Tag Archives: Kritik

Adam Kirsch: Demokratin behöver kritiken

”Nothing is easier or more pathetic than being a critic, because they’re people that can’t get the job done,” hävdade Trump i ett tal i våras. Mot kritikern ställde han en annan figur: ”The future belongs to the dreamers, not to the critics.”

I ”How to Live With Critics (Whether You’re an Artist or the President)” visar Adam Kirsch att det finns likheter mellan kritiken av kritiken inom politiken och inom konsterna. En hård motsättning präglar förhållandet mellan utövare och kritiker. Inom politiken känns impulsen att försöka tysta alla kritiker igen från fascismen.

Kritiken av kritiken är inte sällan hånfull, hävdar Kirsch. Jean Sibelius lär ha sagt att ingen någonsin rest en staty av en kritiker. Ett annat känt och hånfullt exempel, som tillskrivs den irländska författaren Brendan Behan, är påståendet att kritiker är som eunucker i ett harem: ”They see it being done every day, but they can’t do it themselves.”

Kirsch tycker inte att det är märkligt att utövarna av konsterna emellanåt blir upprörda, eftersom de ser på sitt verk som en slags gåvor till mänskligheten. Kirsch bygger ut liknelsen och säger att det är begripligt att någon som inte får sin gåva väl mottagen lackar ur. Men mottagaren av gåvan har heller ingen skyldighet att låtsas bli jublande glad.

Konstnärliga utövare som ogillar kritiker använder ofta ett outtalat det-är-tanken-som-räknas-argument, men ”the thought is not the only thing that counts. Once a work of art emerges from its creator’s study or studio, it becomes the possession of anyone who interacts with it, and therefore it is open to judgment: Do I actually derive pleasure and enlightenment from it?”

Styckets avslutande fråga går inte att komma runt och utgör, hävdar Kirsch, grunden för all kritik. Men alla ställer sig frågan när de möter olika konstnärliga uttryck. Kritikern är egentligen inte särskilt unik:

”A critic is just a reader or viewer or listener who makes the question explicit and tries to answer it publicly, for the benefit of other potential readers or viewers or listeners. In doing so, she operates on the assumption that the audience for a work, the recipient of a gift, is entitled to make a judgment on its worth. The realm of judgment is plural. Everyone brings his or her own values and standards to the work of judging. This means that it is also, essentially, democratic.”

Avseende demokratis framtid verkar Kirsch mena att just kritikern äger en sällsynt lämplig balans mellan verklighets- och möjlighetssinne: ”We will always need political dreamers; but for the sake of our democracy, we must hope that the future belongs to the critics.”

Och apropå antagonismen mellan författare och kritiker, i detta fall en författarkritiker, vilket kanske förklarar att kritiken tog så svårt: ”Richard Ford should swallow his pride over Colson Whitehead’s bad review” Den dåliga recensionen skrevs för 15 år sedan!

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Artiklar

Örnen & Kråkan, gratis poesi och kritik varje vecka

c709dd2b-5e1d-4e91-8c4f-9d642dd12d01

Läs, lyssna och prenumerera här

Nu finns den en ny upplaga och den ligger uppe till 3 maj, då den avlöses av nästa upplaga.

Varje onsdagmorgon kommer det en ny upplaga:

1. En recension att läsa eller lyssna till skriven av kritiker som får anständigt betalt.
2. Ett filmat poesitips av en bibliotekarie eller en bokhandlare
3. En annons
4. En onsdag i månaden ersätts recensionen av en ca 50 minuters poesipod där kritiker, poeter och bibliotekarier läser upp och diskuterar aktuell poesi.

Det här låter väldigt lyxigt, tänker du kanske, och visst är det det, men allt material på sajten är helt gratis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

litterära termer 36: transkritik

ProductImageHandler

Köp

Citatet nedan ur ”Magnus William-Olsson om kritikens framtid” i Dagens Nyheter, 19 februari 2015, en artikel i vilken Magnus William-Olsson argumenterar mot Maria Schottenius (DN 9/2) som hoppas att kritiken ska gå en ljus framtid till mötes bara ”medie­husen” förstår att kulturjournalistik är en god affär. Hon talar mot bättre vetande, hävdar William-Olsson.

Han menar att man för att förstå den ”genomgripande förändring av offentlighetens förutsättningar som digitaliseringen givit oss” måste skifta perspektivet från informationsspridning till uppmärksamhet, som är den nya begränsade resursen:

”Jag skulle vilja påstå att vi på 10-talet redan är i färd med att prövande forma en uppmärksamhetsgrundad offentlighet och att politiken därför borde rikta in sig på att stödja redan etablerade men ännu svaga tendenser. De är förstås långt mer mångfaldiga än jag förmår överblicka, men de äger rum där det är enklast och mest fördelaktigt att odla dem just nu, så vitt jag kan se, främst på sociala medier.

Ett exempel är det jag skulle vilja benämna transkritik. Det vill säga de former av kritik som bygger på att man tar del av något som man, ofta kommenterat, länkar till och rekommenderar andra att uppmärksamma. Här finns en uppsjö av olika kritiska strategier, från kommentarsfältskommentarens flagellanta åsiktsrytteri över nykter argumentation till den mest förfinade införståddhet. Inom transkritiken odlas också parodin, imitationen, parafrasen och hyllningen, liksom även performativa och aktivistiska kritiska strategier.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer

Marcel Reich-Ranicki (1920-2013)

Det är inte så vanligt att en litteraturkritikers död blir en världsnyhet, men polskättade och judiske Marcel Reich-Ranicki var inte bara Tysklands mest inflytelserika kritiker under flera efterkrigsdecennier, han var en veritabel institution, som fick stort genomslag och inflytande genom teve (”Das Literarische Quartett”) och som litteraturredaktör för Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ).

Han hade en kolumn i FAZ i vilken han svarade på läsares frågor om böcker, som lades ned först i år. Reich-Ranicki var populär, beundrad, fruktad och illa omtyckt. Han kunde bygga eller rasera en litterär karriär. ”Mit ihm endet eine Epoche”, lyder en av rubrikerna i FAZ nätupplaga, som är fullmatad till bristningsgränsen med extra- och specialmaterial. En av huvudartiklarnas majestätiska titel är ett lugnt och värdigt konstaterande: ”Ein sehr großer Mann”.

Mellan 1971-1975 var Reich-Ranicki tydligen gästprofessor i Stockholm och Uppsala, men under kriget var hans liv minst sagt dramatiskt. Marcel Reich-Ranicki föddes 2 juni 1920 i Włocławek i Polen och han och hustrun – de träffades i det judiska gettot i Warszawa under kriget – klarade sig med nöd och näppe undan förintelsen. Föräldrarna dog i Treblinka och brodern sköts 1943 i lägret Poniatowa. Reich-Ranicki berättar om dessa erfarenheter i självbiografin Mein Leben, som blev en bestseller inte bara i den tyskspråkiga världen.

Nyhetsbyrån TT rapporterar apropå dödsbudet: ”Reich-Ranicki gjorde sig känd för skarpsynt och stundtals ganska nedgörande kritik.” Sanningen är att ordet ganska inte passar på någonting Reich-Ranicki vare sig skrev eller sade. Det var inte av en slump han fick tillnamnet ”litteraturpåven”, men det mesta tyder på att han både kunde ge och ta kritik.

BB

1 kommentar

Filed under Nyheter