Etikettarkiv: kortprosa

Magiska noveller och essäer av Fleur Jaeggy

 

Fleur Jaeggy
I Am the Brother of XX
Övers. Gini Alhadeff

New Directions

Fleur Jaeggy
These Possible Lives
Över. Minna Zalmann Proctor

New Directions

Schweizisk-italienskan Fleur Jaeggy, född 1940, är en kortprosans mästare och New Directions har nyligen gett ut två tunna volymer av henne. I Am the Brother of XX är en magisk, skruvad och otäck samling noveller, vissa bara några sidor långa, på temat förlust, vansinne och ond bråd död. These Possible Lives är lika tunn och koncentrerad – tre miniporträtt av Thomas De Quincey, John Keats och Marcel Schwob.

Novellerna utspelar sig på olika platser, Schweiz och New York, och under olika tider, medeltiden och samtiden. Huvudpersonerna är män och kvinnor i olika åldrar, men många av dem förenas av att de balanserar på gränsen till förtvivlan eller sammanbrott.

Flera av karaktärerna är självmordsbenägna eller tänker på självmord, vilket förmedlas med en plötslighet som om det vore en tanke vilken som helst: ”Around his neck he tied a hankerchief. It would have been easy to strangle oneself.”

Min favorit är titelnovellen, vars berättarjag är en ung man som anklagar sin syster, av honom kallad XX, för att ha ”spionerat” på honom och föräldrarna. Han tycker att systern har försökt styra honom på ett sätt som inkräktar på hans itegritet. Små detaljer, som att hans mamma gav honom sömnmedicin när han var helt liten, tyder på att allt inte står rätt till. Dysfunktionella familjer återkommer ofta som tema hos Jaeggy.

Många kritiker framhåller att Jaeggys prosa är besläktad med måleriet. Skriver exempelvis Claire Khoda Hazelton i en recension av novellsamlingen i The Guardian: ”Central to each are surreal images reminiscent of Leonora Carrington or Max Ernst ’her hands, like the claws of a crustacean, clutched at a little mound of dust’”. Jag tycker att det är en bra iakttagelse, men man kanske också, med tanke på att de här novellerna är så utstuderat sparsmakade, associera till etsningar och skisser?

Det finns tydliga likheter mellan novellerna och essäerna – de korta meningarna, den sällsynt höga språkliga densiteten och det drömlika. Men om karaktärerna i novellerna är självdestruktiva och stämningen romantisk-gotisk, så är huvud- och bikaraktärerna i essäerna excentriker och tonen är mer uppsluppen och humoristisk. Mat och drömmar är vanliga motiv i essäerna. I essän om Thomas De Quincey: ”There were others who helped themselves to dreams. Robert Southey experimented with laughing gas. Ann Radcliffe sought out huge quantities of indigestible food to reinforce her terrible night visions.” Jaeggy pendlar elegant mellan det enkla och det raffinerade.

Jag kan inte låta bli att citera baksidestexten: “The pages are on fire.” Det gäller även novellsamlingen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Novell 148: ”En stereo i Soweto” av Tshepo Mogale

20170206_165121

Med sin nyfikenhet och genuint internationella orientering är Bokförlaget Tranan helt unikt i Sverige. Förlaget gav ut sin första bok 1992, och var först inriktat på asiatisk litteratur. Idag är utgivningen betydlig bredare och man ger framför allt ut översatt litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och andra språkområden som de allra flesta andra svenska förlagen ofta ägnar ett förstrött intresse. Läs mer om Tranan

Berättarserien – kortprosa från Vietnam, Iran, Kanada, Sydafrika…

Ett av Tranans flaggskepp är Berättarserien, böcker med kortprosa från, om uttrycket tillåts, världens alla hörn. Hittills har man gett ut 25 titlar. Det här är några exempel: Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen, Georgien berättar: Goris fästning och Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen. Novellerna i den senaste titeln lär vara den enda litteraturen som översatts från khmer till svenska någonsin.

Vi fick möjlighet – ett stort tack till Johannes Svensson på Tranan – att publicera en novell ur Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Volymen innehåller 27 noveller av mycket skild karaktär, även om flera av dem handlar om eller berör apartheid, på ett eller annat sätt. Samtliga noveller är skrivna efter 1994, översättningen och urvalet har Jan Ristarp gjort. Det initierade förordet är skrivet av Stefan Helgesson.

Vi valde den korta och humoristiska titelnovellen, skriven av Tshepo Mogale, som även är ståuppkomiker. Vilket verkar logiskt när man läser den här charmiga och även en smula äventyrliga novellen.

Den handlar om två unga män från Johannesburg, som knappt känner varandra och ska åka ut till Soweto, där en av dem varit en gång tidigare. Den ena killen har bett den andre om skjuts, eftersom han ska köpa en stereo, som möjligen är stulen, i Soweto. Berättelsen börjar när de två kompisarna segar sig fram med bil i den täta och stökiga trafiken och närmar sig Soweto: ”Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning.”

En stereo i Soweto

En kvarts körning tänjdes ut till en grym 45 minuters exponering för fredagskvällstrafiken på Sowetos huvudgata.
”Nå, hör du Moshe, vet du nu exakt var det var du skulle möta den där killen?” frågar jag min färdkamrat som jag ger skjuts för att åka och köpa en stulen stereo till hans lägenhet.
”Ja, ja, jag tyckte att vi kunde träffas vid Protea polisstation, det är det enda stället i Soweto som jag känner till”, säger han.
”Ska du träffa en kille för att köpa stulna varor på en polisstation?” frågar jag misstroget. Vilka killar! ”Men hur kommer det sig att du inte hittar i Soweto, du är ju en Joburgkille?” frågar jag och försöker konversera.
”Jovisst, men jag har vuxit upp borta i East Rand, i Boksburg. Jag har bara varit här en gång”, svarar han. ”Och du?” frågar han, ”varför hittar inte du i Soweto?”
”Jag är från Bloemfontein”, svarar jag.
”Vad ger du mig för det?” skrattar han. ”Två svarta killar, en från Boksburg och en från Bloemfontein som inte hittar i Soweto. Vilken kul grej, va?”
”Ja, det är det ju”, säger jag och bryter också ut i skratt. Efter en stund säger jag: ”Men jag förstår i alla fall inte varför du måste träffa honom på en polisstation. Vi kunde väl ha sagt en verkstad eller nåt.”

Jag antar att det var det enda stället han kände till och jag var inte bekant med trakten här omkring; jag hade bara varit i Soweto en gång. Jag kände inte ens Moshe särskilt väl. Allt jag visste var att jag var pank och att han hade erbjudit mig hundra spänn för att åka med honom och hämta stereon. Jag hade träffat honom tidigare samma dag på Wits.
”Ja, vem är den här killen förresten?” frågar jag.
”Han heter Jabu, han verkar vara en just kille”, svarar Moshe.
”Och hur länge har du känt honom?”
Och Moshe, han muttrar: ”Ja, jag var i stan på Carlton Center när en kille berättade för mig om sin kusin som säljer stereo, laptoppar, mobiltelefoner och allt möjligt helvetes billigt. Så han ska sälja den här djävulska Technics med högtalare och hela skiten för 600 spänn. Men jag ska försöka pruta ner honom till kanske 500 spänn, du ska få se! Jag kan konsten att göra en god affär!”
”Nåja, vi får väl se när vi kommer fram”, säger jag.
vi släpar oss fram i trafiken på gamla Potch Road, fångade i en röra av taxibilar och folk som kör hem efter en lång vecka. Över hela kåkstaden hänger en tung filt av rök från de kolugnar folk använder som värmekälla. Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning. Högljudd kwaito-musik dånar ur taxibilarna, Shagaan-kvinnor i färgstarka kläder går förbi med sina stora lass av varor på huvudet. All slags spykos (snabbmat) lagas till av informella kockar runtomkring taaxistationen på andra sidan vägen mitt emot Baragwanath-sjukhuset, det största i södra hemisfären. När vi kommer längre in i kåkstaden kan vi se en lång räcka affärer, livsmedelsbutiker, affärer med begagnade bildelar och till och med en Nando’s Chickenland. Jag blir paff över mängden skyltar längs vägen, de sträcker sig kilometervis. Att köra bil i Soweto är en upplevelse för sig, för normala trafikregler gäller inte, taxichaufförerna regerar över vägen och man måste tillämpa yttersta försiktighet hela tiden. Plötsligt skär en taxi in framför oss och stannar. Jag rullar ner mitt fönster och ska ge mig till att skälla ut honom, men Moshe hejdar mig och ger mig en av de där gosse-jävlas-inte-med-den-där-taxichaufförenblickarna. När han är klar med att lasta ur sina passagerare börjar vårt körfält att röra på sig igen. Vi kör i åtminstone 25 minuter innan vi når vårt mål.
När vi stannar framför polisstationen står det två poliser vid grinden och pratar. Den ene har uniform och den andre är civilklädd. Moshe förklarar för poliserna”Eksê, bröder, vi kommer hit för att träffa en vän till mig. Jag känner inte till trakten så vi tyckte vi kunde väl träffa honom här vid polisstationen. Man vet ju att Soweto inte är det säkraste av ställen, så ni har väl inget emot att vi väntar här en stund?”
Den uniformerade polisen, han muttrar: ”Nä då, bröder, det går fint, jag går av nu, men inspektör Samadula här han ska se efter er killar”, när han går sin väg.
”Dag, imspetörn”, säger jag.
Inspektör Samadula håller i en stor automatpistol; han ser på oss och ler. Han har ett vänligt ansikte. Under polismössan har han en kort afrofrisyr och han är bredaxlad. Han har ett vackert ansikte med en lätt skäggstubb på hakan. Hans blanka ögon får honom att se ut som en sådan där person som tillbringar mycket tid i sin fantasi, på väg ut i rymden. Han går fram och tillbaka; han har ett svassande sätt att gå. När jag tittar närmare på honom kan jag svära på att han är full som en alika. Men så kan det ju inte vara, en polis i tjänst med automatpistol. Men efterhand som vi väntar inser jag ju – hallå, hallå – att det svassande steget verkligen är som han raglar, och de blanka ögonen och rymden i blicken: den jäveln håller på att tuppa av vilken minut som helst. När han raglar fram och tillbaka utanför grinden leker han med pistolen och muttrar på en cocktail av svordomar för själv.
När vi har väntat i 15 minuter börjar jag bli otålig så jag mumlar till Moshe: ”Hör du, är du säker på att den här killen kommer?”
”Jo, jo, coola ner dig bara, han kommer ska du se” svarar han.
jag muttrar vidare: ”Du, jag har faktiskt aldrig varit i Soweto, vi kan väl gå en liten tur till hörnet, vi kanske får syn på några brudar.”
Moshe håller med, och när vi strosar iväg från polisstationen talar han om för inspektör Samadula att vi tar en promenad. Han muttrar något till oss medan han fortsätter att ragla omkring. När vi går ner för gatan muttrar Moshe: ”Du, jag orkar inte vänta längre på den där Technics-maskinen; det första jag ska göra är att döpa den, jag ska skruva ihop ett stativ till den, och så ska jag lägga på en Luther Vandross och älska hela natten, jag kan inte bärga mig.”
jag muttrar: ”Ja, ja, låt oss först få tag i den där stereon, sen får du sköta din sexgymnastik. La du märke till nåt hos Samadula? Den jäveln är full som en alika! Vad fan vill det säga, va?”
när vi har gått en 400 meter beslutar vi att gå tillbaka till polisstationen. Vi ser inte till några brudar, det är bara taxi och bilar överallt. När vi närmar oss stationen ser vi att inspektör Samadula står mitt i gatan högljutt svärande medan han siktar på ett inbillat mål med sin pistol. Han får syn på oss och så skriker han: ”Hallå där, era jävla typer, vad fan gör ni här?”
”Vi är ju här … ” muttrar jag.
”VOETSEK! SCHTICK!” hugger han av och pekar med pistolen mot oss. ”Är ni fortfarande kvar, era jävlar; spring eller så mosar jag er!”
Vi vänder om och sprintar nerför gatan fortare än ficktjuvarna i Carlton Center. Efter cirka 100 meter stannar vi. Jag skakar som en liten tös och skriker åt Moshe: ”Din dumme fan, vad fan är det för ställe du tagit med mig till? Jag kommer att dö i det här jävla Soweto för en stulen radio! Jag har inte ens knullat en vit tjej än, och nu kommer jag att dödas av en full polis, wanyela sani!”
Moshe ser ganska skakad ut och blek för att vara svart. ”Vad är det för slags ansvarslöshet, att ge en full polis en så stor pistol?” säger han och börjar få tillbaka sin vanliga hudfärg.
jag står där mitt i gatan och undrar hur jag ska få tillbaka min bil. Vi bestämmer oss för att det bästa vi kan göra är att gå tillbaka med händerna över huvudet och förklara för Samadula att vi bara ska hämta bilen och köra vår väg.
vi går bort mot polisstationen med händerna i luften, som al-Qaida-krigare som ger upp. Vi går hela vägen uppför gatan och fram till vaktkuren med händerna i luften. Där hittar vi Samadula avtuppad på golvet med pistolen liggande ovanpå sig, med öppen mun och med drägel strilande nerför hakan och på halsen och bröstet.
Moshe säger: ”Vi tar den jävelns pistol!”
Men jag muttrar: ”Nej, absolut inte, det kan vi inte göra! Det är inte rätt, det kunde vi hamna i fängelse för. Vi tar bara hans plånbok och ger oss iväg.” Så jag letar igenom hans kläder och hittar hans plånbok, men allt han äger är 35 cent. Så vi låter det vara, svär över honom och går till bilen. Jag börjar spela upp de senaste minuternas händelser i huvudet. Jag tänker: Vad i helvete gör jag här, på en polisstation för att köpa stulna varor, rånar en avtuppad polis, var har jag min moral? Jag har fått en bättre uppfostran än det här! Vad skulle mina föräldrar tycka? Hur ska jag kunna förklara mig om jag åker fast?

”Fan också”, säger jag att jag märker att jag springer tillbaka till vaktkuren och sparkar den avtuppade polisen i revbenen. ”Jävla knöl! Tog nästan livet av oss och skrämde skiten ur mig!” Nu känner jag mig lite bättre och vänder tillbaka till bilen, klar att ge mig av fort som fan från det här dårhuset.

Hola magents! Tjena killar!” är det nån som säger när vi kliver in i bilen.
”Jabu!” säger Moshe.

”Ledsen jag är sen, men du vet ju hur det är – afrikansk tid”, säger Jabu.
Jag hatar när svarta använder det som en ursäkt för att komma för sent?
”Så vart ska vi?” frågar Moshe honom. Jabu går in där bak och säger att han ska visa vägen. Vi kör i omkring tio minuter och lyssnar till Jabu som går på om hur hemsk hans tid i fängelset var och om alla han har rånat. Vi stannar vid ett skjul och Jabu säger”Såja, killar, vänta här, jag går och hämtar grejorna. Ge mig pengarna så kommer jag tillbaka med detsamma.”
När Moshe räcker honom pengarna säger han: ”Jag går med dig in.”
”Nej, vänta här, jag kommer tillbaka med detsamma. Dom här killarna är kriminella, broder, och dom gillar inte att få in främlingar i huset”, säger han. Så han kliver in i skjulet och vi blir lämnade kvar för att vänta på den där Jabu-typen.
vi väntar i fem, tio, tjugo minuter.
Jag säger till Moshe: ”Gå och kolla den där killen, det här är ju löjligt.”

Så när Moshe kliver ur bilen säger han: ”Du kan väl komma med, det är lite läskigt därinne.”
Och jag muttrar: ”Ja, det är det.”
Han bara tittar på mig. Så jag går ur bilen och vi går bort mot skjulet. Vi går in på gården. Plötsligt är det mycket, mycket tyst. Allt jag kan höra är mina egna fotsteg och mina hjärtslag. Vi märker plötsligt en rörelse inne i skuggan, vi skriker till båda två, och vad får vi se? En jävla katt.
”Puh!” suckar vi båda två. Vi öppnar dörren och slinker in i skjulet.
Wola, hallå, är nån här?” frågar Moshe nervöst. Jag pissar nästan på mig när vi får syn på skuggan av en människa med upplyft hand som håller vad som ser ut som en kniv. Vi skriker igen och när vi vänder oss om får vi se en gammal kvinna som håller en träslev täckt med gröt. Än en gång känner vi oss som några riktiga klantskallar
”Hej, mamma, vi letar efter Jabu”, muttrar Moshe.

”Vilken Jabu? Det finns ingen Jabu som bor här. Kanske menar ni den där grabben som sprang igenom skjulet för 20 minuter sen? Är det en vän till er? Säg åt honom att om jag nånsin får tag i honom, så kommer han att få ångra det.” Hon skakar och svänger med grötsleven igen som med en käpp. Och så med en gång tappar Moshe kontrollen och säger med hög röst: ”Du ljuger, han är här inne nånstans! Jag vet att du gömmer honom nånstans! Jag vet att du gömmer honom, fan också, var är han?”
”Lugna dig Moshe”, säger jag. ”Jag är ledsen, frun, vi går. Om ni nånsin ser honom så var snäll och be honom ringa mig”, säger jag och försöker få Moshe på bättre humör.
Vi lämnar skjulet, kliver under tystnad in i bilen. Vi kör ut ur kåkstan utan att växla några ord. När vi kommer tillbaka till asfaltvägen kan jag inte komma på nånting att säga till honom som kan få honom på bättre humör. Jag öppnar munnen för att säga nåt, men allt som kommer ut är: ”Jag behöver fortfarande dom 100 spänn du lovade för bensinen.”

Tshepo Mogale
 

© Tshepo Mogale, Jan Ristarp & Bokförlaget Tranan

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 129: ”Brev till en producent av frysta ärtor” av Lydia Davis

jag_har_det_ratt_bekvamt1 (1)

Ibland upptäcker man en egensinnig författare, låt säga var tredje eller var femte år, som slår en med häpnad och som man sedan ständigt återkommer till. Amerikanskan Lydia Davis, född 1947, är en sådan författare och hon är mest känd för två saker, sina översättningar från franskan, exempelvis av Prousts Du Côté de Chez Swann (Swanns Way), och för sin kortprosa.

Jag tror att det franska inflytandet är ganska stort, hennes fokus på språket i sig har influerats av Maurice Blanchot och hennes antinarrativa strategier har influerats av Michel Butor, men man behöver inte kunna ett dyft om poststrukturalism eller den nya franska romanen för att uppskatta hennes texter. De är mycket originella, men lättillgängliga och sällsynt underhållande.

Lydia Davis korrtprosa är verkligen kort – det är inte alltid självklart om man ska klassa texterna som prosa, dikt eller något mitt emellan – från någon rad långa till något tiotal sidor. De kan också låna vilken form som helst, brevet, som i novellen nedan, aforismen, anekdoten eller den inre monologen, och de kan handla om praktiskt taget vad som helst, om skillnaden mellan korv och salami, om kor, om barnuppfostran, om åldrandet med mera. Davis ser på världen med både filosofisk och fenomenologisk blick, hon vrider på perspektivet och får läsaren att upptäcka nya saker.

Lydia Davis: Samarbete med fluga

Sekwa förlag, uteslutande inriktat på samtida fransk litteratur, kunde inte låta bli att ge ut Lydia Davis novellsamling Samarbete med fluga 2012. Sedan dess har man startat ett imprint, Etta förlag, som är specialiserad på engelskspråkig litteratur. Etta gav ut samlingen i pocket 2014. Och i år har man gett ut storverket Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare, som är en av en årets litterära höjdpunkter. Mycket fin översättningen av Malin Bylund Westfelt.

Ett varmt tack till Olivia Borg på Sekwa/Etta för att vi fick publicera den här brevnovellen; det sägs att originalet finns arkiverat på kontoret till en amerikansk producent av ärtor.

Ola Wihlke

 Brev till en producent av frysta ärtor

BÄSTA PRODUCENT AV FRYSTA ÄRTOR!

Vi skriver till er därför att vi tycker att ärtorna som är avbildade på era förpackningar med frysta ärtor har en synnerligen oaptitlig färg. Vi syftar på halvkilosförpackningarna i plast där tre eller fyra ärtskidor är avbildade och där en har öppnats så att ärtorna trillat ut, nära skidan. Ärtorna har en trist gulgrön färg som påminner mer om ärtsoppa än om färska ärtor och liknar inte alls era ärtor, som har en trevlig, klar, mörkgrön färg. De avbildade ärtorna är dessutom ungefär tre gånger större än ärtorna i förpackningen, vilket i kombination med den trista färgen gör dem ännu mindre aptitretande – de ser övermogna och mjöliga ut. Till yttermera visso kontastrerar färgen på era avbildade ärtor dåligt mot färgen på texten och förpackningens övriga dekor, som ju har en nästan skrikig neongrön nyans. Vi har jämfört hur ni avbildar era ärtor med andra förpackningar med frysta ärtor, och er är utan tvekan den minst tilltalande. De flesta livsmedelsproducenter avbildar matvaror på sina förpackningar som ser mer tilltalande ut än innehållet i själva verket är, vilket är vilseledande. Ni gör tvärtom: ni framställer era ärtor som mindre aptitliga än de är. Vi tycker om era ärtor och vill inte att era affärer ska bli lidande. Var vänliga att se över ert bildmaterial.
Med utmärkt högaktning

Lydia Davis

© Etta förlag

Lämna en kommentar

Under Noveller

Fem korta texter av Lydia Davis

”My son’s Italian landlord in Brooklyn kept a shed out back in which he cured and smoked salamis. One night, in the midst of a wave of petty vandalism and theft, the shed was broken into and the salamis were taken.”

Citerat ur en av fem korta texter av Lydia Davis, som presenteras av Hamish Hamiltons tidskrift Five Dials.

Mer läsning: En novell varje kväll 38: ”The Landing” av Lydia Davis

61n-bert5l

Lydia Davis fiktiva världar liknar inte många andras, hon är genuint originell. The Collected Stories of Lydia Davis (Penguin). Citat: ”I can talk for a long time only when it’s about something boring.”

Ola Wíhlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

En novell varje kväll 81: ”Headache” av Julio Cortazár

samlade_2Julio Cortazár (1914-1984) är en av den spanskspråkiga fantastiska kortprosans mästare, en av männen bakom den latinamerikanska litteraturboomen, och var influerad av såväl franska symbolister som surrealister. Ingen kan återge intrigen i en novell av Cortazár, hävdade landsmannen Jorge Luis Borges, och i fallet ”Headache” (Cefalea) är man benägen att hålla med honom.

Men tidigt i novellen blir det klart att en grupp människor, stadsbor, vistas i ett hus på landet. Så här börjar berättaren sin historia:

”We look after the mancuspias until pretty late in the afternoon. Now that the summer heat has come they have become changeable and full of caprices, the latecomers require special nourishment and we bring them malted oats in big china bowls; the largest ones are shedding the fur on their backs, so we have to keep them separated, tying a blanketaround them and taking care they do not socialize at night with the other mancuspias that sleep in cages and receive food every eight hours.”

De gör sitt bästa för att hålla liv i de här märkliga djuren, mancuspias, men samtidigt försämras deras hälsotillstånd. De drabbas av allt svårare yrsel och huvudvärk. Vad är mancuspias för djur egentligen? Varför mår deras skötare allt sämre? Novellen är ganska obehaglig, har drag av mardröm, men är samtidigt hypnotiskt fängslande.

”Headache” är ganska representativ för Julio Cortazárs kortprosa och vi rekommenderar varmt Samlade noveller 1, Samlade noveller 2 samt den experimentella romanen Hoppa hage, samtliga utgivna av Modernista i perverst snygga band i argentinska flaggans färger.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller