Etikettarkiv: Junot Díaz

Kvinnlig totaldominans på National Book Foundations lista med årets 5 hetaste under 35

Half-Dollar-Rev

En halv dollar (Foto: Wikipedia)

Sedan åtta år tillbaka utses årets 5 hetaste författarna under 35 av National Book Foundation. Tidigare har bland andra Téa Obreht, Karen Russell and Justin Torres blivit valda. Priset på 1.000 dollar i kontanter är antagligen inte det viktigaste. Det är förmodligen den positiva publicitet priset medför, man nog inte under- skatta betydelsen av det lilla märke som kan tryckas eller klistras på de utvaldas böcker: ”A National Book Foundation Five Under Thirty-Five Author”. Böckerna som har valts ut är en blandning av novellsamlingar och romaner, och för första gången är samtliga pristagare kvinnor:

Molly Antopol, The UnAmericans. Vald av Jesmyn Ward, som vann ett National Book Award 2011 med Salvage the Bones.

We Need New Names. Vald av Junot Diaz som var National Book Award-finalist 2012 med This is How You Lose Her.

Amanda Coplin, The Orchardist. Vald av Louise Erdrich som vann ett National Book Award 2012 med The Round House.

Daisy Hildyard, Hunters in the Snow. Vald av Kevin Powers som var National Book Award-finalist 2012 med The Yellow Birds.

Merritt Tierce, Love Me Back. Vald av Ben Fountain som var National Book Award-finalist 2012 med Billy Lynn’s Long Halftime Walk.

Författaren med det coolaste författarnamnet, NoViolet Bulawayo som är uppvuxen i Zimbabwe, är dessutom med i den absoluta slutstriden om Man Booker-priset.

BB

Lämna en kommentar

Under Listor, Nyheter

Renässans för den amerikanska novellen?

The End of Books - page 229

The End of Books (Foto: Wikipedia)

I den utmärkta översiktliga artikeln ”Story Time” beskriver Nicholas Dames förändringar inom den amerikanska novellkonsten – både av dess innehåll, röst, status och förutsättningar. Mycket förenklat handlar det om en rörelse bort från minimalism och stort fokus på hantverksskicklighet mot en både mer excentrisk och populärkulturellt orienterad novell.

Enligt Dames började saker och ting förändras för drygt 20 år sedan:

”Around 1990, say, the manner of circulation of the short story began to change: particular stories began to gain even greater fame than their authors, for the dark oddity or hilarity of their hooks, or premises, or données – pick your vocabulary. Think less quiet craft, more punk provocation. There’s A. M. Homes’s well-known ‘A Real Doll’ (1990), about a teen’s sexual relationship with his sister’s Barbie doll; or Ken Kalfus’s apocalyptic ‘Pu-239’ (1996), about a Russian power-plant worker trying to sell plutonium on the black market; Lorrie Moore’s ‘People Like That Are the Only People Here: Canonical Babbling in Peed Onk’ (1997), about childhood cancer and the process of writing about it (as it famously ends: ‘These are the notes. Now where is the money?’); or Lydia Davis’s ‘We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth Graders’ (2007), which is, well, what it says. Not so much well-mannered as mannered, modernist severity and junk-food excess recombine in these stories to the point of being indistinguishable.”

Men Dames inleder med reflektioner kring George Saunders extremt stora framgångar med sin senaste novellsamling, som kom ut i våras, och kopplar den sedan till tre andra författarskap: ”Tenth of December was an extreme but not isolated instance. Surrounding it by a few months on either side were accclaimed story collections by writers who way have started as story writers but whose reputations were cemented, and som measure of fame achieved, with novels: Junot Díaz (The Brief Wondrous Life of Oscar Wao), Sam Lipsyte (Home Land and Ask), and Karen Russell (Swamplandia!). Having written successful novels, all three authors made what were obvious decisions, and more strikingly, not isolated ones: to refuse the narrative of the story as the apprentice form, the thing produced by and for workshops, the niche artifact of a mandarin MFA culture. These recent collections register more like acts of faith, gestures by figures who had made it and who didn’t need to genuflect to the story unless they believed in its possibilities – who thought, in other words, that it had a future, even if only a future for them.”

Vi tror att Dames har rätt i sin spaning om den samtida amerikanska novellen; att den inte längre är lite tätt knuten till universitetens skrivarkurser, att den rör sig (ännu) längre bort från den polerade minimalismen och att den håller på att få både högre kommersiell och konstnärlig status. Novellsamlingen är inte längre nödvändigtvis en förövning till det som brukar betraktas som den verkliga uppgiften för en prosaist, att skriva en stor roman. Vi passar även på att rekommendera serien En novell varje kväll, som bland annat innehåller tips på länkar till flera fantastiska samtida amerikanska noveller, bland annat av George Saunders och Karen Russell.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Granta på svenska!

Granta
Red. Johanna Haegerström
Nr 1 / 2013

Granta är minst sagt anrik, tidskriften grundades redan 1889 och fick sitt namn efter en långsamt flytande flod i Cambridge. Rader av kända författare har publicerats i tidskriften, men det var först vid slutet av 1970-talet som den fick världsrykte för att utgöra en arena för det allra bästa inom den nya engelskspråkiga litteraturen.

Grantas klassiska lista, som var tionde år utser de 20 bästa brittiska författarna under 40, har haft och har alltjämt ett stort inflytande i den litterära världen. Listan är en komponent i bygget av Grantas starka varumärke, som måste betraktas som genuint coolt.

För några år sedan sjösatte engelskspråkiga Grantas chefredaktör John Freeman ett fantastiskt och – i tider då stora mediehus skär ner snarare än nysastsar – ganska vågat projekt, att starta systerutgåvor till Granta runt om i världen. Idag finns den i drygt tio länder, exempelvis i Brasilien, Kina, Japan, Portugal och Spanien.

Svenska är inte direkt något världsspråk, men nu har turen kommit till oss. Det första numret av svenska Granta har temat gränser, och man kan tycka att det är ett lite fegt första tema, eftersom det nästan är svårt att hitta noveller, reportage och utdrag av romaner som inte handlar om gränser, på ett eller annat sätt. Men samtidigt är valet av tema begripligt, det finns ju en given poäng med att göra just det första numret så öppet och inkluderande som möjligt.

Men av premiärnumrets 16 författare är det inte de stora namnen som skiner, vare sig Haruki Murakami eller A.S. Byatt imponerar nämnvärt. Junot Diaz novell ”Miss Lora” har visserligen ett fantastiskt flow, men den är också en ganska monoton latinsk samlagskavalkad. Diaz nya novellsamling kommer ut i höst på svenska, tillsammans med fantastiska Sjunk, och man kan bara hoppas att ”Miss Lora” inte är representativ.

Inte heller de svenska stora namnen imponerar nämnvärt, som Peter Fröberg Idling och Karin Johannisson. De skriver naturligtvis bra och kan sina ämnen utan och innan, men de briljerar inte. Premiärnumrets största upplevelse visar sig istället vara ”Slam”, skriven av Robert Macfarlane. Det är en äventyrlig skildring av en vandring längs en inte helt ofarlig ”strandväg” som slukas av tidvattnet två gånger per dygn. Det fantastiska första stycket anger tonen:

”Åttahundra meter ut från stranden, gående på silvrigt vatten, nådde vi en krökt väg som sirligt löpte norr- och söderöver, till synes utan slut. Det var en grund tidvattenkanal och vattnet i den fångade och spred solljuset så att dess sträckning mest framträdde som ett flöde, åstadkommet av ljus och strömmar. Dessa ljusa band krökte sig bort från oss: en dubbelkurvatur eller S-linje vars ursprung vi inte kunde förklara och vars invit vi inte kunde avvisa, och alltså följde vi den norrut, vandrade längs den lysande stigen som varken var vatten eller land och som förde oss allt längre ut mot havet.”

Det är inte lätt att orientera sig utifrån den inledande beskrivningen, men man vill utan tvekan läsa mer och följa med på vandringen, som verkligen har något gränsöverskridande över sig. Det är också svårt att kategorisera ”Slam” – är det ett reportage, en essä eller en novell?

Novellen ”Vi kan inte hjälpa alla”, skriven av norskan Ingvild H. Rishøi, är en av de andra texter som utmärker sig, en novell om kärleken mellan mor och dotter och om att vara fattig i en välfärdsstat i förfall. Perspektivet är den unga moderns och novellen är naken, precis i sitt uttryck och väldigt gripande.

Novellen ”Nuestra Señora de la Asunción”, skriven av Lina Wollf, är något helt annat, lätt absurd, ganska obehaglig men samtidigt väldigt rolig. En svenska i Madrid blir som av en slump medbjuden på en busstur till Granada. Mer behöver inte avslöjas, annat än att utflykten inte blir något vanligt kyrkobesök. Wolffs texter är kraftigt vanebildande.

Men vid sidan av ”Slam” gör kanske ”Deng Xiaopings hundar” allra störst intryck, skriven av den peruanske journalisten och författaren Santiago Roncagliolo, som 2010 utsågs av spanska Granta till en av de bästa unga spanskspråkiga författarna. Han skriver om den enigmatiske belgiske prästen och människorättsaktivisten Hubert Lanssiers arbete i Peru.

Den våldsamma vänstergruppen Sendero Luminoso har till stora delar avväpnats, men många av dem som terroranklagats och fängslats är oskyldiga. Lassiers ägnar sig åt den otacksamma uppgiften att försvara och bistå dem, och Roncagliolo ser efterhand med delvis med nya ögon på den konflikt som länge plågat hans hemland Peru.

Det ska bli otroligt kul att följa svenska Granta och man kan bara hoppas att tidskriften efterhand hittar sin egen identitet som lillasyster. Vi tror inte att man gör det genom att köpa förmodligen väldigt dyra, men inte särskilt vassa texter av kända författare. Man får inte, tror vi, glömma att man kallar sig ”Arena för ny litteratur”.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner