Av alla påståenden om Nobelpriset i litteratur tycker jag att det här är tjatigast: Nobelpriset i litteratur är politiskt. Den som hävdar detta är i regel en ganska gammal, vit och engelsktalande person. Amerikaner är klart överrepresenterade. Det skulle gå att anföra hundratals exempel, men Joseph Epsteins två år gamla drapa ”The Nobel Prize for Political Literature” är ett ovanligt bra exempel.
Epstein hävdar, utan att anföra några övertygande argument, att Nobelpriset i litteratur är politiskt, enligt rubriken till och med att det belönar politisk litteratur. Han pekar på en överrepresentation av marxister och antiamaerikaner: ”In more recent years, the prize has gone to Marxisant writers, especially those with a grudge against the U.S., among them Günter Grass, Dario Fo, José Saramago.”
Och förra året fick den marxistiska antiamerikanen Alice Munro priset, som dessutom fick priset delvis för att hon är kvinna (politiskt). Nej, men allvarligt talat, den här typen av slarvigt och ahistoriskt tyckande går inte att ta på allvar. Kanske beror en del av begreppsförvirringen på att Alfred Nobel specificerade att ett av prisen skulle gå till den som under det gångna året ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning”.
Men ”idealisk riktning” kan och har tolkats på oerhört många olika sätt under åren sedan 1901. Tiderna förändras och Nobelpriset har förändrats, konstigare än så är det egentligen inte. Kjell Espmark har skrivit en väldigt bra text om prisets skiftande historia: ”Nobel’s Will and the Literature Prize” (1999).
Men det kommer alltid att finnas människor som kommer att hävda att kvinnliga pristagare vinner för att, inte trots att, de är kvinnor, att afrikaner vinner för att, inte trots att, de är afrikaner etcetera. Och folk kommer förmodligen fortsätta att beklaga att de ”aldrig hört talas om” den ena eller andra pristagaren, som om det i sig vore graverande.
Ola Wihlke
BearBooks 