Tag Archives: konst

Förlaget som trycker och säljer sina böcker vid fullmåne och bränner alla osålda exemplar

”Mina minnen är som körsbär i punsch
och det brinner som en flod i min inre värld
låt mig gråta, låt mig vara i fred
och bränna mina böcker som ved”
— Kjell Höglund

Det lilla och relativt nya isländska förlaget Tunglið ger ut alla sina böcker i en upplaga om 69 exempelar. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men varje ny publikation trycks vid fullmåne. Böckerna säljs direkt efter tryckningen och det är först till kvarn som gäller. Alla osålda böcker bränns sedan upp, med hjälp av fransk cognac.

Läs mer om Tunglið, grundat av författaren Dagur Hjartarson och konstnären Ragnar Helgi Ólafsson, en blandning av förlag och konstprojekt: ”The Icelandic publisher that only prints books during a full moon – then burns them”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Märkliga vita geometriska kolosser i alplandskap

9783858815309_300dpi

Katharina Anna Loidl
Landschaftsradierungen
Landscape Engravings
Texter: Vitus Weh & Paolo Bianchi
Scheidegger & Spiess

När den österrikiska konstnären Katharina Anna Loidl var verksam i Bern, sommaren 2015, brukade hon besöka antik- och prylbodar i stadens gränder och mörka och svala arkader. Där fann hon mängder med gravyrer från 1800-talet med motiv från de schweiziska alperna – på sin tid oerhört populära motiv.

Loidl införskaffade en hel del gravyrer, som kom att fungera som objets trouvés i hennes magiska bildserie Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Hon använde ungefär samma sorts verktyg som använts för att framställa gravyrerna, men Loidl avlägsnade färg från dem, så att det mitt i alplandskapen framträder jättelika vita geometriska block.

Loidl-Landschaftsradierungen-No05_Montblanc

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 05 The Montblanc and Col de Balme, Canton of Valais: L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No14_Engstlenalp

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 14 Engstlenalp, Canton of Berne: C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Man noterar genast när man tittar på bilderna att de geometriska blocken inte hör hemma i alplandskapen. De är, redan genom sin form och struktur, främmande och kan säkert uppfattas som störande. Men samtidigt gör de att bilderna, som följer ett givet mönster med idyllisk och gemytlig förgrund och storslagna och sublima berg centralt, får nytt liv och väcker fantasin till liv.

Loidl-Landschaftsradierungen-No06_Bachalpsee

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 06 The Bachalp Lake, Canton of Berne (Lac de Bachalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1866 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No04_Bluemlisalp-Bern

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 04 The Oeschinen Lake and the Blümlisalp, Canton of Berne (Le Lac d’Oeschinen et la Blümlisalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./Fr. Müller sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1860 © Katharina Anna Loidl

 
Är de vita blocken gigantiska kristaller? Det ser nästan ut som om de pressat sig upp ur marken eller som om de kommit från yttre världsrymden och sänkt sig ned i alperna. Eller är blocken kraftverk, fabriker eller bostadshus? De förändrar hursomhelst både rummet och hur vi tolkar tiden. I en liten notis i boken sammanfattas Loidls konstnärliga intressen och uttryck så här: ”The expansion of the spatial and the concept of space, the skepticism about the visible, and the minor irritations of everyday life provide impulses for the divers forms of expression in her conceptual mode of working.”

Loidl-Landschaftsradierungen-No29_Jungfrau

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 29 The Summit of the Jungfrau, Scene from «Manfred», Canton of Berne: W. H. Barlett delt./W. Taylor sculpt.; Geo. Virtue London, 1836 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No39_Albulapass

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 39 The Albula Pass, Canton of Graubünden (Passage D’Albula, Canton des Grisons): C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1878 © Katharina Anna Loidl

 
Det är en egensinnig och vacker bildserie och boken är ett estetiskt objekt i sig, svarta tygklädda pärmar med titeln tryckt i guld: Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Den innehåller desutom två utmärkta texter, ”Overwhelming” av Vitus Weh och ”Hard Cuts” av Paolo Bianchi. Weh skriver väldigt intressant om hur Loidls bildserie förhåller sig till 17- och 1800-talets sublima tradition respektive samtidskonst med inriktning på det kristalliska. Loidls vagt kusliga bilder utmanar den tidlöshet och romantik som man vanligtvis förknippar med alperna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Praktfull bok om filmen i konsten och konsten i filmen

9783858815415_Cinema-mon-amour_def

Cinéma mon amour. Film in art
Red. Madeleine Schuppli & Aargauer Kunsthaus
Texter: Yasmin Afschar, Erika Balsom, Jenny Billeter, Steven Cairns,
Vinzenz Hediger, Simon Koenig & Madeleine Schuppli
Scheidegger & Spiess • Aargauer Kunsthaus, Aarau

Den ungerske filmteoretikern Béla Balázs (1884–1949) argumenterade för att förståelsen av hur en film är gjord, dess estetiska maskineri, berikar upplevelsen. Det går att argumentera för att kunskapen om hantverket t.ex. skulle kunna underminera realismen, men Balázs menade att kunskapen höjer underhållningsvärdet. Och han menade att det inte var något unikt för filmen. Ett snillrikt filmtrick ger förhöjd livskänsla på ungefär samma sätt som när vi njuter av eleganta arkitektoniska lösningar eller lyssnar på en tekniskt briljant musiker.

Jag tänker på Balázs estetiska teori när jag läser och bläddrar i Cinéma mon amour. Film in art. Den handlar om filmen i konsten och om konsten i filmen, och texterna går in i detalj på hur mötet mellan konst och film kan ta sig olika uttryck. Boken gavs ut i samband med en mycket ambitiös konstutställning, Cinéma mon amour. Kino in der Kunstett samarbete mellan Aargauer Kunsthaus och Solothurner Filmtagen.

De utställda konstnärerna var:

Martin Arnold, John Baldessari, Fiona Banner, Marc Bauer, Pierre Bismuth, Candice Breitz, Janet Cardiff & George Bures Miller, collectif_fact (Annelore Schneider & Claude Piguet, Tacita Dean, Stan Douglas, Thomas Galler, Christoph Girardet & Matthias Müller, Douglas Gordon, Teresa Hubbard / Alexander Birchler, Samson Kambalu, Daniela Keiser, Urs Lüthi, Philippe Parreno, Julian Rosefeldt, Hiroshi Sugimoto, Sam Taylor-Johnson, Mark Wallinger.

Det behöver knappast påpekas när det är så många medverkande, men de olika konstverken skiljer sig mycket åt, även om många har arbetat med film och foto. Möjligen skulle man kunna tala om en gemensam anda, många verk är dekonstruktiva till sin karaktär, kritiska men också humoristiska.

De är också i dialog med filmhistorien, som Hitchcock Presents (2010) av collectif_fact som visar filmfoto av Le Corbusiers Villa Jeanneret-Perret, men med ljudet hämtat från trailern till Hitchcocks Psycho från 1960. Julian Rosefeldt har med sin film Deep Gold (2013/14) både hyllat och uppdaterat en betydligt tidigare filmklassiker, den surrealistiska och subversiva milstolpen L’Âge d’Or (1930) av Luis Buñuel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Boken har ett mycket rikt bildmaterial, som till stor del utgjörs av stillbilder eller foton från konstverken, men det finns även en del annat. När man bläddrar i boken första gången kan bildmaterialet ge ett lite lätt oordnat intryck, men den hålls samman av sex mycket välskrivna, ganska korta, essäer.

Essäernas titlar säger åtminstone en del: ”Cinema as Space/The Visible Cinema”, ”Film Business/Corpus mysticum industriale. The Star’s Visual Body and the Fans Gaze”, ”Found Footage/Reframed: Found Footage and the Moving Image”, ”Movies and Genres/Art, Cinema and the World”, ”Mechanisms of Film/The Ends of Cinema” samt ”Art mon amour/Films about Artists and Their Worlds”.

Textförfattarna, som är oerhört kunniga, har inte delat upp konstnärerna eller verken mellan sig, de skriver helt enkelt om de verk som passar deras tema. Flera konstverk kommenteras således i flera av essäerna. De väcker min lust att se mer av de här verken, trots att de är hyfsat teoretiska väcker de lusten att vilja se film, lite i linje med Béla Balázs teori.

Vissa verk är lättare att föreställa sig än andra, men jag tyckte genast om fotona tagna av Hiroshi Sugimoto. Han har jobbat på sin serie med foton från amerikanska biografer och drive-ins sedan 1978. Han låter kamerans slutare vara öppen under de visade filmernas hela längd. Alla filmrutor komprimeras i en bild, så att säga. Skriver Yasmin Afschar om resultatet: ”What remains is a dazzling expanse of white that is both nothing and everything at the same time – comparable with white noise in music.”

Jag gillar även fotoserien Crying Men (2002-2004) av Sam Taylor-Johnson. I boken finns foton av en rad gråtande skådisar, bland dem Forest Whitaker, Ryan Gosling, Steve Buscemi, Tim Roth och Sean Penn. Det skulle ju kunna vara så att Taylor-Johnson har haft osannolik tur, att hon helt enkelt råkat stöta på några av Hollywoods giganter just när de gråtit och varit som mest sårbara. Troligare är att de använder all sin skicklighet för att låtsas gråta så trovärdigt som möjligt. Bildserien väcker frågor om äkta respektive spelade känslor, om yta och djup och om föreställningarna vi har om Hollywood-stjärnor och skådespeleri.

Cinéma mon amour. Film in art har ett rikt och spännande bildmaterial och innehåller kvicka och intressanta essäer om kopplingen konst och film. Kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess och designbyrån NORM har gjort boken till ett praktverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Dada 100 år – 6 bra böcker + intervju med Adrian Notz

”Bevor Dada da War, war Dada da”
— Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka konstvärden i grunden.

Det är i år 100 år sedan dadaismen grundades och det har firats världen över med stora utställningar, inte minst i den tyskspråkiga världen. Det har också getts ut en hel del böcker och utställningskataloger om dadaismen. Det här är några tips.

9783858817679_300dpi

Genesis Dada. 100 Years of Dada Zurich
Red. Arp Museum Bahnhof Rolandseck i
samarbete med Cabaret Voltaire
Scheidegger & Spiess

Genesis Dada fokuserar på dadaismens rötter och födelse. Genuint underhållande tematiska essäer; de flesta är relativt lättlästa, men ett par av dem är riktigt snåriga. Trots det är det här en bok som borde funka för dem som söker en introduktion till dadaismen.

9783858817754_300dpi

Dadaglobe Reconstructed
Medverkande: Adrian Sudhalter,
Michel Sanouillet, Cathérine Hug,
Samantha Friedman, Lee Ann Daffner
& Karl D. Buchberg
Scheidegger & Spiess

Dadaglobe Reconstructed handlar särskilt om Tristan Tzaras alldrig fullbordade antologi-projekt Dadaglobe. En fantastisk bok i vilken forskare och konstkännare berättar om försöket att rekonstruera Dadaglobe. Andra halvan av boken utgörs av den rekonstruerade antologin.

Dada_Bez_SuS_R24_englisch.indd

Dada Africa. Dialogue with the Other
Red. Ralf Burmeister, Michaela Oberhofer,
och Esther Tisa Francini
Scheidegger & Spiess

”Utställningskatalogen Dada Africa är en rejäl pjäs, rikligt illustrerad och med ett tjugotal mycket välskrivna essäer indelade i fyra tematiska block: Dada Performance, Dada Gallery, Dada Revolt och Dada Magic.” För dem som är särskilt intresserade av dadaisternas (betydande) intresse för icke-västerländska kulturer, med särskild tonvikt på Afrika.

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Dada and Surrealism är en kort, bitvis knastertorr och underhållande introduktion till två av modernismens mest kända ismer. Mycket termer och begrepp.

9783836505628.main

Dietmar Elger
Dadaism
Red. Uta Grosenick
TASCHEN

Dadaism bygger till stora delar på analyser av enskilda konstverk. En hel del bilder. Opretentiös och jämförelsevis lättillgänglig.

three-new-york-dadas-and-the-blind-man-5

Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood
3 New York Dadas and The Blind Man
Introduktion: Dawn Ades
Övers. Chris Allen
Atlas Press

Det här består 3 New York Dadas and The Blind Man av: Först ett drygt 20 sidor långt och oerhört initierat förord av dadakännaren Dawn Ades. Sedan Henri-Pierre Rochés ofullbordade roman Victor, ett sjuttiotal sidor. Och sedan två faksimilnummer av legendariska tidskriften The Blind Man, som Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood både skapar och medverkar i. Och så sist men inte minst, utdrag ur Beatrice Woods självbiografiska I Shock Myself3 New York Dadas and The Blind Man kanske främst riktar sig till dem som har ett specialintresse för New York dada.

Läs gärna vår intervju med Adrian Notz, chef på Cabaret Voltaire i Zürich. Idag fungerar institutionen ungefär som ett kulturhus. Under jubileumsåret 2016 har man haft ovanligt mycket att göra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Reseguide: ”People Make Places: Tokyo” av Charles Spreckley

PMP cover 1
 
Charles Spreckley
People Make Places: Tokyo
Foto: Gorta Yuki
People Make Places

”People will forget what you said.
People will forget what you did.
But people will never forget how you made them feel.”
– Maya Angelou

Ända seden tonåren har jag haft en längtan till Tokyo. Det är naturligtvis inget unikt, det är många som drömmer om att besöka Tokyo. Jag tror att fascinationen delvis handlar om blandningen av vördnaden för mycket gamla traditioner, allt från teceremonier till sumobrottning, i kombination med vurmen för det högteknologiska. Få folk verkar vara så besatta av robotar som japanerna.

Delvis handlar nog fascinationen också om drömmar om sagolik mat, som ofta tillagas med en precision och omsorg om detaljerna som gränsar till det absurda. Som i den underbara, och bitvis tragiska, dokumentären Jiro dreams of sushi. Det här utstuderade kvalitetstänkandet verkar genomsyra många verksamheter, oavsett om det handlar om matlagning, att brygga te eller att tillverka kimonos. Det verkar vara som en livshållning eller till och med en filosofi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Reseguider följer ofta ett givet mönster. De stakar ut som en snitslad bana, som man kan följa från ankomsten till den internationella flygplatsen, vidare till hotellen i olika prisklasser och de självskrivna sevärdheterna. Det är inget fel med det. De här böckerna är ofta väldigt praktiska, men de är sällan särskilt inspirerande. Det är däremot People Make Places: Tokyo, som jag är glad att jag har läst oavsett om jag någonsin besöker Tokyo.

I korta bildrika avsnitt presenteras olika personer – kockar, baristor, cocktaildesigners och butiksägare – och ställena de arbetar på. Och ofta verkar de i den här spänningen mellan tradition och förnyelse, som verkar så typiskt japansk. Boken i sig är inte särskilt praktisk, men desto mer förförisk. Den har ett stilrent men lyxigt utförande, svart omslag med snittet i silver. Däremot finns de en iPhone app till boken, som verkar innehålla mer praktiska saker, som kartor.

Citatet ovan, ur en dikt av Maya Angelou, är bokens motto, men jag är inte säker på att andra raden verkligen stämmer, för det personerna i den här boken gör, oavsett om det är en sushikock eller en keramiker, verkar vara något utöver det vanliga. Det är ett femtiotal personer som presenteras i boken. Tonvikten ligger på mat och dryck, men här finns exempelvis en man som tillverkar kimonos (Koumei Motoji/Ginza Motoji), en som förestår ett konstmuseum (Toshio Hara/Hara Museum of Contemporary Art) och en kvinna som har en affär som säljer kaleidoskop (Miti Araki/Kaleidoscope Mukashi-Kan).

Det är en väldigt rolig blandning av personer och ställen. Både texterna och bilderna bidrar till att göra det väldigt lockande. I närheten av Shibuya ligger Chatei Hatou och där gör baristan Kazuya Terashima kaffe på sitt särskilda sätt, lite i teceremoniernas anda. Först plockar Terashima fram bönorna, som lagrats i upp till tre år. Han maler dem om mäter upp exakt rätt mängd som han portionerar i ett tygfilter. Han kokar upp vatten i en kopparkittel och ser till att temperaturen är konstant 87 grader. Sedan strilar han vattnet över det malda kaffet enligt en särskild procedur. Det tar 10 minuter, lite drygt, att laga kaffe på det här sättet.

Masakatsu Oka har en liten sushirestaurang som heter Sushisho Masa, en bugning åt hans läromästare och mentor, Keiji Nakazawa, tidigare på den ikoniska restaurangen Sushisho. Men trots att Oka var fast besluten att bli sushikock, så fanns det ett problem. Han var vänsterhänt, vilket, förutom att vara opraktiskt, tydligen betraktas som något lite vagt skamligt i Japan. Men Oka tränade, natt efter natt, att med högerhanden strimla kål så tunt som möjligt, tills, med hans egna ord, ”I no longer feared the knife.”

Gen Yamamoto kallar sig cocktaildesigner och det kan man förstå när man läser om hur han experimenterar sig fram till sina kreationer. Han skakar aldrig sina cocktails. Han gör inte heller några martinis eller några av de andra namnkunniga drinkarna. Han anpassar utbudet efter säsongen. Det är inte helt unikt, men Yamamoto har tagit det här steget längre än de flesta; han har knutit täta band med odlarna som förser honom med råvaror, inte sällan japanska specialiteter.

Yamamoto specialiserar sig på att servera en liten meny av originalcocktails. Först får kunderna berätta lite om sånt de inte gillar eller är allergiska emot. Sedan serveras menyn med de fyra drinkarna:

”The first is refreshing, employing an ingredient such as cucumber juice or ginger. The second has more bite, often using Japanese citrus. And then there’s something more powerful again – perhaps with a fruit tomato, and a gin or shochu. The courses build in texture and density, to their dessert-like conclusion.”

Yamamoto jobbar nästan mer som en kock än en bartender. Han reducerar och gör kompotter och använder kopparkärl och digitala termometrar. Han började sina experiment när han jobbade i New York, som barmanager på Brushstroke. Han började ifrågasätta allt han lärt sig: ”Why does a cocktail have to be chilled? Why must the elements be integrated? And does the alcohol always have to kick so hard?”

Gen Yamamoto, vars lilla minimalistiska bar bär hans namn, lärde sig mycket i USA men tycker att attityden är bättre i hemlandet. ”People there worry more about the speed of service than the quality of the result,” hävdar han.

Boken är gjord av ett mindre team av människor. Lizzie Murray har varit creative director och Ben Chong har designat den eleganta volymen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Liten guide till dadaismen och surrealismen

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Fråga: Hur många surrealister krävs det för att byta en glödlampa?

Svar: En fisk.

Med det här klassiska skämtet inleds David Hopkins lilla guide till dadaismen och surrealismen, som ingår i Oxford University Press serie med komprimerade introduktioner till allt ifrån Aristoteles och afrikansk historia till Platon och världsmusik. Mycket roligare än så här blir inte Dada and Surrealism, som är en torr men tät introduktion till ett helt aktuellt ämne.

I år är det hundra år sedan (1916) dadaismen grundades i Zürich; dadaismen är en av modernismen märkligaste ismer som har utövat och fortfarande utövar ett stort inflytande på litteratur och konst. Den officiella startpunkten för surrealismen var 1924 i Paris, också den en ism som utövat ett stort inflytande på allt ifrån konst och litteratur till film och reklam.

Skriver Hopkins: ”More than any other art movements of the last century Dada and Surrealism now permeate our culture at large.” Särskilt surrealismen har införlivats i vardagsspråket. Ett särskilt skruvat skämt kan kallas surrealistiskt. En märklig situation kallar vi helt surrealistisk för att understryka hur konstig den var och vi kallar en film surrealistisk om den har vissa inslag, även då den inte är utpräglat surrealistisk som exempelvis en film av David Lynch.

Hopkins, och många andra, studerar dadaismen och surrealismen tillsammans för att den förra anses bana väg för den senare, för att ismerna uppvisar vissa likheter och för att många dadaister senare blev surrealister. Men Hopkins är skeptisk till att överbetona likheterna; han jämför de båda ismerna framför allt för att mejsla fram dess egenarter.

”Varför kan man inte kalla ett träd för Pluplusch eller Pluplubasch när det har regnat?”
– Hugo Ball

Gemensamt för både dadaismen och surrealismen var tveklöst att de var avantgardistiska litterära och konstnärliga rörelser, även om rörelse kanske bäst beskriver den mer organiserade och hierarkiska surrealismen. Avantgardismen riktade sin polemiska udd mot 1800-talets borgerliga individualism, rationalism och goda smak. De hade, menade särskilt dadaisterna, gjort bankrutt – beviset framför andra var Första världskrigets ohyggliga barbari. Avantgardismen ville bryta ned gränserna mellan konst och liv.

Det första kapitlet i Dada and Surrealism berättar om de båda ismernas historia, om dadaismens födelse på Cabaret Voltaire, om hur dada spred sig över världen och tog sig olika uttryck på olika platser, inte minst i New York där Marcel Duchamp vände upp och ned på konstbegreppen och om personerna s0m ingick i olika allianser. Framställningen är torr, men underhållande. Hopkins berättar inte hur folk ser ut, han beskriver inte lokaler eller miljöer, han är helt inriktad på ismernas rötter och historia, litteraturen och konsten.

Det andra kapitlet riktar in sig på hur de båda ismerna spred sina idéer, inte minst vid framträdanden – släktskapet med situationismen lyfts fram – och via mängder av manifest och innovativa tidskrifter, som i regel var ganska kortlivade. Surrealisternas tidskrifter hade ofta en vagt pseudovetenskaplig framtoning, dadaisternas var i regel lite stökigare och med korta snärtiga namn. Ett undantag utgjorde Jederman sein eigener Fussball (Var och en sin egen fotboll), utgiven av dadaisterna i Berlin, som tillhörde de mest politiskt orienterade.

Dadaism (inbunden)

Man skulle kunna tro att de här tidskrifterna gavs ut i små upplagor, många gånger var upplagorna mycket små, men i en annan bok Dadaism, Dietmar Elger, påstås det att upplagan för en tidskrift som gavs ut i Hannover, ett av de mindre dadaistiska fästena, var så stor som 40.000 exemplar. Antagligen har ganska få konsttidskrifter idag så stora upplagor.

Det tredje kapitlet, ”Art and anti-art”, är det kanske allra intressantaste. Det handlar om dadaismens och surrealismens etstetik, med fokus på poesi (bland annat ljuddikt och simultandikt), collage, fotomontage, foto, måleri, objekt och film.

Hopkins framhäver att både dadaismen och surrealismen är utpräglat litterära rörelser: ”Given the primacy of poetry, language, or rather the linguistic sign, continually underlies the work of Dadaist and Surrealist practitioners.” Hopkins visar på likheter, men framförallt visar han på skillnader. Han kontrasterar surrealisternas automatism med dadaisternas förkärlek för slumpen, surrealisternas måleri med dadaisternas collage, surrealisternas måleri med dadaisternas fotomontage etcetera.

Ibland, som när han jämför dadaisternas readymade med surrealisternas objekt, är skillnaderna enligt Hopkins helt avgörande: ”This comparison establishes a clear division between Dadaist and Surrealist aesthetics. The readymade serves to collapse the distinction between art and non-art. It implicitly acknowledges that art is something to be contested on its own terms. By contrast, the Surrealist object complies with art’s conventions, however altred these may have become, in order to fulfill a new experiental function.”

Hopkins växlar skickligt mellan att tala om dadaismen och surrealismen, för att sedan göra jämförande iakttagelser. Jag tycker att det är ett effektivt sätt att mejsla fram de båda rörelsernas särart, och efterhand upptäcker jag att jag liksom håller på dadaisterna – Tristan Tzara, Hannah Höch, Kurt Schwitters – medan jag tycker att surrealisterna, med André Breton i spetsen, verkar lite stränga, överdrivet självmedvetna och doktrinära med sina återkommande uteslutningar. Det förekom naturligtvis en massa tvister inom dadaismen också, men den verkar på många vis som den friare av de bägge ismerna.

Och dadaisterna är dessutom mer humoristiska, även om det kanske inte alltid var den direkta avsikten. Men den kubistiska kostym Marcel Janco tillverkade åt Hugo Ball, bara för att nämna ett exempel, har gått till historien som ett humoristiskt mästerverk, som reproduceras om och om och om igen. Är det förresten ens möjligt att tänka sig Monty Python eller The Mighty Boosh utan dadaismen? Fast de står nog i skuld också till surrealismen.

Och Hopkins verkar faktiskt föredra dadaismen framför surrealismen, han ägnar mycket mer utrymme åt att kritisera surrealismen, ibland med hjälp av Georges Bataille eller Walter Benjamin, eller någon kollega: ”In an essay entitled ‘Looking Back on Surrealism’ the Marxist theorist Theodor Adorno adapted the insights of his colleague Walter Benjamin to suggest that Surrealism, in being predicated on the use of montage, recirculated an image-culture from an earlier stage of capitalism, thereby producing a relevatory jolt of recognition for its viewers. However, its reliance on these obsolescent materials gave it a lifeless, simulacral cast. In Marxist terms, it exemplified man’s ‘reification’ under capitalism.”

Det är en hård dom, men Dada and Surrealism är naturligtvis ingen tävling. Utifrån mina begränsade kunskaper tänker jag mig att surrealismen exempelvis haft ett sällsynt stort inflytande på lyrikens bildspråk, medan dadaismen mer eller mindre lade grunden till konceptkonsten. Dada and Surrealism är som sagt ganska torr och akademisk, men på relativt litet utrymme lyckas Hopkins elegant presentera och analysera två av modernismens mest kända ismer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Interview: Alison Cole on courtly Italian Renaissance art

Italian Renaissance Courts_Front

Italian Renaissance Courts: Art, Pleasure and Power by art historian Alison Cole is a much revised and expanded edition of a book that was first published 1995. Then ‘court studies’ for a general public was a relatively new field. The central chapters of the book, a beautiful volume published by Laurence King, examines how five great Italian secular courts – Naples, Urbino, Ferrara, Mantua, and Milan – used art in their distinctive ways, during the 15th century. We had the opportunity to ask Alison Cole a few questions about the book.

The history of the Italian renaissance art has to a rather large extent become synonymous with the history of Medici Florence, followed by the history of the arts in Rome and Venice around 1500. Why did art history become so Tuscan-centric?

The simple answer is Giorgio Vasari, the 16th-century artist and art historian, whose Lives of the Artists (1550 and 1568) is one of the most important primary texts that art historians draw on for their knowledge of this period. Vasari was a Florentine, with a mission not only to create an entertaining and lively historical account of the artists he most admired, but also to promote his native Florence and its artists as the summit of political and artistic achievement.

The great 19th century German and Italian art historians were also more sympathetic to the Florentine Renaissance ethos, regarding the republics of Venice and Florence as the cradle of the liberal, Western-style modern state. As late as the 1960s, Florentine studies were still dominated “by a heroic conception of liberty and enlightenment fostered by the great …. scholar of civic humanism, and refugee from Nazi Germany, Hans Baron” (Paul Hills). Art historians, like Ernst Gombrich, continued this notion of the Florentine civic humanists, fostered by the Medici, as the standard bearers of learning and freedom. The courts, on the other hand, were regarded as centers of oppression and quixotic brilliance, moulded in the image of the despotic lords who ruled them.

Italian Renaissance Courts_Spread_1

In the beginning of your book you write that art historians and scholars, during the last 50 years, have shifted focus toward the other city states and Italy’s secular princely courts. And your book tells the story of art, pleasure and power in the courts of Naples, Urbino, Ferrara, Mantua and Milan during the 15th century. What are the most striking differences between the art of these courts and the familiar Tuscan-centric narrative about Italian renaissance art?

The Tuscan-centric view has historically looked at Renaissance art as a progression, starting with Giotto’s remarkable innovations and culminating in the ”divine” accomplishments of Michelangelo. It tends to create a decisive break with the medieval period – marked by the transition to a new ‘modern’ style, that takes its cue from the astonishing advances made in painting, sculpture and architecture in the 1410s and 1420s (focusing on the achievements of Alberti, Donatello, Ghiberti, Masaccio and Brunelleschi). The Florentine style, with its mastery of central perspective, modelling in relief, antique-inspired naturalism and sculptural monumentally has long been regarded as the dominant aesthetic of the time.

When we look at the rich culture of the courts, however, we see that many different and equally prized aesthetics existed side by side, that there is no abrupt break with the past (continuity was politically desirable), that geographical boundaries are porous (admitting much exchange), and that a taste for Gothic can flourish alongside the revival of the Antique. The great courts of Naples and Milan, in particular, straddle larger worlds – with Naples looking to Spain and the Eastern Mediterranean, and Milan looking across the Alps to its Northern neighbors. We also find that art exists in many forms – with illuminated miniatures, ceremonial decoration, tapestry and jewelry often prized as much as, if not more than, painting and sculpture.

Italian Renaissance Courts_Spread_2

Art was used as a means to project and legitimize power. Could you please give us a few examples of how art was used as propaganda by the rulers of these five secular princely courts?

We can begin with Azzone Visconti (Lord of Milan), whose fortified palace with its magnificent decoration was designed to have a specific effect on his subjects. “Thunderstruck in admiration”, says a contemporary chronicler, they were to judge him a prince “of such power, that it [was] impossible to attack him.”

Then we have Borso d’Este of Ferrara, who adorned an antechamber of his Schifanoia Palace with remarkable stucco decoration. This is designed around personifications of the seven female virtues, but only six are represented. The missing virtue – Justice – was amply embodied, it seems, by Borso himself. He used this room for formal hearings – while a large bronze statue of the ‘just ruler’, Borso, sat atop a column in the main square.

Finally, look at Ambrogio de Predis’ Portrait of Bianca Maria Sforza, commissioned by her uncle Ludovico Sforza (Regent of Milan). Here Bianca is presented as a hapless embodiment of her uncle’s dynastic ambition – the portrait was painted to mark her betrothal to Emperor Maximilian (Ludovico’s hopes of a Dukedom depended on this match). Thus Bianca is bedecked with the costliest jewelry (Ludovico was to provide 300,000 ducats for her dowry) and sports her uncle’s mottoes and emblems.

Italian Renaissance Courts_Spread_3

You also write, in the beginning of the book, ”that courtly patronage was not just about outward display, material consumption or the cynical manipulation of power.” Could you please tell us a little bit about the other uses or functions of art?

Pleasure and delight, private enjoyment/ connoisseurship with an intimate and learned circle, and genuine devotion were also absolutely key to the commissioning and appreciation of works of art in this period. These existed side by side with more public motivations. The humanist Manetti, in a speech of 1445, praises Naples’s Alfonso of Aragon’s private moral virtues (piety, continence and devotion to art and learning) as distinct from his regal qualities ”justice, courage, gravity, liberality and magnificent.” Alfonso’s letter of March 1446, written to a Cardinal in grateful knowledge of some personal gifts, provides a useful counterpoint to the more public role played by art at court.

“I tell you, Sir, that when the first statue and paintings arrived I was out hunting and did not return until sunset. I had not eaten all day, but nonetheless was determined to satisfy the soul’s desires before the body’s, and I looked at the works without delay. I assure you that they are so perfect, especially the sculpture – which every day when I look at it delights me as if for the first time.”

Italian Renaissance Courts_Spread_4

The book describes a lot of concepts and virtues of the period, and some of them might seem foreign today. I’m thinking of the Aristotelian theory of magnificence, and splendor, majesty, dignity, decorum and a sense of what is appropriate. Are there any concepts, aesthetic values or virtues, that are particularly important to grasp if you want to understand the period?

‘Magnificence’ and ‘decorum’ are probably two of the most important concepts to grasp. Generous expenditure – particularly in the sphere of public building, and ceremonial – became explicitly associated with an Aristotleian notion of classical honour: ‘magnificent’ expenditure made for the public good. But lavish expenditure had to be appropriate to place, rank and occasion, so rules of decorum were generally applied.

The revival of notions of dignity and decorum was also closely tied to the readings of classical texts, in this case the writings of Cicero and Quintilian. These Roman orators linked dignity directly with the ability to wield ‘authority’, deliver justice and command respect. ‘Dignity’ was a quality that was carefully cultivated by Renaissance soldier-princes, whose states depended on their success as ‘mercenaries for hire’. Federico da Montefeltro complained to Ludovico Gonzaga that their employers treated them as ‘peasants’, while expecting at the same time to be well served. The implication was that they were common soldiers driven by mercenary motives, rather than nobles inspired by deeds of ancient valour. A well-orchestrated cultural policy, displaying their dignity as well as their magnificence, could do much to bolster their status, with humanist learning conferring both honour and prestige.

Italian Renaissance Courts_Spread_5

The five central chapters examine the courts of Naples, Urbino, Ferrara, Mantua and Milan during the 15th century. Could you mention a few features of them that are similar, and a few features that sets them apart?

With regards to what united the courts and their rulers– there are too many things to enumerate. But a search for legitimacy and a desire to stamp their authority on their domains (many princes were born illegitimate or had had to seize power by force), a need to be ‘ahead of the curve’ but also in step with the latest trends, an ability to forge alliances with greater powers and embark on advantageous cultural exchange, a passion for chivalry and a desire to belong to prestigious English and French chivalric orders (or to create their own), and a need to surround themselves with the best advisers, scholars, historians artists, and artisans who could reinforce their virtues and proclaim their deeds: these are a few of the common imperatives.

With regards to what sets them apart: their family’s origins and ancestry; the nature of their terrain and natural resources; the basis for their economies; their cultural preferences; their military and political abilities; their choice of allies – often mirrored in their choice of artists and architects; and the nature of the individual rulers themselves.

Italian Renaissance Courts_Spread_9

Do you have a favorite among these five princely courts? Are there any patrons, artists or artworks that you are especially fond of?

My favourite noble is probably Federico da Montefeltro – the ‘ideal’ Renaissance prince but also the mercenary soldier-ruler who had to work hard, we are told, to control his ”naturally choleric” temperament. You feel this sense of rigid self-control in everything that Federico does, including the art he commissions – together with the determination to set himself apart from his arch-rival Sigismondo Malatesta of Rimini (who was renowned for his restlessness and capriciousness). Nowhere is this careful articulation of self more evident that in the brand image that Federico created – with his dignified but disfigured profile adorning the portraits of his reign. Federico reportedly lost his eye in a youthful joust – but his portrait (emphasizing the missing bridge of his nose) suggests maturity and stoicism.

My favourite court is that of the Gonzagas at Mantua – encapsulated by the work of their court artist, Andrea Mantegna, who served the Gonzagas for 46 years. I like the fact that a seemingly small, unprepossessing place – surrounded by lakes, swamps and the incessant croaking of frogs – could commission some of the most beautiful art ”in the world” (such as the Camera degli Sposi in the Castello di San Giorgio), and retain power for so long (while other courts were subsumed) through skillful maneuvering and diplomacy. This is also the court where Isabella d’Este, wife of Francesco Gonzaga, could indelibly stamp her mark.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer