Etikettarkiv: Kenneth Goldsmith

Intervju: Anna Axfors om skrivandet och poesin

17_small

Det har talats en hel del om dansk poesi den senaste tiden. Det har talats om ”den etiska generationen” och en boom för ung dansk poesi – poeter som Asta Olivia Nordenhof (dikt), Theis Ørntoft (dikt), Maja Lee Langvad (dikt), Amalie Smith (dikt) med många flera. Och som grädde på moset, eller lök på laxen, kom det ut en väldigt bra antologi med ung dansk poesi: Nervsystem – ung dansk poesi (recension).

Nervsystem

Det var bara en tidsfråga innan frågan skulle väckas: Varför kommer det ut så mycket ny bra ung lyrik i Danmark medan återväxten är så skral i Sverige? Den som stack ut hakan tydligast var poeten Anna Axfors. I två debattartiklar (här och här) hävdade hon bland annat att de stora förlagen inte tog sitt ansvar och att det finns en brist på mångfald i den svenska samtidspoesin. Hon hävdade att klassfrågan är viktig.

Och därmed var sommarens poesidebatt i full gång, en rad etablerade poeter, utgivna på stora förlag, tillrättavisade Anna Axfors, men det var också många som höll med henne. Axfors är dessutom helt aktuell med en chapbook, Veckan innan, ett dikthäfte utgivet av det norska indieförlaget AFV Press (intervju med förläggaren Kenneth Pettersen).

photo2.jpg

AVF Press startades delvis inspirerat av den rörelse som kallas Alt Lit. Utan att vilja etikettera Axfors poesi som Alt Lit, tycker jag att det är värt att göra en jämförelse. Kenneth Goldsmith skrev en bra och uppskattande artikel i New Yorker om antologin YOLO Pages och Alt Lit. I den hävdar han bland annat att riktningen är “an online writing community that emerged in 2011 and harnesses the casual affect and jagged stylistics of social media as the basis of their works — poems, stories, novels, tweets, and status updates.”

Sedan skriver han mer om stilen: “The poems and stories, published on blogs and Twitter feeds, are usually written in the Internet vernacular of lowercase letters, inverted punctuation, abundant typos, and bad grammar. […] Alt Lit tends to use emo-heavy, homespun language, bearing the urgency and candor of a status update; no sentiment is too trite to be repurposed as poetry.”

De här beskrivningarna passar ganska bra in på Anna Axfors dikter (dikt) och jag tycker att de passar ganska bra in på andra poeter som ges ut av AVF-Press, exempelvis Hanna Rajs Lundström, Caspar Eric, Tom W-O Silkeberg (dikt) och Elis Burrau (dikt).

Beskrivningarna stämmer väldigt väl in på de dikter som drottningen av Alt Lit, Mira Gonzalez skriver (dikt), avväpnande, självutlämnande, pendlande mellan förintande självironi och hybris och, inte minst, humoristiska. Det funkar som beskrivning av Axfors poesi.

Dikterna kan ge ett obearbetat intryck, men sannolikt är de lika genomarbetade som mer konventionella dikter, men det är inte meningen att det ska synas. Alt Lit-poesi är påverkad av social medier, men den påminner också en hel del om texter till popmusik.

Vi fick möjlighet att ställa några frågor till Anna Axfors. Hon har dessutom haft vänligheten att göra en Spotify-lista: Anna Axfors – Veckan innan

Skulle du kunna berätta om hur du började skriva och vad skrivandet betyder för dig idag?

– Det började jag med när jag var liten. Det betyder mycket för mig eftersom jag lagt ner mycket tid och energi på det och det kommer jag fortsätta göra. Det går inte att sluta när man väl börjat liksom.

Förutom några populärkulturella referenser, till Broder Daniel, Carola, Weeknd och Iggy Azalea, så har du med två citat av Clarice Lispector, ett i början och ett i slutet. Betyder hon mycket för dig?

– Hon betyder inte speciellt mycket, jag har inte läst jättemycket av henne men det jag läst har varit inspirerande. Hennes noveller är i min mening perfekta och Levande vatten som citaten kommer ifrån är en bok med ett medvetandeflöde som nästan är galet men samtidigt mänskligt, dvs normalt. Så vill jag skriva.

Om du träffade en femtioårig man som diggade Hjalmar Gullberg och Birger Sjöberg, hur skulle du beskriva Veckan innan för honom?

– Jag skulle troligtvis säga att det inte är en riktig bok, eftersom jag har svårt att stå upp för att det jag gör är på riktigt om det till synes inte ser ut så. Min bok ser ju inte ut som en riktig bok varken till formen eller innehållet, och jag tycker att det är en riktig bok men vet inte hur jag skulle förklara det för nån som inte fattar. Men femtioåriga män som gillar Hjalmar Gullberg kanske fattar mer än vad man tror.

Veckan innan fick en fin recension på bloggen Bernur (sällsynt välskrivna recensioner). Den beskrivs som märklig, men på ett positivt sätt. Den beskrivs också som spontan och lös i konturerna, dikterna jämförs med dem Stig Larsson skrev på 80-talet. Den avslutas med påståendet att det du gör är något helt annorlunda och något som saknas. Vad tycker du om den här och andra recensioner?

– Jag är van vid den sortens omdöme, ”jag gillar det men vet inte varför” typ. Jag tror det är för att det har kvalitet men ser inte ut som kvalitativa saker (dikter) ska göra. Då blir man väl förvirrad (positivt eller negativt). Sen skriver jag med en röst som inte är särskilt sansad, för mig är det också att berätta en historia. Att berättelsen kan ligga i hur man berättar, inte bara vad.

– Jag tror att mina karaktärers naivitet ibland misstas för min naivitet. Och kanske med rätta. Men då värjer man sig, om man inte vet hur pass mycket kontroll författaren har, hur pass mycket integritet och distans. Och det är en svår balans, men jag tror jag har lagom av allt.

Man skulle kunna tolka vissa dikter som samhällskritiska, exempelvis en väldigt rolig dikt som delvis handlar om att samla på Åhléns-poäng. Strävar du efter någon form av samhällskritik?

– Jag har inte haft någon politisk agenda men är samhällskritisk i mig själv så då blir det jag skriver samhällskritiskt. Jag älskar rättvisa, även fast det är ett tråkigt ord. Jag har aldrig fattat varför vissa ska vara fattiga och andra rika till exempel. Jag har aldrig haft mycket pengar, verkligen inte nån fattig barndom heller men sen jag växte upp har jag aldrig gått på stan och känt att jag kan köpa grejer utan det har i så fall varit en ekonomisk uppoffring.

– Men för ett år sen fick jag mitt första heltidsjobb (24 år gammal) och plötsligt hade jag råd med grejer. Jag hade egentligen tänkt spara pengar så jag kunde sluta jobba sen och åka till Indien och skriva en massa som Carina Rydberg gör i Den högsta kasten, men att köpa saker var så kul så jag la mina pengar på det. Eftersom jag skriver samtidigt som jag lever så kom Veckan innan att handla ganska mycket om shopping. Jag tycker inte att poeter bör vara någonting, förutom sanna mot sig själva. Jag har svårt att se hur en bra dikt inte skulle vara samhällskritisk på något sätt, men det finns säkert.

Du är även aktuell som debattör. Du har debatterat ung dansk respektive ung svensk lyrik, särskilt avseende de stora förlagens agerande i Danmark och Sverige. Skulle du kunna sammanfatta dina viktigaste poänger.

– Samtiden går miste om sin samtidslyrik, i Sverige i alla fall. Den skrivs, men de stora förlagen ger inte ut den, de satsar inte på debutanter och knappt på etablerade poeter heller. Små förlag ger ut men de får ingen uppmärksamhet. Detta skapar ett tråkigt litterärt klimat som jag tror också får som konsekvens att nya poeter inte sporras och bara folk som aktivt söker upp poesin nås av den.

– Jag jämför med dansk lyrik därför att poesi är oerhört populärt i Danmark just nu och även de svenska förlagen översätter den. Jag säger inte att svensk poesi måste vara exakt som i Danmark, eller att den befintliga estetiken ska ersättas på något sätt, bara kompletteras. Om vi vill ha en ”poesiboom” här också så går det nog att ordna. Men vi kanske inte vill ha en poesiboom?

– De etablerade skribenter som uttalat sig i debatten verkar nöjda, de tycker att vi som vill bli utgivna av stora förlag ”klagar” fast de själv är utgivna på stora förlag. Nya grejer trycker på men portarna till både storförlag och offentlighet är stängda. Förutom att det är tragiskt så är det också ganska intressant. Varför måste rådande normer omhuldas, makten skyddas till varje pris? Är poesin så skör, tål den ingen konkurrens alls?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Intervjuer

Efter Babel, Moderna Museets katalog nr 386

28613444-origpic-988f2f

Efter Babel
Poesin kommer att göras av alla!
89plus
Moderna Museet / Koenig Books

Enligt den bibliska berättelsen byggde människorna en stad vars torn sträckte sig ända upp till himlen. De talade ett och samma språk men nu straffar Gud dem för förhävelsen genom att ”skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”. Platsen kallas Babel och Babels torn står som symbol för den gudomligt initierade språkförbistringen.

På Moderna Museet visas just nu utställningen Efter Babel, den pågår fram till 30 augusti, som ser på den språkliga mångfalden, inom konsten och poesin, som en betydande tillgång snarare än som en språkförbistring. Efter Babel är en stor grupputställning om de många språken i dagens konst och gemensam nämnare för de inbjudna konstnärerna är att de skapar länkar mellan skilda språk och kontinenter. Två huvudteman är språk och översättning i en globaliserad, digitaliserad och språkligt homogeniserad värld.

Efter Babel Stockholm 13 juni 2015 - 30 augusti 2015

Installationsvy, Efter Babel / Poesin kommer att göras av alla! / 89 plus,
Moderna Museet, 2015 © Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

I centrum av utställningen står ett torn byggt efter ett koncept av Simon Denny (Nya Zeeland/Tyskland) i samarbete med Alessandro Bava (Italien/Storbritannien). Enligt katalogen har man i bygget införlivat tankar från den legendariska och skandalomsusade utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen! Det var en utpräglat politiskt radikal utställning som hämtade inspiration från både ryskt avantgarde och surrealism. Den visades på Moderna Museet 1969.

”Konsten måste bli livets innehåll, ty endast så kan livet bli vackert.”
– Malevich

Utställningen utlöste en häftig debatt i Dagens Nyheter i vilken vissa hävdade att den borde stängas. Riksdagens revisorer framhöll att museet skulle syssla med konst och inte propaganda. Olof Palme avstyrde en stängning av utställningen.

Efter Babel Stockholm 13 juni 2015 - 30 augusti 2015

Installationsvy, Efter Babel / Poesin kommer att göras av alla! / 89 plus,
Moderna Museet, 2015 © Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

2000-talets variant av Babels torn, som har en tydlig internet- och dataspels-estetik, är tänkt att fungera som centrum och scen för Efter Babel. Följande konstnärer medverkar och samtliga sägs vara särskilt intresserade av språk och gränslös kommunikation: George Adéagbo (Benin/Tyskland), Etel Adnan (Libanon/Frankrike), Kader Attia (Algeriet/Frankrike), Yael Bartana (Israel/Nederländerna), Paul Chan (Hong Kong/USA), Rivane Neuenschwander (Brasilien/Storbritannien), Michelangelo Pistoletto (Italien) samt Haegue Yang (Korea/Tyskland).

mom2014144

Etel Adnan, Sans titre, 1973 © Etel Adnan.
Foto: Moderna Museet / Prallan Allsten

Jag tycker att katalogens presentation är lite rörig. Det är svårt att förstå hur de olika delarna av utställningen hör samman och vad innehållet i dem är. Men verken av de nio samtidskonstnärerna länkas samman med poesiprojektet 89plus. Skriver Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring i utställningskatalogens förord:

”Hans Ulrich Obrist och Simon Castets har initierat utställningen Poesin kommer att göras av alla! och plattformen 89plus, vilka båda iscensatts på LUMA Foundation i Zürich, 2014, och refererar till Moderna Museets utställning Poesin måste göras av alla!, 1969. De bytte bara ut ordet ‘måste’ till ett konstaterande ‘kommer att’, eftersom vi idag befinner oss i det största av alla poem, internet, enligt Kenneth Goldsmith.”

Det är avantgarde-experten Kenneth Goldsmith som tillsammans med Luna Miguel curerat det poetiska programmet. Och plattformen 89plus utgörs av poeter födda 1989 eller senare. 1989 föll Berlinmuren. 1989 började apartheidsystemet upplösas, men det var också året för massakern på Himmelska Fridens torg. Och 1989 var året då World Wide Web började etablera sig på allvar.

Vladimir Tatlin, Letatlin, 1932.

Vladimir Tatlin
Letatlin, bild från utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen!
1969., 1932 © Vladimir Tatlin. Foto: Moderna Museet/Erik Cornelius, 1969

Poeterna passar med andra ord in på den beskrivning Goldsmith för inte länge sedan gjorde av post-internet-poeter i en artikel i New Yorker: ”Post-Internet Poetry Comes of Age” För de här poeterna är internet en självklar del av både tillvaron och den poetiska verksamheten.

Det är en imponerande skara som medverkar: Rachael Allen, Ho Rui An, Natalia Marina Fuentes Araya, Elis Burrau, Sophie Collins, Philip Berlim & Louise Dahl, Andrew Durbin, Robert Glück, Kenneth Goldsmith, Arvida Byström & Maja Malou Lyse, Yodit Girmay, Luna Miguel, Eileen Myles, George Nordmark, Giovanna Olmos, Claudia Pages, Bunny Rogers, Jesse Stecklow, Klara Ström med flera.

Under utställningen kommer poeterna att skriva och skapa poesi on demand och i anslutning till tornet anordnas läsning och diskussioner. I förordet står det att 89plus refererar till den radikala utställningen på Moderna 1969, men det är inte helt lätt att hitta de referenserna i poesiavsnittet av utställningskatalogen. Medverkar gör åtta av ovannämnda poeter och min stora favorit är Sophie Collins, som bidrar med två väldigt underhållande och udda texter.

”Konsten är inte en spegel att hålla upp inför verkligheten utan en hammare att forma den.”
– Arvatov

Det är en väldigt fin utställningskatalog, Efter Babel, som i faksimil återger katalogen från 1969. Men det jag tycker är mest påtagligt är bristen på kopplingar mellan de båda polerna Poesin kommer att göras av alla! och Poesin måste göras av alla! Och jag tycker att man borde ha publicerat en text av Goldsmith, om det nu är hans syn på dagens poesi man ansluter till. Förordets ”enligt Kenneth Goldsmith” låter aningen distanserande.

Jag hade även gärna sett att poesin hade fått ta större utrymme, och man i katalogen skrev mer om förbindelserna mellan poesi och konst, tydligare formulerade syftet med att sammanföra konst och poesi samt syftet med att anknyta till den radikala utställningen 1969. Rent generellt tycker jag att texterna är väl vaga, men Efter Babel är som sagt en väldigt fin katalog, med 160 fullmatade sidor.

Ett citat, man kanske rentav kan kalla det utställningens motto, från intervjun med Etel Adnan är tryckt på katalogens baksida: ”Jag menar att vi borde vända på synen på Babels torn som en apokalyptisk händelse och se det som någonting gott. Vi borde prisa denna mångfald av språk.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

litterära termer 37: post-internet poetry / post-internet-poesi

”Over the past few years, the art world has been throwing around the term ‘post-Internet’ to describe the practices of artists who use the Web as the basis for their work but don’t make a big deal about it. […] We’re beginning to see a similar turn in poetry. Earlier Web-based poetries tended to either exploit the technical side of the Web or underscore the weirdness of it. E-poetry animated words and letters in browser windows. Conceptual poetry made dry, programmatic works that mimicked the structures of the Web. Flarf harvested strange language from Google searches and then presented it newly as kitschy objet trouvé. Alt Lit aped the goopy sincerity of social media, recasting it in poems. These movements produced very different types of poetry, but they shared the idea that the Web was a distinct rupture in the way that poetry was made: after the Web, we would never write the same way again. […] But a book like Zultanski’s ‘Bribery’ uses the Web while downplaying or taking for granted its influence.”

Citerat ur ”Post-Internet Poetry Comes of Age” av Kenneth Goldsmith i The New Yorker, 10 mars 2015. Läs en dikt av Sam Riviere som nämns i artikeln som ett exempel på en författare som skriver post-internet-poesi:

Veckans dikt 32: ”american sincerity” av Sam Riviere

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

UbuWeb, en labyrint för dig som gillar experimentell litteratur, musik och konst

Det känns snålt att kalla UbuWeb för en hemsida, det är snarare ett gigantiskt arkiv och en remarkabel institution, som grundades av den amerikanske poeten Kenneth Goldsmith 1996. Den grundades som en reaktion på att avantgardistisk litteratur, musik och konst var så svårtillgänglig – idag är UbuWeb en mycket viktig källa för studenter, som håller traditionerna levande, men det står var och en fritt att träda in i UbuWebs rike. Det är helt gratis, men risken finns att man försvinner ett tag.

Det står på sajten att man håller på att uppdatera ljud och bild, men det är tillräckligt mycket som är uppe och rullar för att man skulle kunna ägna tiden fram till jul enbart åt att utforska ljuddikterna. Förmodligen är det lite missvisande att bara ge Goldsmith cred för den här makalösa kulturgärningen, som alltså snart har tjugo år på nacken.

UbuWeb verkar snarare fungera som ett globalt nätverk och är alltså inte bara ett arkiv, det har främjat intresset för och utbytet av avantgardistisk litteratur, musik och konst. Man får god lust att tacka dem som drivit det här jätteprojektet. Dess kompromisslösa slogan är: All avant-garde. All the time.

När UbuWeb firade sina första femton år skrev Goldsmith en artikel, en slags summering, som fortfarande är mycket läsvärd: ”UbuWeb at 15 Years: An Overview”. Det lättaste sättet att komma in i UbuWeb är via topplistorna – författare, musiker och kuratorer väljer det bästa ur arkiven. Sedan finns det ett annat alternativ, Ubu-roulette. Då blir det en överraskning vad man bjuds på.

Missa inte heller Sheila Hetis intervju med Goldsmith i den utmärkta serien ”What  Would Twitter Do?

Twitter is not art,” säger Goldsmith. “But it inspires me in the way that art used to inspire me. Art used to make me see the world differently, think about things in a new way—it rarely does that for me anymore, but technology does that for me on a daily basis.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Ny poesiantologi från boosthouse: ”the yolo pages”

photo2.jpg

”The new poetry looks nothing like the poetry you see (but don’t read) drizzled across the pages of The New Yorker.”
– Kenneth Goldsmith

Det här är ingen recension, det är en (varm) rekommendation av en ny antologi: the yolo pages (boosthouse). Den samlar texter, mest poesi men också en del kortprosa,, av över 50 ”poeter” och ”författare” som skriver så kallad ”alt lit” eller ”internetpoesi”. Citationstecknen behövs eftersom de medverkandes identiteter som konventionella poeter och författare inte är glasklara, eftersom alt lit och internetpoesi är väldigt vida begrepp.

Medverkar i antologin gör såväl boosthouse-kollektivets informella ledare, Steve Roggenbuck, som Tao Lin, alt lit-scenens kanske mest kända namn. Han kommer förövrigt ut med två böcker på svenska i höst, romanen Sno kläder på American Apparel (Bakhåll) och den självbiografisk diktsamlingen Noll vänner (Carl Lindsten Bokförlag). Att både Roggenbuck och Tao Lin samlas under etiketten alt lit är ett så bra exempel som något på dess mångsidighet och motsägelser. Den förre är väldigt yolo (you only lives ones), hans främsta förebild är också Walt Whitman, medan den senare snarare är en världsfrånvänd melankoliker.

De andra medverkande är: adefisayo adeyeye, beach sloth, gabby bess, liz bowen, melissa broder, jos charles, richard chiem, santino dela, brian ecklund, pancho espinosa, joshua espinoza, catalina gallagher, cean gamalinda, james ganas, cassandra gillig, amelia gillis, lara glenum, philip gordon, tom hank, michael hessel-mial, @horse_ebooks, brett elizabeth jenkins, raymond johnson, kenji khozoei, ji yoon lee, tao lin, cayla lockwood, patricia lockwood, carrie lorig, sharon mesmer, stephen michael mcdowell, luna miguel, k. silem mohammad, moon temple, ashley opheim, anthony peregrine, @postcrunk, john rogers, amy saul-zerby, bob schofield, lk shaw, angela shier, bianca shipton, alexandra simone, andrew w.k., russ woods, dylan york, och boosthouse-teamet: joseph kendrick, steve roggenbuck, e.e. scott, rachel younghans, och charlie the dog emeritus.

Det säger sig själv att det är svårt att generalisera om en antologi av det här slaget, men de flesta medverkande är ganska unga och det handlar bara undantagsvis om poesi (och kortprosa) som den vanligtvis presenteras och ser ut, men desto mer om tweets, visuella dikter, foton av handskrivna texter och posters och snapchats. Man kan väl kalla det internetpoesi (med rötterna i postmodern avantgardism), eftersom hela estetiken och stilistiken hämtar inspiration från internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. De medverkande är verksamma på flera olika plattformar: bloggar, hemsidor, facebook, twitter, tumblr, instagram, soundcloud, youtube.

the yoloo pages är väldigt engagerande, inspirerande och, inte minst, underhållande – mycket, men inte allt präglas av yolo-andans livsbejakande och progressiva naivism (inte naivitet). Boken rekommenderas som sagt mycket varmt, den kostar typ en hundring och kan beställas direkt från boosthouse. För en tid sedan länkade vi till en fantastisk artikel av Kenneth Goldsmith i The New Yorker, för att vi tyckte att den så väl och initierat beskrev den här amerikanska litterära rörelsen, dess anda, kännetecken och mångsidighet. Artikeln heter ”If Walt Whitman Vlogged” och är full med länkar som leder dig vidare till olika delar av en den mycket vitala alt lit–scenen.

Ola Wihlke

   this book is dog approved !!! u can order a copy of the yolo pages at boost-house.com

charlie

Lämna en kommentar

Under Artiklar

”Make something beautiful before you are dead!”

”What does it mean to be an Internet poet? Since 2010, Steve Roggenbuck, a twenty-six-year-old who lives in rural Maine, has been producing poetry that is made, distributed, and viewed almost exclusively on the Web, taking the form of tweets, Facebook posts, YouTube videos, and image macros. He became best known for a series of videos that are a mix of Walt Whitman and Ryan Trecartin, showing Roggenbuck either in bare apartments or out in the forest, manically improvising poems that celebrate the cosmos and our place in it. In one video, he screams at a gray sky, “Make something beautiful before you are dead… Maybe you should stand in the rain! You’re alive right now!” But this ain’t no tree-hugger or Iron John. There’s an intensity and an edge to his work, verging on violence, which is at once terrifying, hypnotic, and completely moving.”

Vi kan inte nog understryka hur bra vi tycker att Kenneth Goldsmiths bloggginlägg ”If Walt Whitman Vlogged”, som lades upp på Page-Turner igår. Det är en väldigt generös och initierad presentation av ”internetpoeten” Steve Roggenbuck och andra verksamma inom så kallad Alt Lit. Goldsmith pepprar sitt blogginlägg med länkar till videos och refererar till andra verk inom Alt Lit, som den helt aktuella antologin The YOLO Pages (Boost House):

”This month, Roggenbuck’s publishing collective, Boost House, has released the first English-language paperbound anthology of Alt Lit and its siblings weird Twitter (a group of writers who abuse the platform’s hundred-and-forty-character conventions) and Flarf (an early Internet poetry movement). “The YOLO Pages” (YOLO means “you only live once”) feels like the Internet itself, jammed with screen caps of Twitter updates, image macros, and Photoshopped collages that appear between lineated verse, short stories, and blog entries. It’s a wide-ranging anthology of fifty writers, bringing together promising young poets like Luna Miguel and Cassandra Gillig and more established figures like Tao LinPatricia Lockwood, and K. Silem Mohammad.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar