Tag Archives: Julio Cortázar

Novell 111: ”The Abandoned House” av Mario Levrero

 

uruguays-flagga (1)

Via Wikipedia

Nättidskriften Asymptote är helt suverän, jag törs nog säga unik, om man är sugen på att läsa litteratur från stora delar av världen översatt till engelska. Det är en riktig skattkammare, som vi regelbundet plundrar i jakten på noveller.

Hittills har Asymptote publicerat texter från 96 länder och översatta från 72 olika språk. Och det omfattar hittills opublicerat material från författare och översättare som J. M. Coetzee, Patrick Modiano, Can Xue, Ismail Kadare, Anne Carson, Haruki Murakami, Lydia Davis och Herta Müller.

Ett riktigt fynd är ”The Abandoned House” av Mario Levrero. Det är en novell som handlar om ett hus som visserligen är övergivet, men inte desto mindre befolkat, dock ej av människor. Det är en kuslig, hysteriskt rolig och, bokstavligt talat, fantastisk berättelse. Den får mig att associera till både Borges och Cortázar. Novellen finns även på spanska eller som ljudspår.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

En novell varje kväll 94: ”Djävulens spott” av Julio Cortázar

cortazar_hoppa_hage_omslag

E-bok

Julio Cortázar (1914-1984) är en gud i hemlandet Argentina, en litteraturens Maradona, och en litterär gigant i övriga världen. Hans roman Hoppa hage (1963) räknas fortfarande som ett banbrytande mästerverk, men de flesta är eniga om att Cortázar gjorde sina största insatser som novellist. Många av hans noveller är svårlästa och strävar medvetet efter att desorientera läsaren, men de är intressanta till och med när de bjuder som mest motstånd, mycket tack vare Cortázars absurda och skruvade humor.

Som sjunde novell i serien En novell varje kväll länkade vi till ”Axolotl”, som många anser vara en den moderna litteraturens allra mest fulländade noveller. Den är också mycket märklig. Som novell 81 länkade vi till novellen ”Headache”, som är nästan lika egensinnig som ”Axolotl”.

1 (1)

Köp

Och tack vare Modernista – stort tack! – kan vi nu publicera en av Cortázars mest kända noveller i svensk översättning, ”Djävulens spott”, som nummer 94 i vår novellserie.

Ingen kan återge intrigen i en novell av Cortazár, hävdade landsmannen Jorge Luis Borges och vi ska inte ens försöka, men det här är en väldigt kort och intensiv berättelse, som hela tiden verkar underminera sina egna förutsättningar. Novellen låg till grund för filmen Blow-up (1966) av Michelangelo Antonioni.

2

Köp

Men Pablo Nereuda har skrivit några kloka ord om Cortázar:

”Den som inte läser Cortázar är fördömd. Att inte läsa honom är en allvarlig, osynlig sjukdom som med tiden kan få fruktansvärda följder. Något i stil med en man som aldrig har smakat persikor. I tysthet skulle han bli allt sorgsnare… och antagligen skulle han så småningom tappa håret.”

Här följer novellen ”Djävulens spott”, hämtad ur samlingen De hemliga vapnen (1959):

Man kommer aldrig att få veta hur det här ska berättas, i första person eller i andra, använda tredje person plural eller hela tiden hitta på uttryck som inte har någon mening. Tänk om man kunde säga: jag ser månen gick upp, eller: jag har ont bakom deras ögon, och hör bara: du blonda kvinna voro molnen som gledo framför mina dina hans våra era deras ansikten. Det, jävlar.

När man sitter redo att berätta, tänk om man kunde gå ut och ta en öl någonstans och om maskinen (för jag skriver på maskin) fortsatte av sig själv skulle vara perfekt. Och det är ingen kliché. Perfekt, ja, för titthålet här som ska berättas är också en maskin (av annat slag, en Contax 1.1.2 .) och kanske en maskin vet mer om en annan maskin än jag, du, hon – den blonda kvinnan – och molnen. Men dum som jag är har jag tur, och jag vet att om jag går härifrån så kommer den här Remingtonen att förvandlas till sten uppe på bordet med den där minen av att vara dubbelt still som flyttbara saker har när de inte flyttar på sig. Alltså måste jag skriva. En av alla oss måste skriva, om allt det här ska bli berättat. Bäst är om det blir jag som är död, för jag är mindre komprometterad än de andra, jag som inte ser annat än molnen och kan tänka utan att distraheras, skriva utan att distraheras (där glider ett annat förbi, med grå kant) och minnas utan att distraheras, jag som är död (och jag lever, jag tänker inte lura någon, det kommer man att se när den stunden kommer, för på något sätt måste jag komma i gång och jag har börjat i den här änden, den bakre, den i början, som när allt kommer omkring är den bästa änden när man vill berätta något).

Så helt plötsligt frågar jag mig varför jag måste berätta det här, men om någon börjar fråga sig varför han gör allt det han gör, om någon bara frågar sig varför han tackar ja till en inbjudan till middag (nu flyger en duva förbi, och för mig ser det ut som en sparv) eller varför det genast börjar som en kittling i magen när någon har berättat en bra historia och man blir lugn först när man går in i rummet bredvid och i sin tur berättar historien, inte förrän då känner man sig tillfreds, är nöjd och kan återgå till arbetet. Så vitt jag vet har ingen talat om det här, så bäst är att strunta i all blygsamhet och berätta, för när det kommer till kritan så är det ingen som skäms över att andas eller att ta på sig skorna; det är sådant man gör och när något konstigt händer, när man hittar en spindel i skon eller man känner sig som krossat glas när man andas, då måste man berätta vad som händer, berätta för killarna på kontoret eller för doktorn. Doktorn, varje gång jag andas… Alltid berätta det, alltid göra sig kvitt den där besvärande kittlingen i magen.

Och när vi nu ska berätta det så låt oss få lite ordning, låt oss gå nerför trappan i det här huset till söndagen den 7 november, precis en månad tillbaka. Man går ner fem våningar och hamnar då på söndagen, med en sol man inte förväntar sig i november i Paris, med en fantastisk lust att promenera omkring, att se saker, att fotografera (för vi var fotografer, jag är fotograf). Jag vet att det svåraste blir att hitta sättet det ska berättas på, och jag är inte rädd att upprepa mig. Det blir svårt för ingen vet riktigt vem som egentligen berättar, om det är jag eller det som faktiskt hände, eller det jag ser (moln, och någon gång en duva) eller om jag helt enkelt berättar en sanning som bara är min sanning, och då är det inte sanningen utom för min mage, för denna lust att springa ut och på något sätt få slut på det här, vilket det än blir.

Vi ska berätta det långsamt, man får se vad som händer allt eftersom jag skriver det. Om någon ersätter mig, om jag inte längre vet vad jag ska säga, om molnen tar slut och något annat börjar (för det kan inte vara så att det här är att hela tiden se moln som glider förbi, och någon gång en duva), om något av allt detta… Och efter »om:et«, vad ska jag då skriva, hur ska jag avsluta meningen på ett korrekt sätt? Men om jag börja ställa frågor kommer jag aldrig att berätta något, det är bättre att berätta, att berätta blir kanske som ett svar, i alla fall för den som läser det.

Roberto Michel, fransk-chilenare, översättare och på fritiden hängiven fotograf, klev ut från nummer 11 på Rue Monsieur-le-Prince söndagen den 7 november innevarande år (nu glider två mindre, silverkantade, förbi). I tre veckor hade han arbetat på den franska versionen av en avhandling om jäv och överklaganden av professorn vid Santiagos universitet, José Norberto Allende. Det är sällan det blåser i Paris, och än mera sällan att blåsten virvlade runt husknutarna och piskande steg upp mot de gamla träpersiennerna bakom vilka häpna damer på olika vis kommenterade de senaste årens ostadiga väderlek. Men solen visade sig också, den red på vinden och var katternas vän, så ingenting kunde hindra mig från att gå en tur på Seines kajer och ta några foton på La Conciergerie och Sainte-Chapelle. Klockan var inte ens tio, och jag räknade med att bortåt elva skulle ljuset vara bra, det bästa som gick att få på hösten. För att fördriva tiden strosade jag mot Ile Saint-Louis och började gå längs Quai d’Anjou, tittade en stund på Hôtel Lauzun, reciterade några stycken av Apollinaire som alltid dyker upp i huvudet när jag går förbi Hôtel Lauzun (och det trots att jag borde minnas en annan poet, men Michel är en envis typ), och när vinden plötsligt mojnade och solen blev minst dubbelt så stor (jag menar varmare, men i själva verket är det samma sak), satte jag mig på muren och kände mig fruktansvärt lycklig där på söndagsmorgonen.

Av alla sätt att bekämpa intigheten är ett av de bästa att fotografera, en sysselsättning som man tidigt borde lära barn, för det kräver disciplin, kunskaper i estetik, bra syn och säkra fingrar. Det handlar inte om att lurpassa på lögnen som vilken reporter som helst och fånga silhuetten av den prominenta typ som kliver ut från 10 Downing Street, men när man går omkring med kameran är det i alla fall en plikt att vara uppmärksam, att inte missa det där plötsliga, ljuva studsandet av en sol- stråle på en gammal sten, eller en liten flicka som springer hem med en brödlimpa eller en mjölkflaska med flätorna dansande i luften. Michel visste att fotografen alltid arbetar som en förlängning på sitt eget sätt att se världen annorlunda än vad den försåtliga kameran påbjuder (nu glider ett stort nästan svart moln förbi), men han misströstade inte väl medveten om att det räckte att gå ut utan Contaxen för att få tillbaka tonfallet av förströelse, bilden utan inramning, ljuset utan bländare eller en 250/dels sekund. Just nu (vilket ord, nu, vilken dum lögn) kunde jag sitta på räcket över floden och titta på de svarta och röda båtarna utan att jag skulle få för mig att tänka mig scenerna fotografiskt, bara låta mig ryckas med i att låta sig ryckas med i saker och ting, springande orörlig med tiden. Och nu blåste det inte längre.

Sedan följde jag Quai de Bourbon tills jag kom till spetsen på ön, där jag gillar, verkligen gillar den trevliga öppna platsen (trevlig för att den är liten och inte för att den ligger undanskymd, för den spänner ut hela bröstet mot floden och mot himlen). Där fanns bara ett par, och duvor naturligtvis, kanske någon av dem som nu flyger förbi, som jag ser. Jag hoppade upp på muren och lät mig svepas in och hållas fast av solen, jag vände ansiktet, öronen, båda händerna (jag stoppade handskarna i fickan) mot den. Jag hade ingen lust att plåta och tände en cigarett för att göra något; jag tror att det var i det ögonblick jag förde tändstickan till tobaken som jag första gången såg pojken.

Det jag hade tagit för ett par såg nu mycket mera ut som en pojke med sin mor, fast jag samtidigt insåg att det inte var en pojke med sin mor, att det var ett par i den mening som vi alltid tillmäter par vi ser stå lutade mot murarna eller i varandras armar på parkbänkarna. Eftersom jag inte hade något att göra hade jag gott om tid att undra varför pojken var så nervös, som ett föl eller en hare, och stoppade händerna i fickorna och omedelbart drog fram den ena och sedan den andra, förde fingrarna genom håret, ändrade ställning, och framför allt varför han var rädd, för det kunde man ana sig till i varje rörelse, en rädsla som hölls tillbaka av blygheten, en impuls att dra sig tillbaka som anades som om kroppen var på randen att fly men hejdade sig i en sista ömklig värdighet.

Så tydligt var allt det där, fem meter bort – och vi var ensamma mot muren, på spetsen av ön – att pojkens rädsla först gjorde att jag inte riktigt kunde se den blonda kvinnan. Nu när jag tänker på det, ser jag henne mycket bättre i det där första ögonblicket då jag läste hennes ansikte (plötsligt hade hon snurrat runt som en vindflöjel av koppar, och ögonen, ögonen var där), när jag vagt förstod vad som kanske höll på att hända pojken och jag sade mig att det var mödan värt att stanna och titta (vinden förde med sig deras ord, knappt mer än mummel). Jag tror jag vet att titta – om det är något jag vet – och att varje tittande dryper av lögn, för det är det som mest slungar oss ut från oss själva, utan minsta garanti, medan lukta däremot (men Michel svävar lätt ut, man får inte låta honom prata på hur som helst). I vilket fall som helst, om man i förväg räknar med den förmodade lögnen, blir det möjligt att titta, kanske det räcker att välja mellan tittandet och det som tittas på, klä av saker och ting alla främmande kläder. Och naturligtvis är allt det här ganska svårt.

Av pojken minns jag bilden före själva kroppen (det kommer man att förstå senare), medan jag nu är säker på att jag av kvinnan minns mycket bättre hennes kropp än hennes bild. Hon var smal och smärt – det var inte rätta orden för att uttrycka vad hon var – och hon var klädd i en nästan svart päls, nästan lång, nästan vacker. All vind den där morgonen (nu blåste det knappt, och det var inte kallt) hade blåst genom det blonda håret som beskar det vita, sorgsna ansiktet – inte rätta orden – och lät världen stanna upp och fruktansvärt ensam framför hennes svarta ögon, hennes ögon som slog ner på saker och ting som två örnar, två språng ut i tomma intet, två vindilar av grön dy. Jag beskriver ingenting, jag försöker snarare förstå. Och jag sade två vindilar av grön dy.

Vi ska vara rättvisa, pojken var ganska välklädd och hade ett par gula handskar som jag skulle ha kunnat svära på var hans storebrors som studerade juridik eller samhällsvetenskap, det var lustigt att se handskfingrarna sticka upp ur jackfickan. Under en bra stund såg jag inte ansiktet på honom, nätt och jämnt en profil, inte så illa – en besvärad fågel, en Fra Filippo-ängel, ris à la malta – och ryggen på en yngling som ville lära sig judo och som har slagits ett par gånger av en idé eller en syster. Ungefär fjorton år, kanske på det femtonde, man kunde ana att han var klädd och uppfödd av sina föräldrar, men utan ett öre på fickan måste han överlägga med kamraterna innan han kunde bestämma sig för en fika, en konjak, köpa ett paket cigaretter. Han gick antagligen på gatorna och tänkte på tjejerna i klassen, på vad fint det skulle vara att gå på bio och se senaste filmen, eller köpa böcker eller slipsar eller likörflaskor med gröna och vita etiketter. Hemma hos honom (det var nog ett respektabelt hem, lunch klockan tolv och romantiska landskap på väggarna, med en mörk tambur och ett paraplyställ i mahogny vid dörren) skulle tiden långsamt regna ner för att studera, för att vara mammas hopp, för att likna pappa, för att skriva till moster i Avignon. Därför allt detta strövande på gatorna, hela floden för honom (men utan ett öre) och femtonåringens gåtfulla stad, med sina tecken i portgångarna, sina ruskiga katter, en kärra med pommes frites för trettio francs, porrtidningen vikt fyra gånger om, ensamheten som en tomhet i fickorna, de lyckliga mötena, passionen för så många saker, oförstådda men upplysta av total kärlek, av tillgången liknande vinden och gatorna.

Det här var pojkens och varje pojkes biografi, men den här pojken såg jag nu ensam, som unik genom närvaron av den blonda kvinnan som fortsatte tala med honom. (Jag är trött på att insistera, men två långa fransiga moln gled just förbi. Jag tror att jag den där morgonen inte tittade en enda gång på himlen, för så snart jag anade vad som hände med pojken och kvinnan kunde jag inte låta bli att titta på dem och vänta, titta på dem och…) Kort sagt, pojken var orolig och man kunde utan alltför stor ansträngning ana sig till vad som hänt några minuter, högst en halvtimme, tidigare. Pojken hade kommit till yttersta spetsen på ön, fick se kvinnan och fann henne förtrollande. Kvinnan väntade sig det eftersom hon var där för att vänta sig det, eller kanske pojken kom innan och hon såg honom från en balkong eller från en bil, säker redan från början på att han skulle bli rädd för henne och vilja fly, och naturligtvis skulle han stanna, stolt och butter, och göra sken av erfarenhet och äventyrslust. Resten var lätt för det hände fem meter bort från mig och vem som helst skulle ha kunnat bedöma spelets olika skeden, den löjliga fäktningen, den största attraktionen låg inte i att det hände, utan i att det förebådade upplösningen. Pojken skulle till sist förebära ett möte, en plikt vilken som helst, och han skulle gå därifrån snubblande och förvirrad och önska att han kunde gå obesvärat, naken under den gäckande blicken som skulle följa honom tills han försvann. Eller så skulle han stanna, fascinerad eller helt enkelt oförmögen att ta initiativet, och kvinnan skulle börja smeka hans ansikte, rufsa till håret, tala stumt med honom och plötsligt skulle hon ta honom under armen och få honom med sig, såvida han inte med en ängslan som kanske skulle börja färga av sig på begäret, på faran i äventyret tog mod till sig och lade armen om henne och kysste henne. Allt detta kunde hända, men ännu hände det inte, och Michel satt helt befängt och väntade på muren, och nästan utan att tänka på det gjorde han kameran färdig att ta ett pittoreskt foto i ett hörn av ön på ett inte alls vanligt par som stod och pratade och såg på varandra.

Underligt hur scenen (ingenting nästan, två som är där, den ena ung, den andra yngre) hade liksom en oroande aura. Jag tänkte att det var jag som satte upp den och att mitt foto, om jag tog det, skulle återställa saker och ting till deras galna verklighet. Jag skulle ha velat veta vad han tänkte, mannen i den grå hatten som satt vid ratten i bilen som stod parkerad på kajen som leder till gångbron och som läste tidningen eller sov. Jag hade just fått syn på honom för människor inne i en parkerad bil försvinner nästan, de försvinner i den där eländiga privata buren som är avskalad rörelsens och farans skönhet. Och ändå hade bilen stått där hela tiden, varit en del (eller deformerat den delen) av ön. En bil: som att säga en gatlykta, en parkbänk. Aldrig vinden, solskenet, dessa element som alltid är nya för huden och ögonen, och också pojken och kvinnan, unika, placerade där för att förändra ön, för att visa mig den på ett annat sätt. När allt kommer omkring kunde det mycket väl hända att mannen med tidningen var uppmärksam på vad som hände och precis som jag kände den maliciösa njutning som ligger i varje väntan. Nu hade kvinnan lätt snurrat runt tills hon fått pojken mellan sig och muren, jag såg dem nästan i profil och han var längre, men inte så mycket längre, och ändå var hon den dominerande, det såg ut som om hon lutade sig hotfullt över honom (plötsligt hennes skratt, ett rapp av fjädrar), krossade honom bara genom att vara där, le, låta en hand vandra genom luften. Varför vänta längre? Med bländare 16, där den hemska svarta bilen inte kommer med i motivet, men i alla fall det där trädet, det behövs för att bryta allt det grå…

Jag höjde kameran, låtsades pröva en inställning som inte inkluderade dem och höll utkik, säker på att jag till sist skulle lyckas fånga den avslöjande gesten, uttrycket som sammanfattar alltihop, livet som rörelsen avpassar men som en stel bild förstör då den delar upp tiden, om vi inte väljer den rätta, den inte urskiljbara delen. Jag behövde inte vänta länge. Kvinnan fortsatte med sin sysselsättning att lugnt binda pojkens händer, att bit för bit ta ifrån honom de sista resterna av frihet, i en utdragen ljuvlig tortyr. Jag föreställde mig vilka slut som var möjliga (nu dyker det upp ett litet skummande moln, nästan ensamt på himlen), jag kunde se dem komma hem (antagligen en lägenhet på bottenvåningen som hon skulle fylla med stora dynor och katter) och jag anade pojkens förlägenhet och hans förtvivlade beslut att dölja det och låta sig dras med och låtsas att ingenting var honom främmande. Jag slöt ögonen, om jag nu slöt dem, och arrangerade scenen, de retsamma kyssarna, kvinnan som milt stöter bort händerna som skulle försöka klä av henne precis som i romanerna, i en säng som skulle ha ett lilafärgat bolster, och i stället tvingar honom att låta henne klä av honom, faktiskt mor och son under ett gult ljus liksom från opaler, och alltihop skulle sluta som alltid, kanske, men kanske alltihop hände på ett annat sätt, och ynglingens initiation skulle inte ske, den skulle inte tillåtas ske, efter en lång prolog där fumligheterna, de ursinniga smekningarna, händernas brådska skulle sluta i vem vet vad, i en njutning var och en för sig, i ett stol tillbakavisande blandat med konsten att trötta ut och förvirra all denna sårade oskuld. Det kunde vara så, det kunde mycket väl vara så, den här kvinnan sökte inte en älskare i pojken, och ändå höll hon på att ta makten över honom i ett syfte som var omöjligt att förstå om man inte såg det som en grym lek, ett begär att begära utan tillfredsställelse, att eggas upp för någon annan, någon som absolut inte kunde vara den där pojken.

Michel har gjort sig skyldig till litteratur, till att fabricera overkligheter. Det bästa han vet är att föreställa sig undantag, individer utanför arterna, inte-alltid-motbjudande monster. Och den här kvinnan inbjöd till påhitt och gav kanske ledtrådar nog för att finna sanningen. Innan hon gick därifrån, och när hon nu skulle fylla mitt minne under flera dagar – för jag har en benägenhet att gå och grubbla – beslöt jag att inte förlora ett ögonblick till. Jag fick in allt i sökaren (med trädet, muren, elvasolen) och tog bilden. I tid för att förstå att de två hade märkt det och att de tittade på mig, pojken förvånad och liksom undrande, men hon irriterad, hennes kropp och ansikte var fientliga med besked, de visste att de var bestulna, skändligen fångna i en liten kemisk bild.

Jag skulle kunna berätta det med många detaljer, men det är inte mödan värt. Kvinnan pratade om att ingen hade rätt att ta ett foto utan tillåtelse, och hon krävde att jag skulle ge henne filmrullen. Alltihop med torr och klar röst, med uttalad parisaccent som steg i klang och ton för varje mening. För min del brydde jag mig knappast om ifall hon fick filmrullen eller inte, men alla som känner mig vet att man snällt måste be mig om något. Följden blev att jag nöjde mig med att uttrycka min åsikt att fotografering inte bara inte är förbjudet på allmänna platser, utan att det ses med avgjord välvilja, både privat och offentligt. Och medan jag sade det till henne njöt jag lite spefullt av att se pojken retirera, han stannade längre bakom – bara genom att inte röra sig – och plötsligt (det verkade nästan otroligt) vände han sig om och började springa, den stackaren trodde han gick och i själva verket flydde han hastigt, sprang bakom sidan på bilen, försvann som en slöja av spindelväv i morgonluften.

Men spindelvävsslöjorna kallas också djävulens spott, och Michel fick utstå minutiösa förbannelser, höra sig kallas påflugen och dum, medan han medvetet bemödade sig om att le och med lätta rörelser med huvudet protestera mot hela den billiga attacken. Jag började bli trött och hörde bildörren slå igen. Mannen i den grå hatten stod där och såg på oss. Först då förstod jag att han spelade en roll i pjäsen.

Han började gå mot oss, i handen hade han tidningen som han låtsats läsa. Vad jag bäst minns är grimasen som fick munnen på sned, täckte ansiktet med rynkor, något ändrade plats och form eftersom munnen skälvde på honom och grimasen gick från ena sidan till den andra av läpparna som något oberoende och levande, främmande för viljan. Men resten var stadigt, en mjölad pajas eller blodlös man, med matt och torr hud, ögonen djupt insjunkna och näsborrarna svarta och iögonfallande, svartare än ögonbrynen eller håret eller den svarta slipsen. Han gick försiktigt, som om gatubeläggningen gjorde honom illa i fötterna. Jag såg att han hade lackskor med en sula som var så tunn att den avslöjade varje ojämnhet i gatan. Jag vet inte varför jag hade hoppat ner från räcket, jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att inte ge dem fotot, säga nej till ett krav där jag anade rädsla och feghet. Pajasen och kvinnan rådfrågade varandra tyst: vi utgjorde en olidlig perfekt triangel, något som måste brytas med en knäpp. Jag skrattade dem rakt upp i ansiktet och började gå, jag antar lite långsammare än pojken. I höjd med de första husen, åt järnräcket till, vände jag mig om och tittade på dem. De rörde sig inte, men mannen hade låtit tidningen falla; kvinnan tycktes stå med ryggen mot muren och förde händerna över stenen i den klassiska, absurda gest den förföljde använder då han söker utgången.

Det som följer hände här, nästan just nu, i ett rum på en femte våning. Det gick flera dagar innan Michel framkallade bilderna från söndagen; fotona på La Conciergerie och Sainte-Chapelle var som de skulle vara. Han hittade två eller tre testbilder som han redan glömt – ett dåligt försök att fånga en katt häpet uppflugen på taket till en pissoar i en gränd, och så fotot på den blonda kvinnan och ynglingen. Negativet var så bra att han gjorde en förstoring, förstoringen var så bra att han gjorde en annan mycket större, nästan som en affisch. Han tänkte aldrig (nu undrar han och undrar) att bara fotona av La Conciergerie var värda all denna möda. I hela serien var snapshotet på spetsen av ön det enda som intresserade honom. Han satte upp förstoringen på ena väggen i rummet, och första dagen stod han en stund och tittade på det och mindes, i minnets jämförande och melankoliska operation inför den förlorade verkligheten; ett förstenat minne, som varje foto, där fattades ingenting, inte ens och framför allt detta ingenting, scenens verkliga fixeringsvätska. Kvinnan fanns där, pojken fanns där, trädet stelt över deras huvuden, himlen lika fixerad som stenarna i muren, moln och stenar sammanförda i en enda oskiljaktig materia (nu glider ett moln förbi med spetsiga kanter, det rusar på som ett åskmoln). De två första dagarna accepterade jag det jag hade gjort, från fotot i sig till förstoringen på väggen, och jag frågade mig inte ens varför jag titt som tätt avbröt översättningen av José Norberto Allendes avhandling för att om igen möta kvinnans ansikte, de mörka fläckarna på räcket. Så dum jag varit, jag hade aldrig tänkt på att när vi tittar på ett foto framifrån har ögonen exakt objektivets inställning och blick, det är sådant som anses självklart och som ingen tänker på. Från min stol och med skrivmaskinen framför mig tittade jag på fotot, tre meter bort, och då kom jag att tänka på att jag hade satt mig exakt framför objektivets sökare. Det var en mycket bra plats, det var det mest perfekta sättet att uppskatta ett foto, även om det skulle ha sin tjusning och även avslöjanden om man tittade på det på snedden. Då och då, till exempel när jag inte kom på hur jag på god franska skulle säga det som José Norberto Allende sade på så god spanska, tittade jag upp på fotot, ibland drogs blicken till kvinnan, ibland till pojken, ibland till gatubeläggningen där ett torrt löv hade lagt sig på ett beundransvärt sätt för att bättra på ena sidan. Då vilade jag en stund från arbetet och njöt av att återigen stänga in mig i den där morgonen som dränkte in fotot, ironiskt nog mindes jag den rasande bilden av kvinnan då hon krävde att få fotografiet, pojkens löjliga och patetiska flykt, mannen med det vita ansiktet som gjorde entré på scenen. I själva verket var jag nöjd med mig själv, min sorti hade inte varit alltför briljant, om fransmännen nu har fått gåvan att ge snabba svar kunde jag inte riktigt förstå varför jag hade valt att gå min väg utan att ge en fullständig demonstration av medborgerliga privilegier, förmåner och rättigheter. Det viktiga, det verkligt viktiga var att jag hade hjälpt pojken att fly i tid (detta ifall att mina teorier var korrekta, vilket inte var tillräckligt bevisat, men flykten i sig tycktes visa på det). Jag hade inte behövt mer än lägga näsan i blöt för att ge honom tillfälle att äntligen använda sin rädsla till något nyttigt: nu hade han antagligen ångrat sig, känt sig förringad, känt sin manlighet förminskad. Bättre det än att befinna sig i sällskap med en kvinna som kunde titta så som man tittade på honom på ön – Michel är ibland något av puritan, han anser att ingen får förföras med våld. När allt kommer omkring hade det där fotot varit en god handling.

Det var inte för att göra en god handling som jag tittade på fotot mellan styckena i min text. I den stunden visste jag inte varför jag tittade på det, varför jag hade satt upp förstoringen på väggen, kanske är det så med alla oundvikliga handlingar och det är villkoret för att de ska fullbordas. Jag tror inte att den nästan förstulna skälvningen i trädets löv oroade mig, jag fortsatte en mening jag hade påbörjat och avslutade den utan någon tvekan. Vanor är som stora herbarier, när allt kommer omkring ser en förstoring på 80 × 70 ut som en filmduk där en kvinna, på spetsen av en ö, talar med en pojke och ett träd skakar några torra löv ovanför deras huvuden.

Men redan händerna var för mycket. Jag hade just skrivit: Donc, la seconde clé réside dans la nature intrinsèque des difficultés que les sociétés – och jag såg hur kvinnans hand långsamt började sluta sig, finger för finger. Av mig fanns ingenting kvar, en mening på franska som aldrig kommer att avslutas, en skrivmaskin som ramlar ner på golvet, en stol som knarrar och skakar, en dimma. Pojken hade böjt huvudet, som boxare när de inte orkar mer och väntar på det olycksbringande slaget. Han hade slagit upp kragen på rocken, såg mer än någonsin ut som en fånge, det perfekta offret som påskyndar katastrofen. Nu pratade kvinnan i örat på honom, och handen öppnades igen för att lägga sig på hans kind, smeka den och smeka den, och bränna den utan brådska. Pojken var mer misstänksam än förlägen, ett par gånger tjuvtittade han över axeln på kvinnan och hon fortsatte att prata och sade något som fick honom att hela tiden titta mot området där Michel mycket väl visste att bilen med mannen med den grå hatten stod, omsorgsfullt utesluten på fotot men avspeglande sig i pojkens ögon och (hur tvivla på det nu) i kvinnans ord, i kvinnans händer, i kvinnans ställföreträdande närvaro. När jag såg mannen komma fram, stanna bredvid dem och titta på dem med händerna i fickorna och en både utled och fordrande uppsyn, en husse som just ska till att vissla på sin hund efter lekarna på den öppna platsen, förstod jag, om det var att förstå, vad som måste hända, vad som måste ha hänt, vad som måste ha hänt i den stunden, mellan de där människorna, där borta där jag hade kommit att vända upp och ner på ordningen, oskyldigt inblandad i det som inte hade hänt men som nu skulle hända, nu skulle fullbordas. Och det som jag då hade föreställt mig var mycket mindre hemskt än verkligheten, kvinnan som inte var där för sin egen skull, varken smekte eller kom med förslag eller eggade upp för sitt eget nöjes skull, för att locka med sig den rufsiga ängeln och leka med hans skräck och hans längtansfulla charm. Den verklige husbonden väntade, inbilskt leende, säker på sitt verk, han var inte den förste som skickade en kvinna med förtruppen för att föra de bakbundna fångarna med blommor till sig. Resten skulle vara så enkelt, bilen, ett hus vilket som helst, drinkarna, de upphetsande etsningarna, tårarna alltför sent, uppvaknandet i helvetet. Och jag kunde inte göra något, den här gången kunde jag absolut inte göra något. Min styrka hade varit ett foto, det där borta, där de hämnades på mig genom att öppet visa vad som skulle hända. Bilden hade tagits, tiden hade runnit ut; vi var så långt från varandra, förförelsen säkert fullbordad, tårarna gjutna och i övrigt hypotes och sorg. Plötsligt kastades ordningen om, de levde, rörde sig, de beslutade sig och var beslutna, de gick mot sin framtid – och jag på den här sidan, fången i en annan tid, i ett rum på en femte våning, i att inte veta vem denna kvinna och denne man och denne pojke var, i att inte vara annat än linsen på min kamera, något stelt, oförmöget att gripa in. De kastade de mest fruktansvärda hån rakt i ansiktet på mig, det att besluta inför min maktlöshet, pojken tittade återigen på den mjölade pajasen och jag förstod att han skulle säga ja, att förslaget innehöll pengar eller bedrägeri, och att jag inte kunde skrika till honom att fly eller helt enkelt göra vägen lättare för honom med ett nytt foto, ett litet, nästan ödmjukt ingripande som skulle välta stommen av spindelväv och parfym. Allt skulle avgöras just där, i den stunden, det var som en ofantlig tystnad som inte hade något att göra med den fysiska tystnaden. Det bredde ut sig, gillrade en fälla. Jag tror att jag skrek, att jag skrek fruktansvärt och att jag i samma sekund insåg att jag började närma mig, tio centimeter, ett steg, ett steg till, trädet svängde rytmiskt sina grenar i förgrunden, en fläck av räcket stack ut utanför bilden, kvinnans ansikte vänt mot mig liksom förvånat, det växte, och då snurrade jag runt lite, jag menar att kameran snurrade runt lite och utan att förlora kvinnan ur synhåll började jag närma mig mannen som tittade på mig med de svarta hål som han hade på ögonens plats, tittade förvånad och samtidigt ilsken och ville spika fast mig i luften, och just då råkade jag se en stor fågel utanför fokus som passerade i snabb flykt framför bilden, och jag lutade mig mot väggen i mitt rum och var lycklig för att pojken just hade lyckats fly, jag såg honom springa, åter i fokus, fly med allt hår fladdrande i vinden, lära sig flyga över ön till sist, nå muren, vända tillbaka till staden. För andra gången kom han undan dem, för andra gången hjälpte jag honom fly, jag lämnade tillbaka honom till hans osäkra paradis. Flämtande stannade jag framför dem, det var inte nödvändigt att gå närmare, leken var färdiglekt. Av kvinnan syntes knappt mer än en axel och lite av håret, brutalt avklippt av bildens ram, men mitt emot stod mannen med halvöppen mun där jag såg den svarta tungan skälva, och han höjde långsamt händerna och förde dem mot förgrunden, ett ögonblick ännu i perfekt fokus, och sedan hela han ett bylte som suddade ut ön, trädet, och jag slöt ögonen och ville inte titta mer och jag höll händerna för ansiktet och grät som en galning.

Nu glider ett stort vitt moln förbi, som alla de här dagarna, hela den här oräkneliga tiden. Vad som återstår att säga är alltid ett moln, två moln, eller långa timmar av absolut ren himmel, en ytterst ren rektangel uppsatt med knappnålar på väggen i mitt rum. Det var vad jag såg då jag öppnade ögonen och torkade dem med fingrarna: den rena himlen och sedan ett moln som kom in från vänster, passerade långsamt och behagfullt och försvann ut till höger. Och därefter ett till och ibland, som omväxling, blir allt grått, allt är ett ofantligt moln, och plötsligt skvätter regnstänken, en lång stund ser man det regna över bilden, som bakvänd gråt, och så småningom klarnar tavlan upp, solen kanske tittar fram, och ännu en gång kommer molnen in, två och två, tre och tre. Och duvorna ibland, och en och annan gråsparv.

Julio Cortázar

© Modernista

Intervju i The Paris Review: ”Julio Cortázar, The Art of Fiction No. 83”

Recension: ”Fantomas versus the multinational vampires” av Julio Cortázar

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Fotobok: ”Författare i bild. Porträtt 1981-2014” av Ulla Montan

MONTAN OMSLAG

Ulla Montan
Författare i bild. Porträtt 1981-2014
ellerströms, 2014

Ulla Montan är fotograf och mest känd för sina okonstlade författarporträtt, som ofta tycks fånga författare när de är som mest avspända och villiga att blotta något av sitt inre. Hon har fotat ungefär tusen svenska och utländska författare – hon är den fotograf i världen som fotat flest nobelpristagare i litteratur. Hittills 24 stycken – från Joseph Brodsky 1993 till Patrik Modiano 2014.

I en ny bok, Författare i bild, har Montan samlat de foton hon tycker mest om och foton bakom vilka det finns en intressant historia. Berättar hon i förordet: ”Jag var en passionerad amatörfotograf sedan tonåren och när jag fick barn fotograferade jag mina söner hela tiden. Under en veckas vistelse i Paris 1981 träffade jag författaren Klas Östergren som bodde där då. Jag frågade om jag fick fotografera honom. När jag kom hem till Stockholm fick jag ett ryck och ringde till Stockholms-Tidningen och frågade om de ville köpa en ‘jättebra bild’ av Klas Östergren i Paris. Ja, svarade de. Sedan ringde jag till Svenska Dagbladet och ställde samma fråga. De svarade också ja. Jag hade sålt mina första bilder.”

Samtliga foton © Ulla Montan klas ostergrenc Ulla Montan

Klas Östergren, 1981

Ulla Montan hade aldrig tidigare tänkt tanken att bli fotograf. Däremot hade hon och en väninna spånat på att göra en bok om intressanta män – att fråga om de fick fota dem för en bok var det perfekta sättet att ta kontakt. Men sedan 1988 är Ulla Montan fotograf på heltid. Många författare har hon följt i årtionden, som Ann Jäderlund, Stig Larsson, PO Enquist, Sven Lindqvist, Birgitta Trotzig, Bengt Ohlsson och Göran Greider.

Author Julio Cortazar with his cat 1982

Julio Cortazár, 1982

Det här fantastiska fotot av den argentinske giganten Julio Cortazár tog Montan också i Paris: ”Innan vi skulle ta avsked gav han mig flera av sina böcker i engelsk översättning, samt en fotobok om Paris som han skrivit ett långt förord till. Han kramade om mig och när han hade stängt dörren kände jag mig upprymd och gråtfärdig på samma gång. Jag kände det som jag hade träffat en människa som var liksom ett mästerverk. Vid sidan av Peter Høeg är fotograferingen av Julio Cortazár den som betytt mest för mig på det personliga planet.”

hoeg_peter_l

Peter Høeg, 1994

”I sin inflytelserika bok om fotokonsten, Det ljusa rummet, skiljer Roland Barthes mellan ’studium’, som är ämnet för en bild, och ’punctum’, som är den detalj som fångar blicken – dess smärtpunkt. På bilder där den porträtterades blick är riktad direkt mot kameran är punctum för mig ofta blicken, ljuset som speglas i ögonen och ansiktsuttrycket.”

Stig Larsson, 1990

”Att följa en person med kameran över en lång tid som jag gjort med Stig är något av det mest spännande och givande jag varit med om som fotograf. Vi varje nytt fototillfälle med personen i fråga känns det som att jag tar vid där jag slutade förra gången. Jag kan den porträtterades ansikte och kroppshållning. Och jag vet vilka eventuella problem det var vid de föregående sessionerna.”

Bruno K Öijer

Bruno K. Öijer, 1990

Ben Okri, 1993

Bourdieu Pierre  

Pierre Bourdieu, 1995

”När debatten var slut reste sig folket på podiet och jag ilade jag upp på scenen. Adonis stod och pratade med Pierre Bourdieu och Jacques Derrida och gjorde en gest åt dem att jag skulle få ta några bilder. Jag tog fyra knäpp på Bourdieu innan han gick ner från podiet och lika många på Derrida. Alla författarna lämnade snabbt scenen.” Det här fotot av en skrattande Bourdieu är en av Ulla Montans personliga favoriter, taget på en stjärnspäckad konferens i Paris, som även Toni Morrison och Derek Walcott medverkade på. Foton på Bourdieu är förhållandevis sällsynta, eftersom han ogillade att bli fotograferad.

Ford Richard

Richard Ford, 1997

Paul Auster and Siri Hustvedt

Paul Auster & Siri Hustvedt, 1997

Ulla Montan och hennes man skulle komma hem till det stiliga paret Paul Auster och Siri Hustvedt i Brooklyn. Det regnade häftigt och Ulla hade ett munsår som inte ville sluta blöda. Hon skulle fota och maken göra intervjun, men Paul meddelade oväntat att han helt kort kunde medverka i fotograferingen men att han inte kunde delta i intervjun. Intervjun med Siri gick väldigt trögt: ”När vi åkte tunnelbana hem till hotellet på Manhattan berättade min man att han helt hade kommit av sig när Paul meddelade att han inte skulle delta i intervjun. Han hade läst in sig på Paul Austers hela författarskap och förberett frågorna utifrån en gemensam intervju. Därför hade inte intervjun med enbart Siri fungerat. För min del har en av mina viktigaste förberedelser efter denna upplevelse blivit att kontrollera väderprognosen vid tidpunkten och platsen för en fotografering.”

Kristina Lugn, 2007 Ulla Montan behärskar färgfotot minst lika väl som det svartvita, det är det här vackra porträttet av Kristina Lugn ett av många exempel på. Tidigare fotade Montan med en enkel småbildskamera, sedan bytte hon till mellanformat, men sedan mitten av 90-talet använder hon digitalkameror.

Elfride Jelinek, 2004

”Bilden jag tog på Jelinek i rutig kappa i portuppgången i München har kommit att användas flitigt. Dels använder hon den själv som startbild på sin hemsida, dels har den sålts över världen och blivit en slags signaturbild. På bilden ser hon lugn, intelligent humoristisk och stark ut, en individ som utstrålar integritet och djup originalitet. Men bildens punctum är den originellt mönstrade kappan. Färgen och modellen ger hela bilden en speciell karaktär och man kan nästan känna det grova ylletygets struktur.”

jean-marie Le Clézio 1 copy

Jean-Marie Le Clézio, 2008

”Ett optimalt bra porträtt är som ett koncentrat av människan. Ögonen och munnen är viktigast. Idealet är att se personens själ i bilden.”

Hertha Müller, 2009

”Vi hade en fotosession på sammanlagt tio minuter. Hon sa att hon var tacksam för att jag var så snabb. När jag fotograferade henne året därpå i samband med Nobelprisutdelningen kom hon ihåg mig och hur snabb jag var: även denna gång tog fotograferingen tio minuter.”

Ulla Montan skriver även i början av boken att hon ofta får beröm av dem hon fotograferar för att hon arbetar så snabbt. Det är vanligtvis personer som ofta blir fotograferade som berömmer henne. De vill få det hela överstökat så fort som möjligt: ”Jag börjar fotografera direkt när jag hälsat och sett mig om i den aktuella miljön. Jag tar kommando över situationen och säger hur jag vill att han eller hon ska sitta eller stå. Många bra porträtt har jag tagit på ett par minuter. En normal fotosession varar mellan trettio och fyrtio minuter.”

När jag bläddrar, tittar och läser i Författare i bild får jag den bestämda känslan att Ulla Montan har en sällsynt god förmåga att få dem hon fotograferar att trivas och känna sig avspända, och då går ju tiden lite fortare. Och därmed öppnar sig möjligheten att ta personliga, originella och minnesvärda porträtt.

Ett stort tack till Ulla Montan för att vi fick välja och vraka bland fotona i Författare i bild, en unik samling författarporträtt av Sveriges och många av världen främsta författare. Ett besök på Ulla Montans hemsida rekommenderas varmt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Guide till de bästa novellisterna och novellerna

2007 sjösatte Chris Power den unikt bra serien ”A brief history of the short story” i The Guardian. Power skriver om och presenterar en novellist i taget, med ganska ojämnt långa mellanrum, novellister som är något utöver det vanliga. Han förklarar i varje introducerande artikel vad det är som gör att deras böcker betraktas som klassiker eller anses vara ovanligt bra eller inflytelserika.

De författare som presenterades i seriens fem första avsnitt: Anton Tjechov, HP Lovecraft, Mavis Gallant, Ryunosuke Akutagawa och Raymond Carver. Sedan rullar det på med mer eller mindre kända namn.

2015 har Chris Power nått fram till John Updike och de sammanlagda introducerande artiklarna i ”A brief history of the short story” börjar närma sig något sjuttiotal.

I den här blogginlägget väljer vi helt enkelt ut 10 författare som vi tycker om eller är nyfikna på.

1. A brief survey of the short story: Roberto Bolaño

framsida_Narmanarung.indd

Det saknas än så länge omslag från Tranan, som tidigare bland annat gett ut romanen De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, och i vår ger ut två av hans novellsamlingar, Telefonsamtal och Fotografier. Man brukar framhäva hur mörkt Bolaños litterära universum är och visst, det är sant, men om man klarar samtida deckare bör man klara hans noveller.

Skriver Chris Power: ”Bolaño’s stories take the form of fragments of memoir (”Sensini”, ”The Grub”), unsolvable detective stories (”Phone Calls”), or anxious transmissions from a region between dream and reality (”The Dentist”). Sometimes, as in ”Gómez Palacio”, they feel like all three at once.”

Lyssna på novellen ”Clara” av Roberto Bolaño

2A brief survey of the short story: Julio Cortázar

1 (1)

Cortázar var en av boomens mest fantasifulla, originella och experimentella författare. Men man får inte glömma humorn. Man kan mycket väl kalla honom novellspecialist, Modernista har gett ut två vackra volymer, Samlade noveller 1 och Samlade noveller 2, som är snygga och prisvärda.

Skriver Chris Power: ”You don’t have to endorse the claim Cortázar made shortly before his death that his short stories were the best things ever to have been written in Spanish to appreciate him as a remarkable and versatile talent. His most appealing quality is the apprehensive oddness with which he infuses reality.”

Läs novellen ”Axolotl” av Julio Cortazár

3. A brief survey of the short story: Donald Barthelme

0141180935_A7Q4F

Donald Barthelme avfärdas allt för ofta som en spexig postmodernist med en massa trick i verktygslådan, och visst är Sixty Stories full av formexperiment, men Barthelme är också påtagligt intresserad av vad som händer utanför litteraturen. Och så får man massvis med humor på köpet.

Läs novellen ”The School” av Donald Barthelme

4. A brief survey of the short story: Lydia Davis

9780241969137

Om man ska ge sig på den egensinnige novellspecialisten Lydia Davis, så är The Collected Stories of Lydia Davis ett säkert kort. Hon bryr sig inte så mycket om litterära konventioner och gör lite som hon vill. Som hon har sagt i en intervju: ”I am simply not interested, at this point, in creating narrative scenes between characters.” Hon är intresserad av språket i sig, men hon är också väldigt humoristisk, underfundig passar ganska bra som beskrivning.

Läs novellen ”The Landing” av Lydia Davis

5. A brief survey of the short story: John Cheever

hämta (1)

Den feta samlingen The Stories of John Cheever belönades med Pulitzerpriset och är både en storsäljare och klassiker. Skriver Chris Power och John Cheevers produktivitet och influenser:

”Cheever published 121 stories in the New Yorker between 1935 and 1981, and others in Esquire, Playboy and elsewhere. His collected stories runs to nearly 900 pages, despite its exclusion, at Cheever’s insistence, of his entire first collection. Hemingway’s cadences, clearly discernible in the early stories, slip from view around the time of The Sutton Place Story (1946), but much later, in The World of Apples (1966), the poet Asa Bascomb recites his personal pantheon before a Christian relic, ending with: ‘God bless William Faulkner, Scott Fitzgerald and especially Ernest Hemingway.’ Throw in Chekhov and Flaubert, and Bascombs list could be Cheever’s.”

Läs novellen ”The Enormous Radio” av John Cheever

6. A brief survey of the short story: Ernest Hemingway

cvr9780684843322_9780684843322_hr

Ernest Hemingway måste nog betraktas som en av 1900-talets mest inflytelserika författare, åtminstone stilistiskt sett, med den berömda isbergsprincipen:

”If it is any use to know it, I always try to write on the principle of the iceberg. There is seven-eighths of it underwater for every part that shows. Anything you know you can eliminate and it only strengthens your iceberg. It is the part that doesn’t show. If a writer omits something because he does not know it then there is a hole in the story.”

Monumental utgåva av Hemingways noveller: The Complete Short Stories of Ernest Hemingway

 7. A brief survey of the short story: John Updike

1598532502

John Updike (1932-2009) verkar inte stå så högt i kurs idag – på Bokus.se hittar jag inget översatt till svenska – men hans produktion är enorm och det gäller inte minst novellerna. John Updike: The Collected Stories (Library of America) samlar inte mindre än 186 berättelser. I förordet till de tidiga berättelserna skriver Updike att hans mål var: ”to give the mundane its beautiful due.”

Chris Power tycker inte riktigt att målet uppfylls, att ett mörkare stråk löper genom Updikes berättelser:

”These stories, sprawling acts of memory, are about family, ambition and first love, but their common, fundamental theme is time. Updike writes a great deal about families, but while the elements of his typical family unit – child, parents and grandparents – suggest continuity through time, it is a sense of death and oblivion that dominates his stories.”

Läs novellen ”A&P” av John Updike

8. A brief survey of the short story: James Joyce

9780141199627

James Joyce (1882-1941) skrev bara en novellsamling, Dubliners (1914), men den satte desto större avtryck. Många anser att det är den bästa novellsamlingen någonsin skriven på engelska.

Skriver Chris Power:

”Dubliners, a work of what Terence Brown has called ’embryonic modernism’, pushed the short story collection into new areas. Its 15 stories function perfectly well in isolation, but reading each as part of a whole creates unique effects. Their themes, concerns and meanings overlap and reverberate.”

Läs novellen ”Araby” av James Joyce

9. A brief survey of the short story: Stefan Zweig

9781782270034_200_the-collected-stories-of-stefan-zweig

Ett tips apropå österrikaren Stefan Zweig (1881-1942), som känns helt aktuell, är att Atlantis i vår ger ut George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände. Läs om Prochniks influenser.

Ett annat tips är Zweigs självbiografiska Världen av i går utgiven av Ersatz i pocket 2013. Boken som inspirerade Wes Anderson att göra filmen The Grand Budapest Hotel.

Och så novellerna – det här verkar vara den bästa samlingen, om man inte kan tyska: The Collected Stories of Stefan Zweig. Pushkin Press har en unik utgivning av Zweig-böcker.

Skriver Chris Power om det stadigt ökande intresset för Zweig:

”Over the past few years […] his star has once more been in the ascendant. That many of his stories are in print again is thanks, in this country at least, to Pushkin Press, whose stewardship of European literature in translation is one of the more praiseworthy publishing endeavours of the past decade. The primary reasons why Zweig’s stories are so worthy of reclamation from obscurity are straightforward and compelling: the stories are imbued with tremendous psychological acuity; they are as page-turning as they are subtle; and the profound moral sense which underpins them never tips over into moralising.”

10. A brief survey of the short story: Clarice Lispector

9789185133536_200_hemlig-lycka

På svenska är det framförallt bokförlaget Tranan som gett ut brasilianskan Clarice Lispector (1920 – 1977), som har kallats den främsta judiska författaren sedan Kafka. Två böcker med noveller: Hemlig lycka och Familjeband.

Mer tips på bra brasiliansk böcker.

Chris Power om Lispector:

”[A] sense of adventure applies not only to Lispector’s concepts: it is endemic at the level of the sentence too. Paradoxes and sudden shifts lie in wait, and inattentive readers can rapidly lose their way. A story like The Hen and the Egg begins plainly enough – ‘In the morning I see the egg on the kitchen table’ – but quickly spirals off into something like a prayer, a philosophical meditation, a language game and an absurdist monologue, flipping between grace, humour and unease.”

Chris Powers serie ”A brief survey of the short story” rekommenderas varmt. Den är riktigt bra om man vill få inblick i en författares novellproduktion och tips på vidare läsning. Han finns även på Twitter: @chris_power

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Fet bok med 250 författarporträtt tagna av kända fotografer

cover writers

Writers: Literary Lives in Focus
Red. Goffredo Fofi
contrasto, 2014

I have always noticed that in portraits of really great writers the mouth is always firmly closed. 
— Gertrude Stein

Fotot på bokens omslag är taget av Richard Avedon och den porträtterade författaren är Truman Capote. Det är en fet volym på dygt 500 sidor, varannan sida innehåller en text som i sammandrag berättar om en känd författares verk, varför hans eller hennes foto valts och lite kort om fotots bakgrund. Varannan sida visar ett fotografiskt porträtt av den aktuella författaren, ofta taget av en världskänd fotograf.

48c23fe49df829de14254134390add15-large

Jorge Luis Borges. © Fernando Scianna, Palermo,1984

Först ett foto av Jorge Luis Borges (1899-1986) som är ett av mina favoritporträtt i boken.  Han var vid det här laget blind, men han sökte solens strålar med ansiktet och sa att han kände att himlen måste vara ultra-blå. Med ansiktet vänt mot solen började han deklamera Dante. Fotot har också en vagt komisk kvalitet. Borges hade huvudet fullt av enorma mängder litteratur. Det ser nästan ut som om molnet ovan Borges håller på att sugas in i den store diktarens huvud. Eller så har jag bara livlig fantasi.

Visst har man sett vissa av fotona i Writers: Literary Lives in Focus förr, men urvalet är generöst och laguppställningen är oerhört imponerande: det foto Heri Cartier-Bresson tog 1947 av William Faulkner i hans hem i Mississippi, det otippat roliga porträtt Philippe Halsman tog av en hoppande Aldous Huxley. Det är många imponerande par, och det är inte alltid solklar vem som är mest känd: Ernest Hemmingway i jägartagen porträtterad av Robert Capa, Jean Cocteau porträtterad av Herbert List, Julio Cortázar porträtterad av René Burri, Simone de Beauvoir av Cartier-Bresson, Zadie Smith av Eamonn McCabe, och Paul Auster porträtterad av Bruce Davidson. Bara i det här lille urvalet blev det många fotografer knutna till Magnum Photos!

5dbb9c686414b9b0226d79cf813c1d86-large

Paul Auster © Bruce Davidson, New York, 1994

Hela boken, Writers: Literary Lives in Focus, vittnar om porträttfotots uttrycksmöjligheter. Bruce Davidson har verkligen fångat Auster när han ser allra mest ut som författaren Paul Auster, precis så som hans läsare och beundrare vill att han ska se ut. Det är ett riktigt stiligt foto. Det är bara en vild gissning, men jag tror att Auster var nöjd.

1bbb0e86b4a2d579291fdb9684d2559d-large

Ingeborg Bachmann (1916-1973)  © Herbert List, Rom, 1954

Ännu ett fantastiskt porträtt, av en stilig Ingeborg Bachman, den är nästan som om hon ignorerar List och hans kamera, som om hon har hittat något betydligt intressantare att titta på. Hon har tagit på sig något av ett stenansikte, som kanske passar hennes omvittnat svåra intellektuella stil. Men jag tycker också att man runt munnen kan ana ett lite roat drag.

ecb05461712eb04ea195e3f2fdb74b9d-large

Emmanuel Carrère © Lise Sarfati

Jag vill minnas att jag läst en bok av Emmanuel Carrère och sett en film baserad på en av hans andra böcker. Men om någon hade visat mig den här bilden för ett par dagar sedan, skulle jag inte en komma i närheten.  Det gör att Writers: Literary Lives in Focus är så rolig att bläddra, titta och läsa i. Man känner igen ganska många av de klassiska porträtten, men några av dem har man nästan glömt bort. Sedan finns de klassiska porträtt som man inte känner till. Författare man känner till men som man inte riktigt minns hur de såg ut, bara vagt från något svartvitt foto på baksidan av någon bok. Och vissa författare går man helt bet på.

Boken är alfabetiskt organiserad, från Chinua Achebe och Zhong Acheng till Marguerite Yourcenar och  Andrea Zanzotto. Ju mer jag tänker på det så tycker jag att Goffredo Fofi, essäist och kritiker inom både litteratur, drama och film, har gjort ett helt fantastiskt urval, av fotografer, foton och författare.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Between Parantheses” av Roberto Bolaño

51jaz45bWnL

Roberto Bolaño
Between Parantheses: Essays, Articles, and Speeches, 1998-2003
Red. Ignacio Echevarría
Övers. Natasha Wimmer
New Directions, 2014

”I would much rather have been a homicide detective than a writer. That’s the one thing I’m absolutely sure of. A homicide cop, someone who returns alone at night to the scene of the crime and isn’t afraid of ghosts.”
– Bolaño som svar på fråga i intervju i Playboy om vad han velat göra om han inte blivit författare.

Den chilenske poeten och prosaisten Roberto Bolaño (1953-2003) slog inte igenom på den internationella litterära scenen, han formligen exploderade och även om han kanske främst identifierade sig som poet, så var det med i dubbel bemärkelse stora romaner han slog världen med häpnad.

CM462_G

2666

Två av romanerna fungerade som en slags murbräckor, den charmiga och i bästa bemärkelse romantiska Los Detectives Salvajes från 1998, på svenska De vilda detektiverna 2007, och den än mer vidunderliga 2666, på spanska 2004 och på svenska 2010. Trots att det var många år sedan Bolaño gick bort känns det inte helt orimligt att kalla honom för en av de största samtida spanskspråkiga författarna.

Bolaño är så stor att han säkert skymmer sikten för många yngre författare, precis som Gabriel García Márquez (1927-2014) och de andra författarna förknippade med Boom latinoamericano en gång upplevdes som ett hinder av en otålig Bolaño och hans unga kollegor.

By_Night_in_Chile_1_300_462

Det anrika förlaget New Directions spelade en mycket betydande roll när Bolaño i ganska rask takt erövrade Nordamerika, och därmed den övriga icke-spansktalande världen. Barbara Epler läste By Night in Chile och slog till, hon köpte den samt Distant Star och Last Evenings on Earth.

By Night in Chile kom ut 2003 och ett omdöme av Susan Sontag angav tonen: ”the real thing and the rarest”. De två stora romanerna gavs ut av Farrar, Straus and Giroux, The Savage Detectives 2007 and 2666 in 2008. Men New Directions fortsatte ge ut böcker av Bolaño. De har en fantastisk utgivning, större än den svenska som Bonniers och Tranan delar på, med ett par poesisamlingar, novellsamlingar och åtskilliga romaner.

9780312427481

Och så har New Directions gett ut den fantastiska textsamlingen, Between Parentheses – Essays, Articles and Speeches, som nu finns även i pocket. Undertiteln fungerar utmärkt som innehållsdeklaration: ”Essays, Articles, and Speeches, 1998-2003” Lägg till några förord till andra författares böcker och några ofullbordade texter. Det är med andra ord en ganska disparat samling texter, redaktör är den kände spanske kritikern Ignacio Echevarría, som med en litteraturvetares noggrannhet gör reda för bokens alla olika delar.

Notera att Los detectives salvajes kom ut just 1998, de var då telefonen började ringa och redaktörer började efterfråga texter och de gav Bolaño fina erbjudanden och villkor, med stående kolumner som han kunde härja ganska fritt i.

9780312429218

Vidare är Between Parantheses översatt av Natasha Wimmer till en sällsynt smidig engelska, mycket imponerande. Men, och det är ett ganska stort men, de här nästan 400 sidorna är inget man direkt sträckläser, det är en ganska specialiserad bok. Bolaño tog litteraturen på extremt stort allvar. Skriver han i en av essäerna:

”So what is top-notch writing? The same thing it’s always been: the ability to peer into the darkness, to leap into the void, to know that literature is basically a dangerous undertaking. The ability to sprint along the edge of the precipice: to one side the bottomless abyss and to the other the faces you love, the smiling faces you love, and books and friends and food. And the ability to accept what you find, even though it may be heavier than the stones over the graves of all dead writers. Literature, as an Andalusian folk singer would put it, is danger.”

Och Between Parantheses handlar nästan uteslutande om litteratur och andra författare, som han hade en viss begåvning för att reta upp och parodiera, Isabel Allende verkade irritera honom ovanligt mycket. Hon blir anklagad för att skriva kitsch och för att imitera Márquez, vilket nog ska tolkas som en dubbel anklagelse.

Allende och Márquez är i alla fall författare som de flesta känner till, men boken är full av referenser till spanskspråkiga författare i allmänhet och chilenska poeter i synnerhet: Ana María Navales, Juan Villoro, Osvaldo Lamborghini, Javier Cercas, Pezoa Véliz, Hiracio Castellanos Moya, Sergio Pitol, Nicanor Parra, Jorge Luis Borges, Julio Cortázar, Pezoa Véliz, Gabriela Mistral med många fler.

5220032049_a9cf5c499f_z

Känner man inte igen, låt säga, hälften av de här namnen – Bolaños namedropping i den här boken är stundtals bedövande – då skulle jag vänta med att läsa den – för den är trots Bolaños pendlingar mellan att tokhyllningar och radikalsågningar, svepande generaliseringar och retsamheter stundtals fullständigt briljant och Bolaño saknar, tack och lov, inte självironi. Förutom att han självklart kan enormt mycket om litteratur och har en utvecklad litteratursyn, lyser hans intelligens ofta igenom, han är bitvis hysteriskt rolig och den språkliga energin är det inget fel på.

Jag skulle börja med att läsa den lite tunnare romanen Om natten i Chile. Tempot är högt uppskruvat i den här romanen, som handlar om en fattig ung man som vill bli poet, men som slutar som jusuitpräst och konservativ litteraturkritiker. Han svassar för Chiles rika och kultureliten, genom vilka han kommer att möta Pablo Neruda och Ernst Jünger. Fantastisk roman, en första introduktion till Bolaños mycket mörka, men inte hopplösa litterära universum.

framsida_Narmanarung.indd

Sedan skulle jag läsa tegelstenen De vilda detektiverna. En vindlande, romantisk och libidinös berättelse som börjar i Mexico City 1975 och slutar i ett frågetecken i Sonora 1976. Däremellan berättar en kör av röster om Arturo Belano och Ulises Lima, vänner, poeter och vagabonder. Ett mästerverk, en vacker skildring av vänskap.

9789100124274

Och sedan det mörka hjärtat i Roberto Bolaño samlade produktion, en sinnrikt konstruerad roman (ofullbordad) i fem delar. Handlingen leder, obevekligt, till en gränsstad i Mexiko i vilken mängder med kvinnor mördas. Det tar aldrig slut. Romanen associerar till citatet tidigare, att Bolaño allra helst skulle ha velat bli polis. 2666 (Bonniers). Det stora mästerverket. Otäck är inte tillräckligt starkt, engelskans deeply disturbing passar bättre.

Eller så kan man läsa 2666 och sedan kanske kasta sig över Between Paranthesis. Men jag tror inte att jag överdrivit vilken specialiserad bok det faktiskt är, men i en underbar recension i New York Times”Freewheeling Essays Pair Nicely With Bitters” – framhåller Dwight Garner bokens sinnliga karaktär, den bjuder inte in till ett rationellt och dämpat samtal:

”Reading it is not like sitting through an air-conditioned seminar with the distinguished Señor Bolaño. It’s like sitting on a barstool next to him, the jukebox playing dirty flamenco, after he’s consumed a platter of Pisco sours. You may wish to make a batch yourself before you step onto the first page.”

Okej, jag köper det till viss del, Bolaño som en underhållande berättare på en stimmig lokal. Men jag tycker ändå att han lägger ned lite väl mycket energi på att fastställa vilka författare som är bäst, världens tre bästa, Chiles tre bästa, vilka som kommer att gå till historien, som BorgesParra och Rulfo, och att en del energi slösas bort på att sålla bort dem som enligt Bolaño inte håller måttet.

Genom hela boken tycker jag att det löper en röd tråd, som handlar om hur Bolaño ser sig om lite ängsligt över axeln, för att fastställa hans egen ställning i litteraturhistorien. Han är naturligtvis högst självmedveten, men den frenesi han inmutar sin position vittnar kanske om en viss osäkerhet, vilket naturligtvis gör det hela mer rörande än irriterande.

Han sticker inte under stol med att han ogillade amerikanska författare som John Irving, Chuck Palahniuk and Michael Chabon. Det skulle man nästan kunnat gissa. Dem han beundrade, och hyllade i sina spalter, var istället författare som Philip K. Dick, Walter Mosley, James Ellroy och Thomas Harris.

Harris romaner om Hannibal Lecter kanske var bestsellers, medgav Bolaño, ”but I wish most contemporary novelists wrote this well.” Och om Philip K. skrev han: ”Dick is Thoreau plus the death of the American dream.” Till hans försvar kanske man alltså kan säga att han inte var någon snobb, han läste mycket så kallad genrelitteratur, men att han ställde lika höga krav på andra författare som på sig själv. Eller om det var litteraturen i sig han ställde krav på.

9780231168069

Jag tror att mycket av förklaringen till Bolaños konfrontativa stil och fallenhet för polemik, kan förklaras av hans livshållning, som en av den chilenske författarens översättare, Chris Andrews, beskriver som romantisk anarkism, i Roberto Bolano’s Fiction (CUP). Andrews använder inte beteckningen nedsättande: ”Bolaño is an anarchist in the way that he privileges voluntary associations and spontaneous form of solidarity over institutions, and in the deeply antihierarchical set of his thought […] His anarchism shows its critical edge in the fierce stigmatization of a salient vice: servile attraction to the famous and the powerful.”

För om det finns någonting som lyser med sin frånvaro i Between Parantheses, så är det politik, konventionell politik. Däremot löper Bolaños hållning som en röd tråd genom boken, ganska kompromisslös, och den löper också som en röd tråd genom hela Bolaños författarskap, till och med när det är som allra mest våldsamt och mörkt.

Between Parantheses är ojämn, men Bolaño är underhållande även när han är onödigt grälsjuk. Jag tycker att den fungerar bra som en slags yvig påbyggnadskurs i Bolaños författarskap, hans idévärld och hans litterära rötter. I inledningen skriver redaktör Ignacio Echevarría att Between Parentheses kan läsas som en slags fragmenterad ”självbiografi”.  Jag försökte läsa den så, men lyckades inte riktigt. Den är lite för fragmenterad helt enkelt.

Mer om och av Bolaño:

En novell varje kväll 29: ”Clara” av Roberto Bolaño

Intervju med Chris Andrews om att översätta Roberto Bolaño

In the Labyrinth: A User’s Guide to Bolaño av Giles Harvey

Bolaño satte intervjuarna på prov

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

50 romaner med kända författare som karaktärer

00-HS3--Julio-Cortazar-Fantomas

Flavorwire är bra på listor, långa brukar de vara också. Den här gången är det Sarah Seltzer som slår till med ”50 Novels Featuring Famous Authors as Characters”.

Vi tycker att det är lite extra kul att de tagit med Julio Cortázars vilda Fantomas versus the multinational vampires (Semiotexte). Den har ju ett mindre latinamerikanskt landslag med författare i uppställningen. Och Susan Sontag. Vi recenserade den i somras.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor