Etikettarkiv: kortroman

Thomas Bernhard: Gå

9789188253132_200x_ga

Thomas Bernhard

Övers. Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Thomas Bernhard (1931-1989) är en vördnadsbjudande och vagt intimiderande författare, en av de allra största verksamma under efterkrigstiden. Han är känd för sitt djupt kända hat gentemot den österrikiska staten och för att han försökte förhindra att hans dramer spelades i Österrike och, om jag inte minns fel, att hans böcker skulle ges ut i hemlandet. Bernhard är även känd för att vara svårläst, och för sin kompakta och repetetiva stil. Dessutom är hans litterära värld i regel präglad av ett närmast beckettskt mörker.

Därför känns inte  från 1971 som ett svårforcerat hinder, utan som en spännande utmaning med sina bara lite dryga 100 sidor. Platsen är Wien och tre vänner står i kortromanens centrum, förutom den namnlöse berättaren även Oehler och Karrer, som blivit intagen på ett sinnessjukhus. Förut brukade berättaren och Oehler promenera tillsammans på onsdagar, medan Oehler och Karrer promenerade på måndagar. Eftersom Karrer är intagen på sjukhus har Oehler och berättaren börjat promenera även på måndagar.

Berättaren återger i princip vad Oehler säger under deras promenad och han säger en hel del, inte minst om Karrer som han betraktar som ”slutgilitigt sinnessjuk”. Han visar däremot inga egentliga omsorger om Karrer, snarare handlar hans ganska röriga monolog, full med upprepningar och omtagningar, om (pseudo) filosofiska, kunskapsteoretiska och existentiella frågor. Han är genomgående mycket pessimistisk, och anser att livet är så beskaffat att självmordet framstår som en mycket förnuftig handling. Vi kan, enligt Oehler, i princip inte vare sig nå eller kommunicera kunskap. Det här är ett exempel ur Oehlers monolog:

”Vi själva ser inte oss själva. Men vi kan inte heller förklara (ett annat föremål) för en annan så som det är, eftersom vi bara kan förklara det så som vi ser det, vilket förmodligen motsvarar det som det är, vilket vi emellertid inte kan förklara så att vi kan säga så här är det. Därför är allting alltid något helt annorlunda än det är för oss, säger Oehler. Och alltid något helt annat än det är för allting annat.”

Oehler gör även en hel del tillbakablickar, som är avsedda att kasta ljus över Karrers belägenhet. Oehler och Karrer var på en byxaffär när den senare fick sitt sammanbrott; Karrer påpekade då om och om igen att byxorna omöjligt kunde vara engelska, som butiken påstod, utan att de måste vara av sämre tjeckisk kvalitet. Oehler berättar även om en kemist vars självmord kunde vara orsak till Karrers kollaps. Enligt Oehler var det den österrikiska staten som drev kemisten att begå självmord. Oehler hatar den österrikiska staten med hela sitt väsen, för att den motarbetar genier och vurmar för medelmåttor.

Romanen heter ju och den handlar en del om gående, om gående och tänkande. Det här är ett ganska typiskt avsnitt ur Oehlers monolog, lite malande men inte direkt ologiskt:

”Medan vi alltid har trott att vi kan göra gåendet och tänkandet till en enda total process även under en längre tid, måste jag nu säga att det är omöjligt att göra gående och tänkande till en total process under en längre tid. För det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid, ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt som vi går, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker, ibland tänker vi med en mycket högre själsnärvaro än vi går och ibland går vi med en mycket högre själsnärvaro än vi tänker, men vi kan inte tänka och gå med samma själsnärvaro […]”

Resonemanget breder ut sig över ytterligare några sidor. Det kanske verkar som om Gå –med den pladdrande Oehler, textens raka marginaler, repetetiva mönster och dystra grundton – är en tråkig bok. Det är den inte, men den bär tveklöst på många drag som kännetecknar Bernhards senare, och mycket mer kända, romaner.

När man väl finner sig tillrätta i romanens nästan lite hypnotiska rytmer och när man slutar läsa Oehlers monolog som om man skulle kunna hitta en lösning någonstans i dess maniska logik, då kan plötsligt bli vansinnigt spännande och, inte minst, hysteriskt rolig. Humorn är naturligtvis både absurd och mörk och den uppstår, tror jag, först när man vant sig något vid Bernhards kompromisslöshet, hårdhet och fixeringar. är svårläst, men det är en laddad och riktigt fängslande kortroman.

Bokförlaget Tranan har med utökat sin redan imponerande Bernhard-katalog. Det här är också Jan Erik Bornlids nionde översättning av österrikarens verk. Flera av de mer spektakulära omslagen har Håkan Liljemärker gjort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

När vildsvinen invaderade Hornanäs

9789100168759

Hannah Lutz
Vildsvin
Albert Bonniers Förlag

Hannah Lutz romandebuterar med Vildsvin, men 2011 belönades hon med Umeås novellpris. Det verkar logiskt, för den här kortromanen, knappt 100 glesskrivna sidor, om en vildsvinsinvasion i småländska Hornanäs, är oerhört koncentrerad och laddad med mycket undertext. Lutz gestaltar snarare än berättar och stämningarna är viktigare än intrigen. Det är en märklig, ibland vagt otäck och vacker roman.

Förutsättningen är att vildsvinsstammen i Småland har ökat kraftigt. De anförs av sluga gigantiska suggor. Djuren är skygga och rör sig mest nattetid, men när morgonen kommer blir förödelsen synlig. Svinen bökar i trädgårdar och intar skogar och åkrar. De äter upp vetet. Vildsvinen är det stora samtalsämnet i Hornanäs och ingen har något gott att säga om dem. Men vildsvinen är i stort sett frånvarande i romanen. Eller: De blir desto mer närvarande, som en osynlig kraft, genom sin fysiska frånvaro.

Vi får i huvudsak följa tre personer – Ritve, Mia och Glenn – som befinner sig i Hornanäs av olika skäl. Man skulle kanske kunna kalla dem sköra, känsliga och udda. Man kanske också skulle kunna kalla dem sökare, sökare efter sammanhang och mening. De för ordet växelvis i korta textavsnitt, men det blir ingen Short Cuts. Det är typiskt för den här egensinniga romanen – vildsvinen visar sig inte och huvudpersonernas vägar korsas inte.

Glenn jobbar på kommunen, ansvarar för kulturfonden, och tillsammans med sin kärlek Martina har han flyttat till Hornanäs från Malmö. Han tycker om att ta det lugnt. På nätterna drömmer han om vildsvinen och när han vaknar, ibland mitt i natten, inspekterar han spåren efter dem. Han grubblar en del och är övertygad om att en ny istid är förestående.

Ritve har kommit till Hornanäs för att filma vildsvinen, inspirerad av av den lokale jägaren Arnold Falkbergs YouTube-filmer. Ritve bor i tält och försöker på olika sätt komma de skygga djuren in på livet. Hen är den person som kanske påverkas mest av vildsvinen. Hen verkar nära en dröm om att gå upp i naturen och blir djupt besviken när naturen är avvisande. För Ritve har nog också vildsvinen starkast positiv innebörd.

Mia har fått ett vistelsestipendium i sin morfars gamla skola Siggalycke. Dit tar hon med sig morfadern, som verkar vara dement, för att få honom att minnas och tala igen. Hon har med sig bandspelare och försöker förmå honom att berätta om skolans legendariske rektor, Ivar Sandberg, med botanik som specialitet. Mia har vuxit upp med berättelser och lekar kretsande kring Sandberg och den mytiska vildsvinssuggan Sigga.

Vildsvin är en dunkel roman, bitvis är det som om den utspelar sig i gränslandet mellan drömrik sömn och vakenhet, och det är onekligen frestande att läsa den allegoriskt – jag såg också att någon kallat den ekoroman – och det kanske inte är direkt fel, men jag tycker att det som gör den så speciell och sällsynt suggestiv är att den värnar så starkt om sin gåtfullhet. Samtidigt är det mesta så välbekant vardagssvenskt. Lutz hade mig på kroken direkt – en väldigt fängslande debutroman. Och Eva Wilssons omslag är något alldeles extra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Morels uppfinning” av Adolfo Bioy Casares

casares_morels_uppfinning_omslag_inb_0

Adolfo Bioy Casares
Morels uppfinning
Övers. Lasse Söderberg
Modernista

De argentinska författarna Adolfo Bioy Casares (1914-1999) och Jorge Luis Borges (1899-1986) var mycket goda vänner och umgicks i Buenos Aires litterära salonger. De skrev en hel del saker tillsammans också – deras första samarbete var en beställning på en berättelse från en firma som tillverkade yoghurt.

Något helt annat är Casares klassiska äventyrsroman Morels uppfinning (1940). Borges skrev ett mycket uppskattande förord till boken. Lite förenklat kan man säga att Borges talar sig varm för äventyrsromaner i Stevensons anda och avfärdar romaner som gör anspråk på att vara psykologiskt realistiska i stil med Proust. Borges avslutar med att hävda att Morels uppfinning är en ”fulländad” äventyrsroman. Octavio Paz (1914-1998) tyckte också att den var enastående.

Romanens första mening är tveklöst löftesrik: ”I dag har ett mirakel inträffat på ön.” Huvudpersonen och berättaren i Morels uppfinning är en man som har flytt till en öde ö där klimatet är sällsynt varmt. Den är visserligen folktom men där finns en handfull märkliga byggnader. Ett runt rum i en av byggnaderna, som kallas museet, är försett med två rader av pelare i alabaster och under det genomskinliga golvet finns ett akvarium. Ön ger ett kargt intryck snarare än tropiskt grönskande.

Mannen har flytt för att han dömts till ett livstidsstraff. Miraklet han talar om är att det dykt upp en grupp människor på ön. Han väcktes en morgon av att han hörde grammofonmusik. Han tror inte att de hastigt uppdykande människorna är ute efter honom, men han kallar dem inkräktare och smyger runt och betraktar dem skeptiskt, först på avstånd.

Man får intrycket att de här nya besökarna är sportiga och eleganta. Den flyende mannen kallar en av dem för tennisspelaren, innan han får reda på hans namn, titelns Morel. Han är ofta i sällskap med Faustine, som vid ett tillfälle bär tennisdräkt:

”De som bor här är en slags snobbismens hjältar (såvida det inte är fråga om interner på ett övergivet sinnessjukhus). Utan åskådare – eller också har de redan från början räknat med mig som publik – överskrider de gränsen för det uthärdliga och trotsar till och med döden i sin strävan att vara originella.”

Det dröjer inte länge förrän den flyende mannen förälskat sig i Faustine. Han blir svartsjuk på Morel, men de lösryckta delar han kan höra av Morels och Faustines samtal tyder inte direkt på någon kärleksrelation. Däremot verkar det på sätt och vis stämma att det den flyende mannen bevittnar är ett slags skådespel.

Allt fler tecken hopar sig som tyder på att allt inte står rätt till. På himlen syns vissa dagar två solar och vissa nätter två månar.

Den flyende mannen har all anledning att vara misstänksam, men sakta men säkert närmar han sig gåtans lösning. Men han kastas, bokstavligt talat, mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden är han djupt pessimistisk, nästa stund nästan orimligt uppåt: ”Livet står öppet för mig och jag känner mig fri och lycklig.”

Egentligen tycker jag att äventyrsroman leder associationerna fel. Visserligen utspelar sig handlingen på en öde ö och huvudpersonen är på flykt, men det är inte Indiana Jones direkt, dramat är mer existentiellt, det handlar mer om den flyende mannens inre kamp och om filosofiska frågor som väcks vid kontakten med inkräktarna och Morels uppfinning. Den flyende mannen berättar, nästan lite andtrutet, rapsodiskt om sina tankar och efterforskningar.

Den första roman jag associerade till var De dömdas ö av Stig Dagerman. Men den är också mer händelserik, vilket inte hindrar att jag älskar Morels uppfinning. Den här korta romanen är spännande, kuslig och riktigt underhållande. Den har också en säregen charm och den förtjänar sin verkligen sin kultstatus.

Omslaget av Lars Sundh är raffinerat, dels har han använt ett stiligt foto av filmstjärnan Louise Brooks, som Casares var mycket förtjust i, dels har han använt violett i titelfältet, en anspelning på Faustines violetta sjal.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner