Etikettarkiv: Kurt Schwitters

Liten guide till dadaismen och surrealismen

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Fråga: Hur många surrealister krävs det för att byta en glödlampa?

Svar: En fisk.

Med det här klassiska skämtet inleds David Hopkins lilla guide till dadaismen och surrealismen, som ingår i Oxford University Press serie med komprimerade introduktioner till allt ifrån Aristoteles och afrikansk historia till Platon och världsmusik. Mycket roligare än så här blir inte Dada and Surrealism, som är en torr men tät introduktion till ett helt aktuellt ämne.

I år är det hundra år sedan (1916) dadaismen grundades i Zürich; dadaismen är en av modernismen märkligaste ismer som har utövat och fortfarande utövar ett stort inflytande på litteratur och konst. Den officiella startpunkten för surrealismen var 1924 i Paris, också den en ism som utövat ett stort inflytande på allt ifrån konst och litteratur till film och reklam.

Skriver Hopkins: ”More than any other art movements of the last century Dada and Surrealism now permeate our culture at large.” Särskilt surrealismen har införlivats i vardagsspråket. Ett särskilt skruvat skämt kan kallas surrealistiskt. En märklig situation kallar vi helt surrealistisk för att understryka hur konstig den var och vi kallar en film surrealistisk om den har vissa inslag, även då den inte är utpräglat surrealistisk som exempelvis en film av David Lynch.

Hopkins, och många andra, studerar dadaismen och surrealismen tillsammans för att den förra anses bana väg för den senare, för att ismerna uppvisar vissa likheter och för att många dadaister senare blev surrealister. Men Hopkins är skeptisk till att överbetona likheterna; han jämför de båda ismerna framför allt för att mejsla fram dess egenarter.

”Varför kan man inte kalla ett träd för Pluplusch eller Pluplubasch när det har regnat?”
– Hugo Ball

Gemensamt för både dadaismen och surrealismen var tveklöst att de var avantgardistiska litterära och konstnärliga rörelser, även om rörelse kanske bäst beskriver den mer organiserade och hierarkiska surrealismen. Avantgardismen riktade sin polemiska udd mot 1800-talets borgerliga individualism, rationalism och goda smak. De hade, menade särskilt dadaisterna, gjort bankrutt – beviset framför andra var Första världskrigets ohyggliga barbari. Avantgardismen ville bryta ned gränserna mellan konst och liv.

Det första kapitlet i Dada and Surrealism berättar om de båda ismernas historia, om dadaismens födelse på Cabaret Voltaire, om hur dada spred sig över världen och tog sig olika uttryck på olika platser, inte minst i New York där Marcel Duchamp vände upp och ned på konstbegreppen och om personerna s0m ingick i olika allianser. Framställningen är torr, men underhållande. Hopkins berättar inte hur folk ser ut, han beskriver inte lokaler eller miljöer, han är helt inriktad på ismernas rötter och historia, litteraturen och konsten.

Det andra kapitlet riktar in sig på hur de båda ismerna spred sina idéer, inte minst vid framträdanden – släktskapet med situationismen lyfts fram – och via mängder av manifest och innovativa tidskrifter, som i regel var ganska kortlivade. Surrealisternas tidskrifter hade ofta en vagt pseudovetenskaplig framtoning, dadaisternas var i regel lite stökigare och med korta snärtiga namn. Ett undantag utgjorde Jederman sein eigener Fussball (Var och en sin egen fotboll), utgiven av dadaisterna i Berlin, som tillhörde de mest politiskt orienterade.

Dadaism (inbunden)

Man skulle kunna tro att de här tidskrifterna gavs ut i små upplagor, många gånger var upplagorna mycket små, men i en annan bok Dadaism, Dietmar Elger, påstås det att upplagan för en tidskrift som gavs ut i Hannover, ett av de mindre dadaistiska fästena, var så stor som 40.000 exemplar. Antagligen har ganska få konsttidskrifter idag så stora upplagor.

Det tredje kapitlet, ”Art and anti-art”, är det kanske allra intressantaste. Det handlar om dadaismens och surrealismens etstetik, med fokus på poesi (bland annat ljuddikt och simultandikt), collage, fotomontage, foto, måleri, objekt och film.

Hopkins framhäver att både dadaismen och surrealismen är utpräglat litterära rörelser: ”Given the primacy of poetry, language, or rather the linguistic sign, continually underlies the work of Dadaist and Surrealist practitioners.” Hopkins visar på likheter, men framförallt visar han på skillnader. Han kontrasterar surrealisternas automatism med dadaisternas förkärlek för slumpen, surrealisternas måleri med dadaisternas collage, surrealisternas måleri med dadaisternas fotomontage etcetera.

Ibland, som när han jämför dadaisternas readymade med surrealisternas objekt, är skillnaderna enligt Hopkins helt avgörande: ”This comparison establishes a clear division between Dadaist and Surrealist aesthetics. The readymade serves to collapse the distinction between art and non-art. It implicitly acknowledges that art is something to be contested on its own terms. By contrast, the Surrealist object complies with art’s conventions, however altred these may have become, in order to fulfill a new experiental function.”

Hopkins växlar skickligt mellan att tala om dadaismen och surrealismen, för att sedan göra jämförande iakttagelser. Jag tycker att det är ett effektivt sätt att mejsla fram de båda rörelsernas särart, och efterhand upptäcker jag att jag liksom håller på dadaisterna – Tristan Tzara, Hannah Höch, Kurt Schwitters – medan jag tycker att surrealisterna, med André Breton i spetsen, verkar lite stränga, överdrivet självmedvetna och doktrinära med sina återkommande uteslutningar. Det förekom naturligtvis en massa tvister inom dadaismen också, men den verkar på många vis som den friare av de bägge ismerna.

Och dadaisterna är dessutom mer humoristiska, även om det kanske inte alltid var den direkta avsikten. Men den kubistiska kostym Marcel Janco tillverkade åt Hugo Ball, bara för att nämna ett exempel, har gått till historien som ett humoristiskt mästerverk, som reproduceras om och om och om igen. Är det förresten ens möjligt att tänka sig Monty Python eller The Mighty Boosh utan dadaismen? Fast de står nog i skuld också till surrealismen.

Och Hopkins verkar faktiskt föredra dadaismen framför surrealismen, han ägnar mycket mer utrymme åt att kritisera surrealismen, ibland med hjälp av Georges Bataille eller Walter Benjamin, eller någon kollega: ”In an essay entitled ‘Looking Back on Surrealism’ the Marxist theorist Theodor Adorno adapted the insights of his colleague Walter Benjamin to suggest that Surrealism, in being predicated on the use of montage, recirculated an image-culture from an earlier stage of capitalism, thereby producing a relevatory jolt of recognition for its viewers. However, its reliance on these obsolescent materials gave it a lifeless, simulacral cast. In Marxist terms, it exemplified man’s ‘reification’ under capitalism.”

Det är en hård dom, men Dada and Surrealism är naturligtvis ingen tävling. Utifrån mina begränsade kunskaper tänker jag mig att surrealismen exempelvis haft ett sällsynt stort inflytande på lyrikens bildspråk, medan dadaismen mer eller mindre lade grunden till konceptkonsten. Dada and Surrealism är som sagt ganska torr och akademisk, men på relativt litet utrymme lyckas Hopkins elegant presentera och analysera två av modernismens mest kända ismer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Cut & Paste – 21st Century Collage”

Cut and Paste_3DCut & Paste – 21st Century Collage
Richard Brereton och Caroline Roberts
Laurence King

Ordet kollage (fr. colle – lim) leder tankarna till det maniska ihoplimmandet av tidningsurklipp som de flesta har en direkt relation till från småskoleårens bildlektioner. Kollagekonsten är dock bredare än så och används av såväl bild-, foto- och videokonstnärer som av modeskapare, grafiska designers, reklammakare och illustratörer. Inte en dag går utan att du kommer i kontakt med kollage – i reklamfilm, vinjetter till tv-program, på bokomslag och i tidningar.

Kollaget som arbetssätt och konstnärlig idé har använts i hundratals år, men själva begreppet papiers collés myntades av kubisterna i början av 1900-talet. Här menas främst papperskonstverk, men ett kollage kan bestå av vilka material som helst. En gemensam nämnare är att material, objekt eller bilder sammanfogas utan synbar logik. De skarpa kontraster som uppstår mellan komponenterna i verket kallas, med en grammatisk term, ”juxtaposition” som betyder ”avsaknad av sammanlänkande element”. Lite som att plocka bort ”&” ur ”Cut & Paste”.

Cut and Paste_Spread_4

Den tyske surrealisten Max Ernst (1891-1976) är en av förgrundsgestalterna inom den figurativa kollagekonsten. I mer abstrakta kollageverk som de av Kurt Schwitters (1887-1948) består juxtapositionen i kontrasten mellan materialen då exempelvis tidningspapper, tapeter och fotografier används sida vid sida.

Cut & Paste – 21st century collage är ett samlingsverk med över 250 bilder av drygt 40 nutida kollagekonstnärer. Upplägget är kompakt informativt med en kortfattad text om varje konstnär och ett utvalt verk intill. På nästföljande uppslag presenteras ytterligare ett antal verk av samme konstnär vilket ger en bra överblick över dennes produktion. Boken är överskådlig, snygg och intressant och blir i sig till ett kollageverk där juxtapositionen består i krocken mellan de olika konstnärliga stilarna.

Cut and Paste_Spread_8

Här samsas, eller snarare krockar, Jan Stenmark-besläktade Andy Ducetts komiska retrofoton med Sigmund Freud-inspirerade Eva Eun-Sil Hans drömska National Geographic-landskap; Victor Kaifas råa, vagt pornografiska porträtt av ögonlösa människor i masker med Sam Chamberlains romantiska blomsterängar och Quisqueya Henriquez surrealistiska, mänskligt omänskliga figurer med Tsilli Pines överblivna garnstumpar och hålslagskonfetti.

Bli inte förvånad om du vill riva ut varannan sida och hänga upp på väggen. Bli inte heller förvånad om du kommer på dig själv med att tänka ”det där hade jag väl kunnat göra själv”.

Det slår mig när jag låter blicken hoppa mellan naivt tecknade figurer som tittar fram bakom vägskyltar, prydligt ihopklistrade bitar av sönderrivna veckotidningar och superrealistiska fotomontage av nakna kvinnokroppar nedstoppade i skor att kollagekonsten är en sant demokratisk konstform. Tekniken och materialet är inte det viktiga, utan idén och uttrycket. Som ett bildkonstens ”man tager vad man haver”, med stort utrymme för improvisation och kreativitet.

Malin Lindgren

Malin Lindgren är uppvuxen i Färila, arbetar som visuell kommunikatör och har en magisterexamen i Keramik- och Glasformgivning från Konstfack.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 11: ”Ursonate” av Kurt Schwitters

O.W.

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Veckans dikt