Etikettarkiv: kimonos

Reseguide: ”People Make Places: Tokyo” av Charles Spreckley

PMP cover 1
 
Charles Spreckley
People Make Places: Tokyo
Foto: Gorta Yuki
People Make Places

”People will forget what you said.
People will forget what you did.
But people will never forget how you made them feel.”
– Maya Angelou

Ända seden tonåren har jag haft en längtan till Tokyo. Det är naturligtvis inget unikt, det är många som drömmer om att besöka Tokyo. Jag tror att fascinationen delvis handlar om blandningen av vördnaden för mycket gamla traditioner, allt från teceremonier till sumobrottning, i kombination med vurmen för det högteknologiska. Få folk verkar vara så besatta av robotar som japanerna.

Delvis handlar nog fascinationen också om drömmar om sagolik mat, som ofta tillagas med en precision och omsorg om detaljerna som gränsar till det absurda. Som i den underbara, och bitvis tragiska, dokumentären Jiro dreams of sushi. Det här utstuderade kvalitetstänkandet verkar genomsyra många verksamheter, oavsett om det handlar om matlagning, att brygga te eller att tillverka kimonos. Det verkar vara som en livshållning eller till och med en filosofi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Reseguider följer ofta ett givet mönster. De stakar ut som en snitslad bana, som man kan följa från ankomsten till den internationella flygplatsen, vidare till hotellen i olika prisklasser och de självskrivna sevärdheterna. Det är inget fel med det. De här böckerna är ofta väldigt praktiska, men de är sällan särskilt inspirerande. Det är däremot People Make Places: Tokyo, som jag är glad att jag har läst oavsett om jag någonsin besöker Tokyo.

I korta bildrika avsnitt presenteras olika personer – kockar, baristor, cocktaildesigners och butiksägare – och ställena de arbetar på. Och ofta verkar de i den här spänningen mellan tradition och förnyelse, som verkar så typiskt japansk. Boken i sig är inte särskilt praktisk, men desto mer förförisk. Den har ett stilrent men lyxigt utförande, svart omslag med snittet i silver. Däremot finns de en iPhone app till boken, som verkar innehålla mer praktiska saker, som kartor.

Citatet ovan, ur en dikt av Maya Angelou, är bokens motto, men jag är inte säker på att andra raden verkligen stämmer, för det personerna i den här boken gör, oavsett om det är en sushikock eller en keramiker, verkar vara något utöver det vanliga. Det är ett femtiotal personer som presenteras i boken. Tonvikten ligger på mat och dryck, men här finns exempelvis en man som tillverkar kimonos (Koumei Motoji/Ginza Motoji), en som förestår ett konstmuseum (Toshio Hara/Hara Museum of Contemporary Art) och en kvinna som har en affär som säljer kaleidoskop (Miti Araki/Kaleidoscope Mukashi-Kan).

Det är en väldigt rolig blandning av personer och ställen. Både texterna och bilderna bidrar till att göra det väldigt lockande. I närheten av Shibuya ligger Chatei Hatou och där gör baristan Kazuya Terashima kaffe på sitt särskilda sätt, lite i teceremoniernas anda. Först plockar Terashima fram bönorna, som lagrats i upp till tre år. Han maler dem om mäter upp exakt rätt mängd som han portionerar i ett tygfilter. Han kokar upp vatten i en kopparkittel och ser till att temperaturen är konstant 87 grader. Sedan strilar han vattnet över det malda kaffet enligt en särskild procedur. Det tar 10 minuter, lite drygt, att laga kaffe på det här sättet.

Masakatsu Oka har en liten sushirestaurang som heter Sushisho Masa, en bugning åt hans läromästare och mentor, Keiji Nakazawa, tidigare på den ikoniska restaurangen Sushisho. Men trots att Oka var fast besluten att bli sushikock, så fanns det ett problem. Han var vänsterhänt, vilket, förutom att vara opraktiskt, tydligen betraktas som något lite vagt skamligt i Japan. Men Oka tränade, natt efter natt, att med högerhanden strimla kål så tunt som möjligt, tills, med hans egna ord, ”I no longer feared the knife.”

Gen Yamamoto kallar sig cocktaildesigner och det kan man förstå när man läser om hur han experimenterar sig fram till sina kreationer. Han skakar aldrig sina cocktails. Han gör inte heller några martinis eller några av de andra namnkunniga drinkarna. Han anpassar utbudet efter säsongen. Det är inte helt unikt, men Yamamoto har tagit det här steget längre än de flesta; han har knutit täta band med odlarna som förser honom med råvaror, inte sällan japanska specialiteter.

Yamamoto specialiserar sig på att servera en liten meny av originalcocktails. Först får kunderna berätta lite om sånt de inte gillar eller är allergiska emot. Sedan serveras menyn med de fyra drinkarna:

”The first is refreshing, employing an ingredient such as cucumber juice or ginger. The second has more bite, often using Japanese citrus. And then there’s something more powerful again – perhaps with a fruit tomato, and a gin or shochu. The courses build in texture and density, to their dessert-like conclusion.”

Yamamoto jobbar nästan mer som en kock än en bartender. Han reducerar och gör kompotter och använder kopparkärl och digitala termometrar. Han började sina experiment när han jobbade i New York, som barmanager på Brushstroke. Han började ifrågasätta allt han lärt sig: ”Why does a cocktail have to be chilled? Why must the elements be integrated? And does the alcohol always have to kick so hard?”

Gen Yamamoto, vars lilla minimalistiska bar bär hans namn, lärde sig mycket i USA men tycker att attityden är bättre i hemlandet. ”People there worry more about the speed of service than the quality of the result,” hävdar han.

Boken är gjord av ett mindre team av människor. Lizzie Murray har varit creative director och Ben Chong har designat den eleganta volymen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ny färgstark bok om kimonos

Manami Okazaki
Kimono Now
Prestel

En av många saker som gör Japan till ett så sällsynt intressant land är den extrema spännvidden mellan tradition och förnyelse. Å ena sidan bevarandet av och vördnaden för urgamla traditioner, oavsett om det är teceremonier eller sumobrottning, å andra sidan ett ganska radikalt bejakande av ny teknik. Det är ingen slump att Japan är ledande inom robotteknik.

Kimono Blue Jean denim

Kimono tillverkad i jeanstyg. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

Det finns inte bara en spänning mellan tradition och förnyelse i Japan; det finns också en stark tro på att traditionen måste vara en del av förnyelsen. Denna tanke är tydligt uttalad i det underbara förordet till Kimono Now, som handlar om traditionella och framförallt moderna kimonos. Förordet är, lite otippat, skrivet av Kyotos borgmästare, Daisaku Kadokawa.

Kyoto är det traditionella centret för tillverkning av kimonos och obis. I Kyoto vävs, färgas och broderas tyger i mängder. Kadokawa bär själv en elegant kimono varje dag på jobbet och han framhåller att kimonon, åtminstone i Kyoto, är en del av befolkningens identitet:

”One year after I was elected, in 2009, I decided to wear a kimono every day. I wanted to show as many local and foreign people as possible that kimonos are representative of Kyotos soul and aesthetic sensibilities.” Går det ens att föreställa sig en svensk politiker tala om en svensk produkt på det här sättet?

4949_211_kdj2

Foto © Julian Krakowiak / Prestel

Manami Okazaki har delat in sin bok med fem till stora delar självförklarande rubriker – ”Traditional”, ”New Wave”, ”Art”, ”Fashion” samt ”Pop Culture and Events”. Att läsa hennes bok är lite som att läsa ett glossigt och välgjort modemagasin, ett 200 sidor tjockt specialnummer om kimonos, fyllt med reportage från och intervjuer med designers, tillverkare och försäljare av kimonos och ett omfattande och färgstarkt bildmaterial. Omslagstexten fångar mångfalden:

”From the refined homes of Tokyo to the nightclubs of Kyoto; from gangster chic to Harajuku street style; from ateliers and catwalks to city streets and religious festivals – this book shows how the kimono has continued to be one of Japans most exciting wardrobe elements.”

4949_062_furisode2 Lyxig furisode signerad Teruno Miyake. Foto © Irwin Wong

Det som skiljer Kimono Now från många modemagasin är att Manami Okazaki skriver helt osnobbigt. Hon utgår inte ifrån att vi ska veta exempelvis att en furisode är en traditionell och långärmad kimono eller att skärpet som håller samman kimonon kallas obi. Det märks dessutom att Okazaki både är mycket insatt i och förtjust i sitt ämne. Men hon beskriver, på ett sätt som Daisaku Kadokawa kanske skulle undvika, kimonons värld som tudelad.

”In the contemporary kimono industry there are, by and large, two parallel factions,” skriver Okazaki och berättar att den ena fraktionen utgörs av traditionella tillverkare, vars kunder köper kimonos att användas främst vid olika formella tillfällen, som bröllop och begravningar. Den traditionella kimonon används dessutom av personer som utövar olika traditionella konster, som teceremonin, ikebana (blomsterarrangemang) eller nihon buyo (traditionell dans). Vissa använder dem när de går på kabuki-teater eller striktare tillställningar, om jag inte minns fel har japanska gäster burit kimono på Nobelfesten.

Iroca-Psychedelick

Design Narutoshi Ishikawa. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

”Existing alongside these orthodox types are the moderna kimono aficionados,” skriver Okazaki, men den här fraktionen är mycket svårare att beskriva. Vad som anses modernt skiftar över tid och från designer till designer. Vissa designers gör så flippade kreationer att det enda som påminner om en traditionell kimono är den karakteristiska t-formen. Man leker desto mer med olika textilier, exempelvis jeanstyg, som det översta fotot visar.

Kimonos är gjorda av stora tygstycken, som inte är avpassade för kroppens former, vilket gör att det finns gott om utrymme för stora tryck eller annan dekoration. Ett gemensamt drag för många moderna klädmärken, exempelvis Odasho, är att de vill göra kimonon mer casual, andra, som Jotaro Saito, associerar snarare till haute couture. Saito ska tydligen vara den enda designern av kimonos som varje år har visningar under Tokyo Fashion Week. De beskrivs som en av modeveckans höjdpunkter.

1-4949-256_tf

Design Jotaro Saito. Foto © Teo Maravita / Prestel

Harajuku i västra Tokyo är ett paradis om man gillar olika subkulturer och gatumode, och det är här man ser de mest experimentella kreationerna. Trenderna avlöser varandra och går i vågor – vintage, street och avantgarde. Många av de moderna i kimonobranschen började sin bana i Harajuku. Men de verkar samtidigt väldigt medvetna om att och hur de bryter mot traditionerna.

4949_226_oian6

 Foto @ Manami Okazaki

Det är spännande att läsa om ett 460 år gammalt modehus och om traditionella metoder att väva och färga tyg. Det är spännande att läsa om Harajuku-kids och om växlingarna i gatumodet. Det är spännande att boken i så hög grad bygger på intervjuer, som vittnar om hur stolta både traditionalisterna och förnyarna är över vad de åstadkommer. Det kanske låter lite präktigt, men Kimono Now är väldigt trevlig och lärorik. Den är genuint underhållande och inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner