Tag Archives: Karl Ove Knausgård

Några av sommarens bästa böcker 2017

20170402_184851

Branschtidskriften Svensk bokhandel har – äntligen! – kommit ut med sitt sommarnummer. Traditionsenligt har vi gjort ett urval bland sommartitlarna; vi har självsvåldigt plockat ut några som vi tycker verkar särskilt lovande.

Maj:

9789127151444_0_

Ben Lerner – På väg från Atocha (Natur & Kultur)

Ben Lerner identifierar sig som poet (läs dikt), men så skrev han den här romanen, och blev närapå geniförklarad. Den och uppföljaren, 10:04, tillhör mina absoluta favoriter de senaste fem åren. Lerner är rolig och smart och egensinnig. Jag skulle betala mycket för att få vistas i hans medvetande ett par veckor.

Romanen handlar om en amerikansk poet på stipendium i Madrid, som känner sig som en bluff och kanske är en bluff. Han gör allt som står i hans makt för att verka normal, men han röker hellre gräs än gör det han kommit till Madrid för att göra. Boken bär också nästan som på ett estetiskt program, utan att för den skull vara det minsta torr. Sommarens nya roman i tävlan med Den underjordiska järnvägen och Nix!

9789127151420_1_

Ben Lerner – Varför alla hatar poesi (Natur & Kultur)

Ja, Ben Lerner identifierar sig alltså som poet, och i den här essän briljerar han med sina kunskaper om den. Han försöker förstå varför poesin är så hatad och älskad, ibland av en och samma person. Här ett citat ur vår recension av den engelska utgåvan: ”Poesin gör samtidigt anspråk på att vara sprungen ur det djupt personliga och att vara något allmängiltigt. Det är en ekvation som inte går ihop. Alla dikter är därmed dömda att ‘misslyckas’ och detta kallar Lerner för ‘poesins bittra logik'”.

Men poesin är inte död. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste den här boken, exempelvis när Lerner gör en närläsning av det som betraktas som världens sämsta dikt.

Omslagsbild inte tillgänglig ännu

John Ashbery – Dikter (Natur & Kultur)

John Ashbery är en av ovan nämnde Ben Lerners favoritpoeter, och den gamle mästaren – Ashbery har i decennier varit en viktig röst inom den amerikanska poesin – gillar Lerners böcker, både prosan och poesin. Ashbery tillhörde den så kallade New York-skolan. Han insåg tidigt att det kunde vara fruktsamt att blanda högt och lågt: surrealism, science fiction och annan populärkultur varvas med klassiskt måleri.

13072043_O_1

Karl Ove Knausgård – Om sommaren (Norstedts)

Den fjärde och sista delen i Knausgårds hyllade årstidssvit, som av fölaget beskrivs som ”ett slags personlig encyklopedi skriven av en far till sin yngsta dotter.” Den här boken står högt upp på min önskelista.

Omslagsbild inte tillgänglig ännu

Kjell Askildsen – Noveller (Natur & Kultur)

Det sägs att Knausgård inte är särskilt förtjust i noveller, men det är hans landsman Kjell Askildsen. Eller förtjust, han är i vilket fall som helst Nordens novellkung. Han är känd för att skriva extremt täta berättelser, förlaget kallar det ”ett slags ‘absolut litteratur'”. Urvalet noveller till denna bok har Askildsen själv gjort.

9789127150713_0_

Teju Cole – Kända och underliga ting (Natur & Kultur)

Jag har bara läst positiva saker om den här boken, och den var en av de allra mest hajpade essäböckerna i USA förra året. Cole slog igenom stort med romanen Öppen stad och nu visar han vilken skicklig essäist han är. Citerat ur förlagstexten: ”Boken återspeglar Coles passion för människan och hennes värld. Med texter om litteratur, historia, fotografi och politik dyker han ner i ämnen som Virginia Woolf och James Baldwin, Tomas Tranströmer och W. G. Sebald, Barack Obama och Black Lives Matter.”

hiekkapelto_kolibri_omslag_inb

Kati HiekkapeltoKolibri (Modernista)

”Det påminner om Henning Mankell när kriminalpolisen Anna Fekete arbetar med svåra brottsutredningar i norra Finland, samtidigt som hon begrundar livets kärvhet.”
— Helsingin Sanomat

rhys_godmorgon_midnatt_omslag_inb

Jean Rhys – Godmorgon, midnatt! (Modernista)

”Den mest subtila, mest fulländade – och mest mänskliga – av Jean Rhys romaner.”
— V. S. Naipaul

Juni:

9789127147867_1_

Italo Calvino – Om en vinternatt en resande (Natur & Kultur)

Italo Calvino var en av 1900-talest riktigt stora författare, som skapade den ena märkliga och fantasifulla fiktiva världen efter den andra. Han påminner en del om Borges, men hans litterära universum är varmare och generösare, tycker jag. Det här är en av hans allra mest älskade och ikoniska romaner, vid sidan av Klätterbaronen och De osynliga städerna. Du kan läsa mer om Natur & Kulturs satsning på Calvino här.

9789127147881_0_

Italo Calvino – De osynliga städerna (Natur & Kultur)

Italo Calvino var en av 1900-talest riktigt stora författare, som skapade den ena märkliga och fantasifulla fiktiva världen efter den andra. Han påminner en del om Borges, men hans litterära universum är varmare och generösare, tycker jag. Det här är en av hans allra mest älskade och ikoniska romaner, vid sidan av Klätterbaronen och Om en vinternatt en resande. Du kan läsa mer om Natur & Kulturs satsning på Calvino här.

zambreno_green_girl_omslag_inb

Kate Zambreno – Green girl (Modernista)

Ur förlagets beskrivning: ”Ruth är en ung amerikanska i London. Om dagarna jobbar hon på parfymavdelningen på ‘Horrids’, där hon försöker sälja parfymen Begär. Om kvällarna och nätterna rör hon sig genom en värld som liknar en enda ögonlob riktad mot henne. Men vem är det som berättar hennes historia? Hur ska vi förstå den grymma tydlighet med vilken hon beskrivs?” Horrids! Bara en sån sak.

Juli:

9789100154400

David Grossman – En häst går in på en bar (Albert Bonniers)

Titeln är fenomenal och den här romanen ska tydligen vara något utöver det vanliga. Citerat ur förlagets beskrivning: ”Ståuppkomikern Dovaleh G är ensam på scenen. Han vet hur han ska hantera publiken, han är fräck, provocerande och rolig. Men allt mer övergår han till att berätta om sitt liv – om mamman som varit med om Förintelsen, om pappan som brukade misshandla honom men också stod för vardagsomsorg. Han skildrar mobbning och svek han utsatts för som barn, men också vuxenlivets äktenskapliga misslyckanden. Publiken som har kommit för att få skratta blir konfunderad.”

barnes_natt_bland_hastar_omslag_inb

Djuna BarnesNatt bland hästar (Modernista)

Citerat ur förlagstexten: ”Djuna Barnes, en av modernismens stora ikoner, var en mästare i novellgenren. Ändå var hon sparsam med att återpublicera novellerna. När hon väl gjorde det så reviderade hon dem ofta så mycket att det blev nya texter. Så skedde med det svenska urvalet Natt bland hästar, som därigenom kom att bli ett unikt Djuna Barnes-verk. Tio noveller – av vilka flertalet hör till hennes mest klassiska – som författaren skickade till Sverige i grundligt omarbetade versioner.”

Augusti:

9789100171100_200x_den-underjordiska-jarnvagen

Colson Whitehead – Den underjordiska järnvägen (Albert Bonniers)

En av de allra, allra största romanerna förra året i USA. Den här romanen handlar om slaveriet och är en blandning av historisk roman och speculative fiction. The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt. Whitehead har i sin både drabbande och äventyrliga roman låtit den metaforiska underjordiska järnvägen bli en riktig underjordisk järnväg.

673

Nathan Hill – Nix (Brombergs)

Det här var en av de mest omtalade romanerna i USA förra året. Plötsligt ser huvudpersonen, Samuel, sin sedan många år tillbaka försvunna mor på löpsedlarna och i tv-nyheterna. Hon blir tillfälligt kändis sedan hon kastat sten på en republikansk politiker. Handlingen delar USA i två läger. Vem är hon egentligen? Och varför övergav hon sin son? Det här är en bred samhällsskildring, som New York Times recensent anser motsvarar kraven man kan ställa på en Great American Novel.

9789170378867

Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Karolina Letino, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj, Ivan Turgenjev … – Ur Gogols kappa (Ordfront)

Ryssarna är kända för riktiga bjässar till romaner, men man har också producerat bland det bästa som går att uppbringa inom novellkonsten. En bonus är att man också tagit med lite mindre kända namn. Riktigt spännande.

674

Richard Ford – Mellan dem. Minnen av en barndom (Brombergs)

Ur förlagets beskrivning: ”Författaren till Kanada är tillbaka med en varm kärleksförklaring till två föräldrar, om vad som händer med ett kärlekspar när ett barn kommer mellan dem. Ett berörande och ett intimt porträtt av livet i den Amerikanska södern under mitten av 1900-talet.”

Skriv gärna och berätta vad du tycker att vi missat. Eller om du tycker att någon bok inte borde vara med på listan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Listor

Den kvinnliga författare Knausgård bingeläser just nu

När Knausgård blev intervjuad i Men’s Journal nyligen förde intervjuaren en gammal episod på tal. Siri Hustvedt hade undrat i en annan intervju med Knusgård varför det nämndes så väldigt många manliga författare i My Struggle bok 1 och så förbluffande få kvinnliga. Knausgård hade då svarat ”No competition”. Tillbaka till intervjun i Men’s Journal:

– It could be interpreted that you don’t read women.

– No. I was reading Maggie Nelson when you came, and I just bought four books by her before we met. She’s so much better than anything I’ve read for a long, long time.

Knausgård mindes för övrigt inte vad han menade med ”No competition”, men en gissning är att han menade att litteraturen inte är en tävling, som går ut på att räkna antalet omnämnanden av manliga respektive kvinnliga författare. Hursomhelst, det här är en liten ofullständig guide till böcker av Maggie Nelson:

The Argonauts (Graywolf Press) var en av förra årets mest omskrivna och kritikerrosade böcker, trots att den inte så lätt låter sig genrebestämmas. Nelson jämförs med såvål Susan Sontag som Roland Barthes. Ur förlagets beskrivning:

”Maggie Nelson’s The Argonauts is a genre-bending memoir, a work of ‘autotheory’ offering fresh, fierce, and timely thinking about desire, identity, and the limitations and possibilities of love and language. At its center is a romance: the story of the author’s relationship with artist Harry Dodge. This story, which includes the author’s account of falling in love with Dodge, who is fluidly gendered, as well as her journey to and through a pregnancy, is an intimate portrayal of the complexities and joys of (queer) family making.”

Recension i New York Times. Intervju i Bookworm. Läs utdrag.

The Art of Cruelty – A Reckoning (W.W. Norton) har också hyllats som kulturkritik på högsta nivå, och handlar om hur våld framställs inom konsten.

Recension: ”Why Is Contemporary Art Addicted to Violence?” Intervju i Bookworm.

Sent år 2004 skulle Maggie Nelsons bok Jane: A Murder komma ut, en egensinnig bok om en kvinnlig släkting till Nelson som hade mördats 35 år tidigare. Fallet var olöst, men man trodde att Jane hade fallit offer för en seriemördare i Michigan. Men så en novembereftermiddag ringer Nelsons mor och berättar att fallet åter ska tas upp. En ny misstänkt arresterades och åtalades på basis av matchande DNA:

The Red Parts is a memoir, an account of a trial, and a provocative essay that interrogates the American obsession with violence and missing white women, and that scrupulously explores the nature of grief, justice, and empathy.”

Recension i New York Times. Intervju i Bookslut. Läs ett utdrag.

Och på The Belivers blogg diskuterar Maggi Nelson själbiografiskt skrivande, autoteori och att vara självutlämnande: ”When people say things to me like, ‘What does it feel like to put such personal material out into the world?,’ it isn’t a question that lands on a map I’m thinking about. I’m so focused on what experiences would be the best illustrations or ways in to the issues I want to talk about.”

Argonauterna (inbunden)

En vänlig läsare gjorde mig uppmärksam på att The Argonauts, Argonauterna, ges ut av Modernista i höst. Riktigt roligt och spännande.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Intervjuer, Notiser, Recensioner

23 mars 2016 – sju länktips

  1. New Yorker har publicerat en novell av Ian McEwan.

2. Jeffrey Zuckerman skriver om det litterära kuriosakabinettet Is that Kafka? 99 Finds (New Directions) i New Republic.

3. I New Yorker skriver Elif Batuman om Vladimir Nabokovs vurm för fjärilar.

c53cf834d1ba139264447a29a800e454

4. Emily Temple har sammanställt en lista med bra ockulta böcker i Flavorwire.

Min kamp 1

Köp

5. I The Atlantic skriver Nicholas Dames långt och ingående om autofiktion och ”the novel of aloneness.” Han lyfter fram Chris Kraus och Karl Ove Knausgård och hävdar att de inte, som tidigare när man blandat självbiografi och roman, i första hand söker undgå segslitna debatter om realism, men att de mer är inriktade på ”more explicitly on rejecting the goal of generating empathy”.

6. Dustin Illingworth skriver om självmordbrevet (”suicide not”) som en genre i LitHub.

7. Nystartade Lulu Fund har gjort efterforskningar och resultaten är inte så muntra: ”Who gets the prizes? Who has access to mentors and networks? Who is attending residencies that foster community, collaboration, and offer more time to write?  In answering these questions, we kept getting pulled back to the same place: Academia. If literature has a gatekeeper, that gatekeeper is academia.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Boken som fick Karl Ove Knausgård att vrida sig av skratt på golvet

140904061

”JF: One thing that I think is not talked about often enough with these books is that they’re very funny. They’re very funny. At one point, I think it’s in book two, your editor calls to ask what you’re up to, to which you reply I’m working on my self-esteem, which is probably what every writer says when their editor calls. How important to you is humor in finding meaning either in literary terms or in personal ones?

KOK: My favorite book of all times is Céline’s Death on the Installment Plan because I laughed, I was on the floor laughing with that book. I love it. That’s very important, but it has to be, that humor is so dark you wouldn’t believe it. But it’s still extremely funny. I’m well known for being very, very serious. Very un-ironic. Very… I mean I have been crying on Norwegian TV. That’s the image of me being that kind of figure, but in my writing I can write things I find very funny, and some people don’t understand that I’m trying to be funny. They just don’t believe that I could be able to make a joke even. And I think the books are read like that.”

Citerat ur ”Knausgaard on Masculinity, Excrement and Quitting” i nättidskriften Lit Hub, John Freeman intervjuar Karl Ove Knausgård. Som är ett ovanligt underhållande intervjuobjekt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer, Notiser

Knausgårds katastrofala lunch med en kollega i New York

New York Times Magazine skildrar Karl Ove Knausgård sin resa genom USA. I den första delen, ”My Saga, Part 1”, skriver han om en katastrofal lunch med en amerikansk kollega vid ett tidigare besök i New York:

”[…] last time I was in New York, when a well-known American writer invited me for lunch. I brought three of my children with me, none of whom speak English. I thought we might have some difficulty, but hoped for the best. He came and picked us up at the hotel, and we took the subway down to Chinatown, where we found a suitable restaurant. I tried desperately to think of something to say. We had to have something in common, we were about the same age, did the same thing for a living, wrote novels, though his were of considerably higher quality than mine. But no, I couldn’t come up with a single topic of conversation.

He talked a little, I listened, nodding politely now and then, said: “Oh, really? Is that so?” while all the time I also had to communicate with the children, who weren’t used to strangers either.

When we got back to Sweden, I received an email from him. He apologized for having invited me to lunch, he had realized he never should have done it and asked me not to reply to his email.

At first I didn’t understand what he meant. I thought we’d had a good time. So why was he apologizing?

Then I realized he must have taken my silence personally. He must have thought I didn’t find it worth my time talking to him.

I wrote back and asked him if he’d seen any Bergman movies? No one talks there either. And Finland was even worse; there, no one ever said anything to each other. I wrote that I’m always like this, that I never say anything to people I don’t know, even when they’re having dinner at our house. He never answered.”

Vem är den kände amerikanska kollegan?

Knausgård avslöjar däremot inte vem den kände författaren är och det har spekulerats. Men häromdagen gav sig författaren tillkänna, i en recension i New York Times av Knausgårds senaste till engelska översatta Min kamp: ”Karl Ove ­Knausgaard’s ‘My Struggle: Book 4’” Recensionen börjar så här:

”‘The last time I was in New York,’ Karl Ove ­Knausgaard wrote recently in The New York Times Magazine, in his account of traveling through the ­United States, ‘a well-known American writer invited me for lunch. . . . I tried desperately to think of something to say. We had to have something in common, we were about the same age, did the same thing for a living, wrote novels, though his were of considerably higher quality than mine. But no, I couldn’t come up with a single topic of ­conversation. . . . When we got back to Sweden, I received an email from him. He apologized for having ­invited me to lunch, he had realized he never should have done it and asked me not to reply to his email. At first I didn’t understand what he meant. . . . Then I ­realized he must have taken my silence personally. He must have thought I didn’t find it worth my time talking to him.’

Knausgaard doesn’t reveal the identity of the American writer he had lunch with. But I will: It was me. I may be the first reviewer of Knausgaard’s autobiographical works who has appeared in one of them.”

Recensionen är skriven av Jeffrey Eugenides. Jag kommer osökt att tänka på inledningen till en av Erik Lindegrens sonetter: ”i speglarnas sal…” Men det här kanske bara är början, det kanske fortsätter med att Knausgård i sin nästa bok skriver om att en känd amerikansk författare, som han ätit lunch med och skrivit om i New York Times Magazine, skrev om lunchen i sin recension i New York Times av Knausgårds senaste bok. Vilket Jeffrey Eugenides sedan kan kommentera i sin eventuella recension av boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Om hur berömmelse påverkar författare

3717554206_15b9138159

”I write fiction and I’m told it’s autobiography, I write autobiography and I’m told it’s fiction, so since I’m so dim and they’re so smart, let them decide what it is or it isn’t.”

Citatet är hämtat ur Philip Roths Deception, det är en karaktär som heter Philip Roth som yttrar dem. Tim Parks nämner det som ett exempel på hur Roth lekt med kritikernas intresse, särskilt sedan han blivit riktigt berömd med Portnoys Complaint (1969), känd och älskad för sin snuskighet, för vad som är självbiografiskt och vad som är fiktion i böckerna. Parks blogginlägg i NYRB – ”Stifled by Success” – är riktigt underhållande och handlar mer allmänt om hur berömmelse påverkar författare: ”Imagine you are Karl Ove Knausgaard at this point in his career.”

13036700_O_3

Köp

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser

Slates podcast Audio Book Club hyllar Elena Ferrante

Den smått mytomspunna italienska författarinnan Elena Ferrante har fått ett ordentligt genombrott i Amerika. Det är av samma magnitud som genombrottet för andra framgångsrika översatta författare, som Haruki Murakami, Roberto Bolaño och Karl Ove Knausgård.

regular_220

I Slates podcast Audio Book Club ställer David Haglund, Katy Waldman och Parul Sehgal om hajpen kring Ferrante och hennes Neapel-romaner har fog för sig. Svaret är, definitivt, alla tre är rörande överens om att Ferrantes romaner – den som diskuteras mest utförligt är My Brilliant Friend – verkligen är något utöver det vanliga. Kvinnlig vänskap verkar vara det stora temat och enligt trion så är det här en nära nog perfekt roman.

Lyssna på podcasten: The Audio Book Club Makes a Brilliant Friend

Podcasten är väldigt bra, om man gillar långa och livliga diskussioner om aktuella romaner. I tidigare avsnitt har man diskuterat böcker av författare som Lev Grossman, Roz Chast, George SaundersChimamanda Ngozi Adichie, Karl Ove Knausgård och Roxane Gay. Det är i regel mycket underhållande, oavsett om man vill läsa böckerna eller inte, oavsett om man känner till författarna eller inte.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Podcasts / radio