket energi på att fastställa vilka författare som är bäst, världens tre bästa, Chiles tre bästa, vilka som kommer att gå till historien, som BorgesParra och Rulfo, och att en del energi slösas bort på att sålla bort dem som enligt Bolaño inte håller måttet.

Genom hela boken tycker jag att det löper en röd tråd, som handlar om hur Bolaño ser sig om lite ängsligt över axeln, för att fastställa hans egen ställning i litteraturhistorien. Han är naturligtvis högst självmedveten, men den frenesi han inmutar sin position vittnar kanske om en viss osäkerhet, vilket naturligtvis gör det hela mer rörande än irriterande.

Han sticker inte under stol med att han ogillade amerikanska författare som John Irving, Chuck Palahniuk and Michael Chabon. Det skulle man nästan kunnat gissa. Dem han beundrade, och hyllade i sina spalter, var istället författare som Philip K. Dick, Walter Mosley, James Ellroy och Thomas Harris.

Harris romaner om Hannibal Lecter kanske var bestsellers, medgav Bolaño, ”but I wish most contemporary novelists wrote this well.” Och om Philip K. skrev han: ”Dick is Thoreau plus the death of the American dream.” Till hans försvar kanske man alltså kan säga att han inte var någon snobb, han läste mycket så kallad genrelitteratur, men att han ställde lika höga krav på andra författare som på sig själv. Eller om det var litteraturen i sig han ställde krav på.

9780231168069

Jag tror att mycket av förklaringen till Bolaños konfrontativa stil och fallenhet för polemik, kan förklaras av hans livshållning, som en av den chilenske författarens översättare, Chris Andrews, beskriver som romantisk anarkism, i Roberto Bolano’s Fiction (CUP). Andrews använder inte beteckningen nedsättande: ”Bolaño is an anarchist in the way that he privileges voluntary associations and spontaneous form of solidarity over institutions, and in the deeply antihierarchical set of his thought […] His anarchism shows its critical edge in the fierce stigmatization of a salient vice: servile attraction to the famous and the powerful.”

För om det finns någonting som lyser med sin frånvaro i Between Parantheses, så är det politik, konventionell politik. Däremot löper Bolaños hållning som en röd tråd genom boken, ganska kompromisslös, och den löper också som en röd tråd genom hela Bolaños författarskap, till och med när det är som allra mest våldsamt och mörkt.

Between Parantheses är ojämn, men Bolaño är underhållande även när han är onödigt grälsjuk. Jag tycker att den fungerar bra som en slags yvig påbyggnadskurs i Bolaños författarskap, hans idévärld och hans litterära rötter. I inledningen skriver redaktör Ignacio Echevarría att Between Parentheses kan läsas som en slags fragmenterad ”självbiografi”.  Jag försökte läsa den så, men lyckades inte riktigt. Den är lite för fragmenterad helt enkelt.

Mer om och av Bolaño:

En novell varje kväll 29: ”Clara” av Roberto Bolaño

Intervju med Chris Andrews om att översätta Roberto Bolaño

In the Labyrinth: A User’s Guide to Bolaño av Giles Harvey

Bolaño satte intervjuarna på prov

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Ny universitetskurs i konsten att kasta bort tid på internet

tumblr_n8lr9muKPm1tfp3xbo1_500

Via Public Domain Review (favorit): PD & Kati Hyyppä & Sanna Marttila. Creative Commons

 

Om du inte vet vad du ska bli när du blir stor eller funderar på ett karriärbyte, kanske kursen ”Wasting time on the Internet” kan vara något? Den ges visserligen vid University of Pennsylvania, men verkar väldigt virtuell och undervisar gör poeten Kenneth Goldsmith. Bara en sån sak.

Goldsmith har naturligtvis gett kursen ett namn som ska väcka en del uppmärksamhet, han är djupt förankrad i den avantgardistiska traditionen. New Yorker öppnade sina spalter för Goldsmith och här förklarar han syftet med kursen: ”Why I Am Teaching a Course Called ‘Wasting Time on the Internet’

Goldsmith kanske är mest känd som mannen bakom sajten UbuWeb (en favorit), vars slogan skvallrar vad den handlar om: ”All avant-garde. All the time.” Sajten är som ett arkiv eller ett bibliotek som är fullt med experimentell litteratur och konst. Särskilt bra är UbuWeb på poesi, inte minst ljudpoesi, men utbudet är slösande rikt, med både text, bild, ljudfiler och film.

Ett tips, för att inte villa bort sig, är att börja med UbuWeb Top Tens. Man bjuder helt enkelt in personer eller institutioner att göra en topplista med det bästa ur de väldiga arkiven. Den senaste har Open Culture (en favorit) sammanställt och den är helt fantastisk:

”UbuWeb Top Ten
October 2014
Selected by Open Culture

1. Finnegans Wake (1939), Read by Patrick Healy
Open Culture: Hear All of Finnegans Wake Read Aloud: A 35 Hour Reading

2. The Craft of Verse: Jorge Luis Borges’ Norton Lectures, 1967-68
Open Culture: Jorge Luis Borges’ 1967-8 Norton Lectures On Poetry (And Everything Else Literary)

3. Three rare films by Susan Sontag
Open Culture: The Filmmaking of Susan Sontag & Her 50 Favorite Films (1977)

4.  M.A. Numminen Sings Wittgenstein (1983 / 1989)
Open Culture: Ludwig Wittgenstein’s Tractatus Gets Adapted Into an Avant-Garde Comic Opera

5. Aldous Huxley’s Visionary Experience
Open Culture: Aldous Huxley, Psychedelics Enthusiast, Lectures About “the Visionary Experience” at MIT (1962)

6. Jacques Derridia’s interview with Ornette Coleman [PDF]
Open Culture: Philosopher Jacques Derrida Interviews Jazz Legend Ornette Coleman: Talk Improvisation, Language & Racism (1997)

7. Joey Ramone Sings a Piece by John Cage Adapted from James Joyce’s Finnegans Wake: “The Wonderful Widow of Eighteen Springs,”
Open Culture: Hear Joey Ramone Sing a Piece by John Cage Adapted from James Joyce’s Finnegans Wake

8. The Avant-Garde Project
Open Culture: The Avant-Garde Project: An Archive of Music by 200 Cutting-Edge Composers, Including Stravinsky, Schoenberg, Cage & More

9. Alice Toklas Reads Her Hashish Fudge Recipe
Open Culture: Alice B. Toklas Reads Her Famous Recipe for Hashish Fudge (1963)

10. Jean Baudrillard Sings!
Open Culture: Jean Baudrillard Reads His Poetry, Backed By All-Star Arts Band (1996)

Dan Colman is the editor of Open Culture, the web site he created in 2006. He’s also the Director of Stanford’s Continuing Studies Program.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

En novell varje kväll 82: ”The Unbitten Elbow” av Sigizmund Krzhizhanovsky

productimage-picture-autobiography-of-a-corpse-371_png_200x950_q85Sigizmund Krzhizhanovsky (1887-1950) skrev envist prosa under ett par decennier, men den sovjetiska censuren vägrade lika envist att låta honom publicera sig. Till censurens försvar får kan man anföra att han berättelser faktiskt är väldigt osovjetiska. Först långt efter sin död fick Krzhizhanovsky sitt erkännande.

”Din armbåde är nära,” lyder ett ryskt ordspråk, ”men du kan inte bita i den.” Den fantastiska novellen ”The Unbitten Elbow” handlar om en man som vigt sitt liv åt att bita sig själv i armbågen. Det är en blandning av hårt bitande satir och filosofisk och välvillig absurdism, som känns besläktad med både Borges och Kafka. Det är drabbande och väldigt, väldigt roligt.

”The Unbitten Elbow” presenteras av översättaren Joanne Turnbull i Electric Literatures solida novellserie Recommended Reading. Den finns med i Autobiography of a Corpse (2013), en NYRB Classics Original.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

En novell varje kväll 81: ”Headache” av Julio Cortazár

samlade_2Julio Cortazár (1914-1984) är en av den spanskspråkiga fantastiska kortprosans mästare, en av männen bakom den latinamerikanska litteraturboomen, och var influerad av såväl franska symbolister som surrealister. Ingen kan återge intrigen i en novell av Cortazár, hävdade landsmannen Jorge Luis Borges, och i fallet ”Headache” (Cefalea) är man benägen att hålla med honom.

Men tidigt i novellen blir det klart att en grupp människor, stadsbor, vistas i ett hus på landet. Så här börjar berättaren sin historia:

”We look after the mancuspias until pretty late in the afternoon. Now that the summer heat has come they have become changeable and full of caprices, the latecomers require special nourishment and we bring them malted oats in big china bowls; the largest ones are shedding the fur on their backs, so we have to keep them separated, tying a blanketaround them and taking care they do not socialize at night with the other mancuspias that sleep in cages and receive food every eight hours.”

De gör sitt bästa för att hålla liv i de här märkliga djuren, mancuspias, men samtidigt försämras deras hälsotillstånd. De drabbas av allt svårare yrsel och huvudvärk. Vad är mancuspias för djur egentligen? Varför mår deras skötare allt sämre? Novellen är ganska obehaglig, har drag av mardröm, men är samtidigt hypnotiskt fängslande.

”Headache” är ganska representativ för Julio Cortazárs kortprosa och vi rekommenderar varmt Samlade noveller 1, Samlade noveller 2 samt den experimentella romanen Hoppa hage, samtliga utgivna av Modernista i perverst snygga band i argentinska flaggans färger.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Varför avskydde Borges fotboll?

”‘Soccer is popular,’ Jorge Luis Borges observed, ‘because stupidity is popular.’

At first glance, the Argentine writer’s animus toward ”the beautiful game” seems to reflect the attitude of today’s typical soccer hater, whose lazy gibes have almost become a refrain by now: Soccer is boringThere are too many tie scores. I can’t stand the fake injuries.”

Citerat ur ”Why Did Borges Hate Soccer?” av Shaj Mathew i New Republic, 20 juni 2014.

I USA pågår en diskussion om det vackra spelets för- och nackdelar. Lite förenklat kan man säga att liberaler/demokrater är betydligt mer positivt inställda till fotboll, eller soccer som de kallar det, medan konservativa/republikaner avfärdar sporten som oamerikansk, dess nya popularitet har provocerat många att attackera den europeiska fotbollen som något nästan hotfullt, något främmande som hotar få fäste på samhällskroppen och underminera intresset för riktiga sporter för riktiga män – hockey, football, baseball.

Men Shaj Mathew reder ut varför den store argentinske mästaren, Jorge Luis Borges, så djupt avskydde landets nationalsport. Lite förenklat kan man säga att det han avskydde var läktarkulturen, utbrotten av nationalistisk yra och associationerna som de väckte till totalitära och chauvinistiska regimer. Om han hade sett fotbollsfesten i Brasilien 2014, kanske han hade varit mildare i sina domar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar