Etikettarkiv: Junot Díaz

Granta
Red. Johanna Haegerström
Nr 1 / 2013

Granta är minst sagt anrik, tidskriften grundades redan 1889 och fick sitt namn efter en långsamt flytande flod i Cambridge. Rader av kända författare har publicerats i tidskriften, men det var först vid slutet av 1970-talet som den fick världsrykte för att utgöra en arena för det allra bästa inom den nya engelskspråkiga litteraturen.

Grantas klassiska lista, som var tionde år utser de 20 bästa brittiska författarna under 40, har haft och har alltjämt ett stort inflytande i den litterära världen. Listan är en komponent i bygget av Grantas starka varumärke, som måste betraktas som genuint coolt.

För några år sedan sjösatte engelskspråkiga Grantas chefredaktör John Freeman ett fantastiskt och – i tider då stora mediehus skär ner snarare än nysastsar – ganska vågat projekt, att starta systerutgåvor till Granta runt om i världen. Idag finns den i drygt tio länder, exempelvis i Brasilien, Kina, Japan, Portugal och Spanien.

Svenska är inte direkt något världsspråk, men nu har turen kommit till oss. Det första numret av svenska Granta har temat gränser, och man kan tycka att det är ett lite fegt första tema, eftersom det nästan är svårt att hitta noveller, reportage och utdrag av romaner som inte handlar om gränser, på ett eller annat sätt. Men samtidigt är valet av tema begripligt, det finns ju en given poäng med att göra just det första numret så öppet och inkluderande som möjligt.

Men av premiärnumrets 16 författare är det inte de stora namnen som skiner, vare sig Haruki Murakami eller A.S. Byatt imponerar nämnvärt. Junot Diaz novell ”Miss Lora” har visserligen ett fantastiskt flow, men den är också en ganska monoton latinsk samlagskavalkad. Diaz nya novellsamling kommer ut i höst på svenska, tillsammans med fantastiska Sjunk, och man kan bara hoppas att ”Miss Lora” inte är representativ.

Inte heller de svenska stora namnen imponerar nämnvärt, som Peter Fröberg Idling och Karin Johannisson. De skriver naturligtvis bra och kan sina ämnen utan och innan, men de briljerar inte. Premiärnumrets största upplevelse visar sig istället vara ”Slam”, skriven av Robert Macfarlane. Det är en äventyrlig skildring av en vandring längs en inte helt ofarlig ”strandväg” som slukas av tidvattnet två gånger per dygn. Det fantastiska första stycket anger tonen:

”Åttahundra meter ut från stranden, gående på silvrigt vatten, nådde vi en krökt väg som sirligt löpte norr- och söderöver, till synes utan slut. Det var en grund tidvattenkanal och vattnet i den fångade och spred solljuset så att dess sträckning mest framträdde som ett flöde, åstadkommet av ljus och strömmar. Dessa ljusa band krökte sig bort från oss: en dubbelkurvatur eller S-linje vars ursprung vi inte kunde förklara och vars invit vi inte kunde avvisa, och alltså följde vi den norrut, vandrade längs den lysande stigen som varken var vatten eller land och som förde oss allt längre ut mot havet.”

Det är inte lätt att orientera sig utifrån den inledande beskrivningen, men man vill utan tvekan läsa mer och följa med på vandringen, som verkligen har något gränsöverskridande över sig. Det är också svårt att kategorisera ”Slam” – är det ett reportage, en essä eller en novell?

Novellen ”Vi kan inte hjälpa alla”, skriven av norskan Ingvild H. Rishøi, är en av de andra texter som utmärker sig, en novell om kärleken mellan mor och dotter och om att vara fattig i en välfärdsstat i förfall. Perspektivet är den unga moderns och novellen är naken, precis i sitt uttryck och väldigt gripande.

Novellen ”Nuestra Señora de la Asunción”, skriven av Lina Wollf, är något helt annat, lätt absurd, ganska obehaglig men samtidigt väldigt rolig. En svenska i Madrid blir som av en slump medbjuden på en busstur till Granada. Mer behöver inte avslöjas, annat än att utflykten inte blir något vanligt kyrkobesök. Wolffs texter är kraftigt vanebildande.

Men vid sidan av ”Slam” gör kanske ”Deng Xiaopings hundar” allra störst intryck, skriven av den peruanske journalisten och författaren Santiago Roncagliolo, som 2010 utsågs av spanska Granta till en av de bästa unga spanskspråkiga författarna. Han skriver om den enigmatiske belgiske prästen och människorättsaktivisten Hubert Lanssiers arbete i Peru.

Den våldsamma vänstergruppen Sendero Luminoso har till stora delar avväpnats, men många av dem som terroranklagats och fängslats är oskyldiga. Lassiers ägnar sig åt den otacksamma uppgiften att försvara och bistå dem, och Roncagliolo ser efterhand med delvis med nya ögon på den konflikt som länge plågat hans hemland Peru.

Det ska bli otroligt kul att följa svenska Granta och man kan bara hoppas att tidskriften efterhand hittar sin egen identitet som lillasyster. Vi tror inte att man gör det genom att köpa förmodligen väldigt dyra, men inte särskilt vassa texter av kända författare. Man får inte, tror vi, glömma att man kallar sig ”Arena för ny litteratur”.

Ola Wihlke