Ottessa Moshfegh
Lapvona
Penguin Press
Lapvona är Ottessa Moshfeghs femte roman, som man skulle kunna kalla medeltidssplatter. Jag har läst samtliga förutom debutromanen och mina förväntningar var skyhöga inför läsningen. Moshfegh är en favorit och en riktig stjärna, hon har figurerat anmärkningsvärt ofta i tongivande tidskriften Paris Review – de har en sällsynt fingertoppskänsla – och hon har i regel kritikerna på sin sida. Tills nu – det är nästan hälften sågningar och hälften hyllningar.
Romanen utspelar sig under medeltiden i ett litet furstendöme, byn eller samhället Lapvona. Man kan föreställa sig att det ligger i Centraleuropa. Olyckorna avlöser varandra – torka, hungertider, pest. Uppe på en kulle ligger fursten Villiams slott, där allt finns i överflöd. Kontrasterna hade knappt kunnat vara större.
Ibland stormar rövare in i samhället och stjäl allt av värde från allmogen, inklusive deras mat. Det visar sig att den självsvåldige narcissisten Villiam är i maskopi med rövarna. Boken intar ett tiotal karaktärers perspektiv, det svänger fort, men det är pojken Marek som är dess centralgestalt. Han beskrivs som utpräglat ful med rött tovigt hår och missbildad rygg. En dag är han uppe i bergen med Villiams son. Marek dödar honom, men det är oklart om det är avsiktligt eller inte.
Villiam blir inte rosenrasande när Marek och hans far, en fåraherde som regelbundet misshandlar sin son, kommer för att berätta vad som hänt och för att överlämna kroppen. Fursten föreslår ett byte, att Mareks far får behålla den döda kroppen och att han får behålla Marek som sin nya son.
Lapvona är en verkligt köttig och grov roman. Det tror jag förklarar en ganska stor del av den negativa kritiken. Det är innehållet, inte formen som provocerar, inbillar jag mig. Det finns ett överflöd av groteska och våldsamma inslag: en pojke dödar en pojke, rövare mejar ner kvinnor och barn, en bandit blir huggen i foten och byborna fyller honom med dy och djurspillning, en mage sprättas upp så att tarmarna daskar i marken, hängningar, självflagellering, kroppsstympning, incest, perversa och sadistiska lekar i furstens palats…
Enstaka gånger signalerar Moshhfegh att hennes roman inte ska läsas som realism, åtminstone inte enbart. Ibland blir det lite fantasyaktigt. Som när byns blinda amma byter ut sina oseende ögon mot hästögon, varpå allt hon ser blir dubbellt så stort. Jag läser inte Lapvona som realism, snarare som hysterisk realism (James Wood), och den har jag svårt för. Författare som väljer den, garderar sig och tvingar läsaren att hela tiden försöka avgöra vad som är ironiskt och vad som inte är det. En roman om medeltiden, eller vilken tid som helst, behöver inte vara realistisk, men den måste vara trovärdig.
Moshfegh säger i en intervju att hon inte gjort särskilt mycket reasearch om medeltiden och jag tycker att det märks. Det gör avtryck på helheten och i de små detaljerna. En karaktär beskrivs som deprimerad. Självklart var folk deprimerade under medeltiden, men man talade kanske om tillståndet i termer av mjältsjuka, svår melankoli eller bedrövelse? Lapvona är hursomhelst en skakig konstruktion, en mellanbok.
Ola Wihlke
BearBooks 