Tag Archives: klassiker

En av de coolaste inledningarna på en roman

 

Natur & Kultur inledde förra året en storsatsning på romaner av Italo Calvino. Och nu har satsningen utökats med två titlar som, tillsammans med Klätterbaronen, tillhör Calvinos allra bästa och mest älskade böcker: De osynliga städerna och Om en vinternatt en resande.

Det här är de klassiska och suggestiva inledande raderna i den senare romanen:

”Du ska just börja läsa Italo Calvinos nya roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dig. Avlägsna alla ovidkommande tankar. Låt världen omkring dig flyta ut i något obestämt.”

Omslagen, som verkligen har en calvinoaktig kvalitet, har Håkan Liljemärker formgivit.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Natur & Kultur storsatsar på Italo Calvino

14_c_the_estate_of_italo_calvino_4_1
Italo Calvino © The estate of Italo Calvino

 

Italo Calvino (1923-1985) är en av de allra främsta 1900-talsförfattarna. Hans egensinniga, lekfulla och samtidigt allvarliga och filosofiska författarskap gjorde honom till en given Nobelpriskandidat. Hans böcker älskades världen över – han var länge den i särklass mest översatta italienska författaren.

Hans böcker är fortfarande älskade, för många är läsupplevelsen av böcker som Klätterbaronen, CosmicomicsOm en vinternatt en resande och De osynliga städerna något unikt och oförglömligt. Calvino byggde förtrollande världar med inspiration från såväl folksagor och äventyrsberättelser som ny vetenskap och teknik.

Ett år efter Calvinos död publicerade The New York Review of Books en väldigt fin liten inspirerande text, ”Why Read the Classics?”, i vilken han dels definierar vad en klassiker är, dels radar upp 14 skäl att läsa klassikerna. Idag har de flesta av Calvinos böcker en självklar klassikerstatus, som inte visar några tecken på att mattas av.

På 80-talet bjöds Italo Calvino in till Harvard, för att hålla en serie föreläsningar. På svenska har de givits ut under titeln Sex punkter inför nästa årtusende (Bonnier Essä). Calvino hann aldrig fullborda föreläsningsserien, men hans fem punkter, som motsvarar lika många poetiska värden eller ideal, är lätthet, snabbhet, exakthet, synlighet och mångfald.

De här punkterna skulle mycket väl kunna användas som utgångspunkt för att beskriva Calvinos böcker. Särskilt synlighet och lätthet säger en hel del om hans texter. Skriver han apropå lätthet:

”[…] mitt arbete har för det mesta gått ut på att eliminera tyngd; jag har försökt beröva såväl mänskliga gestalter som himlakroppar och städer deras tyngd; framför allt har jag försökt häva tyngden i berättelsens struktur och i språket.”

Lite senare citerar han en passage ur Decamerone (VI,9), i vilken den florentinske diktaren Guido Cavalcanti dyker upp. Han framställs som en allvarstyngd filosof, som tankfull vankar runt bland gravmonument vid en kyrka. Florens ädlingar rider runt i staden, ständigt i jakt på nya upptåg. De gillar inte Cavalcanti, eftersom de misstänker att han är ogudaktig:

”En dag när Guido via Corso degli Adimari, hans vanliga promenadväg, hade tagit sig från Orto San Michele till San Giovanni, där det bland övriga gravstenar runt kyrkan fanns några stora marmorsarkofager som idag står i Santa Reparata, och han befann sig där mellan porfyrkolonnerna, dessa gravmonument och kyrkoporten, som var låst, hände det sig att herr Betto, som kom ridande med sitt sällskap över torget vid Santa Reparata, fick syn på Guido där bland gravarna och sade till sina män: ‘Låt oss spela honom ett spratt.’ De sporrade hästarna, som för att glatt gå till anfall, och var framme vid honom innan han ens hunnit lägga märke till dem. ‘Guido’, sade de, ‘du vägrar att tillhöra vårt sällskap. Men när du väl upptäckt att det inte finns någon Gud, vad gör du då?’

Varpå Guido, som såg att han var omringad, skyndade sig att säga: ‘Mina herrar, ni kan säga vad ni vill till mig i ert eget hus.’ Han placerade handen på en av de stora marmorsarkofagerna, och som om han varit en mycket lätt man svingade han sig över på andra sidan. Efter att på så sätt ha undkommit dem gick han sin väg.”

Jag skulle nästan kunna svära på att man blir lite lättare av att läsa Calvino, inte bara att man känner sig lättare. Nu i höst har, glädjande nog, Natur & Kultur inlett en särskild satsning på Calvino. Det här är de fyra första titlarna (förlagets beskrivningar):

stigen_dar_spindlarna_bygger_bon_2_1

”Debutromanen [‘Stigen där spindlarna bygger bon’] utkommer nu för första gången på svenska. I bokens senare skrivna förord beskriver Italo Calvino själv omständigheterna kring dess utgivning. Som så många andra italienare tvångsrekryterades han till den Mussolinistödda milisen, men valde att fly och anslöt sig till ett partisanförband. I [‘Stigen där spindlarna bygger bon’] skildrar han genom barnets blick sina erfarenheter av krigets vardag.”

den_tudelade_visconten_1_1

‘Den tudelade visconten’ är en makaber berättelse om en adelsman som blir delad mitt itu av en kanonkula. Den ena, mer ondsinta halvan, återvänder till det feodala hemlandet. Kort därpå återvänder också den andra, mer dygdiga halvan. De förälskar sig i samma kvinna och blir våldsamma rivaler, något som får oanade konsekvenser.”

klatterbaronen_3_1

”Italo Calvinos älskade roman ‘Klätterbaronen’ är berättelsen om en ung italiensk adelsman som i revolt mot sin far beslutar sig för att leva resten av sitt liv i träden. På en klar prosa och med en hisnande upp­finningsrikedom skildrar Calvino klätterbaronens äventyrliga liv på den italienska landsbygden.”

den_obefintlige_riddaren_0_1

”I ‘Den obefintlige riddaren’ återberättar en äldre hemlighetsfull nunna historien om Agilulf, en tom rustning som för många år sedan räddade en kvinna från att bli våldtagen. Hans försök att finna henne långt senare leder honom ut på en resa genom Frankrike, England och Nordafrika.”

Jag har inte läst debutromanen, men tror att man kan hoppa över den. Den är skriven i en socialrealistisk stil, som har väldigt lite gemensamt med det Calvino sedan skulle åtstadkomma. Däremot tycker jag att Klätterbaronen är helt magisk. Omistlig.

Omslagen har Håkan Liljemärker skapat.

Novell 143: ”All At One Point” av Italo Calvino

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Videospel inspirerade av litterära klassiker

BuzzFeed har gjort en lista med nio videospel som inspirerats av litterära klassiker. Bland böckerna som spelmakarna hämtat inspiration ifrån märks så skilda verk som The Great Gatsby, Tom Sawyer och Dantes Inferno.BuzzFeeds lista fick Jason Diamond på Flavorwire, specialist på roliga listor, att associera till litterära storheter som sett sig manade att ägna sig åt videospel på ett eller annat sätt – Martin Amis guide till arkadspel och George Plimptons annonser för ColecoVision.

Men det allra senaste inom litterära klassiker och videospel är ett kommande spel med Josef K. i huvudrollen. Spelet bygger löst på Kafkas romaner och i trailern till spelet utlovas både absurditeter och surrealism. Spelutvecklare, Denis Galanin, a.k.a. mif2000.

Rebecca Schuman på Slate gillar det lilla hon sett av Kafka-spelet, har redan bestämt att hon ska spela det när hon pendlar till jobbet, men har hittat på ett eget slut: ”What the Kafka Video Game Should Really Be Like

O.W.

2 kommentarer

Filed under Listor

Moby Dick behöver inte vara en pliktklassiker

En pliktklassiker är en bok man undviker eller misslyckas med att läsa, just för att den är så kanoniserad och omtalad som klassiker. Ungdomar uppmanas ofta att läsa pliktklassiker. Böcker som man uppmanar ungdomar att läsa riskerar att bli pliktklassiker.

Ett svenskt exempel skulle kunna vara August Strindbergs Röda rummet (1879). Det typiska amerikanska exemplet är Herman Melvilles roman Moby Dick (1850), som dessutom är ganska svårläst och, för att vara drygt femhundra sidor lång, utan någon vidare svängig intrig.

Kapten Ahab har mist ena benet i kamp med den vita valen Moby Dick. Ahab beslutar sig för att jaga Moby Dick och, till vilket pris som helst, döda valen. Det är själva ramberättelsen och innan man vet hur romanen är uppbyggd, med väldigt många korta och växlingsrika kapitel om de mest skilda ämnen och fenomen, låter det kanske inte särskilt spännande. Man tror helt enkelt inte att valjakt håller i drygt femhundra sidor.

Själv löste jag  problemet med Moby Dick som pliktklassiker genom att lyssna på den som ljudbok. På Audible.com hittade jag en version från  2010 utgiven av Tantor Media med Norman Dietz som uppläsare. På Audible kan man provlyssna innan man betalar för att ladda ned hela böckerna och Dietz ganska djupa röst lät och visade sig vara idealisk. Det är en riktig klassikerröst, som lätt skulle kunna bära bibliska texter.

Faktum är att Moby Dick har flera smått bibliska drag, och det är lätt att förstå att så många författare, musiker och konstnärer har blivit uppslukade av boken. Besatthet är i själva verket ett av bokens återkommande teman, men det är inte helt lätt att sammanfatta vad den handlar om. Den är oerhört mångsidig och det gäller både språk och innehåll.

Även om Moby Dick till stora delar är en allegorisk berättelse och även om Melville laddar på med en hel del symbolik, är det inte heller en överdrivet svårtolkad roman. Man kan läsa den som en ingående skildring av valfångstindusstrin som den såg ut på Melvilles tid, man kan läsa den som en gestaltning av en konflikt mellan idealism och kapitalism. Den är intressant och fängslande till och med när den är lite småtråkig.

Jakten på valarna skildras i all sin blodiga brutalitet, när den är som mest våldsam talar Melville om att ”en vägg av valar” täcker havsytan. Men syftet med jakten, själva drivkraften, är att utvinna valojla. Och valoljan används framför allt som ljuskälla. Den är ett mörker som gör ljus.

Det mest överraskande med Moby Dick är att den är så humoristisk. Melville är vass på ironi, satir och skämt. Han leker verkligen med språket och man får nästan känslan att romanen till stora delar har improviserats fram.

Att lyssna på ljudboken ger mersmak – precis som en religiös text lämpar sig Moby Dick för omläsningar. Ray Bradbury, som skrev manus till John Hustons Moby Dick-film (1956) med Gregory Peck i huvudrollen, hävdar att han läst de flesta kapitlen åttio gånger och vissa hundratjugo gånger.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner