Tag Archives: Kritik

Problemet med nya Man Booker Prize?

”Att klaga på Man Booker Prize är en viktig brittisk tradition.” Med de orden inleder Alex Shephard en mycket spännande artikel om de klagomål som framförts mot Man Booker Prize sedan priset började delas ut 1969. Men Shephard riktar särskilt in sig på kritiken mot att Man Booker Prize sedan 2014 är öppet även för amerikanska författare/böcker. Många britter har opponerat sig häftigt mot detta:

”The uproar was immediate, lasting, and very British. Julian Barnes called it ‘daft.’ A.S. Byatt worried that the identity of the prize had been diluted. Granta editor Anne Meadows wondered if it would come at the cost of lesser-known writers. ‘It means the prize will be dominated by big publishing houses who maybe aren’t taking as many risks,’ she told the BBC. ‘It could make it incredibly elitist.'”

Och om årets korta lista skriver Shephard:

”It represents the worst fears of all those who bemoaned the decision to let the Yanks in. Three of the six books were written by Americans: George Saunders’s first novel Lincoln In the Bardo; Paul Auster’s 4321, which seems to have been selected because it is 1,000 pages long and because Auster is inexplicably popular abroad; and debut novelist Emily Fridlund’s History of Wolves. The list is rounded out by two books by British writers—perennial nominee Ali Smith’s Autumn and debut novelist Fiona Mozley’s Elmet—and the British-Pakistani author Mohsin Hamid’s Exit West.”

Shephard ger faktiskt kritikerna rätt, priset har blivit mer förutsägbart och tråkigt, anser han. Men han menar att det egentliga problemet inte är att Man Booker Prize öppnats för amerikaner, utan att det ökat de gigantiska förlagens inflytande, tack vare större resurser och många imprints:

”The United Kingdom, like the United States, is dominated by Penguin Random House. The other big British publishers (Hachette, HarperCollins, Macmillan) are nearly identical to the other big American publishers (Hachette, HarperCollins, Macmillan, and Simon & Schuster). When I was in the U.K. last month, I was shocked by the similarity of its book selection. It was basically the same, with the exception of books that delved into the weeds of British politics.”

Nu är det väl ingen som anklagat de amerikanska författarna för att ha förstört Man Booker Prize – titeln på artikeln i New Republic är Americans Didn’t Ruin the Man Booker Prize. Book Publishers Did” – men Shephards fokus på ekonomiska förklaringar till att priset blivit mer homogent och förutsägbart verkar helt rimliga.

De stora förlorarna är de mindre oberoende förlagen, som av tradition ger ut lite smalare litteratur, och läsarna, som får en skev bild av utbudet av böcker. Shephard avslutar sin artikel med en dyster iakttagelse:

”This is the irony of the age in which we live. Technological change has made it possible for us to read anything we want, at any time. But it has coincided with an era of economic concentration not seen since the Gilded Age and a decline of media outlets devoted to art and culture.”

Skriv gärna och berätta vad du tycker om Man Booker Prize före och efter de nya reglerna, som gör att amerikaner kan delta. Eller om den eventuella homogeniseringen av bokmarknaden. Eller om årets korta lista.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Adam Kirsch: Demokratin behöver kritiken

”Nothing is easier or more pathetic than being a critic, because they’re people that can’t get the job done,” hävdade Trump i ett tal i våras. Mot kritikern ställde han en annan figur: ”The future belongs to the dreamers, not to the critics.”

I ”How to Live With Critics (Whether You’re an Artist or the President)” visar Adam Kirsch att det finns likheter mellan kritiken av kritiken inom politiken och inom konsterna. En hård motsättning präglar förhållandet mellan utövare och kritiker. Inom politiken känns impulsen att försöka tysta alla kritiker igen från fascismen.

Kritiken av kritiken är inte sällan hånfull, hävdar Kirsch. Jean Sibelius lär ha sagt att ingen någonsin rest en staty av en kritiker. Ett annat känt och hånfullt exempel, som tillskrivs den irländska författaren Brendan Behan, är påståendet att kritiker är som eunucker i ett harem: ”They see it being done every day, but they can’t do it themselves.”

Kirsch tycker inte att det är märkligt att utövarna av konsterna emellanåt blir upprörda, eftersom de ser på sitt verk som en slags gåvor till mänskligheten. Kirsch bygger ut liknelsen och säger att det är begripligt att någon som inte får sin gåva väl mottagen lackar ur. Men mottagaren av gåvan har heller ingen skyldighet att låtsas bli jublande glad.

Konstnärliga utövare som ogillar kritiker använder ofta ett outtalat det-är-tanken-som-räknas-argument, men ”the thought is not the only thing that counts. Once a work of art emerges from its creator’s study or studio, it becomes the possession of anyone who interacts with it, and therefore it is open to judgment: Do I actually derive pleasure and enlightenment from it?”

Styckets avslutande fråga går inte att komma runt och utgör, hävdar Kirsch, grunden för all kritik. Men alla ställer sig frågan när de möter olika konstnärliga uttryck. Kritikern är egentligen inte särskilt unik:

”A critic is just a reader or viewer or listener who makes the question explicit and tries to answer it publicly, for the benefit of other potential readers or viewers or listeners. In doing so, she operates on the assumption that the audience for a work, the recipient of a gift, is entitled to make a judgment on its worth. The realm of judgment is plural. Everyone brings his or her own values and standards to the work of judging. This means that it is also, essentially, democratic.”

Avseende demokratis framtid verkar Kirsch mena att just kritikern äger en sällsynt lämplig balans mellan verklighets- och möjlighetssinne: ”We will always need political dreamers; but for the sake of our democracy, we must hope that the future belongs to the critics.”

Och apropå antagonismen mellan författare och kritiker, i detta fall en författarkritiker, vilket kanske förklarar att kritiken tog så svårt: ”Richard Ford should swallow his pride over Colson Whitehead’s bad review” Den dåliga recensionen skrevs för 15 år sedan!

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Artiklar

Örnen & Kråkan, gratis poesi och kritik varje vecka

c709dd2b-5e1d-4e91-8c4f-9d642dd12d01

Läs, lyssna och prenumerera här

Nu finns den en ny upplaga och den ligger uppe till 3 maj, då den avlöses av nästa upplaga.

Varje onsdagmorgon kommer det en ny upplaga:

1. En recension att läsa eller lyssna till skriven av kritiker som får anständigt betalt.
2. Ett filmat poesitips av en bibliotekarie eller en bokhandlare
3. En annons
4. En onsdag i månaden ersätts recensionen av en ca 50 minuters poesipod där kritiker, poeter och bibliotekarier läser upp och diskuterar aktuell poesi.

Det här låter väldigt lyxigt, tänker du kanske, och visst är det det, men allt material på sajten är helt gratis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

litterära termer 36: transkritik

ProductImageHandler

Köp

Citatet nedan ur ”Magnus William-Olsson om kritikens framtid” i Dagens Nyheter, 19 februari 2015, en artikel i vilken Magnus William-Olsson argumenterar mot Maria Schottenius (DN 9/2) som hoppas att kritiken ska gå en ljus framtid till mötes bara ”medie­husen” förstår att kulturjournalistik är en god affär. Hon talar mot bättre vetande, hävdar William-Olsson.

Han menar att man för att förstå den ”genomgripande förändring av offentlighetens förutsättningar som digitaliseringen givit oss” måste skifta perspektivet från informationsspridning till uppmärksamhet, som är den nya begränsade resursen:

”Jag skulle vilja påstå att vi på 10-talet redan är i färd med att prövande forma en uppmärksamhetsgrundad offentlighet och att politiken därför borde rikta in sig på att stödja redan etablerade men ännu svaga tendenser. De är förstås långt mer mångfaldiga än jag förmår överblicka, men de äger rum där det är enklast och mest fördelaktigt att odla dem just nu, så vitt jag kan se, främst på sociala medier.

Ett exempel är det jag skulle vilja benämna transkritik. Det vill säga de former av kritik som bygger på att man tar del av något som man, ofta kommenterat, länkar till och rekommenderar andra att uppmärksamma. Här finns en uppsjö av olika kritiska strategier, från kommentarsfältskommentarens flagellanta åsiktsrytteri över nykter argumentation till den mest förfinade införståddhet. Inom transkritiken odlas också parodin, imitationen, parafrasen och hyllningen, liksom även performativa och aktivistiska kritiska strategier.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer

Marcel Reich-Ranicki (1920-2013)

Det är inte så vanligt att en litteraturkritikers död blir en världsnyhet, men polskättade och judiske Marcel Reich-Ranicki var inte bara Tysklands mest inflytelserika kritiker under flera efterkrigsdecennier, han var en veritabel institution, som fick stort genomslag och inflytande genom teve (”Das Literarische Quartett”) och som litteraturredaktör för Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ).

Han hade en kolumn i FAZ i vilken han svarade på läsares frågor om böcker, som lades ned först i år. Reich-Ranicki var populär, beundrad, fruktad och illa omtyckt. Han kunde bygga eller rasera en litterär karriär. ”Mit ihm endet eine Epoche”, lyder en av rubrikerna i FAZ nätupplaga, som är fullmatad till bristningsgränsen med extra- och specialmaterial. En av huvudartiklarnas majestätiska titel är ett lugnt och värdigt konstaterande: ”Ein sehr großer Mann”.

Mellan 1971-1975 var Reich-Ranicki tydligen gästprofessor i Stockholm och Uppsala, men under kriget var hans liv minst sagt dramatiskt. Marcel Reich-Ranicki föddes 2 juni 1920 i Włocławek i Polen och han och hustrun – de träffades i det judiska gettot i Warszawa under kriget – klarade sig med nöd och näppe undan förintelsen. Föräldrarna dog i Treblinka och brodern sköts 1943 i lägret Poniatowa. Reich-Ranicki berättar om dessa erfarenheter i självbiografin Mein Leben, som blev en bestseller inte bara i den tyskspråkiga världen.

Nyhetsbyrån TT rapporterar apropå dödsbudet: ”Reich-Ranicki gjorde sig känd för skarpsynt och stundtals ganska nedgörande kritik.” Sanningen är att ordet ganska inte passar på någonting Reich-Ranicki vare sig skrev eller sade. Det var inte av en slump han fick tillnamnet ”litteraturpåven”, men det mesta tyder på att han både kunde ge och ta kritik.

BB

1 kommentar

Filed under Nyheter